Rationella reformer?1 hänvisning
Rättsfall
NJA 2000 s. 314
RättskälldiskussionÖppna i bibliografi
Citera
NJA 2000 s. 314
BibTeX
@misc{nja-2000-s-314,
author = {{Högsta domstolen}},
title = {{NJA 2000 s. 314}},
year = {2000},
howpublished = {Rättsfall}
}Dom
Hämtar dom…
Omtalad i rättsvetenskapen
53 hänvisningar i 21 artiklar · 53 stycken/fotnoter
Besluten runt prejudikatfrågan — vad betyder de?1 hänvisning
Svensk rättspraxis: Straffrätt 2010–20181 hänvisning
2016/1766 hänvisningar
- Högsta domstolen har i flera viktiga avgöranden behandlat grundläggande frågor om hur påföljdsbestämningsregleringen ska förstås. Främst bör nämnas socialkontorsfallet, NJA 2000 s. 314, skärtorsdagsdomen, NJA 2008 s. 359 och de kinesiska kullagren, NJA 2014 s. 559. Dessa ska redovisas i det följande. Men innan dess finns det skäl att påminna om vad Högsta domstolen uttalade i en helt annan dom, nämligen rusdomen, NJA 2011 s. 563.
- Socialkontorsfallet, NJA 2000 s. 314, gällde påföljdsbestämning för bl.a. olaga frihetsberövande. Gärningsmannen var 20 år och Högsta domstolen antecknar i slutet av sin dom att hans agerande inte hade präglats av planmässighet eller beräkning utan mer framstod som utslag av tillfälligt ungdomligt oförstånd i en personligt pressad situation. Straffvärdet motsvarade fängelse i ett år, men med ungdomsreduktion enligt 29 kap. 7 § brottsbalken skulle ett kortare straff dömas ut, fängelse i åtta månader.
- I skärtorsdagsdomen, NJA 2008 s. 359, bekräftar Högsta domstolen under rubriken Sammanfattande bedömning de ställningstaganden som domstolen gjorde i socialkontorsfallet, NJA 2000 s. 314. Målet gällde två yngre män som hade begått ett stort antal förmögenhetsbrott, bl.a. inbrott i bilar. Vid prövningen av om det var möjligt att välja ett alternativ till fängelse gjorde Högsta domstolen dock bedömningen att varken en villkorlig dom eller en ”vanlig” skyddstillsyn skulle vara tillräckligt ingripande. Påföljden bestämdes därför till skyddstillsyn med föreskrift om samhällstjänst.
”Straffmätningsvärde” och påföljdsval2 hänvisningar
- En andra upplaga kom ut år 2012. Hänvisningarna under följande mellanrubrik avser den upplagan men texten är (med undantag från vad som anges i not 15) i dessa delar inte ändrad. Jag återkommer däremot senare till vissa ändringar och tillägg som gjorts i den andra upplagan. 1 4 Syftet med Borgekes framställning i denna del synes i vart fall till det väsentliga vara densamma som Jareborg redovisade för sin artikel om Påföljdsbestämningens struktur i SvJT 1992 s. 257 (omtryckt i Straffrättsideologiska fragment, 1992, s. 152). Jareborg angav där att syftet ”med den följande framställningen är … att klarlägga den osynliga, underliggande beslutsteoretiska strukturen hos regleringen i BrB kap. 29 och 30 samt anslutande lagrum. Denna struktur skiljer sig avsevärt från den legislativa strukturen. Så är vanligtvis fallet, om inte annat därför att en del nödvändiga led i ett beslutsresonemang anses som alltför självklara för att behöva återges i lagtext. … Påföljdsbestämningens struktur är tämligen intrikat, bl.a. därför att sådant som påverkar straffmätningen också i viss mån påverkar påföljdsvalet, så att ett begreppsligt växelspel uppstår mellan 29 och 30 kap.” 15 Ordet tillfogat i andra upplagan. 16 ”Straffmätningsvärde som en beteckning i enlighet med vad som nu har diskuterats förekommer i dag vid de resonemang som förs i olika domstolar om påföljdsbestämningsfrågor. Begreppet förekommer emellertid inte i lagtexten och det finns bl.a. av detta skäl anledning att i domskäl och i andra sammanhang, t.ex. vid pläderingar inför rätten, avstå från att använda sig av straffmätningsvärde som term. … Det finns andra typer av termer av detta slag, som alltså kan vara användbara jurister emellan för att beskriva ett ibland invecklat förhållande på ett enkelt och för de insatta begripligt sätt, men som kan vara oklara för andra. En sådan är “artvärde”. Också denna term bör man alltså vara återhållsam med att använda annat än vid diskussioner med personer som man antar är insatta i vad som avses.” (s. 40.) 17 Detta gäller till år 2013 då en markant ökning sker som kan antas ha samband med att väsentligt fler hovrättsdomar från den tiden registreras i basen. I så fall torde termen redan tidigare varit väsentligt vanligare i domskäl än vad som antalet träffar antyder. 1 8 Jag bortser här från den från terminologisk synpunkt komplicerade frågan i vilken utsträckning som återfallsskärpning ingår eller inte ingår i begreppet. 19 Asp (En modernare påföljdsreglering?, SvJT 2010 s. 449 not 22) betecknar det som ”lätt vilseledande” att tala om straffmätningsvärde när hänsyn inte ska tas till eventuell återfallsskärpning. Och enligt Jareborg/Zila (Straffrättens påföljdslära, fjärde uppl., 2014, s. 104) är straffmätningsvärde det ”slutresultat” som domstolen kommer till efter tillämpning av alla bestämmelser, inklusive bestämmelsen om återfall i 29 kap. 4 § BrB, som påverkar straffmätningen. Jfr även Jack Ågren, Billighetsskälen i BrB 29:5, 2013, s. 311. 