1.Utgångspunkter Utgångspunkten för diskussioner om processkommission i konkursrelaterade fall är att en sådan talan ska kunna anses främja konkursändamålet, dvs. att sträva efter att förnöja konkursborgenärerna i så stor utsträckning som möjligt, samtidigt som krav på processeffektivitet inte träds för nära. Om man kommer fram till att processkommissionstalan kan bidra till att tillgodose detta ändamål kan det vara motiverat att mejsla ut de närmare förutsättningarna för sådan talan. I det nu sagda ligger att det som hamnar i blickpunkten är möjligheterna för konkursgäldenären eller någon borgenär att agera som processkommissionär för konkursboet och att det är konkursboet som ska vara processkommittent.s. 891
2.Innebörden av en processkommissionstalan är att processkommittenten har rätt till hela processvinsten, men inget ansvar för processkostnaderna. Processkommissionären bär kostnadsrisken men har ingen rätt till del av vinsten (däremot rätt att dra av kostnaderna när vinsten ska redovisas till processkommittenten). Det är dock möjligt för kommissionären och kommittenten att träffa avtal om någon annan fördelning av vinst/kostnader.s. 892
3.Konkurslagen av i dag innehåller ett par bestämmelser om processkommission. Det är den rätt att föra talan i processkommission för boet som gäldenären och konkursborgenärerna har i vissa fall enligt 3 kap. 10 § och 4 kap. 19 § konkurslagen. En annan bestämmelse som i allra högsta grad aktualiserar en diskussion kring processkommission är bestämmelserna i 3 kap. 9 § konkurslagen. Jag avser här att börja med att presentera och kommentera dessa bestämmelser de lege lata för att sedan gå vidare med att undersöka om det kan finnas skäl de lege ferenda att ändra gällande rätt och då främst i utvidgande riktning, dvs. att i konkurslagen ta in bestämmelser som tillåter processkommissionstalan i fall där det i dag inte är tillåtet. Förlikningsfallet I bestämmelsen i 3 kap. 10 § konkurslagen finns en alldeles särskild, sällan tillämpad, bestämmelse som föreskriver följande. Anser förvaltaren att ett förlikningsanbud angående en osäker eller tvistig tillgång bör antas, får gäldenären själv med skyldighet att lämna redovisning till konkursboet utföra tvisten, om han ställer säkerhet för vad som bjuds genom förlikningen. Denna bestämmelse anses allmänt vara ett uttryck för att gäldenären får föra s.k. processkommissionstalan för konkursboets räkning. Av ordalydelsen följer att det ställs upp vissa förutsättningar för att gäldenären ska kunna föra en sådan talan. För det första ska ett förlikningsbud ha lämnats av någon vad gäller en tillgång. Ordalydelsen talar nödvändigtvis inte enbart för att det är motparten som lämnat budet; det kan också vara förvaltaren som har gjort det. Om ett förlikningsbud sålunda har lämnats av någon och förvaltaren gör bedömningen att förlikning bör ingås på givna villkor är bestämmelsen alltså tillämplig. Har en förlikning redan ingåtts är bestämmelsen ”överspelad”, vilket följer av ordalydelsen och även av NJA 1996 s. 661. Utan att det uttryckligen sägs i bestämmelsen är det givet att det ska vara frågan om en tillgång i konkursboet; tillgången ska alltså omfattas av konkursbeslaget. Det kan t.ex. vara en fordran konkursgäldenären anser sig ha mot någon annan. Fordringen kan dock vara osäker eller tvistig. Och det kan gälla frågan om fordringen över huvud taget existerar eller, om så säkert är fallet, frågan om dess belopp och/eller övriga villkor för infriande av fordringen. Det kan också vara frågan om bättre rätt till fast eller lös egendom av något slag. Förutom bestämmelsen i 3 kap. 10 § konkurslagen är även bestämmelsen i 3 kap. 9 § första stycket konkurslagen tillämplig; var och en av de båda bestämmelserna enligt sina ordalydelser. Är dessa förutsättningar uppfyllda finns det dock — med ett undantag — inte några begränsningar av vilken sorts talan som förs eller om gäldenären är kärande eller svarande. Undantaget gäller talan om återvinning som gäldenären (tämligen givet) alltså inte kan föra som processkommissionär.s. 892
