S.O. Johansson, Varuförsäkringsrätt (2004) s. 425. 1 5 Det är naturligtvis möjligt att båda försäkringsgivarna har utgivit ersättning för att inte någon av försäkringarna ensamt täcker den försäkrade skadan, men att dubbelförsäkring trots detta föreligger. Även i detta fall gäller de principer som redovisas i förevarande avsnitt, även om hänsyn måste tas till det belopp som försäkringsgivare 2 redan erlagt. 16 NJA II 1927, Nr 11:1 Lag om försäkringsavtal, på sid. 426; NJA 2019 s 788 p. 9. 17 Prop. 2003/04:150 sid. 442. 1 8 J. Hellner, Försäkringsrätt (2 uppl. 1965) s. 258. 19 Trots att HD föreskriver att försäkringsgivarna ska dela på ansvarigheten gör domstolen bedömningen att reglerna om dubbelförsäkring inte ska tillämpas. Slutsatsen dras med motiveringen att ”summan av ansvarighetsbeloppen icke [överstiger] den ersättning som härutinnan tillkommer försäkringshavaren”. Med ansvarighetsbeloppen avses ju emellertid inte det belopp som försäkringsgivaren ska erlägga efter att fördelning har skett, utan det belopp som försäkringsgivaren hade haft att erlägga om denne varit ensam försäkringsgivare. 20 H. Thal Jantzen och I.E. Simonsen, Transportforsikring (2001) s. 161; S.O. Johansson, Varuförsäkringsrätt (2004) s. 427; K. Annell, Dubbelförsäkring och subsidiär försäkring enligt FAL, Magisteruppsats Linköpings Universitet, 2006, (http:// www.forsakringsratt.se/fileadmin/Uppsatser/KarlAnnell.pdf) s. 14. 2 1 Huruvida försäkringsbeloppet täcker skadan i och för sig saknar betydelse för bestämmandet om underförsäkring föreligger vid en sakförsäkring, se B. Bengtsson, Försäkringsavtalsrätt 4 uppl. (2019) s. 432. 22 J. Hellner, Försäkringsrätt (2 uppl. 1965) s. 256. Se även T-L Wilhelmsen, Egenrisiko i skadeforsikring (1989), s. 201, som menar att i norsk rätt påverkar underförsäkring inte värderingen av det belopp försäkringstagaren kan utkräva. 23 NJA II 1927, Nr 11:1 Lag om försäkringsavtal, på s. 423. 24 300 / 500 ger 0,6 vilket innebär att försäkringsgivare 2 ska svara med 0,6 av försäkringsgivare 1:s ansvar (312,50 x 0,6 = 187,50). 2 5 Om skadan hade varit 800 hade försäkringsgivare 1 haft att bidra med en andel om 800 / 1100 = 0,73 istället för 500 / 800 = 0,62. Iakttagelsen innebär att det för försäkringsgivare 1 kan löna sig att försöka begränsa det belopp avseende vilket man framställer regresskrav, t.ex. genom avgränsning av olika försäkringsmoment. 26 NJA II 1927, Nr 11:1 Lag om försäkringsavtal. Detsamma tycks vara fallet i Norge, se T-L- Wilhelmsen, Egenrisiko i skadeforsikring (1989), s. 201. 27 Se t.ex. P. Hult, Föreläsningar över Försäkringsavtalslagen, 1936, som anger att ett förbehåll enligt vilken en viss del av det försäkrade intresset hålls oförsäkrat (självrisk) ”är fullt giltiga” (s. 98), något som knappast anges i nutida litteratur. Se även E. Wängstre (red.), Privat Sakförsäkring, 2007, s. 49. 