2 0 Jfr härtill Asp, En modernare påföljdsreglering? SvJT 2010 s. 449 avsnitt VI.2. Det bör emellertid påpekas att texten i propositionen (prop. 1987/88:120 s. 100) inte lämnar utrymme för någon tvekan om att det är straffvärdet som avses. Detta behöver nu nödvändigtvis inte vara avgörande. Vad som sägs i förarbetena bör inte anses vägledande om goda skäl kan åberopas mot detta eller för ett annat synsätt. 21 Efter att ha framhållit det tämligen självklara, men i litteraturen stundtals förbisedda, förhållandet att skälen för att välja fängelse blir starkare ju högre straffvärdet är. 22 Någon sådan med tillämpning av också 29 kap. 5 § BrB utformad ”plattform” för påföljdsvalet som Borgeke förordar använde HD inte. Nämnas bör emellertid att när HD senare behandlar frågan om utrymmet för att förena en inte frihetsberövande påföljd med samhällstjänst förordar HD, i strid mot ett förarbetsuttalande, att detta anknyts till ”längden av det fängelsestraff som annars skulle följa”, alltså inklusive beaktande av också 29 kap. 5 § men även 29 kap. 4 §. 2 3 Det ska dock framhållas att den gemensamma rubriken över punkterna 16 och 17 är Straffmätningsvärdet i detta fall. 24 HD uttalar dessutom att riktpunkten skulle höjas om det finns billighetsskäl enligt 29 kap. 5 § BrB respektive om det rör sig om en lagöverträdare som inte har fyllt 21 år vid brottet. När det gäller ungdom har uttalandet visst stöd av NJA 2000 s. 314. Justerade generella riktpunkter för olika ålderskategorier skulle också lätt kunna ställas upp med stöd av en sådan tabell för straffnedsättning som Jareborg och Zila presenterat i Straffrättens påföljdslära, (se fjärde uppl., 2014, s. 155 och s. 161, jfr även Borgeke, Att bestämma påföljd för brott, avsnitt 3.10.3). Det kan emellert id diskuteras i vad mån sådana riktpunkter skulle vara förenliga med HD:s uttalande i NJA 2000 s. 421 om att en ”schematisk regel om en på levnadsålder grundad procentuell straffnedsättning i förhållande till straffvärdet skulle … behöva förses med så många undantag och förbehåll att den inte skulle tjäna till verklig vägledning”. Vad gäller billighetsskäl förefaller det, utom beträffande speciella förhållanden (jfr NJA 2012 s. 1038 I), helt utsiktslöst att ställa upp några justerade generella riktpunkter. 25 Johan Munck, JT 2008–09 s. 176 f. 2 6 Noteras kan också att de referenser som åberopas för att det är ett på det angivna sättet bestämt straffmätningsvärdet som ska läggas till grund för påföljdsvalet inte är några av de tidigare avgöranden i vilka HD använt termen straffmätningsvärde eller, som i några av dessa avgöranden, uttalanden i den juridiska litteraturen. I stället hänvisar HD till 30 kap. 5 § BrB med dess föreskrifter om begränsningar i användningen av fängelsestraff för ungdomar och till NJA 2000 s. 314. När det gäller användningen av termen straffmätningsvärde ger dock dessa källor inte något stöd. Detsamma kan sägas om HD:s hänvisning till prop. 1987/88:120 s. 100 (där riktpunkten om straffvärden motsvarande ett års fängelse eller mer anges) som stöd för att ”straffmätningsvärdet” inte är så högt ”att det ensamt motiverar att påföljden bestäms till fängelse”. 2 7 Se band 2, Villkorligt fängelse, avsnitt 9.4.1 och 9.4.2, s. 184 ff. 28 SOU 2012:34, band 2, Villkorligt fängelse, avsnitt 4.4.4, s. 83 ff. 29 I det inledande avsnittet (1.1 Allmänt om systemets uppbyggnad) i Borgekes Att bestämma påföljd för brott sägs att samtidigt ”som reglerna i många fall är öppet hållna är ett genomgående drag, att påföljdsbestämningssystemet bygger på presumtioner av olika slag. Detta innebär att systemet primärt anvisar en lösning, men samtidigt håller öppet för att skälen för en annan utgång i det enskilda fallet kan vara så starka att presumtionen får vika.” 3 0 Termen används inte av Jareborg. 3 1 Det får antas att innebörden av texten är att presumtionen mot fängelse har återställts i detta fall. 32 Jareborg och Zila använder inte termen i detta sammanhang. Termen nämns överhuvudtaget inte förrän i tredje upplagan (2010) av deras bok och då, som redovisats i not 19, med en annan innebörd än den som ligger till grund för Borgekes ”plattform”. 3 3 Skärtorsdagsdomen — en ny dom från HD som påverkar domstolarnas påföljdsbestämning, SvJT 2008 s. 763. 34 Problemet gäller främst tillämpningsområdet för samhällstjänst och betydelsen av olika uttalanden i den frågan i lagstiftningens förarbeten. Jfr till detta Johan Muncks recension av Att bestämma påföljd för brott i JT 2008–09 s. 178. Av betydelse är också de tröskeleffekter som ettårspresumtionen i praktiken är förenad med. Jfr t.ex. Wersäll, Några utgångspunkter för ett reformerat påföljdssystem, SvJT 2010 s. 545 (s. 557 f.). 