Rättsfall
NJA 2013 s. 502
RättskälldiskussionÖppna i bibliografi
Citera
NJA 2013 s. 502
BibTeX
@misc{nja-2013-s-502,
author = {{Högsta domstolen}},
title = {{NJA 2013 s. 502}},
year = {2013},
howpublished = {Rättsfall}
}Dom
Hämtar dom…
Omtalad i rättsvetenskapen
68 hänvisningar i 37 artiklar · 60 stycken/fotnoter
Preskription vid fördröjda skador1 hänvisning
Äganderätten och egendomsskyddet (del I av II)*1 hänvisning
- Se härtill Calissendorff, SvJT 2017 s. 799. 1 1 I prop. 1988/89:78 s. 53 sägs: ”Att pleniavgöranden är sällsynta behöver inte innebära att ett reformbehov saknas.” Se även Lindskog, Betalning, Andra upplagan, Norstedts juridik 2018, s. 342 not 1191. 12 Processrättsliga fall från HD: NJA 1973 s. 623, NJA 1975 s. 193, NJA 1979 s. 107, NJA 1980 s. 320, NJA 1985 s. 862, NJA 1988 s. 329, NJA 2001 s. 177, NJA 2005 s. 205, NJA 2012 s. 435, NJA 2012 s. 896, NJA 2013 s. 413, NJA 2013 s. 502, NJA 2015 s. 374. Civilrättsliga fall från HD: NJA 1993 s. 41, NJA 2007 s. 455, NJA 2010 s. 58, NJA 2015 s. 72 och NJA 2017 s. 938. 13 Processrättsliga fall från HFD: RÅ 1994 ref. 77, RÅ 1996 ref. 37, RÅ 1997 ref. 58, RÅ 1998 ref. 48, RÅ 2000 not. 163, RÅ 2001 ref. 23, RÅ 2002 ref. 95, RÅ 2003 ref. 82, RÅ 2005 ref. 16, RÅ 2007 ref. 78, RÅ 2008 ref. 36, HFD 2011 ref. 29, HFD 2013 ref. 71, HFD 2013 ref. 41. Under perioden från 1995 fram till 2020 avser två fall skatterätt, RÅ 2004 ref. 1 och HFD 2019 not. 31, ett fall retroaktivitet, RÅ 1996 ref. 57 samt ett fall psykiatrisk tvångsvård, HFD 2015 ref. 64. En del äldre pleniavgöranden är omotiverade och saknar därför ofta intresse för denna undersökning. 14 Lag om allmänna förvaltningsdomstolar 5 § 1 st. 15 I det följande talas många gånger enbart om vad som gäller för rättsgrundsatser. Detsamma bör regelmässigt gälla för antagna lagtolkningar. Texten ska således inte tyngas med att ordet lagtolkning tilläggs varje gång det talas om en rättsgrundsats. 16 Welamson och Munck, Processen i hovrätt och Högsta domstolen, s. 166. Regeltillämpningen bör inte bygga på rimlighetsbedömningar. Jfr Lindskog, Betalning, Andra upplagan, Norstedts juridik 2018, s. 342 not 1188. 17 Welamson och Munck, Processen i hovrätt och Högsta domstolen, s. 166. 1 8 Av domskälen i plenifallet NJA 2005 s. 205 framgår klart att HD avvikit från rättsgrundsatsen i NJA 1975 s. 280 (ej NJA 1989 s. 215), men under rättsfallsrubriken nämns inte 1975 års fall utan endast NJA 2001 s. 177 som utgjorde ett väsentligt skäl för HD att godta en ny rättsgrundsats. 19 Calissendorff, SvJT 2017 s. 800 f. 20 Prop. 1971:30 s. 672 och Welamson och Munck, Processen i hovrätt och Högsta domstolen, s. 166. 21 NJA 1975 s. 193 och NJA 1979 s. 107. 2 2 NJA 2009 s. 672 med en avvikande bedömning i förhållande till NJA 1989 A 7 samt Ramberg, Prejudikat som rättskälla i förmögenhetsrätten, s. 270 f. och 275. 23 Munukka, JT 2010–11 s. 474. 24 NJA II 1876 no 3. 25 Det ansågs likgiltigt om det kunde antas att HD skulle komma att ändra eller fastställa hovrättens avgöranden. NJA II 1943 s. 696. 2 6 RB 3:4 st. 3 samt NJA 1947 II s. 234 och NJA II 1972 s. 796. 27 Prop. 1988/89:78 s. 19. 28 HD föreslog att prejudikattillstånd skulle få meddelas inte bara om det är av vikt för ledning av rättstillämpningen utan också om det eljest är av vikt för främjande av dess enhetlighet. Enhetlighetsrekvistet uteslöts av departementschefen med motiveringen att det skulle ge HD en möjlighet att vid sidan av prejudikatbildning korrigera mera påtagliga avvikelser. Departementschefen ansåg att prejudikatdispensen skulle regleras särskilt och att frågan om prövningstillstånd kunde meddelas oberoende av prejudikatintresset behandlas på annat sätt (i en annan regel). Prop. 1971:45 s. 87 och 89. I den mån behovet av enhetlighet har betydelse för hur rättsgrundsatser ska utformas bör det utgöra ett beaktansvärt skäl för att bevilja prejudikattillstånd, men inte om enhetligheten endast utgör ett skäl för att hovrättens dom bör ändras (skäl för ändringsdispens som avskaffades). 29 Prop. 1971:45 s. 89. 3 0 Prop. 1971:45 s. 83. 31 Prop. 1971:45 s. 88. 32 Prop. 1971:45 s. 83. 33 För att uppnå detta mål uteslöts kravet på att det ska vara av synnerlig vikt att prejudikatdispens meddelas. Prop. 1971:45 s. 88. 34 Ett prejudikat kan ibland vara så svårförståeligt att det krävs att man läser domen flera gånger. Svårförståeligheten kan bero på ämnets komplikationsgrad eller framställningssättet. Det finns komplicerade pleniavgöranden som framstår som alltmer övertygande och välgenomtänkta ju flera gånger man läser dem. Det finns också plenidomar av motsatt art. En del av dem är alltför kortfattade. Upprepad läsning hjälper knappast då det saknas upplysningar. 3 5 NJA 2001 s. 177, NJA 2005 s. 205 och HFD 2019 not. 31. 36 Se vidare Heuman, Metoder för lagtolkning och rättstillämpning, Jure 2018, s. 215–315 med hänvisningar till äldre litteratur samt Mossberg, Avtalets räckvidd I, Iustus, 2020. Författaren angriper på s. 549–842 i två kapitel frågan om avtals tredjemansverkningar utifrån argument för och argument mot att medge direktkrav. Vid bedömningen av svåra rättstämpningsfrågor spelar logiken frekvensmässigt sett en minder roll i HD:s praxis. Se Heuman, a.a. s. 127–214. Argumentationsmetoden får inte användas vid bedömningen av rättsfrågor som kräver en tillämpning av legalitetsprincipen, t.ex. frågor som rör straffrätten eller annan tvångslagstiftning. En domstol ska då begränsa sig till att göra en språklig tolkning av lagtexten och den får inte förkasta eller modifiera resultatet av den språkliga tolkningen med hänvisning till ändamålsskäl eller andra icke språkliga argument. Se även Mellqvist, SvJT 2017 s. 810 och 812 f. och samme författare Festskrift till Stefan Lindskog, Jure 2018, s. 471 samt Nergelius, SvJT 2017 s. 793. 37 Se Heuman, Metoder för lagtolkning och rättstillämpning, s. 15 ff. 38 När Schultz talar om nya ”argumentationslinjer” avses inte de många tankeleden (tankelinjen), utan ett argument, t.ex. ”obehörigvinst-argument”. Schultz, SvJT 2009 s. 947. Hans begrepp motsvarar inte argumentation, utan närmast vad som kan betecknas som standardargument. Heuman, Metoder för rättstillämpning och lagtolkning, s. 315 ff. 39 Heuman, Metoder för lagtolkning och rättstillämpning, s. 42 ff. 40 Heuman, Metoder för lagtolkning och rättstillämpning, s. 271 ff. 4 1 Heuman, Metoder för lagtolkning och rättstillämpning, s. 274 f. 42 Heuman, Metoder för lagtolkning och rättstillämpning, s. 275 ff. 43 Se under 10.2. 44 Se härtill Nordklint, Bevisrättens tillämpning i skatteprocessen, Jure 2019, s. 26 ff. och 31 ff. Se även Mossberg, a.a. s. 550. 45 Se vidare avsnitt 4.5 om NJA 2013 s. 413. 4 6 Heuman, Metoder för lagtolkning och rättstillämpning, s. 26 ff. 47 Heuman, Festskrift till Rune Lavin, Juristförlaget i Lund 2006, s. 108 f. 48 Prop.1988/89:78 s. 53. 49 Heuman, Metoder för lagtolkning och rättstillämpning, s. 280 ff. 5 0 Blandhol i Pragmatism v. principfasthet i nordisk förmögenhetsrätt, Nummer 35 i skriftserie utgiven av Stockholm Centre for Commercial Law 2019, s. 29 vid not 12 samt s. 31 ff. och 45. 51 RÅ 2001 ref. 23. 52 NJA 2017 N 7 p. 14 och 15. 5 3 Se NJA 2012 s. 1038 p. 17 sista meningen om att påföljdslindring är primärt till skadestånd innan motargumenten behandlas under p. 18 och 19. Se även NJA 2017 s. 237 och härtill Heuman, JT 2017–18 s. 316 och 319 f. 54 Se om ”self-incrimination” det straffrättsliga fallet NJA 2018 s. 394. 55 NJA 1991 s. 123. Se vidare om den senare gjorda ändringen av rättsgrundsatsen genom NJA 2001 s. 563 behandlat i avsnitt 9.3. 56 Heuman, Metoder för rättstillämpning och lagtolkning, s. 310 f. och JT 2015–16 s. 761 f. 5 7 RF 1:1 st. 3. 