Bland rättsförhållanden och metaforer1 hänvisning
Rättsfall
NJA 2013 s. 830
RättskälldiskussionÖppna i bibliografi
Citera
NJA 2013 s. 830
BibTeX
@misc{nja-2013-s-830,
author = {{Högsta domstolen}},
title = {{NJA 2013 s. 830}},
year = {2013},
howpublished = {Rättsfall}
}Dom
Hämtar dom…
Omtalad i rättsvetenskapen
5 hänvisningar i 3 artiklar · 5 stycken/fotnoter
Abandonering — en insolvensrättslig essä3 hänvisningar
- Mikael Möller, Insolvensrättsliga utlåtanden s. 46. 1 3 I Tillsynsmyndighetens handbok för konkurs uttalas (avsnitt 2.13, s. 114) att syftet med abandonering är att ”befria boet från ansvar för egendom som har ett försumbart eller negativt värde”. Min ståndpunkt är alltså att sådan egendom inte ska, t.o.m. inte kan, finnas i boet. 14 I lagtexten används alltså uttrycket att utmätning inte ska ske. I motiveringen (prop. 1993/94:50 s. 293 f.) används omväxlande uttrycken att utmätning inte ska ske, inte kan och inte får ske av värdelös egendom. Oavsett ordval torde det stå klart att det är frågan om en förbudsregel och inte ”bara” en lämplighetsregel. Som jämförelse kan påpekas att det i andra stycket i 4 kap. 3 § utsökningsbalken föreskrivs att viss egendom bör väljas framför annan vid utmätning. 1 5 Skillnaden mellan specialexekution (utmätning) och generalexekution (konkurs) är alltså att det förra inriktar sig på ett bestämt utmätningsbart objekt och det senare på alla utmätningsbara objekt. Men i båda fallen undantas icke utmätningsbara objekt. 16 I NJA 1968 s. 270 förs en diskussion (i ett särskilt yttrande av justitierådet Höglund och ett tillägg av justitierådet Söderlund) om skillnader och likheter mellan hur omfattningen av konkursbeslaget respektive egendoms utmätningsbarhet är reglerad. Den diskussionen är indirekt av intresse för det som här diskuteras, men inte av direkt relevans för ståndpunkterna här. Angående förhållandet mellan konkurs och utmätning se också Lars Welamson, Konkursrätt s. 320 f. 1 7 Vid diskussionen vid Insolvensrättsligt forum var advokaten Lars Söderqvist inne på att egendom utan ett nettovärde inte omfattas av konkursbeslaget, se Insolvensrättsligt forum 1997 s. 95. Han fick dock mothugg av Torkel Gregow (s. 97). 18 Att det inte alltid direkt vid konkursbeslutet är möjligt att avgöra vilka objekt ingående i gäldenärens egendomsmassa som omfattas av konkursbeslaget är inget märkligt. Utmätningsbestämmelsen i 4 kap. 3 § första stycket utsökningsbalken är bl.a. därför i 4 kap. 33 § andra stycket samma balk förenad med en bestämmelse om upphävande av en (som det senare visar sig förbjuden) utmätning. I ett konkursperspektiv är innebörden av detta att vilka tillgångar som hör till konkursboet inte kan fastställas en gång för alla när konkursbeslutet meddelas. I det följande kommer dock här föreslås att det i konkurslagen regleras att en abandonering från förvaltarens sida görs till en i princip oåterkallelig rättshandling; som då definitivt ger besked om att visst egendomsobjekt är konkursfritt. 1 9 Den lagstadgade abandoneringskonsekvensen i 3 kap. 9 § första stycket andra meningen konkurslagen bör alltså upphävas; vilket jag återkommer till i essän i nästa nummer av SvJT. 20 Jfr Marek Keller s. 344 f. som uttalar att det alltså (genom NJA 2013 s. 830) står klart att ett avstående från taleövertagande innebär en abandonering. Jag vill hävda (vilket jag tror är även Marek Kellers uppfattning) att det inte står klart först i och med rättsfallet. Det följer redan explicit av lagtexten i 3 kap. 9 § första stycket andra meningen konkurslagen att en abandonering följer av avståndet. Jfr dock s. 371 där han, i anslutning till rättsfallet, diskuterar omfattningen av en sådan abandonering. Jfr Stefan Lindskog, Betalning s. 675 f. som diskuterar olika tänkbara varianter av lagtextens betydelse, men som hamnar i slutsatsen att konsekvensen är abandonering. Jfr annan uppfattning Jenny Söderlund i SvJT 2012 s. 85. Se också Mellqvist/ Welamson s. 162 f. och vidare nedan. 