3 5 Through the Looking-Glass — behövs en ny påföljdsreform? Festskrift till Suzanne Wennberg, 2009, s.411. Se även Ulväng, Brottsbalk (1962:700) 30 kap. 4 §, avsnitt 3.1, Lexino 2012-07-01. 36 Asp, Svensk rättspraxis, Straffrätt 2001–2009, SvJT 2010 s. 902 (på s. 976 ff). 37 Skrivningen är lite vilseledande eftersom presumtionen för fängelse ansågs bruten genom de skäl för en lindrigare påföljd (inklusive billighetsskälen) som fanns. 38 Även denna formulering framstår som något vilseledande eftersom förekomsten av billighetsskäl enligt den beslutsstruktur som används i HD:s dom inte aktualiseras förrän det konstaterats att straffvärdet i sig innebär en presumtion för fängelse. Billighetsskälen är enligt den i stället en av de faktorer som kan bryta den presumtionen. 3 9 Även i artikeln En modernare påföljdsregering? (SvJT 2010 s. 449) berör Asp frågan om beslutsstrukturen, dock utan något eget ställningstagande. Artikeln ger en viss vägledning när det gäller hur Asps tre alternativ ska uppfattas. Enligt Asp är frågeställningen ”om man vid tillämpning av den brytpunkt där straffvärdet börjar tala för fängelse skall se enbart till straffvärdet eller om man som en tumregel också bör dra av sådana straffmätningsfaktorer som avses i 29 kap. 5 § BrB. Man kan säga att frågan gällde om man vid tillämpning av 12-månadersregeln skulle (och skall) bygga på straffvärdet eller straffmätningsvärdet”. I en not tillägger Asp att denna uppdelning i två lösningar är förenklad och Jareborgs och Zilas uppfattning betecknas som en ”förmedlande variant”. Enligt Asp var rättstillämpningen ojämn under ganska lång tid men det ”torde emellertid kunna sägas” att straffmätningslösningen efter hand tog över alltmer. När det gäller NJA 2008 s. 359 säger Asp att HD i domen gav ”uttryck för att ett mer differentierat synsätt måste anläggas”. 40 Rättsfallet har inte mindre än 27 sidhänvisningar i rättsfallsregistret. Många av dessa avser dock andra frågor än den som behandlas här. 4 1 Vissa smärre förändringar finns, som inskjutande av ”fortfarande som en allmän princip eller tumregel” när det gäller straffmätningsvärdets betydelse för ettårspresumtionen och ”normalt” när det gäller straffmätningsvärdets betydelse för påföljdsvalet. Dessa och andra liknande förändringar, exempelvis i avsnitt 1.3.5, gör texten mindre ”dogmatisk” och torde i vart fall bl.a. bero på NJA 2008 s. 359. 42 I sammanhanget bör nämnas att frågeställningen om tillämplig beslutsstruktur även behandlas i Jack Ågrens avhandling Billighetsskälen i BrB 29:5, 2013, s. 319 ff. Då framställningen är kortfattad och endast deskriptiv, dvs. utan någon egentlig analys eller eget ställningstagande, nöjer jag mig dock med en hänvisning. 4 3 Om man jämför med framställningen i uppsatsen En modernare påföljdsreglering? SvJT 2010 s. 449 (se om denna i not 39) framstår det också som troligt att det är just Jareborgs och Zilas framställning som stått som förebild till Asps andra variant. 4 4 Det kanske tydligaste exempel som vi har på hur ett förment intresse av förutsebarhet och likabehandling i praktiken helt fått förhindra tillämpning av normala straffrättsliga principer och en saklig diskussion kring vilka värden som bör beaktas vid påföljdsbestämning är det ”tabellraseri” som dominerade i praxis när det gäller narkotikabrott före NJA 2011 s. 357. Även om denna praxis var väl känd och också kritiserad (se. t.ex. Victor, Narkotikabrottslighetens gärningsmän och offer, i Festskrift till Henrik Tham, 2007) måste jag erkänna att de skriande orättvisor som förekommit i praxis och som blottlades av detta rättsfall kom som en överraskning. Det är inte utan ett visst vemod som jag iakttagit HD:s senare beredvillighet att bidra till nya ”tabellverk”. 4 5 Det kan finnas skäl att framhålla att uttalandet finns i författningskommentaren till 30 kap. 4 § andra stycket BrB och helt entydigt avser straffvärdet. 4 6 Jfr till detta exempelvis det inledande avsnittet (I) i Jareborg, Straffrättsideologiska fragment, 1992, kap. 9, Uppsåt och klander, s. 173 (tidigare publicerad i SvJT 1988 s. 722) där det bl.a. framhålls att en ”gärnings straffvärde bör skiljas från gärningsmannens straffvärdighet. Av bl. a. billighetsskäl bör ofta en gärningsman bestraffas lindrigare än om enbart straffvärdet beaktas. (I åtskilliga av dessa fall är fråga om rättvisebedömningar i ett vidare perspektiv än det som straffbuden förutsätter.)” 47 Så numera även i HD-avgöranden som talar om straffmätningsvärdet som NJA 2012 s. 849 punkt 17 och NJA 2012 s. 1038 I punkt 50. Se även NJA 2014 s. 989, punkt 10, där det med hänvisning till prop. 1987/88:120 s. 100 (där förarbetsuttalandet om ettårspresumtionen finns) sägs att straffmätningsvärdet inte är så högt ”att det ensamt motiverar att påföljden bestäms till fängelse”. 