58 NJA 2012 s. 211 p. 23, NJA 2013 s. 842 p. 35 och NJA 2016 s. 303 p. 26 samt Heuman, Metoder för rättstillämpning och lagtolkning, s. 251 ff. 59 RB 58:1 st. 1 p. 4. 60 RF 11:14 och Holmberg m.fl., Grundlagarna, Tredje upplagan, Norstedts juridik 2012, s. 548 ff. 6 1 Prop. 1988/89:78 s. 53. 62 Se härtill Ramberg, Prejudikat som rättskälla inom förmögenhetsrätten, s. 210. 63 Saken kan uttryckas så att regeln inte lägger någon argumentationsbörda på en part som kräver eller motsätter sig en omläggning av praxis genom ett plenumavgörande. 64 RÅ 2004 ref. 1. 6 5 HFD 2019 not. 31 p. 27. 66 HFD 2019 not. 31. p. 28. Fallet som avgjordes 2017 är HFD 2017 ref. 41. 67 Knutsson, Svensk skattetidning 2019 s. 614 f. Det tilläggs jfr NJA 2016 s. 668 (ett fall om domvilla). Se härtill Heuman, JT 2016–17 s. 737 f. och s. 990 ff. 6 8 HFD p. 16–18. 69 NJA 1999 s. 237 och NJA 2017 s. 289. 70 Se t.ex. NJA 2010 s. 58 (mäklarprovision). 71 Se t.ex. RÅ 1992 ref. 56 som avser uttagsbeskattning och utdelningsbeskattning. HFD:s majoritet behandlar flera äldre fall. 72 HFD 2019 not. 31 p. 20 och von Bahr, Skattenytt 2020 s. 129 f. 73 Heuman, Metoder för rättstillämpning och lagtolkning, s. 99 f. 74 Heuman, Metoder för rättstillämpning och lagtolkning, s. 96. 7 5 HFD 2019 not. 31 de sex dissidenterna p. 8 och Meltz, JT 2019–20 s. 734 ff. Se även NJA 2015 s. 374 p. 10. 76 Se härtill HFD p. 2 och uttalandet att det alltså finns en klar och sedan länge etablerad praxis från HFD beträffande beskattningen av styrelsearvoden och att fråga uppkommit om det nu finns anledning att ändra denna praxis och att det inte var ändamålsenligt och motiverat att lägga så stor vikt vid uppdragets personliga karaktär. HFD ansåg att det inte var angeläget att ändra praxis. HFD p. 22–28. 77 Ekelöf, Edelstam och Heuman, Rättegång, Fjärde häftet, Sjunde upplagan, Norstedts juridik 2009, s. 86. 78 Ekelöf, Edelstam och Heuman, a.a. s. 78. 79 NJA 2001 s. 177 s. 182. 8 0 Se även plenifallet NJA 2005 s. 205, s. 214 om att dessa ”skäl har större tyngd”. 81 NJA 1993 s. 41, NJA 2013 s. 502 p. 60 och NJA 2015 s. 374 p. 21. 82 NJA 2015 s. 72 p. 13. 83 Det hade varit tydligare om HD angett argumentets och motargumentets vikt för att sedan redovisa avvägningen. 8 4 Heuman, Metoder för lagtolkning och rättstillämpning, s. 73 ff. 8 5 Teleman, JT 2018–19 s. 827 med litteraturhänvisningar i noterna 45 och 46. 86 Det kan här ha betydelse att plenireglerna är formulerade som fakultativa regler, låt vara att de i många sammanhang uppfattas som obligatoriska. 87 Ramberg, Prejudikat som rättskälla inom förmögenhetsrätten, s. 29 och 193 ff. och 215. 88 Ramberg, Prejudikat som rättskälla i förmögenhetsrätten, s. 193 ff. och SvJT 2017 s. 777. 89 Ramberg, Prejudikat som rättskälla i förmögenhetsrätten, s. 194. 9 0 Ramberg, SvJT 2017 s. 778 och Calissendorff, SvJT 2017 s. 802 (visst förbehåll för plenifall som tillkommit efter tillämpning av betydelseregeln). 9 1 Heuman, JT 2017–18 s. 308. 92 NJA 1988 s. 329 och det äldre fallet NJA 1986 s. 802 som inte nämns under rättsfallsrubriken men väl i plenifallets domskäl. 93 Se avsnitt 9.4 om NJA 2004 s. 213. 94 NJA 1990 s. 361. 95 Se vidare nedan avsnitt 9.9 om NJA 2017 s. 938. 9 6 HD p. 8. 9 7 Se härtill Heuman, Festskrift till Rune Lavin, Juristförlaget i Lund 2006, s. 99 ff. 98 I de plenifall som HD avgjort efter 1948 har enighet rått om att rättsfrågan skulle hänskjutas till HD i dess helhet. NJA 1999 s. 237 utgör dock ett undantag. I detta fall ansåg ett justitieråd av fem att rättsfrågan borde avgöras i plenum. Dissidentens uppfattning gick ut på att ett aktiebolag som upplösts efter konkurs inte skulle få sin talan avvisad direkt, utan först sedan konkursbolaget fått yttra sig om möjligheterna att träda i likvidation och låta likvidatorerna fortsätta processen. NJA 1999 s. 237, s. 242, Svenssons skiljaktiga uppfattning in fine och Muncks tillägg s. 247 näst sista stycket. Majoritetens beslut att inte hänskjuta rättsfrågan till HD i dess helhet kan förklaras av två skäl. En möjlighet är att majoriteten var av uppfattningen att man borde hålla fast vid äldre praxis. En annan möjlighet är att dissidenten vände sig mot en rättsuppfattning som endast indirekt kommit till uttryck i flera fall, men inte genom en explicit formulerad rättsgrundsats som endast kunde ändras genom ett pleniavgörande. 99 I NJA 2016 s. 107 har HD kommenterat NJA 1918 s. 394. HD talar inte om rättsfallsrubrikens rättsgrundsats utan om innebörden av den tillämpade rättssatsen. Man frågar sig om ordvalet innebär att en av HD gjord tolkning av en oklart formulerad rättsgrundsats inte har prejudikatverkan på sätt en explicit rättsgrundsats har. Tolkningen skulle således inte utgöra en rättsgrundsats. Frågan om NJA 1918 s. 394 förlorat sin prejudikatverkan på grund av fallets ålder har inte något att göra med frågan om en tolkning av rubriktexten är en rättsgrundsats. Se härtill NJA 2016 s. 107 p. 27 och 28. 100 Hjerner, Om rättsfallstolkning, Andra upplagan, Juristförlaget i Stockholm 1981, s. 17 f. och Agell, Festskrift till Stig Strömholm, Iustus förlag 1997, s. 35 ff. 1 01 Se härtill Svedelius, NJA II 1876 no 3 s. 3 och Lindhagen NJA II 1876 no 3 s. 5. Se t. ex NJA 2016 s. 107 p. 26. 102 NJA 1986 s. 146. 103 NJA 2010 s. 58 p. 14. 1 04 Se avsnitt 5. 105 I NJA 2015 s. 1097 p. 18 sägs: Såsom innebörden av begreppet verkshöjd kommit att uttolkas kan inte anses att det därmed avses något annat än det ganska måttliga krav på originalitet som EU-rätten ger uttryck för. 1 06 Håstad, Vänbok till Lena Olsen, Iustus 2019, s. 146, 147 och 148. Se även Mellqvist, SvJT 2017 s. 808 f. 107 NJA 2001 s. 177, NJA 2005 s. 205 och NJA 2007 s. 455. 1 08 NJA 1993 s. 41, s. 55. 1 09 När en person har dödats genom en uppsåtlig handling ansågs psykiska besvär hos de närstående vara en typisk och närliggande skadeföljd. 110 Innan HD gör sitt uttalande om att starka billighetsskäl talar för att skadestånd ska kunna utgå sägs att fråga är om det finns skäl att upprätthålla ett sådant synsätt som har kommit till uttryck i 1979 års rättsfall. Det rör sig således om en avvikelsefråga. 111 Detta uttrycktes så att vissa angrepp som tidigare kan sägas ha legat strax under gränsen för kränkningsersättning numera kan berättiga till sådan ersättning. 1 12 Prop. 2000/01:68 s. 53. 113 Munck får förstås så att NJA 2005 s. 738 — Munck deltog vid avgörandet av fallet — utgör ett exempel på att HD avvikit från en rättsgrundsats och inte ett exempel på en tillämpning av betydelseregeln. Welamson och Munck, Processen i hovrätt och Högsta domstolen, s. 166 vid not 118. 114 Se härtill Heuman, Metoder för rättstillämpning och lagtolkning, s. 89 f. 115 RÅ 2010 ref. 93. 116 HFD 2015:64. 1 17 Se härtill RF 2:6. 118 Heuman, SvJT 2019 s. 551. 119 Se t.ex. NJA 2011 s. 755 p. 18. 120 Se härtill Mellqvist, SvJT 2017 s. 807. 1 21 Calissendorff, SvJT 2017 s. 801 f. 122 Heuman, Metoder för rättstillämpning och lagtolkning, s. 34. HD:s uttalande om en möjlig bevisvärderingsmetod i NJA 2015 s. 702 p. 21 kan kanske anses vara en slags rättsgrundsats. 123 NJA 2019 s. 23 dissidenterna p. 30 och 31. 124 NJA 2019 s. 23 p. 22 1 25 Calissendorff, SvJT 2017 s. 801 f. 126 Heuman, JT 2017–18 s. 309 ff. 127 Ramberg, Prejudikat som rättskälla i förmögenhetsrätten, s. 213 ff. 1 28 Prop.1988/89:78 s. 53. 129 Welamson och Munck, Processen i hovrätt och Högsta domstolen, s. 167. 130 Prop. 1988/89:78 s. 53. 1 31 NJA 2007 s. 519. 132 NJA 1990 s. 656. 133 RÅ 2002 ref. 95. 134 Se härtill avsnitt 9.4 om plenifallet NJA 2001 s. 177. 135 Rättsfallet har berörts i avsnitt 7 från en annan utgångspunkt än i detta avsnitt. 136 Prop. 2000/01:68 s. 53. 1 37 2000/01:LU 19 s. 10. 138 Holmberg m.fl., Grundlagarna, Tredje upplagan, Norstedts juridik 2012, s. 361. Se NJA 2014 s. 79 p. 17. 