Stycket

11.Avslutningsvis kan i denna del framhållas att prejudikatbildning på påföljdsområdet inte nödvändigtvis behöver ta sig uttryck i strikta normer avseende själva utfallet. Mot den bakgrunden kan den befarade motsättningen mellan en väl utvecklad prejudikatbildning på påföljdsområdet och minskat utrymme för nödvändiga lämplighetsbedömningar i de enskilda målen i stor utsträckning undvikas. Påföljdsbestämningen är kanske det tydligaste exemplet på det som berörts ovan — att det i många fall inte är i första hand slutet utan metoden som är vägledande. Ett illustrativt exempel som nämndes under panelsamtalet är rättsfallet NJA 2000 s. 314. Enligt rubriken gällde rättsfallet frågan om skyddstillsyn i förening med föreskrift om samhällstjänst i visst fall kan anses vara en tillräckligt ingripande påföljd för en 20-åring som gjort sig skyldig till bl.a. olaga frihetsberövande. En majoritet i Högsta domstolen besvarade frågan jakande. Möjligheterna att utifrån den bedömningen dra slutsatser kring vilken påföljd som ska väljas i ett annat mål får, med tanke på de särpräglade omständigheterna, anses vara begränsade. Domstolen redovisade dock stegvis, under ett antal rubriker, sin syn på olika frågor av betydelse för påföljdvalet. På det sättet gavs vägledning både i hur bedömningen bör struktureras och i flera olika delfrågor kring vilka det tidigare funnits olika uppfattningar. Genom att domstolen lämnar riktlinjer för påföljdsbestämningen mer allmänt ökar enhetligheten i rättstillämpningen medan lämplighetsöverväganden i enskilda fall är en uppgift som med fördel lämnas åt underrätterna. 3.2 Särskilt om relationen mellan straffvärde och gradindelning En annan, mer specifik, fråga som lyftes — av Gustaf Almkvist — och som kan sägas ha satts på bordet genom den här diskuterade utvecklingen, var hur Högsta domstolens praxis gällande relationen mellan straffvärdefrågor och gradindelningsfrågor går ihop med de regler och principer som anses gälla ifråga om vad som behöver ingå i gärningsbeskrivningen eller åtminstone måste åberopas eller tas upp av åklagaren under processen. Litet förenklat skulle man kunna beskriva frågans uppkomst på följande sätt:s. 426