2 1 Se angående detta tidigare omnämnda rättsfallet NJA 1968 s. 270. 22 Se Marek Keller s. 334 (jfr s. 332) som påpekar att det förhållandet att det rörde sig om ett avtal av personlig natur inte utesluter att boet har talerätt. I begreppet ”talerätt” ingår då alltså att man har materiell rätt till egendomen (lönefordran). Det var ju den rätten boet ansågs ha abandonerat. Ang. rättsfallen se också Mikael Mellqvist i JT 2020–21 s. 463 (och jfr JT 2013–14 s. 663). Ang. NJA 1996 s. 46 se också Stefan Lindskog, Betalning s. 675 f. (särskilt not 2367), Mikael Möller, Insolvensrättsliga utlåtanden s. 332 f., Torgny Håstad och Mikael Möller, Insolvensrättsligt forum 2005 s. 151 f. och även Jenny Söderlund i SvJT 2012 s. 85 och densamma i Konkursrätten bl.a. s. 224 f. Jfr också rättsfallen NJA 1999 s. 777, 2004 s. 777, 2013 s. 304 samt notisfallen NJA 1991 C 153, 1998 C 74 och 2005 N 22. 23 Marek Keller s. 254. 24 Detta ”materiella synsätt” innebär alltså att boet till konkursgäldenären lämnar tillbaka (åtminstone) förfoganderätten till egendom som man fått (åtminstone) förfoganderätt till genom konkursbeslaget. Det borde också innebära att boet inte på samma sätt kan abandonera egendom som boet har förvärvat efter konkursbeslutet. Däremot borde boet i sådana fall kunna rättshandla med konkursgäldenären och t.ex. till gäldenären sälja eller skänka sådan egendom (det är ju inte egendom som omfattas av konkursbeslaget). 25 Ordet abandonering betyder övergivande. Man kan enligt allmänt språkbruk överge egendom, men det är svårare att säga att man överger en talan. Möjligen skulle man kunna använda begreppet ”processuell abandonering” för just fall som omfattas av 3 kap. 9 § första stycket konkurslagen eftersom man kan se det som att enbart en processhandling direkt får den materiella konsekvensen att den omtvistade egendomen abandonderas. 2 6 Jfr Marek Keller s. 371 f. som också ser svårigheter med detta subjektiva rekvisit. 27 Och jag vill hävda — i motsats till vad som uttalas i NJA 2004 s. 777 — att förvaltaren och konkursgäldenären kan avtala om detta. Se ang. nämnda rättsfall även Marek Keller, s. 264 f. och s. 361 f., Stefan Lindskog, Betalning s. 680 f. (särskilt not 2537 och 2538) och Mikael Möller, Insolvensrättsliga utlåtanden, s. 61 (med ytterligare hänvisningar). 2 8 Utformningen av den lagändring som krävs vad gäller denna femte punkt återkommer jag till i andra delen av denna konkursrättsliga essä. 29 Det kan nämnas att 2007 års Insolvensutredning föreslog något liknande, se SOU 2010:2, del 2, s. 112 f. Innebörden av den här föreslagna regeln är i allt väsentligt densamma. Ordet ”omhänderta” i förslaget skulle kunna ersättas med ”använda för konkursändamålet” eller ”använda för att betala gäldenärens skulder”. Det knyter då formuleringsmässigt direkt an till formuleringen av portalbestämmelsen i 1 kap. 1 § konkurslagen. 3 0 Orden inom [parentes] i den föreslagna lagtexten. Enligt min mening är det i allra högsta grad rimligt att tolka in denna presumtion i nu gällande lagreglering i 3 kap. 9 § första stycket andra meningen konkurslagen. Högsta domstolen har dock satt stopp för en sådan lagtolkning i och med NJA 2013 s. 830. Möjligen skulle det rättsfallet motivera ett förtydligande med orden inom [parentes] i lagtexten.