139 I NJA 2012 s. 1038 I uttalade HD under p. 21 och 22: ”Det finns således skäl som talar för och skäl som talar emot påföljdslindring som kompensatoriskt rättsmedel enligt svensk rätt. Frågan om påföljdslindringens vara eller icke vara som kompensationsform kan emellertid inte bli föremål för omprövning i rättspraxis. Däremot finns det ett betydande utrymme för rättsbildning genom domstolspraxis i fråga om förutsättningar för påföljdslindring och beträffande efter vilka principer en påföljdslindring ska ske, om tillräckliga förutsättningar för en sådan kompensation föreligger. Rättsbildningen bör då ske så att påföljdslindring som kompensatoriskt rättsmedel vid en rättighetskränkning så långt det låter sig göras anpassas till det straffrättsliga systemet på samma sätt som det har eftersträvats att ekonomisk gottgörelse som kompensatoriskt rättsmedel anpassas till det skadeståndsrättsliga systemet (jfr NJA 2012 s. 211 I, p.18). Också vikten av följdriktighet i regelsystemet måste beaktas.” 1 40 NJA 2005 s. 33. 141 Saknas ett sådant svenskt prejudikat gäller EU-domstolens och Europadomstolens rättsuppfattning framför den som följer av det äldre svenska prejudikatet. Se beträffande fall då sådana avgöranden saknas Andersson, Skälig misstanke, Wolters Kluwer 2016, s. 152. 142 NJA 2003 s. 555 och Calissendorff, SvJT 2017 s. 801. 143 NJA 2005 s. 805, s. 831 och NJA 2006 s. 467, s. 479. 144 NJA 2013 s. 502 p. 17 och 18. Ytterligare skäl åberopades till stöd för att gå ifrån bedömningen i 2011 års fall. Se HD p. 25. Se även Nergelius, SvJT 2017 s. 785 ff. 145 Se NJA 2013 s. 502 p. 56–58 om möjligheterna att frångå rättsgrundsatsen i NJA 2010 s. 168 trots att det var känt för HD att Europadomstolens avgörande i Zolotuchin innebar en förändring av konventionsrätten. 146 NJA 1991 s. 123. 1 47 Det anses att det föreligger en skyldighet för domstolar att tillämpa principen jura novit curia i tvistemål. Ekelöf, Edelstam och Heuman, Rättegång, Fjärde häftet, s. 304. 148 Ekelöf, Edelstam och Heuman, a.a. s. 304, Heuman, JT 1993–94, s. 616 samt NJA 1991 s. 188, s. 193 f. (ej rättegångsfel då hovrätten försummat att beakta en dom meddelad av Europadomstolen) och NJA 2013 s. 842 p. 36. 1 49 Se härtill NJA 1983 s. 550 och Heuman, Festskrift till Per Olof Bolding, Juristförlaget i Lund 1992, s. 227 f. 150 NJA 2004 s. 213 och Heuman, Festskrift till Rune Lavin, s. 99 ff. 151 Hjerner, Om rättsfallstolkning, Stiftelsen Juristförlaget vid Stockholms Universitet, Andra upplagan 1981, s. 23 och Calissendorff, SvT 2017 s. 796. 1 52 Jfr häremot Rambergs uttalande i en föreslagen programförklaring att HD kan avvika från prejudikat om det är påkallat och att en förutsättning för det är att avvikelsen medför övervägande fördelar i förhållande till eventuellt skadliga retroaktiva nackdelar. Ramberg, SvJT 2017 s. 782. 153 Det är också tänkbart att ett förhållande som beaktats i ett prejudikat vid bedömningen av en allmän rättsfråga lämnas obeaktat i ett nytt prejudikat rörande samma rättsfråga. Detta kan leda till att fallen avgörs på olika sätt. Ramberg, Prejudikat som rättskälla i förmögenhetsrätten, s. 216. 154 Detta argument förutsätter inte att det gjorts säkra mätningar av statistiker, utan bygger på mera fria frekvensbedömningar av HD. 1 55 Heuman, Metoder för rättstillämpning och lagtolkning, s. 359 ff. 1 56 NJA 2010 s. 58 p. 14. 157 NJA 2010 s. 58. Se även NJA 1992 s. 113. 1 58 HFD 2011 ref. 29 majoriteten och bedömningen av klagorätt. 159 Heuman, Metoder för rättstillämpning och lagtolkning, s. 89 ff. 160 Heuman, Metoder för rättstillämpning och lagtolkning, s. 36. 1 61 Se beträffande NJA 2019 s. 171 (Belgor) å ena sidan Schöldströms uttalanden om ett i praktiken oförändrat rättsläge och å andra sidan Heumans uttalanden om ett osäkert rättsläge. Schöldström, JT 2019–20 s. 247 och Heuman, Specialprocess, Åttonde upplagan, Norstedts juridik 2020, s. 30 och SvJT 2019 s. 550. 162 NJA 1999 s. 237, NJA 2008 s. 1208 och NJA 2012 s. 105 samt Ramberg, Prejudikat som rättskälla inom förmögenhetsrätten, s. 267 f. och Heuman, Metoder för rättstillämpning och lagtolkning, s. 157, 305 och 352. 1 63 NJA 2005 s. 738 minoriteten på s. 744 (med denna läsning av det äldre fallet ansågs detta avgörande inte oförenligt med uttalandena i propositionen). 164 Ramberg, SvJT 2017 s. 778. 165 Se härtill Lindell, Notorietet och kontradiktion, Iustus förlag 2007, s. 100 och uttalandet om skillnaden mellan rättsgrundsatser som vägleder rättstillämpningen och erfarenhetssatser som har med kunskapsfrågor att göra. Lindell anser att de senare inte får omvandlas till eller förväxlas med rättssatser utan måste kritiskt prövas i varje nytt fall. Härtill kan fogas kommentaren att rättsgrundsatser kan behöva ges ett ändrat innehåll på grund av nya vetenskapliga kunskaper. 1 66 HFD 2019 not. 31 p. 27. 167 Se beträffande ny kunskap NJA 2003 s. 339, s. 351 f. och Calissendorff, SvJT 2017 s. 801. 168 NJA 1980 s. 46. 1 69 Fallet har tidigare i avsnitt 6.1 behandlats från en annan utgångspunkt. 170 NJA 2017 s. 938 p. 9 och 10. 171 NJA 1995 s. 478, s. 482. 1 72 NJA 2007 s. 455 och NJA 1991 s. 597. 173 Se härtill om en något annan uppfattning Calissendorff, SvJT 2017 s. 801. 174 NJA 1990 s. 743, NJA 1994 s. 699, NJA 2003 s. 495 och NJA 2009 s. 586. 1 75Håstad, Festskrift till Stefan Lindskog, Jure 2018, s. 299 och NJA 2012 s. 435 dissidenterna p. 9. 176 Se härtill NJA 2005 s. 805, s. 830 f. 177 NJA 2006 s. 467, 478 och 479. Se vidare avsnitt 9.3. 1 78 NJA 2015 s. 374 p. 21 och NJA 1999 s. 617. 179 NJA 2015 s. 374 p. 14. 180 NJA 2015 s. 374 minoriteten p. 20. 181 NJA 2015 s. 374 minoriteten p. 16. 182 NJA 2015 s. 374 minoriteten p. 12. 1 83 NJA 2015 s. 374 minoriteten p. 13. 184 NJA 2015 s. 374 minoriteten p. 14 och 15. 185 Analog lagtolkning innebär att en regel inte är tillämplig enligt sin ordalydelse men att starka sakliga skäl motiverat analogin. Man kan tänka sig att HD avstått från att tillämpa en regel analogt av olika skäl. HD kan sedan i ett nytt fall anse att en korrekt språklig tolkning innebär att regeln är direkt tillämplig enligt sin ordalydelse. En praxisändring kan då kräva ett pleniavgörande. Stabilitetssynpunkten talar för att man ska kunna förlita sig på den rättsgrundsats som antagits i det första fallet. NJA 2015 s. 72 de tre dissidenterna. 186 NJA 2015 s. 374 majoriteten p. 16–21. 187 RB 58:11. 188 Se härtill Welamson och Munck, Processen i hovrätt och Högsta domstolen, s. 171. 189 NJA 1978 s. 132. 1 90 Håstad, Vänbok till Axel Adlercreutz, Juristförlaget i Lund 2007, s. 167 ff. 1 91 Håstad, Sakrätt avseende lös egendom, Fjärde upplagan, Norstedts juridik 1990, s. 53. 192 Håstad, Vänbok till Axel Adlercreutz, s. 167 ff. och Heuman, Metoder för rättstillämpning och lagtolkning, s. 323 och 330 samt Festskrift till Rune Lavin, s. 93 ff. 193 Se härtill Heuman, Metoder för rättstillämpning och lagtolkning, s. 322 f. 194 Heuman, Metoder för rättstillämpning och lagtolkning, s. 377. 195 Se härtill Ramberg, Prejudikat som rättskälla inom förmögenhetsrätten, s. 216 och kommentaren till NJA 2012 s. 414. 1 96 Ramberg, Prejudikat som rättskälla inom förmögenhetsrätten, s. 307 ff. 197 NJA 2016 s. 107 p. 28. 198 Sedan argumentet utvecklats genom att lagregleringen återgetts uttalade HD att härav eventuellt kunde följa något som innebar att rättsgrundsatsen borde ändras. Inte heller detta uttalande om att det eventuellt var möjligt att dra en viss slutsats innebär att ett slutsatsgrundat argument förelåg. 199 Heuman, JT 2008–09, s. 378 f. 2 00 Se härtill Wersäll, SvJT 2014 s. 1 ff., Wiklund, SvJT 2014 s. 335 ff., Kleineman JT 2014–15 s. 495 ff., Nergelius, SvJT 2017 s. 793 f. och Håstad, Festskrift till Stefan Lindskog, s. 316.