28 K. Annell, Dubbelförsäkring och subsidiär försäkring enligt FAL, Magisteruppsats vid Linköpings Universitet, 2006, s. 10–11. 29 S. O. Johansson, ”Ansvarigheten mellan försäkringsbolag vid dubbelförsäkring” i JT 2020–21 s. 718–726, på s. 722. 3 0 H-J. Bull, Forsikringsrett (2008) s. 465. 31 H. Thal Jantzen och I.E. Simonsen, Transportforsikring, 2001, s. 159. 32 700 / 2 = 350. 33 Försäkringsgivare 2 skulle ha haft att ersätta 700 – 300 = 400 om denne hade varit ensam försäkringsgivare. 3 4 Att syftet med regressrätten är att åstadkomma en rättvis och rimlig fördelning mellan försäkringsgivarna framgår av NJA II 1927, Nr 11:1 Lag om försäkringsavtal, på s. 425 f. och NJA 2019 s. 788 p. 12. 35 T-L Wilhelmsen, Egenrisiko i skadeforsikring (1989), s. 203–204. 36 P. Hult, Föreläsningar över Försäkringsavtalslagen, 1936, s. 159; B. Bengtsson, Försäkringsrätt, 2019, s. 23. 37 H-J. Bull, Forsikringrett (2008) s. 465. 38 H. Thal Jantzen och I.E. Simonsen, Transportforsikring (2001) s. 161; S.O. Johansson, Varuförsäkringsrätt (2004) s. 427; K. Annell, Dubbelförsäkring och subsidiär försäkring enligt FAL, Magisteruppsats Linköpings Universitet, 2006, (http:// www.forsakringsratt.se/fileadmin/Uppsatser/KarlAnnell.pdf) s. 14. 39 S. O. Johansson, Varuförsäkringsrätt (2004) s. 425. 4 0 Se dock T-L Wilhelmsen, Egenrisiko i skadeforsikring (1989), s. 201, där Wilhelmsen menar att en nedsättning av försäkringsersättningen inte bör påverka det belopp som försäkringstagaren sammanlagt har rätt till. I den mån försäkringstagaren inte har begärt ersättning ur båda försäkringarna måste dock ”skadan” baseras på det belopp som utbetalats av försäkringsgivare 1, just eftersom det rör sig om ett regresskrav. 41 (200 / 600) x 700 = 233 resp. (400 / 600) x 700 = 467. 42 (200 / 600) x 450 = 150 resp. (400 / 600) x 450 = 300. 4 3 Stockholms tingsrätts dom den 17 maj 2017 i mål nr T 16236-15 på s. 4–5. 4 4 2 363 846 kr (skadan om 2 613 846 kr med avdrag för självrisk om 250 000 kr) / 3 997 692 kr (summan av GLs ansvarsbelopp 2 363 846 kr och den andre försäkringsgivarens ansvarsbelopp om 1 363 846 kr) = 0,59. 45 T-L Wilhelmsen, Egenrisiko i skadeforsikring (1989), s. 201. 46 Man kan ju visserligen tänka sig en situation där försäkringen med den lägsta självrisken täcker ett lägre belopp än försäkringen med högre självrisk om avdrag har gjorts av försäkringsgivaren t.ex. för brister i uppfyllandet av upplysningsplikten. 4 7 S. O. Johansson, ”Ansvarigheten mellan försäkringsbolag vid dubbelförsäkring” i JT 2020–21 s. 718–726, på s. 722. 48 S. O. Johansson, ”Ansvarigheten mellan försäkringsbolag vid dubbelförsäkring” i JT 2020–21 sid. 718–726, på s. 724 med hänvisning till HD:s argumentation in NJA 2019 s. 788. 49 Om skadan överstiger den ena försäkringsgivarens ansvarsbelopp, men understiger summan av ansvarsbeloppen, kommer försäkringstagaren dock behöva vända sig till båda försäkringsgivarna för att få ut full ersättning.
