NJA 2018 s.793 p. 20–24. I sammanhanget kan också nämnas att justitierådet Stefan Reimer behandlade NJA 2018 s. 793 i sin skiljaktiga mening i NJA 2022 s. 609. Reimers slutsats var att speciella omständigheter, i 2022 års fall att den tilltalade erkänt brottet under tvång, borde kunna föranleda undantag från ställningstagandet som gjorts i NJA 2018 s. 793. 33Se exempelvis 9.1 § Lov om foreldelse av fordringer (Norge), 3 § st. 2 Lov om forældelse af fordringer (Danmark), 7 § st. 1 p. 3 lag om preskription av skulder (Finland), Art 9 lög nr 150/2007 um fyrningu kröfuréttinda (Island), art 199 Bürgerliches Gesetzbuch (BGB) 18.08.1896 (Tyskland), art 2224 Code Civil. (C.civ) 15 mars 1803 (Frankrike), art 3:310.1 Bergerlijk Wetboek, 1992 (Nederländerna), och art 11.1A Limitation Act 1980, 13 november 1980 (Storbritannien). 34 Jacobson, Några anteckningar om preskription av skadestånd, SvJT 1993 s. 72. 35 Prop. 1979/80:119 s. 39. 36 Bengtsson, Skadestånd för miljöskada, s. 102 och Jacobson, Några anteckningar om preskription av skadestånd, SvJT 1993 s. 75. 37 Jfr art. 2 och 9 lög nr 150/2007 um fyrningu kröfuréttinda. 38 Hellner, J & Radetzki, M, Skadeståndsrätt, 11 upplaga, Stockholm, Norstedts juridik 2021, s. 106 ff. 39 Prop. 1979/80:119 s. 41. 40 Prop. 1979/80:119 s. 41. 41 Regeringens proposition till riksdagen med förslag till en reform av lagstiftningen om preskription av skulder och offentlig stämning (RP 187/2002 rd) s. 19. 42 Prop. 1979/80:119 s. 41. 43 Se 9.2 § foreldelseloven och Ot prp nr 76 1994–95 Om lov om endringar i lov 18 mai 1979 nr 18 om foreldelse av fordringer (forelding av krav på skadebot) s. 5. 44 Se not 35 ovan. 45 RP 187/2002 rd s. 50. 46 RP 187/2002 rd s. 50. 47 SOU 1983:7 s. 196 och Jacobson, Några anteckningar om preskription av skadestånd, SvJT 1993 s. 77. 48 Bergström, C. F & Hettne, J, Introduktion till EU-rätten, 1. uppl., Studentlitteratur 2014 s. 25. 49 Bogdan, M, Hellner, M, Svensk internationell privat- och processrätt, 9 uppl., Norstedts juridik 2020, s. 30. 50 Se exempelvis Stubbings m.fl. mot Storbritannien, nr 22083/93 och 22095/93, dom meddelad den 22 oktober 1996, Howald m. fl. mot Schweiz, nr 52067/10 och 41072/11, dom meddelad 11 mars 2014 och Eşim mot Turkiet, nr 59601/09, dom meddelad 17 september 2013. 51 Se exempelvis Bergström & Hettne, Introduktion till EU-rätten s. 426. 52 Se exempelvis EU-domstolens dom av den 28 mars 2019, Cogeco Communications Inc mot Sport TV Portugal SA m.fl., C-637/17, ECLI:EU:C2019:263 p. 52 och 55 och EU-domstolens dom av den 30 april 2020, Nelson Antunes da Cunha, Lda mot Instituto de Financiamento da Agricultura e Pescas IP (IFAP), C-627/18, ECLI:EU:C:2020:321 p. 56 och 61. 53 Se Lindskog, Preskription: om civilrättsliga förpliktelsers upphörande efter viss tid, s. 508 ff. 54 Jfr domslutet i Skellefteå tingsrätts dom 2018-03-08 i mål nr T 1012-13 och domslutet i Hovrätten för Övre Norrlands dom 2019-03-27 i mål nr T 294-18. 55 Stubbings m.fl. mot Storbritannien, nr 22083/93 och 22095/93, dom meddelad den 22 oktober 1996. 56 Stubbings m.fl. mot Storbritannien p. 50. 57 Eşim mot Turkiet, nr 59601/09, dom meddelad 17 september 2013. 58 Eşim mot Turkiet p. 5–6. 59 Eşim mot Turkiet p. 9. 60 Eşim mot Turkiet p. 9. 61 Eşim mot Turkiet p. 14. 62 Howald Moor m. fl. mot Schweiz, nr 52067/10 och 41072/11, dom meddelad 11 mars 2014 p. 78. 