- Är rättsläget komplicerat kan det vara ovisst om en rättsgrundsats i ett HD-fall strider mot EU-rätten såsom denna utvecklas från tid till annan. Det kan då krävas att en omläggning av praxis sker i ett plenifall. I plenifallet NJA 2013 s. 502 (”ne bis in idem”) klargjorde HD efter en längre utläggning att slutsatsen nu kunde dras att rättsläget, åtminstone på vissa punkter, är ett annat än vad HD tidigare utgått ifrån i NJA 2011 s. 444. HD ansåg att det följde främst av de ställningstaganden som EU-domstolen gjort i sin dom 2013 i målet Åkerberg Fransson. Om HD efter lagtolkning inte insett att en dom från Europadomstolen ändrat konventionsrätten och därför meddelat en dom som strider mot konventionsrätten kan HD i ett nytt avgörande i plenum korrigera rättsläget.
Svensk rättspraxis: Straffrätt 2010–20182 hänvisningar
- I det s.k. ”Juniavgörandet” NJA 2013 s. 502 (plenum) kom emellertid Högsta domstolen — efter att EU-domstolen tagit ställning till, och i praktiken underkänt, den svenska ordningen i ett förhandsavgörande begärt av Haparanda tingsrätt — till motsatt slutsats. I sammanfattning kan sägas att Högsta domstolen i rättsfallet uttalade: (i) att skattetilläggen har straffrättslig karaktär vid en bedömning enligt Europakonventionen (se p. 34–37; denna bedömning var naturligtvis inte ny), (ii) att skattetillägg och skattebrott som bygger på en och samma deklarationsuppgift normalt avser samma gärning (se p. 38 och 39; inte heller denna bedömning var ny), (iii) att skattetillägg och bokföringsbrott normalt inte avser samma gärning (se p. 40–43), (iv) att det strider mot EU-stadgan om de grundläggande rättigheterna att påföra skattetillägg och senare åtala en person för samma gärning; detta gäller emellertid endast vid mervärdesskatt eftersom mervärdesskatterätten omfattas av EU-rätten vilket krävs för att stadgan ska komma i spel (se p. 44– 48). (v) att det mot bakgrund av (iv) får anses finnas tillräckligt stöd för att det svenska systemet i övrigt är oförenligt också med Europakonventionens förbud mot dubbla lagföringar (se p. 49–61). (vi) att förbudet mot dubbla förfaranden mot en person gäller också när en juridisk person är primärt ansvarig för skattetillägget, under förutsättning att staten genom ett rättsligt förfarande krävt den fysiska personen på betalning av skattetillägget (se p. 62–66), samt (vii) att inte bara ett beslut om påförande av skattetillägg utan också ett pågående förfarande om skattetillägg, i den mån frågan om uttag av skattetilllägg har konkretiserats i det enskilda fallet, bör utgöra hinder mot ett åtal som avser samma oriktiga uppgift; det avgörande bör i detta avseende vara när Skatteverket har fattat sitt beslut om att påföra skattetillägg (se p. 67– 71). Se i sammanhanget även RÅ 2009 ref. 94 respektive HFD 2013 ref. 71.
- Av ”Juniavgörandet” NJA 2013 s. 502 följer, som ovan framgått, att hinder mot åtal för skattebrott föreligger när staten genom ett rättsligt förfarande har krävt en fysisk person på betalning av skattetillägg även om en juridisk person i grunden är ansvarig för skattetillägget. Det förhållandet att Skatteverket hade övervägt personlig betalningsskyldighet för bolagsmännen i ett fall där ett handelsbolag påförts skattetillägg ansågs emellertid i NJA 2014 s. 873 inte utgöra hinder mot att bolagsmännen åtalades för skattebrott. Hinder uppkommer i ett sådant fall först genom Skatteverkets beslut om ansvar för delägare. Inte heller det förhållandet att en delägare betalat den skatt och det skattetillägg som påförts handelsbolaget medförde, enligt Högsta domstolen, att rätten att inte bli lagförd två gånger hade blivit åsidosatt.
Fördragskonform tolkning av MR-traktat2 hänvisningar
- NJA 2007 s. 557; NJA 1995 C 71 (SÖ 233); NJA 2000 s. 622; NJA 1984 s. 903; NJA 1986 s. 262; NJA 1973 s. 423 (NJA 1973:75); NJA 2006 s. 467; NJA 2006 s. 683; NJA 1999 s. 702; NJA 1985 s. 226; NJA 1978 s. 3; NJA 1979 s. 657; NJA 2013 s. 1143; NJA 2008 s. 963; NJA 2014 s. 307; NJA 1993 s. 666; NJA 2013 s. 1241; NJA 2006 s. 40; NJA 2006 s. 505; NJA 1998 s. 293; NJA 1996 s. 509; NJA 1997 s. 103; RH 1998:8; RH 1997:140; RH 1997:144; RH 1997:141; RH 2014:9; RH 1998:8; RÅ 2002 ref 79; RÅ 2008 ref 55; RÅ 1998 not 210; RÅ 1994 not 467; RÅ 2009 not 186; RÅ 1991 ref 41; MIG 2012:2; MIG 2010:21; MIG 2017:12; MIG 2010:18; MIG 2013:8; MIG 2012:2; MIG 2010:21; MIG 2012:3; MIG 2009:8; MIG 2008:3; MIG 2009:9. Det här målet publicerades efter att första intervallen av sökningar stängts den 19:e oktober 2017 men innan den andra intervallen av sökningar stängdes den 31 oktober. Målet hör tekniskt till den första intervallen av sökningar eftersom det gäller en FN konvention eftersom dessa faller inom den första intervallen. Den andra intervallen av sökningar rörde enbart ILO:s konventioner. Målet är ett sådant betydande brott mot tidigare AD-praxis att det är viktigt att inkludera i den här artikeln trots att det inte återfanns i en Rättsbankssökning innan den 19 oktober 2017. AD 51/2017. 12 Petra Herzfeld Olsson, Folkrätten i arbetsrätten, i Folkrätten i svensk rätt (Rebecca Stern och Inger Österdahl, Red.) s. 214. 13 Karin Åhman, Normprövning, domstolskontroll av svensk lags förenlighet med regeringsformen och europarätten 2000–2010, Norstedts juridik (2011). 14 Hans Danelius, Mänskliga rättigheter i europeisk praxis, en kommentar till Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna, Norstedts juridik (2015). 15 Ian Cameron, Normkonflikter och EKMR, SvJT 2007. 16 Ove Bring, Monism och dualism i går och idag, i Folkrätten i svensk rätt (Rebecca Stern och Inger Österdahl, Red.) s. 31. 17 Ove Bring, Monism och dualism i går och idag, i Folkrätten i svensk rätt (Rebecca Stern och Inger Österdahl, Red.) s. 31. 18 Anna-Sara Lind, Folkrätten i den svenska konstitutionen, i Folkrätten i svensk rätt (Rebecca Stern och Inger Österdahl, Red.) s. 158. 19 Praxis sedan 2012 gör en tydlig distinktion mellan EKMR som folkrättsligt traktat och EKMR som svensk rätt. Se NJA 2012 s. 1038 pp. 11–16 (kompensatoriskt rättsmedel), följt av NJA 2013 s. 502 (dubbel bestraffning) och NJA 2012 s. 746 (extraordinärt rättsmedel). 20 Prop. 1993/94:117 s. 38. 21 Prop. 2009/10:80 s. 148. 22 Propositionen nämner bland annat: ”två konventioner mellan Sverige och Australien respektive Kanada” och ”ett förbättrat samarbete med de internationella tribunalerna för brott mot internationell humanitär rätt.” 23 Prop. 1999/2000:61 s. 72. 24 Prop. 1999/2000:61 s. 72. 25 NJA 1988 s. 572; Nja 1991 s. 532; och NJA 1992 s. 532 — samtliga mål innan inkorporeringen av Europakonventionen. 26 NJA 1992 s. 532. 27 NJA 1991 s. 188. Prop. 2013/14:146 s. 78. 29 Prop. 2013/14:146 s. 78. (understrykning tillagd av författaren). 30 Prop. 2009/10:80 s. 148. 31 Prop. 1993/94:117 s. 37. 32 ”Av tradition tillämpas nämligen principen om fördragskonform tolkning.” Prop. 1999/2000:61 s. 72.
- ningsvis kan ges ett innehåll som svarar mot konventionens krav.” HD etablerar metoden för stark fördragskonform tolkning i fast praxis genom NJA 2012 s. 1038 p. 11–16 (kompensatoriskt rättsmedel), följt av NJA 2013 s. 502 (dubbel bestraffning) och NJA 2012 s. 746 (extraordinärt rättsmedel). De är alla EMKR-baserade rättsfall. 6.2 Svag fördragskonform tolkning Svag fördragskonform tolkning i praxis används på folkrättens traktat generellt och kan naturligtvis även användas på europarätten. Svag fördragskonform tolkning syftar inte till att normharmonisera utan är en tolkningsprincip som domstolar fritt kan välja att använda sig av. 6.3 Praxis En sökning i domstolsavgöranden genererade totalt 263 rättsfall. Nedan presenteras fyra exempel på fördragskonform tolkning: a) väldigt svag; b) svag; c) kombinationen av en stark och en svag tolkning; och d) stark. a) Väldigt svag fördragskonform tolkning återfinns exempelvis i NJA 2014 s. 499 där domstolen inte identifierar ett specifikt traktat utan gör en samlad bedömning av folkrätten och konstaterar att den svenska rätten är vidare än folkrätten.
