3 · Överträdelse

1.Vissa allmänna begrepp är gemensamma för konventions- och grundlagsansvaret. Båda ansvarstyperna förutsätter överträdelse av en rättighet — ibland talas, med samma innebörd, om en kränkning av rättigheten. Det står klart att detta inte innebär något krav på uppsåt eller oaktsamhet från det allmännas sida, något som ju krävs för ansvar vid myndighetsutövning enligt 3:2 SkL. Det kan räcka med ett handlande som på ena eller andra sättet avviker från det riktiga och därigenom skadar en rättighet som föreskrivits i Europakonventionen eller i 2 kap. RF. Problemet är dock att inte varje handlande av detta slag utgör en överträdelse.s. 962

2.När regeln om konventionsansvar infördes i 3:4 försökte man genom motiven avgränsa vad som här kan medföra skadeståndsansvar, dock utan att skapa någon egentlig klarhet. Man talade om ett klart och icke bagatellartat avsteg från det riktiga handlandet; vidare hänvisades till kravet på proportionalitet vid ett ingrepp mot en rättighet, vilket ofta förutsätter en avvägning mellan allmänna intressen och hänsyn till den enskilde. Resonemanget spelar en viktig roll i sammanhanget men blir inte alltid avgörande för skadeståndsfrågan. s. 962

3.Förarbetena till grundlagsansvaret ger inte heller något klart besked. En del uttalanden tyder på en strängare bedömning än enligt konventionsansvaret. Det framhålls att även om en bestämmelse i 2 kap. RF enligt ordalydelsen kan synas rikta sig främst till lagstiftaren får rättigheten i fråga i de flesta fall anses kunna göras gällande av enskilda skadelidande i en process om grundlagsskadestånd. Det framstår som ett viktigt påpekande mot bakgrunden av den allmänna uppfattningen om ordalagens betydelse vid grundlagstolkningen. Även om ordalydelsen får antas bli avgörande när själva rättigheten beskrivs, gäller inte detsamma när man sedan ska bedöma rätten till skadestånd på grund av en överträdelse. Man får komma ihåg att grundlagstexten i 2 kap. RF nu har fått en ny funktion: den anger inte bara ramen för vår konstitution utan ligger också till grund för ett skadeståndsansvar. En grundlagsregel, som är resultatet av en mödosamt åstadkommen, allmänt formulerad kompromiss mellan de politiska partierna, kan få en annan tillämpning när det gäller skadestånd i ett visst fall. Här framträder ju andra ändamålssynpunkter än i den statsrättsliga diskussionen: den skadelidandes behov av kompensation, preventionssynpunkter och värdet av en fördelning av risken för misstag och förbiseenden i den offentliga verksamheten. I vart fall finns det ingen anledning att rätta sig efter motivuttalanden som verkar svårförenliga med syftet bakom grundlagsansvaret. Liksom annars bör en lagregel som ger den enskilde garantier i förhållande till den allmänna tolkas till den enskildes förmån.s. 962

4.Å andra sidan förekommer uttalanden som går ut på en viss återhållsamhet vid prövningen. Tydligare än i de tidigare motiven till 3:4 SkL betonas att domar och beslut som har fått laga kraft som regel inte bör ifrågasättas inom ramen för en efterföljande skadeståndstalan; för detta borde krävas tungt vägande skäl, särskilt om domstolen eller myndigheten i den tidigare processen beaktat de förhållanden den skadelidande nu åberopar som skäl för skadestånd. Principen om förutsebarhet betonas.s. 963

5.Det framhålls också att det allmännas bristfälliga agerande måste normalt vara i viss mån kvalificerat för att grunda ett grundlagsansvar. Det räcker naturligtvis inte för att konstatera en överträdelse att ett avgörande angående en rättighet har ändrats i högre instans; det finns ett stort utrymme för olika bedömningar av t.ex. bevisläget eller innebörden av en rättsregel — något som också Lagrådet har framhållit. Skadestånd förutsätter på detta vis ett påtagligt fel, som dock inte behöver vara oaktsamt. Ansvarsgrunden skulle tydligen ligga någonstans mellan strikt ansvar och culpaansvar.s. 963

6.Skadeståndsregeln i 3:4 SkL vid konventionsansvar kan åberopas också mot lagstiftning som strider mot en rättighet. Den begränsning av rätten till skadeståndstalan på grund av fel eller försummelse av regering och riksdag som föreskrivs i 3:7 SkL gäller ju inte rättighetsansvaret, som inte förutsätter culpa. Man bör emellertid av naturliga skäl vara särskilt återhållsam när det gäller att konstatera en överträdelse när det gäller en lag; enligt motiven ska man här beakta samma princip om försiktighet som gäller i fråga om lagprövning, där grundsatserna om folksuveränitet och lagbundenhet är väsentliga. I detta läge lär politiskt färgade överväganden få accepteras, i varje fall inom vissa gränser; en väsentlig tanke bakom vår konstitution är ju att bristfällig lagstiftning ska medföra ett politiskt snarare än ett juridiskt ansvar. Särskilt kan framhållas att underlåtenhet att lagstifta till skydd för en rättighet normalt inte leder till grundlagsansvar — något som emellertid sammanhänger med att RF bara undantagsvis innebär en skyldighet att lagstifta i visst hänseende.s. 963

7.Motivens inställning tycks på detta sätt variera beroende på typen av överträdelse. För skadestånd på grund av felaktiga domar och dålig lagstiftning krävs mera kvalificerade fel. Större stränghet kan vara motiverad beträffande vanliga myndighetsbeslut.s. 964

8.Naturligtvis får också typen av rättighet betydelse. Man skiljer som bekant mellan absoluta rättigheter och rättigheter som kan begränsas genom lag (2:20 RF). Beträffande absoluta rättigheter, t.ex. rättigheten till medborgarskap (2:7 RF), ligger det enligt motiven nära till hands att anse varje inskränkning som en överträdelse, medan bedömningen blir svårare när det gäller andra rättigheter — vad utgör egentligen en tillåten begränsning? Som nyss framhållits är RF:s regler inte utformade för att ligga till grund för skadeståndsskyldighet; sättet att beskriva en rättighet växlar, och även när den inte kan begränsas kan den ge utrymme för skälighetsbedömningar (se t.ex. 2:11 2 st. RF).s. 964

9.I den mån skadeståndsansvar grundas på en rättighetsstridig normgivning, gäller vidare som huvudregel att överträdelsen ska ha föranlett konkreta myndighetsåtgärder eller beslut som riktats direkt mot någon enskild med stöd av normen. Om något skadestånd till alla som på ena eller andra sättet berörs av överträdelsen blir alltså inte fråga.s. 964