1.Vad som hittills avhandlats har varit den materiella frågan om abandonering och vad som sagts gäller alldeles oavsett om det när konkursbeslutet meddelas pågår en rättegång mellan konkursgäldenären och annan rörande gäldenärens egendom eller inte. En eventuellt pågående rättegång påverkar med andra ord inte omfattningen av konkursbeslaget. Det betyder bl.a. att det är skillnad mellan att å ena sidan avstå från egendom och å den andra att avstå från att föra talan rörande egendom. Det förra är en materiell fråga och det senare en processuell fråga. Var och en av dessa frågor ska besvaras på sina egna meriter och inte kopplas samman. Men nu är det (tyvärr) så att dessa frågor har kopplats samman genom regleringen i 3 kap. 9 § första stycket konkurslagen, vilket (i vart fall tidigare) har ställt till en del huvudbry i tillämpningen.s. 781
2.I 3 kap. 9 § första stycket första meningen konkurslagen föreskrivs att konkursboet får överta konkursgäldenärens talan i ett vid konkursbeslutet pågående mål om egendom som tillhör konkursboet. Om boet inte utnyttjar denna möjlighet föreskrivs i andra meningen i första stycket att egendomen inte längre tillhör boet. Boet har med andra ord genom sin processhandling att inte överta gäldenärens talan i så fall åstadkommit en materiell abandonering. Första stycket är alltså formulerat som en processuell regel; det sägs att talan får övertas, inte att processföremålet får övertas. Det är också fullt logiskt eftersom det senare, dvs. det ”materiella övertagandet”, ju ligger före i tiden i det att det har skett redan genom konkursbeslutet/konkursbeslaget. Det är ju också en förutsättning för tillämpningen av den processuella regeln (om rätten att överta talan) att egendomen tillhör boet. Andra meningen, däremot, är en materiell regel som anger konsekvensen av att den processuella möjligheten inte utnyttjas av boet, nämligen att egendomen (processföremålet) inte längre ska anses tillhöra boet. Det finns anledning att fästa uppmärksamheten på att vad som sålunda föreskrivs alltså inte alls är tillämpligt om förvaltaren redan har abandonerat egendomen i fråga; i sådana fall saknar boet övertaganderätt. Indirekt framgår det också av tredje meningen i första stycket (utmätningsförbudet) att egendom som blir abandonerad med stöd av andra meningen är egendom som har ett nettovärde, dvs. omfattas av det ursprungliga konkursbeslaget. Eftersom sådan egendom ska vara utmätningsbar hade bestämmelsen i tredje meningen varit obehövlig om motsatsen hade gällt. Man kan alltså se det som att ett processuellt icke-övertagande har den innebörden att boet därigenom avhänder sig varje materiell rätt till egendomen i fråga.s. 781
3.Ett mycket gott stöd för detta synsätt finns, enligt min uppfattning, också att hämta inte minst i NJA 1996 s. 46 och NJA 2013 s. 830. Marek Keller uttalar också i anslutning till det att termen ”abandonering” i dag betecknar både ett avstående från en tillgång i en process med stöd av 3 kap. 9 § konkurslagen och ett avstående enligt materiella regler utan samband med en process. För egen del anser jag — i likhet med Marek Keller och många andra — att termen ”abandonering” bör reserveras för det materiella rättshandlandet att avstå från viss egendom som boet genom konkursbeslutet har fått (i vart fall) förfoganderätten över. Om det sker i eller utanför en process ruckar, enligt min uppfattning, inte på begreppsanvändningen. Ordalydelsen i 3 kap. 9 § första stycket konkurslagen säger dock inte mer än att ett taleavstående har en viss civilrättslig effekt, nämligen att egendomen i sig abandoneras. I NJA 2013 s. 830 ställdes frågan vad som gäller för rättigheter som följer med rätten till egendomen i fråga (t.ex. avkastning eller som i det aktuella rättsfallet rätt till lön och semesterersättning på grund av ett — enligt avgörandet — bestående anställningsförhållande). För egen del skulle jag nog vilja påstå att det gränsar till självklart att alla sådana ”följdrättigheter” följer med rätten till egendomen