Rättigheter (del I av II)4 hänvisningar
- Carl Josefsson i SvJT 2015 s. 51. 1 1 Lagerroth, Frihetstidens författning. En studie i den svenska konstitutionalismens historia (1915), s. 25. Fredrik Lagerroth sammanfattade: ”Att med sitt rike styrka folkets frid är således konungens första uppgift”. 12 Under perioder i vår historia har kungar och kungafamiljer sökt och lyckats göra sig fria från konstitutionalismen, som dock aldrig gett vika utan ständigt återkommit, så som den gjorde 1809. Den grundlag som skapades då, och som Jean Baptiste Bernadotte, som den förste i vår nuvarande kungaätt, fick lova tro och lydnad erinrade i sin 16 § om konungens plikt mot sitt folk: ”Konungen bör rätt och sanning styrka och befordra, vrångvisa och orätt hindra och förbjuda, ingen fördärva eller fördärva låta, till liv, ära, personlig frihet och välfärd, utan han lagligen förvunnen och dömd är, och ingen avhända eller avhända låta något gods, löst eller fast, utan rannsakning och dom, i den ordning, Sveriges lag och laga stadgar föreskriva; ingens fred i dess hus störa eller störa låta; ingen från ort till annan förvisa; ingens samvete tvinga eller tvinga låta, utan skydda var och en vid en fri utövning av sin religion, så vitt han därigenom icke störer samhällets lugn eller allmän förargelse åstadkommer. Konungen låte en var bliva dömd av den domstol, varunder han rätteligen hörer och lyder.” — Folkrepresentationernas — i äldre tid mer adel än folk i nutida mening — närvaro i landets styrelse torde, liksom synen på kungen som fridens beskyddare, ha bidragit till den relativa tillit till statsmakten som funnits och finns hos oss. 13 Däremot fanns paralleller med England, där inte minst tillkomsten av 1215 års Magna Carta var en produkt av ett förhållande mellan kung och adel som liknade det svenska. Fredrik Lagerroth (a.a.) påtalar i sin beskrivande analys av det tidiga Sveriges framväxande konstitutionalism återkommande likheter med den engelska utvecklingen. 1 4 Tryckfrihet hade införts första gången redan under frihetstiden och den säkerställdes efter 1809 i en särskild grundlag. Den motiverades dock, liksom den fria tillgången till allmänna handlingar (offentlighetsprincipen), i första hand med sin nytta för upplysning och debatt. 15 Standardverket om detta är Fredrik Lagerroths nyssnämnda avhandling. 16 Det fanns förstås även andra orsaker till den svenska inställningen och utvecklingen; allt kan inte skyllas på Uppsalaskolan. För en diskussion om detta, se Stig Strömholm, Uppsalaskolan och konstitutionens normativitet, i Grundlagens makt. Konstitutionen som politiskt redskap och politisk norm (SNS författningsprojekt 2002). Strömholm pekar bland annat på frånvaron av egna krigserfarenheter, tilltron till förhandlingslösningar och demokratiska processer som ensamma legitimerande för offentlig maktutövning samt socialdemokratins negativa hållning till judiciell normprövning. 17 SOU 1941:20 s. 14. Utredningen, som alltså avgav sitt betänkande under brinnande krig, motiverade behovet av att nu föra in dem i grundlagen så här: ”De fri- och rättigheter, varom här är fråga, höra till grundvalarna för det svenska statsskicket och det svenska rättssamhället överhuvud, och det synes då i och för sig påkallat, att de klart och tydligt inskrivas i vår främsta grundlag. [—] Under samtidens ideologiska debatter och brytningar har känslan för de medborgerliga rättigheter, som av ålder präglat svenskt statsliv, blivit alltmera allmän och medveten. Det är av betydelse att här, såsom på andra områden, våra omistliga nationella värden klarläggas, förkunnas och, såvitt det är möjligt, säkerställas gentemot växlingar och påfrestningar. [—] Det är här icke i första rummet fråga om att skydda de enskilda medborgarna, utan att stärka den svenska rättsordningen och därmed den svenska staten; den nationella enhetens särart och styrka betingas av medborgarens frihet och rättssäkerhet.” 18 A.bet. s. 15. Ur motiveringen (kurs. här): ”Då de sakkunniga åt de föreslagna grundlagsbestämmelserna givit denna utformning, ha de jämväl starkt påverkats av synpunkten, att författningens föreskrifter icke böra alltför starkt binda statsmakternas handlingsfrihet. Regleringen av medborgerliga fri- och rättigheter får icke givas en så absolut och ovillkorlig karaktär, att hinder uppstå för de ökade statsingripanden och de intrång i den enskildes frihet och självbestämningsrätt, som under särskilda förhållanden kunna vara erforderliga.” 19 Det närmaste är artikel 21.1 där det sägs att var och en har rätt att delta i sitt lands styre, direkt eller genom fritt valda ombud. I EKMR finns rätten till fria val i första tilläggsprotokollet, artikel 3.1. Även i ICCPR finns den med, dock något undanskymt, långt bak i katalogen (artikel 25 b). Den första rättigheten enligt ICCPR är i stället den kollektiva rätten till självbestämmande (”Alla folk har rätt till självbestämmande. Med stöd av denna rätt får de fritt bestämma sin politiska ställning och fritt fullfölja sin ekonomiska, sociala och kulturella utveckling”). 20 Stadgandet åberopas i JO:s och JK:s tillsynsverksamhet, se Eka m.fl., Regeringsformen — med kommentarer (2012) s. 26 f. 21 Ordet rätt i betydelsen rättighet används än mer sällan. Det förekommer i rätt att ta del av allmänna handlingar (2:1), strejkrätt (2:14), rätt till ersättning i vissa fall (2:15), upphovsmäns rätt till sina verk (2:16), samers rätt att bedriva renskötsel (2:17), rätt till kostnadsfri skolutbildning (tillsammans med skolplikten, 2:18). Även allemansrätten finns anmärkt (2:15). 22 En enstaka frihet som religionsfriheten ter sig motsatsvis absolut (RF 2:1 p. 6 jämförd med 2:20), men den är då å andra sidan snävt definierad (den avser i princip bara rätten att tro; utövandet får begränsas). Som relativt typisk för lagstiftningstekniken framstår det absoluta förbudet mot dödsstraff; det kunde ha formulerats som en rätt till liv, i stället heter det bara ”Dödsstraff får inte förekomma” (2:4). Grundlagsstiftarens försiktighet med att ställa ut fri- och rättighetslöften till enskilda kommer även till uttryck i frånvaron av en rättighet till privatliv. I stället finns spridda regler som skyddar mot specifika ingripanden, t.ex. viss integritetskränkande övervakning (2 kap. 6 § andra stycket), och målsättningsstadgandet i RF 1:2. 23 Även på Regeringskansliets webbplats används den internationellt ofta förekommande beskrivningen. Där sägs: ”De mänskliga rättigheterna är ömsesidigt samverkande och odelbara. Det betyder att de olika rättigheterna utgör delar av samma helhet på ett sådant sätt att ingen enskild rättighet kan anses vara viktigare än någon annan.” (http://www.regeringen.se/regeringens-politik/demokrati-ochmanskliga-rattigheter/fakta-om-manskliga-rattigheter/vad-ar-manskligarattigheter/) 24 ”Svenska folkets urgamla rätt att sig beskatta utövas av Riksens Ständer allena vid allmän riksdag”, hette det i 1809 års regeringsform (57 §). Se vidare Fredrik Sterzel, Finansmakten i författningen (2013), s. 25 ff. 25 I teorin kan en stat låta bli att fullfölja det folkrättsliga åtagande som tillträdandet av en konvention innebär. En stat är, som Carl Henrik Ehrenkrona skriver, ”suverän att fortsätta att begå konventionsbrott men måste då också ta de utrikespolitiska eller andra konsekvenser som detta kan medföra” (Sveriges internationella avtal och dessas genomförande i svensk lagstiftning — några reflexioner, SvJT 2015 s. 790). 26 För en beskrivning, se Bring, Mahmoudi och Wrange, Sverige och folkrätten (2014), s. 55 ff. 27 Jfr Ehrenkrona, som bland annat skriver att ”skillnaden i om man tillämpar en monistisk eller dualistisk modell för att uppnå att traktatförpliktelser respekteras ska nog inte överdrivas” (a.a., s. 783). 