63 Howald Moor m. fl mot Schweiz p. 8–11. 64 Oleksandr Volkov mot Ukraina, nr 21722/11, dom meddelad den 9 april 2013. 65 Oleksandr Volkov mot Ukraina p. 132. 66 Oleksandr Volkov mot Ukraina p. 139–140. 67 Sanofi Pasteur mot Frankrike, nr 25137/16, dom meddelad 13 februari 2020. 68 Sanofi Pasteur mot Frankrike p. 5. 69 Sanofi Pasteur mot Frankrike p. 24–25. 70 Sanofi Pasteur mot Frankrike p. 55. 71 Sanofi Pasteur mot Frankrike p. 59–60. 72 Oleksandr Volkov mot Ukraina p. 139 och Sanofi Pasteur mot Frankrike p. 55– 56. 73 Sanofi Pasteur mot Frankrike p. 54. 74 Se s. 8 i Hovrätten för Övre Norrlands dom 2019-03-27 i mål nr T 294-18. 75 Se Cameron, I, An Introduction to the European Convention on Human Rights, 8 uppl., Iustus 2018 s. 102 f. 76 Se exempelvis Stubbings mot Storbritannien p. 50. 77 Se exempelvis Eşim mot Turkiet p. 25 och Howald Moor m.fl mot Schweiz p. 78. 78 Jfr Sanofi Pasteur mot Frankrike p. 55–58. 79 Se exempelvis Eşim mot Turkiet p. 20. 80 Prop. 1979/80:119 s. 40 f. 81 Stubbings mot Storbritannien p. 56. 82 Art 60 i Federal Act on the Amendment of the Swiss Civil Code. 83 Jfr NJA 2013 s. 502 p. 54. 84 Jfr Hovrätten för Övre Norrlands dom 2019-03-27 i mål nr T 294-18. 85 Jfr Hovrätten för Övre Norrlands dom 2019-03-27 i mål nr T 294-18 s. 7 och Skellefteå tingsrätts dom 2018-03-08 i mål nr T 1012-13. 86 Hovrätten för Övre Norrlands dom 2019-03-27 i mål nr T 294-18 s. 5. 87 Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 864/2007 av den 11 juli 2007 om tillämplig lag för utomobligatoriska förpliktelser (Rom II). 88 Art. 15 Rom II-förordningen. 89 Förslag till europaparlamentets och rådets förordning om tillämplig lag för utomobligatoriska förpliktelser (Rom II), KOM (2003) 427 slutlig av den 22 juli 2003 s. 19. 90 Se 32:1 MB och 32:3 st. 3 MB. 91 Art 26 Rom II-förordningen. 92 Se EU-domstolens dom av den 28 mars 2000, Dieter Krombach mot André Bamberski, C-7/98, ECLI:EU:C 2000:164, p. 25 och domstolens dom av den 2 april 2009, Marco Gambazzi mot Daimler Chrysler Canada Inc och CIBC Mellon Trust Company, C-394/07, ECLI:EU:C:2009:219 p. 28 och Oster, Public Policy and Human Rights, Journal of Private International Law 2015, 11:3, s. 546 f. 93 Bogdan, M, & Hellner, M, Svensk internationell privat- och processrätt, 9 uppl., Norstedts juridik 2020 s. 43. 94Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1215/2012 av den 12 december 2012 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område. 95 EU-domstolens dom av den 30 november 1976, Handelskwekerij G. J. Bier BV mot Mines de potasse d'Alsace SA, C-21/76, ECLI:EU:C:1976:166 p. 19. 96 EU-domstolens dom C-21/76 p. 17. 97 Se art. 36 och 39 Bryssel I-förordningen och art. 33 och 38 konvention om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område (Luganokonventionen). 98 Art. 52 Bryssel I-förordningen och art. 36 Luganokonventionen. 99 Art 45.1a Bryssel I-förordningen och art. 34.1 Luganokonventionen. 100 Se skäl 26 Bryssel I-förordningen och Weller, Mutual Trust: In Search of the Future of European Union Private International Law, Journal of Private International Law 2015, 11:1, s. 65. 101 Weller, Mutual Trust: In Search of the Future of European Union Private International Law, Journal of Private International Law 2015 s. 69. 102 Jfr RP 187/2002 rd s. 50. 103 Se 9.2 § foreldelseloven och Ot prp nr 76 1994-95 s. 5.
