1.3.1 Allmänt om prejudikatbildning på påföljdsområdet När Högsta domstolens uppdrag renodlades till att ge vägledning för rättstillämpningen var det uttalade syftet att öka enhetligheten i rättstillämpningen. I förarbetena till 1971 års reform anförde departementschefen att det både från de enskilda medborgarnas och från det allmännas synpunkt är angeläget att rättstillämpningen tillgodoser högt ställda krav på enhetlighet och konsekvens.s. 424
2.Ett område där tanken på enhetlighet och likformighet har gått från att stå i bakgrunden till att bli en helt central grundtanke är området för påföljdsbestämning. Genom påföljdsreformen år 1989 infördes de nuvarande reglerna om straffmätning och påföljdsval i 29 kap. och 30 kap. brottsbalken. Ett grundläggande syfte med reformen var att straffmätningen i betydligt större utsträckning än tidigare skulle präglas av principer som legalitet och förutsebarhet liksom av proportionalitet och likabehandling. I 29 kap. 1 § brottsbalken anges uttryckligen att straff ska bestämmas med beaktande av intresset för en enhetlig rättstillämpning.s. 424
3.Som Gustaf Almkvist pekade på i sin presentation har också antalet avgöranden från Högsta domstolen gällande straffmätning ökat de senaste åren. Han framhöll att det på det sättet skett ett stegvis ”förrättsligande” av frågor som tidigare uppfattats som rena sköns-, omdömeseller erfarenhetsfrågor för den enskilde underrättsdomaren. I frågor som tidigare kanske bollades med en äldre kollega finns nu vägledning att hämta från Högsta domstolens avgöranden.s. 425
4.Också denna utveckling väcker frågor kring Högsta domstolens uppdrag.s. 425
5.En grundläggande fråga är förstås vilken roll Högsta domstolen bör spela på området för påföljdsbestämning. Anders Eka lyfte under ett av de avslutande samtalen frågan om Högsta domstolen riskerar att begränsa verktygslådan för underrättsdomare alltför mycket genom en ökad prejudikatbildning på området. Exempelvis har det hävdats att det måste finnas ett visst utrymme för underrättsdomaren att bestämma påföljden efter vad som anses lämpligt i det enskilda målet. Detta skulle kunna tala för viss återhållsamhet vid praxisbildningen i Högsta domstolen.s. 425
6.I sammanhanget kan man — som ett skäl för viss återhållsamhet — också peka på att påföljdsfrågor är mängdfrågor i den meningen att påföljd bestäms i varje brottmål där det blir en fällande dom och att det vid sådan rättsbildning är en fördel med en mycket bred erfarenhet av de situationer som kan uppstå. I det avseendet är det inte nödvändigtvis och från alla synvinklar något positivt att Högsta domstolen griper in i den praxisbildning som sker i tingsrätt och hovrätt.s. 425
7.Till detta kan läggas att alltför strikta normer i vissa fall också kan leda till att påtagligt olika fall behandlas lika. Ett exempel är den straffvärdespraxis som under ganska långt tid utvecklades när det gäller narkotikabrott. Genom schabloner och tabeller skapades förvisso likformighet på ytan. Som Högsta domstolen framhöll i ett antal avgöranden kan dock en mekanisk tillämpning av tabeller medföra inkonsekvenser i dömandet, såsom t.ex. att en person med en central roll i en organiserad narkotikahandel i straffvärdeshänseende behandlas på samma sätt som en kurir.s. 425
8.Allt det sagda kan naturligtvis mana till viss återhållsamhet, t.ex. med alltför kategoriska normer och alltför mycket ”petande” i tingsrätternas och hovrätternas straffmätning.s. 426
9.Samtidigt ändrar det sagda inte på den grundläggande rättsliga utgångspunkten, nämligen att ett huvudsyfte med regleringen är att — på det område som för den tilltalade kanske har störst praktisk betydelse av alla — skapa förutsättningar för en rättssäker och likformig rättstillämpning. Påföljdsbestämningen är i den meningen ett rättsligt område bland andra där Högsta domstolen har en viktig uppgift att fylla. Genom att Högsta domstolen i större utsträckning lämnar vägledning i frågor om bestämmande av straffvärde, straffmätning och påföljdsval kan domstolen anses bidra till den eftersträvade enhetligheten. Domstolen kan naturligtvis i sin praxis också peka på gränserna för hur långt man kan gå i strävan efter enhetlighet. Och ser man nyktert på det hela är det knappast så att påföljdsområdet präglas av en alltför långt gången detaljstyrning, utan snarare av en relativ öppenhet som ger den enskilde domaren osedvanligt stort manöverutrymme.s. 426
10.I sammanhanget kan framhållas att Ghita Hadding Wiberg påpekade att prejudikat på påföljdsområdet också kan ge ett underlag för försvararen att lättare argumentera i straffvärdes- och påföljdsfrågor inför rätten. Även Petra Lundh lyfte att hennes uppgift som åklagare i Högsta domstolen syftar till att få fram en enhetlig och tydlig praxis av betydelse för åklagarverksamheten, och här framstår det som tydligt att riksåklagaren inkluderar också frågor på påföljdsområdet. Man kan uttrycka det så att en förutsättning för att påföljdsbestämningen ska bli juridik på det sätt som lagstiftaren avsett är att Högsta domstolen behandlar den som sådan.s. 426