28 Detta följer inte av någon grundlagsregel (det vore naturligt om saken reglerades i regeringsformens 10 kapitel om internationella förhållanden, men så är alltså inte fallet; jfr Ehrenkrona, a. st.). Det är i stället fråga om en praxis, som dock länge legat fast. Fri- och rättighetsutredningen uttalade härom: ”Att en av Sverige tillträdd konvention inte blir direkt tillämplig för de svenska domstolarna och myndigheterna utan att detta föreskrivits i lag torde i dag stå helt klart. Såväl Högsta domstolen, Regeringsrätten som Arbetsdomstolen har uttalat att internationella överenskommelser inte utan förmedling av lagstiftning blir gällande svensk rätt.” (SOU 1990:40, del B, s. 15.) Sveriges nuvarande inställning beskrevs på följande sätt av regeringen i ett svar till FN:s råd för mänskliga rättigheter 14 november 2014: “Sweden has a dualistic approach to international conventions: on ratification, they do not automatically become part of Swedish national law. To bec ome directly applicable by courts and administrative authorities, international law commitments must be integrated into Swedish law, which takes place through transformation or incorporation. Transformation is the method most oftenapplied in Sweden. Before Sweden ratifies a convention on human rights, a thorough review of Swedish law is performed to investigate whether any amendments to the legislation are required to bring it into line with the provisions of the convention. When new statutes are drafted, these too must be worded in such a way as to avoid any conflict with the conventions.” — Se vidare Bring m.fl., a.a., s 62 ff. 29 Om svensk rätt redan bedöms motsvara konventionsåtagandet krävs ingen åtgärd. Under processens gång konstateras då i stället att ”normharmoni” råder. Ställningstaganden av det slaget, som är rättspolitiska och kan vara mer eller mindre välgrundade, är inte bindande för domstolar och förvaltningsmyndigheter men kan i praktiken ändå påverka rättstillämpningen. 30 Frågan om en övervakande domstol och individuell klagorätt var kontroversiell bland grundarstaterna. Bland annat England och Danmark motsatte sig detta. Även de svenska representanterna var negativa men de utarbetade en kompromiss som bestod i att klagorätten utformades som ett frivilligt tillägg som staterna fick erkänna separat. Sverige dröjde med sitt erkännande. Idag är såväl EKMR som domstolssystemet en obligatorisk del av medlemskapet i Europarådet. — En utförlig beskrivning av EKMR:s tillkomst finns hos A.W. Brian Simpson, Human Rights and the End of Empire, 2001. 31 Prop. 1951:165 s. 11. 3 2 Se hänvisningar i SOU 1993:40 s. 25. I praktiken kan det sägas ha rört sig om det som kommit att kallas fördragskonform tolkning. Den termen synes dock inte ha etablerats före inkorporeringen. I en undersökning Uppsala universitet på regeringens uppdrag genomfört om ”fördragskonform tolkning” gav en slagning på den termen i NJA 16 träffar, varav den första var från 1999 och gällde EU-rätt (NJA 1999 s. 694). (Bremdal, Grahn-Farley och Reichel, Principen om fördragskonform tolkning i förhållande till Sveriges konventionsåtaganden om mänskliga rättigheter [2018], bilaga 1.) Undersökningen synes inte utesluta att andra varianter — t.ex. konventionskonform — kan ha förekommit tidigare. Se även Maria Grahn-Farley, Fördragskonform tolkning av MR-traktat, SvJT 2018 s. 450. 33 Om de skäl som angavs för inkorporeringen, se prop. 1993/94:117, s. 33 f. 34 Lag (1994:1219) om den europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna. 35 SOU 1993:40, del B, s. 126. — Bedömningen påminner i påfallande grad om vad som sades vid ratificeringen 1951: "En granskning av de i konventionen upptagna rättigheterna ger vid handen, att det i beskrivningen av desamma icke lärer möta något hinder för Sverige att ansluta sig till konventionen" (prop. 1951:165 s. 11). — Uttalandet att svensk lagstiftning stod i överensstämmelse med EKMR var alltför kategoriskt redan i förhållande till utredningens egen inventering. T.ex. pekade utredarna på den enskildes rätt att, enligt artikel 13 i EKMR (effektivt rättsmedel), erhålla gottgörelse vid konstaterade kränkningar. Den lakoniska slutsatsen var att ”(t)roligtvis behövs … ett starkare skydd i den svenska lagstiftningen men detta får närmare utredas” (a.bet., s. 79). Det skulle dröja bortåt 20 år innan någon sådan utredning kom till stånd (SOU 2010:87) och först i dessa dagar har lagstiftning till sist trätt i kraft. Däremot har en rätt till skadestånd vid konventionskränkning utv ecklats genom Högsta domstolens försorg. Se om detta i Bertil Bengtssons uppsats Skadestånd vid överträdelse av Europakonventionen — den nya lagstiftningen, SvJT 2018 s. 93. 36 SOU 1993:40, del B, s. 126. 37 Den politiska sidan av saken finns skildrad av Ulf Bernitz i uppsatsen Europakonventionens införlivande med svensk rätt — en halvmesyr, JT 1994–95 s. 259. Att det rörde sig om kompromisser bekräftas av Regeringsrättens i propositionen refererade remissvar, där domstolen avstod från att yttra sig om vissa delar med motiveringen att de var resultat av politiska kompromisser, som domstolen alltså inte ansåg sig böra uttala sin mening om (se prop. 1993/94:117 s. 35). Se även Dag Victor, Svenska domstolars hantering av Europakonventionen, SvJT 2013 s. 343, där delar av de politiska turerna blir belysta. 38 Se SOU 1993:40, del B, s. 127 f och a.prop. s. 36. 39 Vid uppenbarhetsrekvisitets avskaffande betonades i förarbetena särskilt vikten av att lagprövningsinstitutet tillämpas så att konventionsrättigheterna uppfylls, se SOU 2008:125 s. 381 och 405. 40 I utredningsbetänkandet anförs: ”Konsekvensen av en inkorporering i vanlig lagform blir att en lag av stiftad före inkorporeringslagen inte skall tillämpas av domstolar och myndigheter enligt lex posterior-principen, om lagen befinnes stå i strid med konventionen. För att garantera att Europakonventionen skall ha före träde även i förhållande till senare stiftad lag anser vi att konventionen skall ges en särskild betydelse. Detta bör ske en genom att i grundlagen införs ett nytt stadgande om att lag eller annan föreskrift inte får meddelas i strid med Europakonventionen.” (SOU 1993:40, del B, s. 127.) — Se även a.prop. s. 37 f. Där påpekas även att principen om lex specialis ”någon gång” kan leda till annat resultat. 41 Se prop. 1993/94:117 s. 37 f. 42 Jfr prop. 1993/94:117 s. 34. 43 Både HD:s ledamöter i sitt remissvar över betänkandet och Lagrådet i sitt yttrande över propositionen var tämligen kallsinniga till nyordningen. Lagrådet avstod till synes först efter tvekan från att avstyrka förslaget. Inkorporeringslagen var enligt Lagrådet ”förenad med många svårigheter. Mycket talar för att den nuvarande ordningen, som ger Sverige tid att anpassa lagstiftningen efter nya avgöranden av Europadomstolen, är att föredra.” Lagrådet ansåg inte heller att det fanns något egentligt belägg för att grundlagsregeln i 2:23 (nu 2:19) behövdes och hänvisade bland annat till att HD:s ledamöter i sitt remissvar ansett att regeln bara skenbart skulle öka EKMRs genomslag i svensk rätt. (Se prop. 1993/94:117 s. 74.) — Såvitt jag kunnat finna har grundlagsregeln heller inte använts i HD (jfr SOU 2008:125 s. 400 f., med motsvarande iakttagelse beträffande den tidsperiod som då kunde överblickas). 44 Jfr Carl Josefsson i SvJT 2015 s. 62, med hänvisningar: ”… strävan att undvika fällande domar i Europadomstolen har varit vägledande för Europakonventionens genomslag i svensk rätt. Det har ibland lett till ’prognostänkande’, dvs. försök att förutse hur Europadomstolen i ett enskilt fall skulle bedöma konventionsförenligheten.” Prognostänkandet — övertydligt tillämpat i det s.k. Pastor Greenmålet (NJA 2005 s. 805) — kan uppfattas som en till rädsla för att göra fel gränsande osjälvständighet i förhållande till Europadomstolen som HD förr kunde uppvisa. 45 Jag har sökt efter uttalanden i anslutning till inkorporeringen för att utreda om denna föranledde någon omläggning av kurs eller språkbruk. Förutom att termen fördragskonform eller konventionskonform börjar dyka upp efter inkorporeringen (något paradoxalt; det hade varit naturligare om den använts dessförinnan) har jag inte funnit något sådant. Mitt intryck är att HD hållit sig till sin från 1980-talet och framåt utvecklade praxis, närmast som om någon inkorporering av betydelse för rättstillämpningen inte ägt rum, dvs. den skulle enbart ha varit kodifierande. 46 Här används termen ”statsrättsligt bundet”, andra gånger heter det ”folkrättsligt bundet”. Möjligen ser HD dessa uttryck som synonyma. Skiljer man mellan dem är folkrättslig bundenhet nog det som HD i bägge fallen syftar på. Jfr Joachim Åhman, Överlåtelse av beslutanderätt (2015), t.ex. s. 179 och s. 398 f. 47 NJA 2013 s. 502, p. 54. 48 T.ex. NJA 1981 s. 1205: ”Det är i vårt land en vedertagen uppfattning att bestämmelser i internationella överenskommelser — i den mån de inte redan har motsvarighet i vår lagstiftning eller sedvanerätt — inte utan förmedling av lagstiftning blir gällande svensk rätt.” För ytterligare prejudikat och andra exempel från rättstilllämpningen, se Bring m.fl., a.a., s. 62 ff. 49 Se prop. 1993/04:117 s. 38. 