Hänvisas från p. 3 (s. 728)
1.Trots det svala intresset från lagstiftaren har flera författare intresserat sig för frågan om preskription vid fördröjda skador. Kritik har riktats dels mot de konsekvenser det kan medföra för den skadelidande om dennes anspråk preskriberas innan någon skada uppkommit,dels mot den språkliga hållbarheten i att hänföra fordringens tillkomst till tidpunkten för den skadegörande handlingen.Mot bakgrund av att preskriptionens funktion är att tidsmässigt begränsa möjligheten att framställa ett giltigt anspråk,kan det ifrågasättas om en tolkning av 2 § PreskL som inte tar hänsyn till huruvida ett anspråk de facto uppkommit är förenlig med preskriptionsinstitutets funktion.s. 727
2.Bertil Bengtsson har ägnat frågan om preskription vid fördröjda skador särskild uppmärksamhet, senast genom en text med titeln Om preskription av sena skadeståndskrav. I texten diskuteras behovet och den potentiella utformningen av en särskild regel om preskription vid fördröjda skador. Bengtsson framhåller att en uttrycklig hänvisning till att den skadegörande handlingen utgör utgångspunkten för preskriptionstiden skulle bidra till att förtydliga rättsläget. Som en lösning på grundproblemet, d.v.s. att anspråk riskerar att preskriberas innan någon skada uppstått, diskuterar Bengtsson möjligheten att införa antingen en regel om att preskription inträder tidigast ett år efter att skadan framträtt, eller en ventilregel som möjliggör att talan grundad på en fördröjd skada väcks även efter att preskription inträtt enligt 2 §. Bengtsson avslutar texten med att konstatera att preskription i grunden är rättspolitisk fråga, och att det kan dröja innan lagstiftaren ser anledning att utreda frågan igen.s. 728
3.Det finns skäl att i detta sammanhang lyfta fram några domstolsavgöranden där tolkningen av 2 § PreskL spelat en central roll. I NJA 2018 s. 103 (Medborgarskapet II) gjordes ett undantag från den vedertagna tolkningen av 2 § PreskL genom att låta preskriptionstiden löpa från den tidpunkt då den skadelidande haft en ”reell möjlighet att göra fordran gällande”. Bakgrunden var att en person felaktigt fråntagits sitt svenska medborgarskap och krävt skadestånd några år efter att återregistreringen skett. Domstolen motiverade avsteget från 2 § PreskL, enligt vilken stora delar av fordran skulle varit preskriberad, med att rätten att behålla sitt medborgarskap intar en central position i den svenska rättsstaten. Någon generell princip om att 2 § PreskL ska tolkas annorlunda vid fördröjda skador, eller ens rättighetsöverträdelser, etablerades dock inte. Det senare synliggörs särskilt av att domstolen i NJA 2018 s. 793 inte ansåg att det fanns skäl att göra avsteg från den vedertagna tolkningen av 2 § PreskL när fråga var om ersättning för ett felaktigt frihetsberövande som pågått under många år.s. 728
4.Preskriptionsfrågans rättspolitiska prägel synliggörs inte minst av att regleringen av preskriptions vid fördröjda skador skiljer sig markant mellan Sverige och andra länder i vårt närområde. Medan preskriptionsfristen enligt svensk rätt utgår från tidpunkten för den skadegörande handlingen, syns i övriga Norden och Europa en tydlig tendens kring att låta tidpunkten för den skadelidandes kännedom om anspråket vara avgörande.Med tanke på att det kan uppstå allvarliga konsekvenser för en enskild som fråntas möjligheten att framställa ett skadeståndsrättsligt anspråk, samtidigt som situationen hanteras på ett annat sätt i många länder, finns anledning att ägna frågan om preskription vid fördröjda skador ytterligare uppmärksamhet. Syftet med denna artikel är således att problematisera tillämpningen av 2 § PreskL vid fördröjda skador utifrån ett såväl nationellt som internationellt perspektiv.s. 729