Hänvisas från p. 2 (s. 790)
1.För att det ska uppstå en fråga om försäkringsgivarnas respektive ansvar och regressrätt, kommer det i realiteten vara nödvändigt att de två försäkringarnas sammanlagda försäkringsbelopp överstiger den inträffade skadan. Skulle skadan överstiga det sammanlagda försäkringsbeloppet kan försäkringstagaren erhålla full ersättning ur båda försäkringarna utan att överkompensation uppkommer. I förarbetena till den ursprungliga bestämmelsen uttalades sålunda att termen dubbelförsäkring ibland förbehålls fallet att försäkringstagaren genom de två försäkringarna är överförsäkrad, eftersom bestämmelsen annars inte torde få någon praktisk betydelse.s. 790
2.Av bestämmelsen i FAL följer att en dubbelförsäkrad försäkringstagare har rätt att begära ersättning ur vilken av försäkringarna som helst och att den försäkringsgivaren har att reglera skadan som om dubbelförsäkring inte föreligger. Försäkringsgivarnas ansvar är således primärt och solidariskt.s. 790
3.I fall när dubbelförsäkring föreligger och summan av försäkringsbeloppen överstiger den inträffade skadan, har den försäkringsgivare som reglerat skadan rätt att regressvis kräva den andre försäkringsgivaren på ett bidrag till skadan. Beräkningen av det belopp med vilket en försäkringsgivare kan framställa regress mot en annan försäkringsgivare sker genom att försäkringsgivarnas respektive ansvarsbelopp fastställs varefter en fördelning pro-rata ska ske. 3.1 Beräkningen av ansvarsbeloppet Utgångspunkten enligt lagtexten är att varje försäkringsgivare ska beräkna det s.k. ansvarsbeloppet, med vilket ersättning skulle ha utgått under dennes försäkring, hade någon dubbelförsäkring inte förelegat.s. 790
4.Vad som utgör ansvarsbeloppet framgår inte av bestämmelsen i FAL. I förarbetena till den äldre FAL, då den nu gällande ansvarsfördelningen infördes, anförs att med ansvarsbelopp avses ”de ersättningsbelopp, med vilka försäkringsgivarna hava att svara gentemot försäkringshavaren”. I förarbetena till nuvarande bestämmelse definieras ansvarsbelopp på liknande sätt, med förtydligandet att beloppet beräknas ”med hänsyn till försäkringsavtalet och lagens bestämmelser om hur försäkringsersättningen skall beräknas”.s. 791
5.Varje försäkringsgivare har alltså att pröva skadan oberoende av att dubbelförsäkring föreligger. Försäkringsgivaren ska därvid vid reglering av skadan beräkna den ersättning som försäkringstagaren har rätt till med tillämpning av alla de begränsningar och undantag som är aktuella enligt försäkringsavtalet. Anser t.ex. försäkringsgivaren att försäkringstagaren inte iakttagit gällande säkerhetsföreskrifter eller underlåtit att anmäla en riskökning, ska avdrag göras för detta i beräkningen av den slutliga ersättningen. Eventuellt tak på ersättningen ska naturligtvis också beaktas.s. 791
6.Det fall att den ena försäkringen har ett lägre försäkringsbelopp än skadans storlek, och försäkringstagaren sålunda hade varit underförsäkrad om den försäkringen var den enda försäkringen diskuteras vidare nedan.s. 791
7.En annan fråga som kan få relevans i förhållande till ansvarsbeloppen är värderingen av skadan. I en dom från 1937 (NJA 1937 s. 290) bedömde Högsta domstolen en fråga där de två försäkringsgivarna hade gjort olika värdering av skadan. Domstolen ansåg då att skillnaden mellan värderingarna skulle bäras av den försäkringsgivare som gjort den högsta värderingen ensamt, samt att försäkringsgivarna skulle bära hälften var av den lägre värderingen. I sin bedömning tycks Högsta domstolen inte ha betraktat värderingen som en del av fastställandet av respektive ansvarsbelopp. Det kan emellertid framstå som rimligt att jämställa olika värderingar med att försäkringsgivarna har olika ansvarighet av annan anledning, t.ex. att avdrag görs pga. brott mot säkerhetsföreskrifter. I det senare fallet svarar försäkringsgivarna med olika ansvarsbelopp och en motsvarande bedömning när försäkringsgivarna värderat skadan olika (vilket även kan bero på att försäkringsavtalet föreskriver olika värderingsmetoder) skulle ge en något annorlunda fördelning än den Högsta domstolen beslutade, men sannolikt skulle en sådan bedömning framstå som mer konsekvent. 3.2 Fördelning Pro-rata — Utgångspunkten När respektive ansvarsbelopp har fastställts, ska enligt FAL 6 kap. 4 § en fördelning alltså ske mellan försäkringsgivarna. Fördelningen ska ske pro-rata, vilket innebär att relationen mellan försäkringsgivarnas respektive ansvarsbelopp tillämpas på skadan. ”Förhållandet mellan ansvarsbeloppen” utgörs av kvoten mellan ansvarsbeloppen (ansvarsbelopp 1 / ansvarsbelopp 2).s. 791