4.I fall som avses i 3 kap. 10 § konkurslagen får alltså konkursgäldenären själv utföra tvisten. För det krävs att konkursgäldenären ställer säkerhet för vad som bjuds genom förlikningen. Vad gäller frågan om säkerhetens beskaffenhet får ledning sökas i 15 kap. 6 § rättegångsbalken som hänvisar till 2 kap. 25 § utsökningsbalken. Det ska alltså vara frågan om pant, borgen eller företagshypotek. Man kan på goda grunder förmoda att en konkursgäldenär kan ha svårt att uppbringa en fullgod säkerhet. Men det är inte otänkbart att tredje man, av någon anledning, bistår med detta. Men vad menas med att gäldenären själv får utföra talan? Det som direkt faller i tanken är att det ska röra sig om att en talan förs vid domstol — och så är det också. Men ordalydelsen utesluter inte att förlikningsfrågan aktualiseras utanför en rättegång. Det kan alltså innebära att förvaltaren ger konkursgäldenären tillstånd att förhandla med motparten om den osäkra/tvistiga fordringen och då också ingå en förlikning med motparten. Men en sådan förlikning måste rimligen vara förmånligare för konkursboet än den förlikning förvaltaren var beredd att acceptera. Motparten torde för övrigt vara materiellt förhindrad att ingå en förlikning direkt med konkursgäldenären på för boet sämre villkor, eftersom motparten med all säkerhet är bunden av det bud som förvaltaren ansett godtagbart. Det senast sagda faller dock utanför 3 kap. 10 § konkurslagen. Det är först om rättegång förs vid domstol som den bestämmelsen aktualiseras. Om nu konkursgäldenären själv för talan i eget namn vid domstol, varvid rättegången kan vara inledd före eller efter konkursbeslutet, gör gäldenären det med redovisningsskyldighet gentemot boet. Det är med andra ord frågan om en konkursprocesskommissionstalan som har ett explicit lagstöd. Det innebär att en eventuell processvinst tillkommer konkursboet. Konkursgäldenären får dock tillgodoräkna sig kostnaderna för sin processföring. Vid processförlust är motpartens krav på ersättning för rättegångskostnader ett krav mot konkursgäldenären, dvs. en gäldenärsfordran om den helt och hållet hänför sig till tiden efter konkursbeslutet. Om det pågår en rättegång vid tidpunkten för gäldenärens taleövertagande kan motparten emellertid göra gällande att han har en konkursfordran för den del av sitt krav på rättegångskostnadsersättning som belöper på tiden före konkursbeslutet. Återvinningstalan I 4 kap. 19 § första stycket konkurslagen föreskrivs att förvaltaren får påkalla återvinning på ett antal olika sätt. I andra stycket av samma lagrum föreskrivs följande. Om förvaltaren inte vill påkalla återvinning och inte heller ingå förlikning i saken, får en borgenär påkalla återvinning genom att väcka talan vid domstol. I 4 kap. 20 § andra stycket konkurslagen föreskrivs dessutom följande. En borgenär som för talan svarar för rättegångskostnaden men har rätt att få ersättning för denna av boet, i den mån kostnaden täcks av vad som har kommit boet till godo genom rättegången. Det är alltså primärt konkursförvaltaren som för boets räkning har att bedöma om det bör föras en återvinningstalan i något fall och i förekommande fall också utföra en sådan talan. Om förvaltaren inte vill föra en återvinningstalan har dock en borgenär sekundärt rätt att föra en sådan talan. En processförutsättning är då att borgenären kan visa att förvaltaren har avstått. Kan borgenären — eventuellt efter domstolens föreläggande om det — inte göra det, ska en av henne eller honom väckt talan alltså avvisas på grund av processhinder. Men om detta hinder är undanröjt kan alltså borgenären föra talan i eget namn men för konkursboets räkning, dvs. föra talan i processkommission.s. 893
