1.Exempel 2: En gäldenär betalar inte sin skuld. Borgenären ansöker om betalningsföreläggande. Under det att handläggningen pågår hos Kronofogdemyndigheten inkommer en betalning till borgenären, som sätter ned sitt yrkande. Sedan Kronofogdemyndigheten meddelat sitt utslag men innan det vunnit laga kraft upptäcker borgenären att betalningen av misstag har registrerats på gäldenärens konto; den skulle egentligen inte ha avräknats på den aktuella gäldenärens skuld. Borgenären överklagar utslaget och ändrar sin talan genom att återta nedsättningen. Får borgenären göra denna taleändring? Blir det någon skillnad om det inte är något misstag på borgenärens sida, utan det gäller en skada som efter det att utslaget meddelats men innan det vunnit laga kraft visar sig betinga ett högre värde än som först antagits? Och vad händer om det skulle vara frågan om ett nytt yrkande på väsentligen samma grund, som t.ex. en ytterligare hyra som förfaller till betalning?s. 32
2.Mål om betalningsföreläggande kommer normalt till tingsrätt genom att svaranden har bestritt kravet eller begärt återvinning av ett utslag. Om ett utslag meddelats har sökanden normalt fått full framgång. Enligt 55 § lagen om betalningsföreläggande och handräckning får dock en sökande som är missnöjd med ett utslag överklaga detta till tingsrätten inom tre veckor från dagen för utslaget. I lagförarbetena har som ett möjligt fall då det kan finnas behov av ett sådant överklagande nämnts att sökandens kostnadsersättningsyrkande prutats. Detta har i ett hovrättsavgörande, RH 2009:5, tolkats som att rätten att överklaga enbart kan avse kostnadsfrågan. Det är dock tveksamt om förarbetsuttalandena kan ges denna långtgående tolkning, som inte stöds av lagtextens ordalydelse. Hovrätten över Skåne och Blekinge har i det avgörande som det nu aktuella exemplet bygger på ansett att rätten för sökanden att överklaga utslaget inte är begränsad på det sättet.s. 33
3.En utgångspunkt för diskussionen är vilka taleändringar som är möjliga under förfarandet hos Kronofogdemyndigheten. I hovrättspraxis har taleändringar tillåtits fram till dess att föreläggandet för gäldenären att svara på den ursprungliga ansökan utfärdats. I fallet SvJT 1974 ref. s. 26, som handlade om ett lagsökningsmål, förekom en typisk situation med nya yrkanden på väsentligen samma grund, nämligen nya hyror som förföll till betalning successivt och som grundade sig på samma hyreskontrakt som de hyror som målet ursprungligen gällde. Taleändringen gjordes sedan föreläggande hade utfärdats men innan svaranden hade delgetts det. De nya yrkandena avvisades av tingsrätten, och hovrätten fastställde beslutet.s. 33
4.En skiljaktig ledamot i hovrätten ansåg att 13 kap. 3 § rättegångsbalken skulle tillämpas enligt 4 § rättegångsbalkens promulgationslag. Denna bestämmelse innebär att särskilda stadganden om rättegången i vissa mål ska gälla trots att de strider mot rättegångsbalken. I gengäld ska enligt förarbetena till lagen om lagsökning och betalningsföreläggande allmänna bestämmelser om rättegången i tvistemål tilllämpas även i den summariska processen, ”såvitt ej i lagen eller eljest särskilda bestämmelser äro meddelade eller tillämpning är utesluten på grund av sakens natur”. Den skiljaktiga ledamoten ansåg att det fanns starka praktiska skäl att kunna tillämpa 13 kap. 3 § första stycket 3 rättegångsbalken, och med tanke på dels att det skulle vara fråga om förfallna fordringar, dels att snabbheten i förfarandet låg i borgenärens intresse, stred en sådan rättstillämpning inte mot syftena med lagsökningsförfarandet. Lars Welamson kommenterade fallet med uttalandet att den skiljaktiga ledamoten övertygande hade gett skäl som motiverade intagande av dennes ståndpunkt.s. 33