50 Se Bernitz och Kjellgren, Europarättens grunder (2018), s. 19. Europarätt är ett praktiskt begrepp men ändå inte så lyckat, bl.a. eftersom det syftar på två olika Europa, dels det jämförelsevis homogena EU, dels det påtagligt heterogena Europarådet. Tanken när det lanserades var nog att de två, åtminstone på rättighetsområdet, var på väg att förenas. Den utvecklingen har dock avstannat och till och med vänt, se vidare nedan. 51 Saken har hittills inte ställts på sin spets. Det finns dock motivuttalanden och kommentarer som belyser vad som menas med ”principerna för statsskicket”, se t.ex. Eka m.fl., Regeringsformen — med kommentarer (2012) s. 403 ff., där uttalanden från konstitutionsutskottet och Grundlagsutredningen återges och diskuteras. 52 Tidigare hävdades ibland att bestämmelsen saknade betydelse i rättstillämpningen, bl.a. med stöd i ett propositionsuttalande från millennieskiftet (prop. 2001/02:72 s. 35). Saken togs upp av den senaste grundlagsutredningen, som distanserade sig från uttalandet (SOU 2008:125 s. 500). Thomas Bull och Fredrik Sterzel summerar i sin grundlagskommentar: ”Efter reformen 2010 står det klart att bestämmelser om begränsningar i möjligheterna att överlåta makt till EU inte bara ska prövas av riksdagen, när den prövar frågor om överlåtelse, utan även kan aktualiseras på ett senare stadium, t.ex. när en domstol får anledning att pröva om rättsakter från EU håller sig inom det överlåtbara området.” (Regeringsformen — en kommentar, 3 uppl. 2015, s. 235 f.) 53 EU-domstolen hävdar att EU-rätten och domstolens avgöranden är överordnad även medlemsstaternas grundlagar. Ståndpunkten har tillbakavisats av t.ex. den tyska författningsdomstolen, vars ställningstaganden bildat utgångspunkt för ”Solangedoktrinen”. EU-domstolens synsätt måste enligt min mening förstås så att medlemsstaternas grundlagar på de områden där de tilldelat EU befogenheter är underordnade EU-rätten. 54 Åkerberg Fransson, C 617/10. — Samtidigt med det svenska ärendet avgjorde EUdomstolen fallet Melloni, C-399/11. Frågan var där om en spansk medborgare med stöd av den europeiska arresteringsordern kunde lämnas ut till Italien trots att Spaniens konstitution förbjuder utlämning av egna medborgare. EU-domstolen fann att unionsrätten hade företräde framför det spanska rättighetsskyddet. Det kan uttryckas så att EU-domstolen anser att en stat i fall av det slaget inte kan upprätthålla ett mer långtgående skydd för den enskildes rättigheter än det som finns i rättighetsstadgan, vilket som princip betraktat nog kan möta gensagor. Se diskussionen om detta hos Ulf Bernitz, Rättighetsstadgans genomslag i svensk rätt, Stockholm Centre for Commercial Law, Årsbok IX (2018), s. 72 ff. 55 Händelseförloppets turer är här schematiskt beskrivna. För en både överskådlig och mer detaljerad skildring, inklusive utförliga hänvisningar, se Ulf Bernitz, a.a., s. 61 ff. 56 EU-domstolens besked gällde bara skattetillägg beträffande moms. HD ändrade i nyssnämnda dom sin praxis även för skattetillägg vid inkomstbeskattning. Det skedde visserligen med hänvisning till EKMR men uttryckligen för att uppnå konsek vens. Att det var rättighetsstadgan och EU-domstolens besked som utlöste det Ulf Bernitz kallar för HD:s tvärvändning står klart (jfr NJA 2013 s. 502 p. 18). 57 Domstolens generaladvokat ansåg inte heller att den fråga som ställts avsåg tilllämpning av unionsrätten ”i den mening som avses i artikel 51.1 i stadgan”. Han anförde bland annat att det vore ”riskabelt att hävda att avsikten med ett sådant stadgande som det i [momsdirektivet] var att överföra säkerställandet av samtliga konstitutionella rättigheter som styr utövandet av medlemsstaternas rätt att påföra sanktioner, i samband med uppbörden av mervärdesskatt, från medlemsstaterna till unionen”. Flertalet stater som yttrade sig i målet instämde också i den svenska regeringens inställning att sanktioner mot momsundandragande föll utanför unionsrätten. Även EU-kommissionen intog den hållningen. För en utförlig diskussion, se Dominique Ritleng, Lärdomar av EU-domstolens parallella domar i målen Åkerberg Fransson och Melloni, SvJT 2014 s. 36. 58 Bernitz, a.a., s. 69. 59 Se Niilo Jääskinen, EU-domstolen som människorättsdomstol — nordiska perspektiv (referat till Nordiska Juristmötet 2017), som bland annat skriver: ”EUdom stolen förefaller agera som en författningsdomstol och inte såsom en internationell människorättsdomstol och betona EU-rättens autonomi också i detta sammanhang”. 60 Ulf Bernitz uppehåller sig i den citerade uppsatsen en del vid detta och skriver bland annat att det ”kan kritiseras” att EU-domstolen undviker ”att göra några direkta referenser till Europadomstolens rika rättspraxis på området” (s. 90). Även om det kanske kan betraktas som något slags etikettsbrott domstolar emellan kan man välkomna det som klargörande att EU-domstolen markerat EU-rättens och rättighetsstadgans självständighet. Att integrera EKMR och EU-rätten är i grunden lika svårt och under överblickbar tid orealistiskt som att slå ihop Europarådet och EU. 61 A.a., s. 90. 62 EU och våra grundlagar, SOU 1993:14, s. 27 63 Bernitz och Kjellgren, a.a., s. 108. 64 Ett illustrativt exempel är antologin Kritiskt tänkande inom europarätten, som används på juristutbildningen (red. Jaan Paju, 2018). Den syftar till att ge studenterna ett självständigt kritiskt förhållningssätt. Innehållet, med problematisering av EU-rättsliga enskildheter, är utmärkt, men någon till EU-rättens ställning kritisk ansats är svår att spåra. Bland domare verkar nyanserade och försiktigt kritiska perspektiv vara vanligare. Exempel på både initierade och enligt min mening mycket tänkvärda bidrag i den genren är Dag Mattsson, Domarnas makt — domarrollen i ett nytt rättsligt landskap, SvJT 2014 s. 587 och Carl Josefsson, Domstolarna och demokratin — Något om syftet med grundläggande rättigheter, europeiseringens konsekvenser och aktivismens baksida, SvJT 2015 s. 40. Båda betonar betydelsen av rättsordningens och rättstillämpningens demokratiska förankring. 6 5 DCFR som svensk rättskälla? i de lege: Europarätten — 20 år i Sverige, 2016. Samuelsson skriver bland annat: ”Ska en utopisk vision, som förutsätter utraderande av befintliga (rätts-)kulturella skillnader, under åberopande av ’förnuftet’, hjälpa oss undvika att upprepa nittonhundratalets misstag? Nej, det var ju precis den typen av ambitioner, den typen av överdriven förnuftstro, som var nittonhundratalets misstag. Att välja ’Europa’ — i den meningen — framstår inte som etiskt försvarbart. Det befintliga Europa, mångrättsligt och dissonant, gör motstånd.” (A.a., s. 204.) 66 Unity in diversity; unie dans la diversité. Talesättet har äldre anor än EU. Det är avsiktligt dubbeltydigt och kan användas på olika sätt beroende på om man lägger tonvikten på det ena eller andra. I EU-sammanhang är det naturligt att förstå det som en önskan om enighet med respekt för skillnader. Som ideal sätter det symfoni före harmoni, något EU-institutionerna inte alltid lever upp till. 67 EU föreställs ibland som något av en egen stat, t.ex. när organisationen strävar efter medlemskap i Europarådet, en egen domare i Strasbourgdomstolen osv. Även om det konstitutionellt sett är svårt att beskriva vad EU är, eftersom det saknas historiska förebilder, kan man slå fast vad det inte är. Det är inte, lika lite som FN, en stat. Som subjekt är det ett organisationskansli eller en förvaltning, som lyder under medlemsstaterna. 6 8 Sedan HD funnit systemet med skattetillägg oförenligt med både rättighetsstadgan och EKMR har lagstiftningen ändrats. Någon utredning och analys av hur det lagstiftningshaveri som ”ne bis in idem” får sägas utgöra och där inte minst lagstiftarens passivitet spelade stor roll har veterligen inte förekommit. Åklagarmyndigheten har dock redovisat sina åtgärder. 2 700 ärenden granskades ex officio. Det framgår bland annat att 42 personer som dömts till frihetsstraff för skattebrott omgående försattes på fri fot, att pågående utredningar och väckta åtal lades ned samt att åklagare ansökte om resning i 580 fall. Siffrorna avsåg tiden fram till våren 2014. Några senare uppgifter, inklusive vilka kostnader i form av skadestånd m.m. som uppstått, har jag inte kunnat finna. — Uppgifterna här är hämtade från Årsrapporten 2014 från Åklagarmyndighetens tillsynsavdelning, s. 7, och prop. 2014/15:131, s. 47. 69 Särskilt yttrande av justitierådet Stefan Lindskog i NJA 2010 s. 168. 70 A.a., s. 595.