48 Lagrådet framhöll i sitt yttrande att det flerstädes ”i remissprotokollet framgår i anslutning till de enskilda momenten i påföljdsbestämningsproceduren att avsikten inte är att åstadkomma någon allmän förändring i nu tillämpad praxis. Sett ur den synvinkeln kan det föreslagna, väsentligt utbyggda systemet — med en omskrivning av ett bibliskt talesätt — sägas innebära att gammalt vin hälls i nya läglar” (prop. 1987/88:120 s. 154). 4 9 Den text från andra upplagan av Att bestämma påföljd för brott (s. 247 f.) som det anförda hänför sig till är inte helt lättolkad. Borgeke skriver att det normalt torde förhålla sig så att ”billighetsskälen har betydelse såväl för en tänkt straffmätning som för påföljdsvalet”. Detta kan ge intrycket att frågeställningen skulle vara om det finns vissa omständigheter som endast är av betydelse för antingen straffmätningen eller påföljdsvalet (vilket förstärks av skrivningen om utvisning). Frågeställningen är dock snarare om i vilken mån straffmätningsvärdet ger svar också på frågan om påföljdsvalet. När HD i NJA 2008 s. 359 säger att det torde ”vara naturligt att olika former av s.k. sanktionskumulation primärt beaktas vid straffmätningen” betyder det inte att sanktionskumulation inte skulle kunna beakta vid påföljdsvalet men att det kanske inte är tillräckligt att straffmätningsvärdet ligger under ett år. Och när HD i samma rättsfall säger att ”hänsyn till den tilltalades hälsotillstånd och liknande i allmänhet torde vara av störst betydelse för påföljdsvalet” betyder det inte att det inte skulle kunna beaktas vid straffmätningen men att fängelse kanske i sådana fall kan undvikas även om straffmätningsvärdet skulle uppgå till ett år eller mer. 5 0 Jareborg, Straffrättsideologiska fragment, 1992, kap. 2, Moral på s. 63.
- NJA 2000 s. 314 gällde åtal mot en 20-åring. Frågan i målet var om han skulle dömas till fängelse eller om det fanns förutsättningar för en inte frihetsberövande påföljd.
Straffmätningsvärdet — en replik2 hänvisningar
- Socialkontorsfallet, NJA 2000 s. 314, skärtorsdagsdomen, NJA 2008 s. 359 och kullagerdomen, NJA 2014 s. 559.
- Ytterligare en punkt har tillkommit per den 1 april 2015, se prop. 2014/15:37. 1 0 Som Dag Victor framhåller innefattar begreppet straffmätningsvärde i regel inte eventuell återfallsskärpning enligt 29 kap. 4 § BrB. 11 Här bortses från den komplikation som det innebär att fängelse i vissa fall kan ersättas av villkorlig dom eller skyddstillsyn med samhällstjänst eller med kontraktsvård eller med fängelse enligt 28 kap. 3 § BrB. 1 2 Som har sagts i det föregående bortses från bötesproblematiken. 13 För en renodling av resonemanget förutsätts att varken brottslighetens art eller den tilltalades tidigare brottslighet talar för fängelse. 1 4 Se prop. 1987/88:120 s. 100. 15 Se socialkontorsfallet, NJA 2000 s. 314. 1 6 Se prop. 1987/88:120 s. 100. 17 Se NJA 2000 s. 256. 18 Se NJA 2009 s. 586 och pälshäleriet, NJA 2012 s. 654 p. 6. 1 9 Jfr Mari Heidenborgs anmälan av Martin Borgeke, Att bestämma påföljd för brott i SvJT 2009 s. 119 ff. Enligt uppgift är det också en beslutsmodell av detta slag som lärs ut vid Domstolsakademins kurser. 20 Det kan i sammanhanget nämnas att det finns rättsfall från HD där billighetsskälen i 29 kap. 5 § BrB inte har getts ett särskilt stort genomslag, eller faktiskt inget genomslag alls. Här kan pekas på rättsfallet Crohns sjukdom, NJA 2010 s. 485, där en tilltalad med en ganska besvärlig sjukdomsbild inte fick någon påföljdsnedsättning över huvud taget. Ett annat är just skärtorsdagsdomen, NJA 2008 s. 359, där de tilltalade ungdomarna dömdes till skyddstillsyn med samhällstjänst trots att brottsligheten med hänsyn till bl.a. billighetsskäl inte borde leda till ett längre fängelsestraff än åtta månader, samtidigt som varken brottslighetens art eller tidigare brottslighet skulle inverka på påföljdsbestämningen. Ett angränsande exempel på en restriktiv hållning är HD:s tillämpning av regeln i 29 kap. 3 § andra stycket BrB i socialkontorsfallet, NJA 2000 s. 314. Fastän lagstiftaren år 1994 hade tagit bort den tröskel som tidigare fanns när det gäller möjligheten att på grund av förmildrande omständigheter gå under minimistraffet i straffskalan, och som innebar ett krav på att detta skulle vara uppenbart påkallat med hänsyn till brottets straffvärde, uttalade HD (s. 320) att även om uppenbarhetsrekvisitet tagits bort genom en lagändring bör det krävas starka skäl för att med stöd av förmildrande omständigheter underskrida föreskrivet straffminimum. 2 1 Här kan hänvisas till s. 194 x i Dag Victors artikel. 22 Den tidigare påföljdsbestämningen i narkotikamål.