8.Hur beräkningen rent praktiskt ska gå till, förbigås i såväl äldre som nyare förarbeten. I litteraturen har uppställts följande formel:s. 792
9.eget ansvarsbelopps. 792
10.X skadans storleks. 792
11.summan av ansvarsbeloppen Enligt denna formel beräknas alltså den enskilda försäkringsgivarens andel av det totala ansvarsbeloppet som kvoten av den enskilda försäkringsgivarens ansvarsbelopp och summan av båda ansvarsbeloppen.s. 792
12.För att använda formeln på ett okomplicerat fall kan följande exempel göras:s. 792
13.Den totala skadan uppgår till 150. Försäkringsgivare 1 har ett ansvarsbelopp om 150 och försäkringsgivare 2 har ett ansvarsbelopp om 100. Försäkringsgivare 1 ska då slutligt ersätta (150/250) x 150 alltså 90. Försäkringsgivare 1 kan därför framställa att regresskrav mot försäkringsgivare 2 med (150 – 90 =) 60.s. 792
14.Emellertid torde få fall vara så okomplicerade. Vad avser kommersiella försäkringar får det antas att dubbelförsäkring hos en försäkringstagare är en konsekvens av att olika typer av försäkringar överlappar avseende vissa moment. För att en dubbelförsäkringssituation ens ska föreligga framstår det därför som sannolikt att de två försäkringarna har olika omfattning avseende såväl täckning som försäkringsbelopp. I det följande kommer fallet att den ena försäkringen inte täcker hela skadan diskuteras. 3.3 Fördelning Pro-rata när försäkringsbeloppet understiger skadan I fall då den ene försäkringsgivarens försäkringsbelopp inte täcker hela skadan faller beräkningen av försäkringsbeloppet lite olika ut beroende på om försäkringen ifråga är en sakförsäkring eller en ansvarsförsäkring.s. 792
15.Vid sakförsäkring har försäkringsgivaren normalt sett rätt att nedsätta försäkringsersättningen vid underförsäkring dvs. när försäkringsbeloppet understiger den försäkrade egendomens värde. När dubbelförsäkring föreligger är egendomen i strikt mening inte underförsäkrad, och det kan därför diskuteras huruvida den försäkringsgivare som krävs på ersättning äger rätt att nedsätta försäkringsersättningen.s. 793
16.En ansvarsförsäkring utgör normalt en första-riskförsäkring varför nedsättning normalt sett inte blir aktuellt. I fråga om dubbelförsäkring kommer ansvarsbeloppet för den försäkringsgivare vars försäkring är begränsad till ett maxbelopp som understiger skadan därför uppgå till detta belopp, eftersom det är detta belopp som den försäkringsgivaren skulle ha utgett om denne varit ensam försäkringsgivare.s. 793
17.För att ta ett exempel; låt oss säga att skadan är 500. Försäkring 1 har ett försäkringsbelopp om 1 000, vilket motsvarar det försäkrade föremålets värde. Försäkringsgivare 1 har sålunda ett ansvarsbelopp om 500 förutsatt att andra möjligheter till nedsättning av beloppet saknas. Försäkringsgivare 2 har ett försäkringsbelopp om 300, vilket också utgör den försäkringsgivarens ansvarsbelopp eftersom skadan överstiger försäkringsbeloppet.s. 793
18.Enligt formeln som återgivits ovan ska försäkringsgivare 1 svara för (500 / 800) x 500 = 312,50 av skadan, och försäkringsgivare 2 för (300 / 800) x 500 = 187,50. Detta svarar mot ansvarsbeloppens inbördes relation.s. 793
19.Den situationen infinner sig dock att, vid en regress när den ene försäkringsgivarens försäkringsbelopp understiger skadan, ersättning från den försäkringsgivare vars försäkringsbelopp understiger skadan alltså inte nödvändigtvis utgår med detta maxbelopp. Eftersom proratafördelningen innebär att det belopp vilket ska ersättas försäkringstagaren fördelas utefter förhållandet mellan försäkringsbeloppen, blir konsekvensen att ju högre skadan är och ju högre belopp den förste försäkringsgivaren alltså har utbetalat, desto lägre andel av detta ska den andre försäkringsgivaren ersätta.s. 793