Se t.ex. AD 1998 nr 109 och AD 1995 nr 157.
Hänvisas från p. 7 (s. 364)
7.Den svenska kollektiva arbetsrätten karaktäriseras av semi-dispositiv lagstiftning (med EU-spärr) och en oerhört vid avtalsfrihet (parterna får inte förfoga över arbetstagarnas intjänade rättigheter och dessutom är kollektivavtal som innebär en otillbörlig urholkning av arbetstagarnas lagstadgade rättigheter ogiltiga) för arbetsmarknadens organisationer att reglera arbetsmarknaden genom att avtala om avvikelser från lagstiftning. De olika arbetsrättsliga reglerna pekar ut olika nivåer på vilka avvikelse kan ske: huvudorganisation, central respektive lokal nivå. De kollektiva parternas möjligheter att i hög utsträckning på olika nivåer avtala om vad som ska gälla för anställningsförhållandet anses i sig stimulera förhandlingar mellan arbetsgivar- och arbetstagarorganisationer samt en hög organisationsgrad på arbetsmarknadens bägge sidor. För att organisationerna ska ha något att förhandla om, måste lagstiftningen vara semi-dispositiv. Parterna måste kunna göra eftergifter på ett område i utbyte mot att få igenom ett krav på ett annat och på så sätt skapa en sammanhållen kompromiss som båda sidorna kan acceptera. Arbetstagarorganisationerna kan alltså på enskilda punkter komma att acceptera en reglering som avviker till det sämre för arbetstagarna, i utbyte mot en fördel på ett annat område. De ingångna kollektivavtalen måste utvärderas som sammanhållna helhetslösningar. Det är alltså särskilt svårt att i ett arbetsrättsligt system som det svenska identifiera en gul fackförening: Att facken ska göra eftergifter är en både avsedd och nödvändig aspekt av systemet. Att förhandla bort en rättighet i utbyte mot något annat gör inte en fackförening gul.s. 364