i sig. Jag inser emellertid att detta går att problematisera. Vissa rättigheter kan ju vara knutna till ett processföremål genom ett sakligt samband såsom tillbehör av olika slag (vinterdäck till en bil). Andra rättigheter kan ha en mer ekonomisk-juridisk betonad anknytning till processföremålet (intäkt från uthyrd egendom). Man skulle också kunna tänka sig att göra åtskillnad mellan rättigheter härledda från processföremålet beroende på när i tiden (före eller efter konkursbeslaget) denna härledda rättighet har sitt ursprung (ränta belöpande på kapitalet före och efter konkursbeslaget). Men frågan som måste ställas är vem eller vad som skulle gagnas av en långtgående differentiering av ”följdrättigheter”. Förutsebarheten skulle riskera att bli sämre och en mer förfinad differentiering skulle kunna riskera att bli processdrivande och därmed kostsam. Mycket talar, tycker jag, för att all rätt borde få betyda just all rätt. Men i NJA 2013 s. 830 ser det — tyvärr — inte riktigt på det sättet. Högsta domstolen kan alltså genom NJA 2013 s. 830 å ena sidan sägas ha utvidgat innebörden av bestämmelsen i 3 kap. 9 § första stycket andra meningen konkurslagen. Genom en processhandling enligt första stycket (icke-övertagandet) åstadkommer konkursboet materiellt att det 1) ger upp all rätt till tvisteföremålet i sig och 2) ger upp all rätt till förutsebara rättigheter som kan var förbundna med att konkursgäldenären vinner tvisten (tvisteföremålet tillfaller konkursgäldenären). Det är alltså 2) ovan som skulle vara utvidgningen. Man kan å andra sidan se det som en inskränkning av omfattningen av andra meningen. I så fall har man uppfattningen — som jag tycker har allt fog för sig — att abandoneringen av egendomen i sig implicerar en abandonering av alla följdrättigheter. Men genom rättsfallet undantas alltså sådana rättigheter som förvaltaren inte kunde förutse vid sitt avstående. Det är en inskränkning.s. 782
4.Det är kanske för vissa en aningen överraskande utvidgning och för andra en överraskande inskränkning av innebörden av bestämmelsen i 3 kap. 9 § första stycket andra meningen konkurslagen som följer av NJA 2013 s. 830. Högsta domstolens tillämpning i rättsfallet av bestämmelsens innebörd är emellertid, enligt min mening, en inskränkning och en mindre lämplig sådan. Jag menar att det är särskilt olämpligt att låta omfattningen av abandoneringen vara beroende av vilka de för förvaltaren förutsebara konsekvenserna är när egendomen överges. Alla ”typer” av rättigheter omfattas visserligen, men det krävs generellt en viss insikt om dessa rättigheter (existensen? omfattningen?) hos förvaltaren. Det kan vara förenat med avsevärda svårigheter att reda ut vad förvaltaren vid en historisk tidpunkt förutsåg och inte förutsåg. Det är i sig inte heller särskilt lyckat att ”dela upp” abandoneringen på detta sätt. Även det kan förorsaka tillämpningsproblem och vara processdrivande. I praktiken förefaller det alltså i flera avseenden vara en tämligen svårtillämpad rättsregel som Högsta domstolen ställt upp i rättsfallet.s. 783
5.Det nyss analyserade rättsfallet rörde alltså tillämpningen av den lagreglerade materiella abandoneringen som följer på ett taleavstående. I andra fall av abandonering, utan samband med en process, kan förvaltaren i sin abandoneringsförklaring specificera vad det närmare bestämt är som överges. Och jag har här ovan också pekat på betydelsen av hur en sådan förklaring formuleras. Den lagreglerade abandoneringen som följer på ett taleavstående har däremot ett ”tvångsmässigt” inslag i det att den inte är något annat än en lagreglerad konsekvens av en processhandling (att inte överta en talan) och någon förklaring från förvaltarens sida behövs inte. Men det utesluter inte att förvaltaren när han eller hon vidtar denna processhandling formulerar den så att den innefattar även ett materiellt förfogande, dvs. ett avstående från egendomen (och eventuellt även en specifikation av vilka rättigheter som avstås — eller inte avstås).s. 784