Jfr dock NJA 2017 s. 938 där det nog kan diskuteras huruvida plenum var nödvändigt (jfr de ställningstaganden som gjordes i det bakomliggande fallet NJA 1997 s. 315). Eftersom 3 kap. 6 § rättegångsbalken knappast ska läsas så att paragrafen uttömmande reglerar de fall då det är möjligt att hänskjuta ett mål till plenum, är frågan om huruvida plenum i ett visst fall inte varit nödvändigt inte särskilt spännande.
Hänvisas från p. 9 (s. 423)
9.Som Stefan Lindskog framhöll under ett av de avslutande passen kan man — oberoende av hur man ser på frågan om prejudicerande verkan — säga att Högsta domstolen under alla förhållanden kommer att ha en grundläggande benägenhet att vilja döma jämnt med sig själv. Det innebär att sannolikheten för att Högsta domstolen i ett senare mål kommer att döma och resonera på det sätt som den tidigare gjort ”i icke-prejudicerande delar” är större än att den går på tvärs. Samtidigt får det väl anses tveksamt om Högsta domstolen skulle anse sig förhindrad att — också utan plenum — gå en annan väg än den som man helt vid sidan av prejudikatfrågan och utan egentlig argumentation och analys följt i ett tidigare avgörande. Fråga skulle knappast vara om en av Högsta domstolen ”antagen” rättsgrundsats eller lagtolkning.s. 423