Enighet om tumregeln1 hänvisning
Påföljdsbestämning i narkotikamål4 hänvisningar
- I domen (p. 6) redovisar HD förarbetsuttalanden och praxis i fråga om gränsen mellan narkotikabrott av normalgraden och ringa brott på följande sätt. Av 2 § narkotikastrafflagen framgår att arten och mängden narkotika är av betydelse när det gäller bedömningen av om ett narkotikabrott ska anses som ringa. I förarbetena till 1993 års ändringar i bestämmelsen framhölls att ett narkotikabrott ska anses som ringa endast om det med hänsyn till samtliga omständigheter framstår som lindrigt och att arten och mängden narkotika därvid har särskild betydelse. Det ringa brottet bör, sades det, i huvudsak vara förbehållet gärningar som består i eget bruk eller innehav för eget bruk. I fråga om innehav för eget bruk av amfetamin uttalades t.ex. att den då enligt praxis gällande gränsen åtta gram borde sänkas något. (Prop. 1992/93:142 s. 16 f.) Högsta domstolen har därefter med hänvisning till nämnda förarbetsuttalanden bedömt ett innehav av åtta gram amfetamin som narkotikabrott av normalgraden (NJA 1997 s. 522; se även Högsta domstolens dom den 20 september 2012 i mål B 1607-11 p. 6). Redan i ett tidigare rättsfall, NJA 1986 s. 736, hade innehav av en påse med fem–tio gram amfetamin bedömts som narkotikabrott och inte som narkotikaförseelse (den tidigare benämningen på ringa brott). HD för också ett allmänt resonemang kring valet av påföljd för narkotikabrott av normalgraden. Detta går ut på att narkotikabrott av normalgraden i rättspraxis många gånger har ansetts vara ett brott av sådan art att det finns en presumtion för att påföljden ska bestämmas till fängelse. Samtidigt finns det enligt HD förutsättningar att för mindre allvarlig narkotikabrottslighet av normalgraden döma till en icke frihetsberövande påföljd om förutsättningarna i övrigt för en sådan påföljd är uppfyllda. Detta gäller enligt HD framför allt om brottet avser innehav för eget bruk. HD hänvisar här till NJA 2008 s. 653. Som en allmän utgångspunkt kan enligt HD gälla att villkorlig dom med dagsböter eller skyddstillsyn kan komma i fråga även vid straffvärden som motsvarar fängelse en månad. I detta avseende hänvisar HD till Martin Borgeke, Att bestämma påföljd för brott, 2 uppl., 2012, s. 343. Eftersom skyddstillsyn är en för den dömde generellt sett mer ingripande påföljd än villkorlig dom, och dessutom kan förenas med olika slags föreskrifter som kan ge påföljden ytterligare skärpa, finns det enligt HD ett något större utrymme att tillämpa skyddstillsyn. I detta sistnämnda avseende hänvisar HD till NJA 2000 s. 314 och NJA 2008 s. 359.
- Det bör framhållas att det i fall av detta slag, dvs. vid innehav av mindre mängder narkotika huvudsakligen för eget bruk, ofta kan finnas fog för att förena skyddstillsynen med en föreskrift om missbruksbehandling. I så fall bör det vara möjligt att tillämpa skyddstillsyn även om straffmätningsvärdet motsvarar fängelse i uppemot två eller tre månader. Fastän HD inte direkt uttalar detta är det en rimlig slutsats att det förhåller sig så med hänsyn till att skyddstillsyn enligt både NJA 2000 s. 314 och NJA 2008 s. 359 är en generellt sett mera ingripande påföljd än villkorlig dom och därmed måste kunna användas i fall där brottsligheten är sådan att villkorlig dom inte är en tillräckligt ingripande påföljd ens om den förenas med böter.
- I domen hänvisade HD till de uttalanden som hade gjorts i NJA 1997 s. 522 och NJA 2001 s. 86 om narkotikabrott och brottets art. Däremot hänvisade HD inte till rättsfallet NJA 2000 s. 314 i vilket HD uttalade bl.a. att skyddstillsyn är en för den dömde generellt sett mer ingripande påföljd än villkorlig dom och att följden av detta är att det finns ett större utrymme för att använda skyddstillsyn än villkorlig dom som ett alternativ till fängelse. Med hänvisning till detta uttalande borde HD ha prövat om inte skyddstillsyn (med samhällstjänst) skulle ha kunnat utgöra ett alternativ till fängelse. Rätt starka skäl talar faktiskt för att det förhöll sig så. Den tilltalade dömdes ju bara för innehav och det rörde sig om små mängder.