- Ett mycket gott stöd för detta synsätt finns, enligt min uppfattning, också att hämta inte minst i NJA 1996 s. 46 och NJA 2013 s. 830. Marek Keller uttalar också i anslutning till det att termen ”abandonering” i dag betecknar både ett avstående från en tillgång i en process med stöd av 3 kap. 9 § konkurslagen och ett avstående enligt materiella regler utan samband med en process. För egen del anser jag — i likhet med Marek Keller och många andra — att termen ”abandonering” bör reserveras för det materiella rättshandlandet att avstå från viss egendom som boet genom konkursbeslutet har fått (i vart fall) förfoganderätten över. Om det sker i eller utanför en process ruckar, enligt min uppfattning, inte på begreppsanvändningen. Ordalydelsen i 3 kap. 9 § första stycket konkurslagen säger dock inte mer än att ett taleavstående har en viss civilrättslig effekt, nämligen att egendomen i sig abandoneras. I NJA 2013 s. 830 ställdes frågan vad som gäller för rättigheter som följer med rätten till egendomen i fråga (t.ex. avkastning eller som i det aktuella rättsfallet rätt till lön och semesterersättning på grund av ett — enligt avgörandet — bestående anställningsförhållande). För egen del skulle jag nog vilja påstå att det gränsar till självklart att alla sådana ”följdrättigheter” följer med rätten till egendomen i sig. Jag inser emellertid att detta går att problematisera. Vissa rättigheter kan ju vara knutna till ett processföremål genom ett sakligt samband såsom tillbehör av olika slag (vinterdäck till en bil). Andra rättigheter kan ha en mer ekonomisk-juridisk betonad anknytning till processföremålet (intäkt från uthyrd egendom). Man skulle också kunna tänka sig att göra åtskillnad mellan rättigheter härledda från processföremålet beroende på när i tiden (före eller efter konkursbeslaget) denna härledda rättighet har sitt ursprung (ränta belöpande på kapitalet före och efter konkursbeslaget). Men frågan som måste ställas är vem eller vad som skulle gagnas av en långtgående differentiering av ”följdrättigheter”. Förutsebarheten skulle riskera att bli sämre och en mer förfinad differentiering skulle kunna riskera att bli processdrivande och därmed kostsam. Mycket talar, tycker jag, för att all rätt borde få betyda just all rätt. Men i NJA 2013 s. 830 ser det — tyvärr — inte riktigt på det sättet. Högsta domstolen kan alltså genom NJA 2013 s. 830 å ena sidan sägas ha utvidgat innebörden av bestämmelsen i 3 kap. 9 § första stycket andra meningen konkurslagen. Genom en processhandling enligt första stycket (icke-övertagandet) åstadkommer konkursboet materiellt att det 1) ger upp all rätt till tvisteföremålet i sig och 2) ger upp all rätt till förutsebara rättigheter som kan var förbundna med att konkursgäldenären vinner tvisten (tvisteföremålet tillfaller konkursgäldenären). Det är alltså 2) ovan som skulle vara utvidgningen. Man kan å andra sidan se det som en inskränkning av omfattningen av andra meningen. I så fall har man uppfattningen — som jag tycker har allt fog för sig — att abandoneringen av egendomen i sig implicerar en abandonering av alla följdrättigheter. Men genom rättsfallet undantas alltså sådana rättigheter som förvaltaren inte kunde förutse vid sitt avstående. Det är en inskränkning.
- Det är kanske för vissa en aningen överraskande utvidgning och för andra en överraskande inskränkning av innebörden av bestämmelsen i 3 kap. 9 § första stycket andra meningen konkurslagen som följer av NJA 2013 s. 830. Högsta domstolens tillämpning i rättsfallet av bestämmelsens innebörd är emellertid, enligt min mening, en inskränkning och en mindre lämplig sådan. Jag menar att det är särskilt olämpligt att låta omfattningen av abandoneringen vara beroende av vilka de för förvaltaren förutsebara konsekvenserna är när egendomen överges. Alla ”typer” av rättigheter omfattas visserligen, men det krävs generellt en viss insikt om dessa rättigheter (existensen? omfattningen?) hos förvaltaren. Det kan vara förenat med avsevärda svårigheter att reda ut vad förvaltaren vid en historisk tidpunkt förutsåg och inte förutsåg. Det är i sig inte heller särskilt lyckat att ”dela upp” abandoneringen på detta sätt. Även det kan förorsaka tillämpningsproblem och vara processdrivande. I praktiken förefaller det alltså i flera avseenden vara en tämligen svårtillämpad rättsregel som Högsta domstolen ställt upp i rättsfallet.
Litteratur1 hänvisning