- Detta synes i sin tur ha medfört att Högsta domstolen haft svårt att finna en någorlunda lättillgänglig vägledning för rättstillämpningen, möjligen i förening med att man där inte såg några fördelar med inkorporeringen. Som nämnts hade domstolen redan givit EKMR en särställning, vilket säkerligen berodde på att konventionen till skillnad från andra folkrättsliga åtaganden inkluderade en klagorätt som tvingade HD att beakta EKMR-praxis för att undvika risken för fällningar i Europadomstolen, och därmed även chikanen att själv få sina avgöranden överprövade. I ett fall från 1992 — före inkorporeringen — slog HD fast att uttalanden i förarbeten, praxis eller doktrin kunde få vika för EKMR (NJA 1992 s. 532). Uttalandet fungerar bra som vägledning. Synsättet borde, med stöd i inkorporeringslagen, ha kunnat bekräftats och utvecklats sedan denna införts. Det är emellertid i HD:s praxis svårt att se någon tydlig effekt av själva inkorporeringen. Från domstolens synpunkt synes denna — i stället för att förenkla — ha gjort rättstillämpningen mer komplicerad. HD har nämligen fortsatt att tillämpa konventionen både som folkrättsligt instrument och som svensk lag. Så sent som i ett mål från 2015, tjugo år senare, framhålls att Sverige som fördragsslutande stat är ”folkrättsligt bundet” av EKMR:s reglering, varefter det tilläggs, närmast i förbigående: ”Konventionen är sedan år 1995 även svensk lag” (NJA 2015 s. 899 p. 13). I några fall från 2012 och 2013 talas även om dess ”dubbla betydelse”. NJA 2012 s. 1038: Europakonventionens dubbla betydelse 13. Förutom att Sverige är statsrättsligtbundet av Europakonventionen gäller den som lag här i landet enligt lagen (1994:1219) om den europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna. Konventionen kan således i rättstillämpning få betydelse i två rättsligt sett skilda hänseenden. 14. Konventionen såsom statsrättsligt instrument får för domstolarna betydelse främst när det sätts i fråga om svensk lag eller rättspraxis innebär att Sverige gör sig skyldigt till konventionsbrott. Är så fallet kan det leda till att den svenska ordningen genom domstolspraxis får sättas åt sidan eller modifieras så att den blir förenlig med konventionen. Om, i fråga om vad som föreskrivs i lag, konventionens krav inte kan tillgodoses genom en konventionskonform tolkning, har det för att lagen ska åsidosättas ansetts böra krävas klart stöd för att den svenska ordningen är oförenlig med konventionen (se t.ex. NJA 2010 s. 168). När det i stället är fråga om att tillämpa konventionen i egenskap av svensk lag ankommer det, enligt följande punkt i domskälen, på domstolen att göra en egen bedömning av den innebörd som artiklarna i konventionen har, något som sägs innebära att ”Europadomstolens praxis i takt med utvecklingen av den svenska rättsbildningen kommer att få allt mindre betydelse när det gäller tillämpningen av Europakonventionen såsom svensk lag. Dess relevans kommer främst att ligga i att den sätter gränser för vad som är en tillåten nationell rättsutveckling”. — Det är möjligt att man bör se det så, men inkorporeringen avsåg tydligt både konventionen och Europadomstolens fortlöpande uttolkning av denna. Någon poäng med att svenska domstolar inom den ramen skapar en egen praxis (”nationell rättsutveckling”) är svår att se. Den dubbla betydelsen återkommer i NJA 2013 s. 502. Den exemplifieras då med att vid tillämpning av inkorporeringslagen är domstolarna bundna av förarbetsuttalanden om att en viss lag är förenlig med EKMR. Görs prövningen däremot från perspektivet att konventionen är folkrättsligt bindande är HD:s utgångspunkt ”att en svensk domstol måste kunna underkänna en lag som är oförenlig med Europakonventionen också när frågan ännu inte har prövats av Europadomstolen”.
- En fiskare som haft goda intäkter åtalades vid Haparanda tingsrätt för skattebrott och momsfusk. Han invände att han redan påförts skattetillägg och att en brottmålsdom skulle innebära att han straffades dubbelt. Om detta — ”ne bis in idem” (inte två gånger för samma sak) — finns regler i EKMR. Högsta domstolen hade med beaktande av EKMR i prejudikat fastlagt att skattetillägg inte hindrade åtal och straff. Förbudet mot dubbelbestraffning finns emellertid även i rättighetsstadgan. Domaren i målet begärde besked från EUdomstolen om hur den ställde sig till den svenska ordningen. EUdomstolens avgörande — som brukar kallas Åkerberg Fransson, efter namnet på fiskaren — innebar att den svenska ordningen stred mot stadgans förbud mot ”ne bis in idem”. HD, som i ett annat mål hade ungefär samma frågor uppe till bedömning anpassade sig till detta och ändrade i plenum sin praxis (NJA 2013 s. 502). Åklagaren i Haparandamålet lade därefter ned åtalet mot fiskaren.
Rättigheter (del II av II)1 hänvisning
- Det tydligaste exemplen handlar dock om Europakonventionen. Se den s k Ne bis in idem historien, som ledde till bl a ett behov av ställningstagande i plenum NJA 2013 s 502 (Ne bis in idem). För en kortfattad beskrivning av de konstitutionella aspekterna se Robert Påhlsson, Konstitutionell skatterätt, 4 u, 2018 s 71–80. För en förvarning om tre andra möjliga exempel, se Stefan Lindskog, Straffliknande ekonomiska påföljder utom straffrätten, i Bertil Bengtsson
- Referenslista 589 NJA 1989 s 781 (Postväxelseparation) NJA 1990 s 343 (Nordanland) NJA 1990 s 562 (Stålmanufaktur) NJA 1990 s 649 (Travtränaren) NJA 1991 s 217 (WH Finans) NJA 1995 s 367 II (Obligentia) NJA 1997 s 115 (Ekblad Construction) NJA 1997 s 418 (SÖMÅ) NJA 1998 s 275 (Makarnas konto) NJA 1998 s 487 (EBN Center) NJA 1999 s 426 (Sturetvättsfallet) NJA 1999 s 812 (Zambagars) NJA 2001 s 155 (Den polsktillverkade båten) NJA 2003 s 37 (Hjärtervägen Invest) NJA 2005 s 608 (Max o Frasses) NJA 2007 N 19 (C A Förvaltning) NJA 2007 s 86 (Motocrossbanefallet) NJA 2007 s 599 (Gullivers) NJA 2008 s 653 (Kokain) NJA 2009 s 16 (Bravida) NJA 2009 s 500 (Bankkontomanipulationerna) NJA 2010 s 467 (Hansas skuldebrev) NJA 2010 s 709 (L Holding AB) NJA 2011 s 357 (Mefedron) NJA 2011 s 411 (Konkursprövningen) NJA 2011 s 576 (Sydställningar) NJA 2011 s 675 I (Syntetiska katinoner) NJA 2011 s 675 II (Metylon) NJA 2011 s 799 (www.rctraders) NJA 2012 s 70 (Amfetamin m m) NJA 2012 s 115 (Ecstasy) NJA 2012 s 144 (Cannabisharts) NJA 2012 s 510 (Ecstasy) NJA 2012 s 528 (Kokain) NJA 2012 s 535 (Cannabis) NJA 2012 s 650 (Mefedron) NJA 2013 s 421 (KLM Fastigheter) NJA 2013 s 502 (Ne bis in idem) NJA 2013 s 1190 (Brf Fjällsidan) NJA 2014 s 272 (BDO Nordic) NJA 2014 s 760 (Cargo Center) NJA 2014 s 877 (Processbolag) NJA 2014 s 935 (Independent Finans) NJA 2015 s 359 (Emtunga) NJA 2015 s 1040 (De enstegstätade fasaderna II) NJA 2016 s 51 (Saltkråkan) NJA 2016 s 288 (Betalningserklæringen) NJA 2017 s 9 (Multitotal) NJA 2017 s 261 (Butikslokalen på Jakobsbergs sjukhus) NJA 2017 s 289 (Valdemarsviksfastigheten) NJA 2017 s 882 (Intercontainer) Svea HovR T 337013 från 20131206 (Swedeport) Svea HovR T 356114 från 20150313 (Café Lumiére) Svea HovR 133717 från 20180219 (Dickson & Co) Stockholms TR, T 1926512 från 20180326 (Emtunga II) ARN 20110429 (Kontokortet i den kvarglömda kavajen)* ARN 20112037 (Kontokortsstölden på Apoteket) ARN 20111732 (Kontokortsstölden i den delade svarttaxin) ARN 20112225 (Kontokortsstölden ur det gemensamma mässskåpet) ARN 20112776 (Kontokortsstölden vid bilinbrottet) ARN 20113888 (Kontokortsstölden av tjejen som följt med till hotell
Rättighetsskyddet i Högsta förvaltningsdomstolen1 hänvisning
The Phantom Menace1 hänvisning
Prejudikat(o)bundenhet inom den konstitutionella rätten — var ne bis in idem ett unikum?7 hänvisningar
- Att spekulera i detta får här ses som ganska riskfritt, eftersom ju HD själv som bekant i plenum 2013, i NJA 2013 s. 502, frångick majoritetens linje i NJA 2010 s. 168.
- Detta var därför bakgrunden till HD:s mycket uppmärksammade plenumavgörande i juni 2013, NJA 2013 s. 502, som alltså avsåg samma rättsfråga som i Åkerberg Fransson, men däremot ett helt annat fall. Domstolen konstaterade här bl.a. att rättsläget efter Åkerberg Fransson, ”åtminstone på vissa punkter”, är ett annat än vad HD tidigare utgått från; t.ex. stod det klart att EU-rätten är tillämplig då de från skatt undanhållna beloppen avser moms. HD fann också att skattetillägg var en straffrättsligt präglad sanktion. Skyddet mot dubbelbestraffning ansågs vidare med hänvisning till EKMR även gälla vid inkomstskatt och arbetsgivaravgift. Hinder mot åtal för skattebrott ansågs gälla från det datum då Skatteverket fattat beslut om att påföra den enskilde skattetillägg.
- Från normprövningssynpunkt är det emellertid svårt att underskatta denna frågas betydelse i svensk rätt. HD tvingades här efter Åkerberg Fransson-domen till en smått förödmjukande ”omvändelse under galgen” i relation till avgörandena NJA 2010 s. 168 respektive 2011 s. 444. (I plenumavgörandet NJA 2013 s. 502 deltog sålunda även flera domare som i de föregående målen gjort en annan bedömning.) Europarättens direkta genomslag i svensk rätt blev därmed ovanligt tydligt. Som normprövningstema är därutöver frågan om dubbel straffbarhet ovanlig just för att den är och, inte minst före 2013, var så relativt vanligt förekommande i svenska domstolar, medan flertalet normprövningsfall typiskt sett gäller ganska udda (men därför förvisso inte ointressanta) rättsfrågor. Skattebrottmål där skattetillägg samtidigt utgått har däremot varit flera hundra per år och systemet med skattetillägg beräknas ha gett den svenska staten årliga miljardinkomster. Det var således inte i vilken fråga som helst som HD här i plenum frångick sin tidigare praxis, sedan två underinstanser först visat sig måttligt imponerade av HD-majoritetens ståndpunkt i NJA 2010 s. 168 och EUD sedan helt enkelt underkänt denna (liksom majoritetens uppenbart felaktiga beslut i NJA 2011 s. 444). Men hur ska då allt detta tolkas i ett prejudikatsperspektiv?
Judiciell aktivism eller prejudikatbildning?1 hänvisning
2016/1381 hänvisning