En modernare påföljdsreglering?2 hänvisningar
- 4. För den som accepterade den senare uppfattningen var det emellertid inte nödvändigtvis lika klart om motsvarande tänkande skulle tillämpas vad gällde bestämmelsen i 29 kap. 7 § brottsbalken. Kunde man också här ty sig till straffmätningsvärdet för att bedöma om straffvärdet är så högt att det utgör skäl för fängelse eller skulle man vid tillämpning av 30 kap. 5 § brottsbalken göra en mer allmän bedömning av om det föreligger särskilda och synnerliga skäl? Som bekant angav Högsta domstolen i NJA 2000 s. 314 att man vad gäller ungdomar kan ta sin utgångspunkt i straffmätningsvärdet. Domen innebär i denna del att formeln: straffvärde minus 29 kap. 7 § kan användas som en tumregel för att avgöra om det med hänsyn till straffvärdet finns särskilda respektive synnerliga skäl att välja fängelse som påföljd för ungdomar.
- 5. Avgörandet i NJA 2000 s. 314 togs nog av många som en slutlig bekräftelse också på att straffmätningstänkandet kunde tillämpas också vad gäller 29 kap. 5 §. I NJA 2008 s. 359 (den s.k. skärtorsdagsdomen) gav Högsta domstolen emellertid uttryck för att ett mer differentierat synsätt måste anläggas. Billighetsskälen kan, enligt domstolen, ha olika karaktär och ibland påverka påföljdsvalet.
Påföljdssystemet — en legal infrastruktur3 hänvisningar
- Se t.ex. NJA 2000 s. 314 och 2006 s. 339 (på s. 345)
- Det är också viktigt att påföljdssystemet är lätt att förstå och tillämpa. Här kan pekas på en rad svårigheter i det nuvarande systemet, förutom vad som har sagts tidigare i denna uppsats. En problematik har att göra med de prognostiska kriterierna för att välja villkorlig dom eller skyddstillsyn som påföljd. Utgångspunkten vid påföljdsvalet är enligt 30 kap. 1 § första stycket BrB att fängelse är att anse som en svårare påföljd än villkorlig dom och skyddstillsyn. Någon inbördes rangordning i svårhetshänseende görs inte i lagtexten mellan villkorlig dom och skyddstillsyn, utan här blir det närmast fråga om att utifrån individualpreventiva skäl bestämma vilken påföljd som är lämpligast i det enskilda fallet. I rättsfallen NJA 2000 s. 314 och 2008 s. 359 har dock Högsta domstolen med stöd av uttalanden i förarbetena anfört att tilllämpningsområdet för skyddstillsyn, åtminstone när följden annars skulle bli att det dömdes ut ett fängelsestraff, är mera vidsträckt än för villkorlig dom och också ansett att det finns ett gemensamt tillämpningsområde. En sådan utgångspunkt när det gäller den inbördes rangordningen framstår som rimlig med hänsyn till innehållet i påföljderna. Problemet är att kriterierna för de olika påföljderna enligt 30 kap. 7 § första stycket och 30 kap. 9 § första stycket BrB till sin natur utesluter varandra och dessutom ger ett visst utrymme för att det finns en lucka där varken villkorlig dom eller skyddstillsyn kan väljas som påföljd, samtidigt som skälen för fängelse enligt 30 kap. 4 § andra stycket BrB är avsedda att vara uttömmande. Den nuvarande ordningen kan därför knappast beskrivas som lättförståelig och medför också vissa tillämpningssvårigheter.
- ning och påföljdsval m.m.) Prop. 1997/98:96 om vissa reformer av påföljdssystemet. Prop. 2009/10:147 Skärpta straff för allvarliga våldsbrott m.m. BRÅ. Rapport 1977:7 Nytt straffsystem. Idéer och förslag. BRÅ. Rapport 1980:2 Påföljdsval, straffmätning och straffvärde. Dir. 2009:60 En översyn av påföljdssystemet Rättsfall NJA 1989 s. 870 NJA 1990 s. 84 I och II NJA 2000 s. 314 NJA 2005 s. 690 NJA 2006 s. 339 NJA 2008 s. 359 Övrig litteratur Asp, Petter En modernare påföljdsreglering? SvJT 2010
- För den som inte är alldeles hemma på straffrättens område kan sägas att HD i NJA 2000 s. 314 tog upp flera centrala påföljdsbestämningsfrågor. Den domen ledde till rätt mycket diskussion när den kom. Invändningar gjordes på skilda punkter och det kan knappast sägas att den helt och fullt har fått genomslag i rättstillämpningen. Frågan för denna uppsats är hur Skärtorsdagsdomen bör förstås och vilken betydelse den kommer att få för de resonemang som domstolarna ska föra när de resonerar sig fram till vilken påföljd som ska utdömas i olika fall.
- Varje rättsfall från HD har självfallet sin grund i vissa faktiska förhållanden. Dessa utgör grunden för de resonemang som HD sedan för i domskälen. Inte sällan får emellertid de faktiska förhållandena avsevärt mindre betydelse än de överväganden kring rättens innehåll som HD redovisar. Så är också förhållandet när det gäller Skärtorsdagsdomen. Det finns likväl anledning att något kortfattat redovisa vad saken rörde.
