2 · Preskriptionsfrågan efter lagstiftningsförsöken

1.Trots det svala intresset från lagstiftaren har flera författare intresserat sig för frågan om preskription vid fördröjda skador. Kritik har riktats dels mot de konsekvenser det kan medföra för den skadelidande om dennes anspråk preskriberas innan någon skada uppkommit,dels mot den språkliga hållbarheten i att hänföra fordringens tillkomst till tidpunkten för den skadegörande handlingen.Mot bakgrund av att preskriptionens funktion är att tidsmässigt begränsa möjligheten att framställa ett giltigt anspråk,kan det ifrågasättas om en tolkning av 2 § PreskL som inte tar hänsyn till huruvida ett anspråk de facto uppkommit är förenlig med preskriptionsinstitutets funktion.s. 727

2.Bertil Bengtsson har ägnat frågan om preskription vid fördröjda skador särskild uppmärksamhet, senast genom en text med titeln Om preskription av sena skadeståndskrav. I texten diskuteras behovet och den potentiella utformningen av en särskild regel om preskription vid fördröjda skador. Bengtsson framhåller att en uttrycklig hänvisning till att den skadegörande handlingen utgör utgångspunkten för preskriptionstiden skulle bidra till att förtydliga rättsläget. Som en lösning på grundproblemet, d.v.s. att anspråk riskerar att preskriberas innan någon skada uppstått, diskuterar Bengtsson möjligheten att införa antingen en regel om att preskription inträder tidigast ett år efter att skadan framträtt, eller en ventilregel som möjliggör att talan grundad på en fördröjd skada väcks även efter att preskription inträtt enligt 2 §. Bengtsson avslutar texten med att konstatera att preskription i grunden är rättspolitisk fråga, och att det kan dröja innan lagstiftaren ser anledning att utreda frågan igen.s. 728

3.Det finns skäl att i detta sammanhang lyfta fram några domstolsavgöranden där tolkningen av 2 § PreskL spelat en central roll. I NJA 2018 s. 103 (Medborgarskapet II) gjordes ett undantag från den vedertagna tolkningen av 2 § PreskL genom att låta preskriptionstiden löpa från den tidpunkt då den skadelidande haft en ”reell möjlighet att göra fordran gällande”. Bakgrunden var att en person felaktigt fråntagits sitt svenska medborgarskap och krävt skadestånd några år efter att återregistreringen skett. Domstolen motiverade avsteget från 2 § PreskL, enligt vilken stora delar av fordran skulle varit preskriberad, med att rätten att behålla sitt medborgarskap intar en central position i den svenska rättsstaten. Någon generell princip om att 2 § PreskL ska tolkas annorlunda vid fördröjda skador, eller ens rättighetsöverträdelser, etablerades dock inte. Det senare synliggörs särskilt av att domstolen i NJA 2018 s. 793 inte ansåg att det fanns skäl att göra avsteg från den vedertagna tolkningen av 2 § PreskL när fråga var om ersättning för ett felaktigt frihetsberövande som pågått under många år.s. 728

4.Preskriptionsfrågans rättspolitiska prägel synliggörs inte minst av att regleringen av preskriptions vid fördröjda skador skiljer sig markant mellan Sverige och andra länder i vårt närområde. Medan preskriptionsfristen enligt svensk rätt utgår från tidpunkten för den skadegörande handlingen, syns i övriga Norden och Europa en tydlig tendens kring att låta tidpunkten för den skadelidandes kännedom om anspråket vara avgörande.Med tanke på att det kan uppstå allvarliga konsekvenser för en enskild som fråntas möjligheten att framställa ett skadeståndsrättsligt anspråk, samtidigt som situationen hanteras på ett annat sätt i många länder, finns anledning att ägna frågan om preskription vid fördröjda skador ytterligare uppmärksamhet. Syftet med denna artikel är således att problematisera tillämpningen av 2 § PreskL vid fördröjda skador utifrån ett såväl nationellt som internationellt perspektiv.s. 729