Jfr dock NJA 2017 s. 938 där det nog kan diskuteras huruvida plenum var nödvändigt (jfr de ställningstaganden som gjordes i det bakomliggande fallet NJA 1997 s. 315). Eftersom 3 kap. 6 § rättegångsbalken knappast ska läsas så att paragrafen uttömmande reglerar de fall då det är möjligt att hänskjuta ett mål till plenum, är frågan om huruvida plenum i ett visst fall inte varit nödvändigt inte särskilt spännande.
Hänvisas från p. 9 (s. 423)
1.Om man går femtio år tillbaka i tiden — att gå tillbaka just så långt framstår ju som naturligt i detta sammanhang — och försöker se på hur domskrivningen har utvecklats så kan nog de flesta enas om att Högsta domstolens sätt att skriva har utvecklats i riktning mot dels mer utförliga domskäl, dels mer öppna domskäl (i den meningen att skälen bakom de lösningar som väljs — och ibland också för de som inte väljs — redovisas öppet och relativt utförligt).s. 422
2.Utvecklingen kan sägas vara naturlig för en prejudikatinstans. Till skillnad från en tingsrätt eller hovrätt som framför allt skriver sitt avgörande för parterna är en prejudikatinstans främsta adressat den rättssökande allmänheten och övriga aktörer inom rättsväsendet. Genom att sätta in sitt resonemang i prejudikatfrågan i en större rättslig kontext förklarar domstolen hur den kommit till sitt slut, vilket kan hjälpa läsaren att tolka avgörandet eller för den delen att kritisera det.s. 422
3.Också andra skäl kan anföras till stöd för utvecklingen. Ett har att göra med intresset av koherens i rättssystemet. Ju mer det intresset betonas, desto större anledning finns att sätta in den enskilda frågan i ett bredare sammanhang. Lösningen ska övertyga (och fungera) inte bara sedd isolerad, utan också som en del av en större helhet. Justitierådet Juha Häyhä (från Finlands Högsta domstol) framhöll rentav, under det civilrättsligt inriktade passet, att det finns en generell tendens att man inom rätten går från auktoritet till argumentation. Det är en tendens som måste sägas ligga väl i linje med den nu skisserade utvecklingen vad gäller domskrivning.s. 422
4.Ett annat skäl för domstolen att inte vara alltför ”snål med skälen” har att göra med intresset av en effektiv resursanvändning. Det ligger i korten att det finns nackdelar med att göra en prejudikatdomstol alltför stor (bl.a. uppstår då svårigheter att tillse att praxis är sammanhållen). Det medför att alla prejudikatdomstolar har — i någon mening — begränsade resurser. Men domstolen har också med denna utgångspunkt möjlighet att åstadkomma betydligt mer av vägledning om vägledningen inte bara ligger i domslutet.s. 422
5.Det samlade intrycket av dagen var att utvecklingen mot längre och mer resonerande domskäl i allt väsentligt välkomnades. Utvecklingen väcker emellertid — som all utveckling — frågor.s. 422
6.Under den straffrättsligt inriktade delen av dagen lyfte Catharina Månsson särskilt att de mer utvecklade skälen leder till att det uppstår frågetecken kring hur man i ett prejudikatperspektiv ska se på de frågor som ligger vid sidan av (den ofta uttryckligt utpekade) prejudikatfrågan. Ska avgörandet också i dessa delar betraktas som prejudicerande eller ska man se på dem mer som ett exempel på hur man kan döma (förvisso ett exempel på hur Högsta domstolen har ansett sig kunna döma)? Hon hänvisade i sammanhanget särskilt till att det finns olika uppfattningar bland kolleger, och det kanske särskilt gäller i de fall Högsta domstolen dömer på visst sätt men utan att närmare utveckla skälen för det.s. 423
7.Ytterst går frågeställningen tillbaka på det förhållandet att Högsta domstolen är en prejudikatinstans (som fokuserar på att meddela prejudikat avseende en mer eller mindre väl utmejslad fråga), men samtidigt är en domstol (som måste ta sig igenom och avgöra målet i sin helhet, såvida inte prövningstillståndet innebär annat).s. 423
8.Svaret på frågan kan kanske delvis bero på vilket perspektiv man anlägger.s. 423
9.Som Stefan Lindskog framhöll under ett av de avslutande passen kan man — oberoende av hur man ser på frågan om prejudicerande verkan — säga att Högsta domstolen under alla förhållanden kommer att ha en grundläggande benägenhet att vilja döma jämnt med sig själv. Det innebär att sannolikheten för att Högsta domstolen i ett senare mål kommer att döma och resonera på det sätt som den tidigare gjort ”i icke-prejudicerande delar” är större än att den går på tvärs. Samtidigt får det väl anses tveksamt om Högsta domstolen skulle anse sig förhindrad att — också utan plenum — gå en annan väg än den som man helt vid sidan av prejudikatfrågan och utan egentlig argumentation och analys följt i ett tidigare avgörande. Fråga skulle knappast vara om en av Högsta domstolen ”antagen” rättsgrundsats eller lagtolkning.s. 423
10.Frågan kan väckas, och den väcktes också under diskussionen, om Högsta domstolen borde ta ett större ansvar för att markera vad i ett avgörande som är avsett att vara prejudicerande. Det kan emellertid diskuteras om det är önskvärt att prejudikatdomstolen själv tar ställning i dessa frågor. Eftersom frågan om betydelsen av en viss rättskällefaktor alltid är beroende av hur det ser ut i övrigt, skulle det kunna hävdas att ett sådant förtida ställningstagande till betydelsen av ett visst uttalande snarast är ägnat att skapa oreda. Frågan försvåras också av att avgöranden ser olika ut. Ibland finns en tydligt utmejslad prejudikatfråga och det kan då inte sällan vara tydligt vad som ligger vid sidan av. Ibland innefattar emellertid ett avgörande mer eller mindre utförliga ställningstaganden till flera frågor och det kan då — även med en utpekad huvudsaklig prejudikatfråga vara tydligt att prejudikatet är avsett att vara bredare.s. 423
11.Kanske är det så att det i dag, även om Högsta domstolens avgöranden är språkligt sätt lättare att ta till sig än tidigare, ställs andra typer av krav på läsaren. Tidigare angavs ofta bara de för avgörandet relevanta rättsfakta och den rättsföljd som dessa ledde till. Numera får prejudikatvärdet av ett avgörande — eller en del av ett avgörande — bedömas utifrån en sammanvägd analys av bl.a. resonemangen i domskälen, på vilket sätt frågan behandlas av prejudikatdomstolen och vilket övrigt tolkningsunderlag som finns tillgängligt i frågan. Många gånger kanske det just leder till att det är metoden som Högsta domstolen använt för att nå fram till den fastslagna rättsgrundsatsen som har störst värde som vägledning för rättstillämpningen.s. 424