- De principer som normalt tillämpas vid beaktandet av den tilltalades ungdom finns beskrivna på flera ställen i litteraturen. Här kan hänvisas till Jareborg-Zila, Straffrättens påföljdslära, första upplagan, s.153 och Sterzel, Studier rörande påföljdspraxis m.m., tredje upplagan, s. 67.). HD har också i NJA 2000 s. 314 slagit fast att den tidigare nämnda straffvärdegränsen fängelse ett år ska påverkas av den reduktion av ett tänkt fängelsestraff som ska göras med stöd av föreskriften i 29 kap. 7 § BrB. Man ska helt enkelt, när den tilltalade är under 21 år, först reducera en tänkt straffmätning med hänsyn till den tilltalades ungdom och först därefter bedöma om det straff som sålunda bör följa är fängelse i ett år eller mera. Endast om så är fallet föreligger med hänsyn till straffvärdet de särskilda eller synnerliga skäl för fängelse som anges i 30 kap. 5 § BrB. I det nu aktuella rättsfallet bekräftar HD att det är denna princip som ska tillämpas. Det finns inte någon anledning att anmäla avvikande åsikt. Tvärtom är principen högst rimlig och modellen för beslutsfattandet är tydlig och klar.
- Förhållandet mellan de nu redovisade båda föreskrifterna togs upp i rättsfallet NJA 2000 s. 314. Fallet avsåg en yngling på 20 år som hade gjort sig skyldig till ett antal brott, bl.a. olaga frihetsberövande, i ett uttalat syfte att visa att samhället inte fungerar. HD uttalade bl.a. följande. En omständighet som […] skall beaktas särskilt som förmildrande vid bedömningen av straffvärdet är att den tilltalades handlande stått i samband med hans uppenbart bristande utveckling, erfarenhet eller omdömesförmåga. Det ligger i sakens natur att ett sådant samband främst föreligger beträffande yngre personer. I vad mån detta påverkar straffvärdet i det enskilda fallet blir emellertid i praktiken sällan föremål för särskilda överväganden beroende på de allmänna begränsningar som gäller mot att döma yngre personer till frihetsberövande påföljder och den hänsyn till den tilltalades ungdom som enligt 29 kap. 7 § BrB skall tas vid straffmätningen helt oberoende av dess eventuella betydelse för straffvärdebedömningen. I vissa fall kan det emellertid finnas anledning att särskilt uppmärksamma om det föreligger ett sådant samband mellan den begångna brottsligheten och den tilltalades grad av mognad som kan påverka straffvärdebedömningen. — I det rättspsykiatriska utlåtande som inhämtats i målet uttalas bl.a. att den brottslighet som F gjort sig skyldig till är av det ovanligare slaget och har samband med hans personlighetsmässiga omognad. Att de begångna brotten står i samband med brister i F:s mognad vid tidpunkten för brotten vinner också stöd av utredningen i övrigt. Även om F, som var 20 år när brotten begicks, inte förefaller avvika från jämnåriga på ett sätt som mer generellt skulle kräva beaktande vid straffvärdebedömningar får sambandet i det aktuella fallet anses vara av den arten att det måste tillmätas en inte oväsentlig betydelse vid bedömningen av straffvärdet.
- När det gäller övergången från fängelse eller från en med fängelse utbytbar påföljd till böter anser författarna att det är svårt att uppställa några riktlinjer för tillämpningen av 29 kap. 7 § BrB. Om straffet för en vuxen skulle bli mer än två månaders fängelse bör dock, enligt dem, böter måhända inte komma i fråga. Lena Holmqvist i JT 2000–01 s. 910 I sin artikel Påföljdsbestämning för unga lagöverträdare kommenterar Lena Holmqvist bl.a. rättsfallen NJA 2000 s. 421 och NJA 2000 s. 314. Lena Holmqvists konklusion blir att det finns skäl att uppmärksamma föreskrifterna i 29 kap. 3 § första stycket 3 BrB respektive 29 kap. 7 § BrB var för sig och att först pröva om 29 kap. 3 § första stycket 3 BrB kan tillämpas innan man går vidare till 29 kap. 7 § BrB. Johan Munck i Festskrift till Nils Jareborg I festskriften till Nils Jareborg (Göteborg 2002) utvecklar Johan Munck sina tankar på området i uppsatsen Straffvärde och ungdom (s. 503 ff.). Enligt Johan Munck måste den reglering i 29 kap. BrB som tar sikte särskilt på ungdomar förutsättas vila på tanken att ett brott som har begåtts av barn eller ungdomar under arton år skall presumeras ha ett lägre straffvärde än om brottet, under motsvarande omständigheter i övrigt, hade begåtts av en vuxen. Johan Munck menar att den brottsliga gärningen inte annat än undantagsvis kan bedömas som lika allvarlig som om en vuxen person hade begått den. I sammanhanget bortser Johan Munck från renodlade ungdomsbrott — t.ex. vissa former av skadegörelse — där resonemanget enligt honom saknar betydelse.
- Johan Munck tar i sin uppsats också upp frågan, hur straffvärdet av brott som begåtts av ungdomar förhåller sig till den allmänna regel som säger att det råder en presumtion för fängelse om ett brotts eller en viss brottslighets straffvärde motsvarar fängelse i ett år eller däröver. Enligt Johan Muncks uppfattning kan denna ettårsregel inte tillämpas på samma sätt när gärningsmannen är en ungdom som om han är vuxen. Vår slutsats En tolkningsmetod som enligt vår uppfattning förefaller ha goda skäl för sig är den som Lena Holmqvist rekommenderat i sin uppsats, och som hon stöder på resonemangen i NJA 2000 s. 314, nämligen att domstolen först bör ställa frågan, huruvida omständigheterna är sådana att straffvärdet skall påverkas av den tilltalades uppenbart bristande utveckling, erfarenhet eller omdömesförmåga, och sedan, när denna fråga är besvarad, gå vidare till 29 kap. 7 § BrB och, utifrån det straffvärde man kommit fram till, göra en allmän reduktion med hänsyn till den tilltalades ungdom.
