Stycket

3.Konkurslagen av i dag innehåller ett par bestämmelser om processkommission. Det är den rätt att föra talan i processkommission för boet som gäldenären och konkursborgenärerna har i vissa fall enligt 3 kap. 10 § och 4 kap. 19 § konkurslagen. En annan bestämmelse som i allra högsta grad aktualiserar en diskussion kring processkommission är bestämmelserna i 3 kap. 9 § konkurslagen. Jag avser här att börja med att presentera och kommentera dessa bestämmelser de lege lata för att sedan gå vidare med att undersöka om det kan finnas skäl de lege ferenda att ändra gällande rätt och då främst i utvidgande riktning, dvs. att i konkurslagen ta in bestämmelser som tillåter processkommissionstalan i fall där det i dag inte är tillåtet. Förlikningsfallet I bestämmelsen i 3 kap. 10 § konkurslagen finns en alldeles särskild, sällan tillämpad, bestämmelse som föreskriver följande. Anser förvaltaren att ett förlikningsanbud angående en osäker eller tvistig tillgång bör antas, får gäldenären själv med skyldighet att lämna redovisning till konkursboet utföra tvisten, om han ställer säkerhet för vad som bjuds genom förlikningen. Denna bestämmelse anses allmänt vara ett uttryck för att gäldenären får föra s.k. processkommissionstalan för konkursboets räkning. Av ordalydelsen följer att det ställs upp vissa förutsättningar för att gäldenären ska kunna föra en sådan talan. För det första ska ett förlikningsbud ha lämnats av någon vad gäller en tillgång. Ordalydelsen talar nödvändigtvis inte enbart för att det är motparten som lämnat budet; det kan också vara förvaltaren som har gjort det. Om ett förlikningsbud sålunda har lämnats av någon och förvaltaren gör bedömningen att förlikning bör ingås på givna villkor är bestämmelsen alltså tillämplig. Har en förlikning redan ingåtts är bestämmelsen ”överspelad”, vilket följer av ordalydelsen och även av NJA 1996 s. 661. Utan att det uttryckligen sägs i bestämmelsen är det givet att det ska vara frågan om en tillgång i konkursboet; tillgången ska alltså omfattas av konkursbeslaget. Det kan t.ex. vara en fordran konkursgäldenären anser sig ha mot någon annan. Fordringen kan dock vara osäker eller tvistig. Och det kan gälla frågan om fordringen över huvud taget existerar eller, om så säkert är fallet, frågan om dess belopp och/eller övriga villkor för infriande av fordringen. Det kan också vara frågan om bättre rätt till fast eller lös egendom av något slag. Förutom bestämmelsen i 3 kap. 10 § konkurslagen är även bestämmelsen i 3 kap. 9 § första stycket konkurslagen tillämplig; var och en av de båda bestämmelserna enligt sina ordalydelser. Är dessa förutsättningar uppfyllda finns det dock — med ett undantag — inte några begränsningar av vilken sorts talan som förs eller om gäldenären är kärande eller svarande. Undantaget gäller talan om återvinning som gäldenären (tämligen givet) alltså inte kan föra som processkommissionär.s. 892