Stycket

4.Det är kanske för vissa en aningen överraskande utvidgning och för andra en överraskande inskränkning av innebörden av bestämmelsen i 3 kap. 9 § första stycket andra meningen konkurslagen som följer av NJA 2013 s. 830. Högsta domstolens tillämpning i rättsfallet av bestämmelsens innebörd är emellertid, enligt min mening, en inskränkning och en mindre lämplig sådan. Jag menar att det är särskilt olämpligt att låta omfattningen av abandoneringen vara beroende av vilka de för förvaltaren förutsebara konsekvenserna är när egendomen överges. Alla ”typer” av rättigheter omfattas visserligen, men det krävs generellt en viss insikt om dessa rättigheter (existensen? omfattningen?) hos förvaltaren. Det kan vara förenat med avsevärda svårigheter att reda ut vad förvaltaren vid en historisk tidpunkt förutsåg och inte förutsåg. Det är i sig inte heller särskilt lyckat att ”dela upp” abandoneringen på detta sätt. Även det kan förorsaka tillämpningsproblem och vara processdrivande. I praktiken förefaller det alltså i flera avseenden vara en tämligen svårtillämpad rättsregel som Högsta domstolen ställt upp i rättsfallet.s. 783