Påföljdskonkurrens - problem och principer3 hänvisningar
- Se bl.a. Prop. 1987/88:100 s. 46, Prop. 1997/98:96 s. 90 samt NJA 2000 s. 314.
- Victor 1999 s. 142. Som nämnts i avsnitt 3.4.3.2 anser Victor att individualpreventivt färgade rekvisit kan utgöra normskäl utan att de för den skull medför att domarens beslut i det enskilda fallet bygger på en prognos. Beträffande valet mellan villkorlig dom och skyddstillsyn framgår av HD:s resonemang i NJA 2000 s. 314 att kriterierna i BrB 30:7 och 30:9 är utformade på så sätt att respektive påföljd endast är utesluten i vissa särskilda fall. I många fall föreligger möjlighet att bestämma påföljden till såväl villkorlig dom som skyddstillsyn. På grund av att tillämpningsområdena överlappar varandra kan olika lämp- lighetsöverväganden läggas till grund för påföljdsvalet, t.ex. intresset av att undvika fäng elsestraff. Av det sagda följer att det endast är i vissa fall som rena prognoser styr valet av påföljd.
- Att skyddstillsyn i praktiken är en svårare påföljd än villkorlig dom har vidare bekräf tats i förarbeten och praxis, se bl.a. Prop. 1987/88:120 s. 46, Prop. 1997/98:96 s. 90 och NJA 1999 s. 269, NJA 2000 s. 314 och NJA 2000 s. 256.
Påföljdsval och straffmätning — nytt vin i gamla läglar?5 hänvisningar
- Det bör observeras att slopandet av förstärkningsorden ligger i linje med en annan lagändring som också skedde år 1994. Före ändringen gällde att straffminimum fick underskridas endast om detta var uppenbart påkallat. Med hänsyn till risken för tröskeleffekter tog lagstiftaren bort ordet uppenbart. Det räcker således att det är påkallat med hänsyn till brottets straffvärde för att lindrigare straff än som är föreskrivet för brottet skall få ådömas. Fullständigheten kräver dock här att det nämns att Högsta domstolen i rättsfallet NJA 2000 s. 314 uttalat sig om tillämpningen av denna föreskrift. Utan stöd i lagstiftningens förarbeten, till vilka Högsta domstolen för övrigt underligt nog hänvisar, har Högsta domstolen i strid med intentionerna med ändringen uttalat att även om uppenbarhetsrekvisitet tagits bort det bör krävas starka skäl för att med stöd av förmildrande omständigheter underskrida föreskrivet straffminimum. 4 § Allmänt torde kunna sägas att tillämpningen av föreskriften i förevarande paragraf är ojämn. Mitt intryck är att domstolarna i Skåne och Blekinge sällan uttryckligen skärper ett fängelsestraff med hänvisning till tidigare brottslighet. I ett annat hovrättsområde, har det berättats för mig, är det emellertid inte alls sällsynt med en sådan återfallsskärpning. Högsta domstolen har i något fall, se NJA 1995 s. 35, resonerat kring betydelsen av tidigare brottslighet vid val av påföljd på ett sätt som antyder att återfallsskärpning kanske borde ske i större utsträckning än som jag uppfattar praxis i de sydligaste landskapen. Den restriktiva praxis som förefaller råda i vart fall här har dock goda skäl för sig och har föranlett en ändring i lagtexten. Denna, som finns i ett nytt andra stycke, innebär att straffskärpning av fängelsestraff och sluten ungdomsvård på grund av tidigare brottslighet skall få förekomma endast om särskilda skäl föreligger.
- Vidare finns det, enligt bl.a. rättsfallet NJA 2000 s. 314, ett större utrymme att använda skyddstillsyn än villkorlig dom som alternativ till fängelse. Detta gäller inte endast när det är tidigare brottslighet som medför hinder mot villkorlig dom eller när skyddstillsynen kombineras med fängelse enligt 28 kap. 3 § brottsbalken eller förenas med en föreskrift om kontraktsvård.
- Men den situationen kan uppstå att exempelvis ett grovt rattfylleri inte bör föranleda fängelse utan villkorlig dom eller skyddstillsyn med samhällstjänst samtidigt som den tilltalade skall dömas till påföljd i form av villkorlig dom eller skyddstillsyn även för andra brott. I sådant fall bör antalet timmar samhällstjänst bestämmas efter straffvärdet, eller egentligen straffmätningsvärdet, av det brott som annars hade lett till fängelse, medan utgångspunkten för det alternativa fängelsestraff som skall sättas ut inte gärna kan vara annan än den samlade brottslighetens straffvärde. 4 § En följd av resonemanget under 30 kap. 1 § brottsbalken är att de olika påföljder som är lindrigare än fängelse måste graderas inbördes även i förhållande till varandra. Presumtionen i påföljdsbestämningssystemet är inte bara, som det uttrycks i nuvarande lagtext, att en lindrigare påföljd än fängelse skall väljas utan att en så lindrig påföljd som möjligt skall väljas. Detta innebär, med hänsyn bl.a. till Högsta domstolens resonemang i rättsfallet NJA 2000 s. 314, att vi skall välja villkorlig dom före skyddstillsyn, skyddstillsyn utan samhällstjänst före skyddstillsyn med samhällstjänst osv. Lagtexten i paragrafens första stycke har ändrats i enlighet härmed.