Stycket

10.Den tredje möjligheten är att HFD vill markera rågången mellan lagstiftare och domstol genom att inte, så att säga, låta sig tvingas att ta ansvar för lagstiftarens underlåtelser. En parallell kan dras till rättsfallet HFD 2015 ref. 16. HFD:s majoritet valde där att med en strängt legalistisk tillämpning av körkortslagen låta ett uppenbart misstag av lagstiftaren — som sedermera korrigerats — få full negativ verkan mot en enskild, trots invändningar om bristande proportionalitet. Fler exempel finns. Naturligtvis kan det finnas goda skäl för en prejudikatinstans att peka på lagstiftaren för att på så sätt upprätthålla maktfördelningen mellan lagstiftare och domstol, för att inte riskera politisering av domstolarna, för att inte sätta domstolarna i lagstiftarens ställe och för att lagstiftaren har en demokratisk auktoritet som domstolarna inte åtnjuter. Men en sådan inställning tar inte hänsyn till domstolarnas roll som rättsskyddande instanser för enskilda gentemot det allmänna och är varken konstitutionellt rimlig eller ens särskilt realistisk. Som anförts ovan finns rättighetsskyddet i regeringsformen och på andra håll till för att just skydda den enskilde då lagstiftaren på olika sätt kommit till korta. Konstitutionellt rättighetsskydd finns delvis till på grund av en insikt om att lagstiftaren inte är, och knappast kan vara, fullkomlig. Men HFD verkar ändå leva i förhoppningen om att lagstiftaren ska klara av att täcka in alla delar av rättsordningen. Tydligen får enskilda ibland då räkna med att komma i kläm i väntan på att lagstiftaren ska hinna med.s. 625