5.I detta fall är det väl tämligen enkelt att konstatera att möjligheten till processkommissionstalan gagnar konkursändamålet. Det samlade borgenärskollektivet, dvs. konkursboet, löper inga risker med en förlorad återvinningstalan, men gynnas av en processvinst. Det man dock kan fråga sig är hur viktig denna möjlighet i praktiken är. Det är emellertid svårt att finna några processuella olägenheter med en kommissionstalan i dessa fall. Här kommer frågor rörande återvinning och återvinningsprocess inte behandlas vidare. Övertagande av talan En bestämmelse i konkurslagen som är av största intresse när konkursprocess-kommissionstalan diskuteras är bestämmelsen i 3 kap. 9 § konkurslagen. Den lyder som följer. Pågår en rättegång mellan gäldenären och någon annan om sådan egendom som hör till konkursboet, får konkursboet överta gäldenärens talan. Om boet, trots att det har underrättats om rättegången, inte övertar gäldenärens talan, skall egendomen anses inte tillhöra konkursboet. Egendomen får inte så länge konkursen pågår utmätas för en fordran som kan göras gällande i konkursen. Om konkursboet övertar gäldenärens talan, tillämpas beträffande boets skyldighet att svara för rättegångskostnad vad som i rättegångsbalken föreskrivs om den till vilken överlåtelse har ägt rum enligt 13 kap. 7 § samma balk.s. 894
6.Förs talan mot gäldenären angående en fordran som kan göras gällande i konkursen, får konkursboet inträda i rättegången vid sidan av gäldenären.s. 895
7.Gäldenären skall underrätta domstolen om konkursen i de fall som avses i första och andra styckena. Domstolen skall lämna konkursboet meddelande om rättegången. I målet om betalningsföreläggande eller handräckning gäller vad som nu sagts om domstolen i stället kronofogdemyndigheten. Som framgår av bestämmelsen anges i den inget uttryckligen om processkommissionstalan. Bestämmelsen, eller rättare sagt bestämmelserna, är dock centrala i ett konkursprocess-rättsligt perspektiv och då även vid en diskussion om kommissionstalan i konkursrättsliga sammanhang. Enligt regleringen i 3 kap. 9 § första stycket konkurslagen kan alltså konkursboet överta en talan om den gäller egendom som hör till boet (tillgångsprocess) som gäldenären för vid konkursbeslutet, det är med andra ord då frågan om en s.k. partssuccession. Den materiellt betonade bestämmelsen i 3 kap. 9 § första stycket andra meningen om abandonering är givetvis direkt berörd och därmed högintressant, eftersom det där anges de materiella konsekvenserna av ett icke-övertagande. Medpartsinträde Bestämmelsen i 3 kap. 9 § andra stycket konkurslagen innebär att konkursboet kan träda in vid sidan av konkursgäldenären i rättegångar där det förs talan avseende en konkursfordran mot den senare. En sådan fordran kan också bli föremål för prövning inom ramen för konkursförfarandet i form av en bevakningstvist. I det förra fallet är det alltså frågan om ett medpartsinträde för boet som kan säga utgöra någon sorts mellanting mellan partssuccession och intervention. Ratio legis är här givetvis att förvaltaren ska kunna aktivt bidra till att det inte förekommer ogrundade konkursfordringar (eller konkursfordringar med för högt belopp). Att hålla nere gäldenärens totala skuldbörda är självfallet något som bidrar till att främja konkursändamålet. Men i dessa fall tillåter alltså lagen inte att det sker genom att talan förs i processkommission.s. 895