11.Avslutningsvis kan i denna del framhållas att prejudikatbildning på påföljdsområdet inte nödvändigtvis behöver ta sig uttryck i strikta normer avseende själva utfallet. Mot den bakgrunden kan den befarade motsättningen mellan en väl utvecklad prejudikatbildning på påföljdsområdet och minskat utrymme för nödvändiga lämplighetsbedömningar i de enskilda målen i stor utsträckning undvikas. Påföljdsbestämningen är kanske det tydligaste exemplet på det som berörts ovan — att det i många fall inte är i första hand slutet utan metoden som är vägledande. Ett illustrativt exempel som nämndes under panelsamtalet är rättsfallet NJA 2000 s. 314. Enligt rubriken gällde rättsfallet frågan om skyddstillsyn i förening med föreskrift om samhällstjänst i visst fall kan anses vara en tillräckligt ingripande påföljd för en 20-åring som gjort sig skyldig till bl.a. olaga frihetsberövande. En majoritet i Högsta domstolen besvarade frågan jakande. Möjligheterna att utifrån den bedömningen dra slutsatser kring vilken påföljd som ska väljas i ett annat mål får, med tanke på de särpräglade omständigheterna, anses vara begränsade. Domstolen redovisade dock stegvis, under ett antal rubriker, sin syn på olika frågor av betydelse för påföljdvalet. På det sättet gavs vägledning både i hur bedömningen bör struktureras och i flera olika delfrågor kring vilka det tidigare funnits olika uppfattningar. Genom att domstolen lämnar riktlinjer för påföljdsbestämningen mer allmänt ökar enhetligheten i rättstillämpningen medan lämplighetsöverväganden i enskilda fall är en uppgift som med fördel lämnas åt underrätterna. 3.2 Särskilt om relationen mellan straffvärde och gradindelning En annan, mer specifik, fråga som lyftes — av Gustaf Almkvist — och som kan sägas ha satts på bordet genom den här diskuterade utvecklingen, var hur Högsta domstolens praxis gällande relationen mellan straffvärdefrågor och gradindelningsfrågor går ihop med de regler och principer som anses gälla ifråga om vad som behöver ingå i gärningsbeskrivningen eller åtminstone måste åberopas eller tas upp av åklagaren under processen. Litet förenklat skulle man kunna beskriva frågans uppkomst på följande sätt:s. 426
12.Högsta domstolen tar sig an straffvärdefrågor på ett mer ambitiösts. 427
13.sätts. 427
14.às. 427
15.Ett behov uppstår av att beröra relationen mellan straffvärdefrågors. 427
16.och gradindelningsfrågors. 427
17.às. 427
18.I en rad avgöranden betonas det samband som finns mellan frågornas. 427
19.às. 427
20.Nya frågor uppstår om hur detta förhåller sig till de regler och prin-s. 427
21.ciper som finns när det gäller de processuella krav som ställs på åkla-s. 427
22.garen och där skillnad brukar göras mellan gradindelningsomstän-s. 427
23.digheter och straffvärdeomständigheter. Om vi backar i tiden kan frågan sägas ha gällt kraven på gärningsbeskrivningens utformning. Frågan om utformningen av gärningsbeskrivningar är visserligen notoriskt besvärlig, bl.a. med hänsyn till att den alltid måste ses i relation till hur de relevanta straffbestämmelserna är utformade samt till att den har åtminstone två lager (som återspeglas i följande frågor ”vad måste man ange för att det ska vara möjligt att döma för visst brott?” och ”vad bör man ange för att göra förutsättningarna för processen så goda som möjligt?”). Om man utgår från standardlitteraturen på området så torde emellertid utgångstipset kunna sägas ha varit att straffvärderelevanta faktorer inte behövde anges i gärningsbeskrivningen medan motsatsen gällde gradindelningsfaktorer. Sedan NJA 2003 s. 486 har problemet kommit i delvis ny belysning och det har åtminstone till viss del förflyttats från gärningsbeskrivningens innehåll till vad åklagaren behöver — som ett minimum — ta upp vid en huvudförhandling eller annars beröra i processen. Och frågan kan då ställas hur den uppdelning som görs mellan gradindelningsomständigheter och straffvärdeomständigheter går ihop med Högsta domstolens envisa betonande av sambandet mellan straffvärdebedömning och gradindelning.s. 427
24.Det framstår som klart att man kan skriva långa uppsatser om denna fråga och vi ska här inte ens göra en ansats till att närmare analysera frågan. Det kan dock noteras att bl.a. Dag Victor tidigt uttryckte visst tvivel kring den nyss nämnda normen om gradindelningsfaktorer i gärningsbeskrivningen, och ifrågasatte åtminstone huruvida den kan gälla utan reservationer. Och det ifrågasättandet utgick just ifrån det samband som finns mellan de båda frågorna och övriga likheter mellan de båda bedömningarna (bl.a. att det i båda fallen är helhetsbedömningar som inte går att återföra på tillämpningen av ett visst rekvisit). Almkvists inlägg kan sägas återaktualisera frågan, men nu i s.a.s. en delvis ny kontext: hur bör det krav på ”upptagande på något sätt” som gäller för gradindelningsomständigheter påverka hanteringen av straffvärdeomständigheter? På ett övergripande plan kan man se frågeställningen som ett gott exempel på hur det ibland är nödvändigt att vid bedömning av processuella frågor beakta, eller ta sin utgångspunkt i, den materiella rättens innebörd.s. 428