5.I ett annat hovrättsfall, RH 1985:66, angavs visserligen att rättsläget var oklart, men de grundläggande principerna för mål om betalningsföreläggande och vissa praktiska lämplighetsöverväganden föranledde i fallet den slutsatsen att tilläggsyrkanden framställda efter det att föreläggande utfärdats till svaranden inte borde tillåtas: Mål om betalningsföreläggande är summarisk process. Varje ändring eller tillägg i fråga om yrkandena innebär mer komplicerad handläggning; processformen är ej väl ägnad för sådan, och rättens sammansättning liksom befattningshavarnas behörighet är anpassad till okomplicerade mål. Ändringar eller tillägg kan också medföra missförstånd och rättsförluster för parterna i mål av detta slag. Ett tilläggsyrkande, som kommer rätten tillhanda innan föreläggande utfärdats för gäldenären och som på tydligt sätt kan innefattas i det föreläggande som tillställs denne, kan möjligen vara förenligt med summarisk process; detsamma gäller sådan inskränkning av talan (nedsättning av yrkat belopp) som kommer rätten tillhanda i sådan tid att ändringen kan införas i slutbeviset. Det av [sökanden] gjorda tillläggsyrkandet är ej av något sådant slag. I RH 1983:111, där en borgenär i lagsökningsmål yrkat betalning för fordran på hyra och sedan yrkat avhysning, utgick hovrätten från den skiljaktiga ledamotens synsätt i SvJT 1974 ref. s. 26 enligt följande. Av 4 § lagen om införande av nya rättegångsbalken får emellertid anses följa att bestämmelserna i 13 kap. 3 § 1 st. 3 p. rättegångsbalken om ändring av talan är tillämpliga om inte sådan tillämpning är utesluten på grund av sakens natur. Yrkandet om avhysning får anses stödja sig på väsentligen samma grund som yrkandet om betalning. Enligt lagens regler är därför ett tilläggsyrkande om avhysning i och för sig tillåtet. Frågan huruvida på grund av sakens natur hinder möter mot att uppta ett sådant yrkande är att bedöma mot bakgrund av lagsökningslagens grundläggande principer om summarisk prövning och snabbt avgörande. Tilläggsyrkandet innebär ingen nämnvärd komplikation beträffande prövningen i sak. Eftersom skyndsamhet i förfarandet och ett snabbt avgörande huvudsakligen ligger i borgenärens intresse och möjlighet att meddela flera utslag i samma lagsökningsmål torde föreligga bör det vara tillåtet att framställa ett tilläggsyrkande i vart fall så länge målet inte kommit i det skick att det kan avgöras. Rättsläget torde inte ha blivit klarare genom införandet av lagen om betalningsföreläggande och handräckning. Även om 4 § rättegångsbalkens promulgationslag inte får samma betydelse för förfarandet vid Kronofogdemyndigheten som för domstolsförfarandet skulle en fast rättspraxis i den nu aktuella frågan kunna vara relevant ändå. Problemet är, som framgått, att det inte rådde klarhet före denna lags införande heller. De rättsfall som behandlats i föregående avsnitt ger knappast någon ledning för vad som gäller före ett utslag, med undantag för NJA 1991 s. 453, där sökanden i ett handräckningsärende hade begärt återvinning och då lagt till ett fastställelseyrkande; det tillläts, eftersom förbudet mot reformatio in pejus inte aktualiserades när det var sökanden som klagade. Slutsatsen så långt blir att en taleändring i vart fall är tillåten till dess att föreläggandet utfärdas, kanske — med stöd av RH 1983:111 — ända fram till dess att det är dags att meddela utslag. Det torde inte råda tvivel om att en nedsättning av ett yrkat belopp, dvs. en inskränkning av talan, är möjlig fram till dess att utslaget meddelas.s. 34
6.Argumentet att taleändringar kan vara tillåtna för att en fordringsägare inte ska lida rättsförluster talar för en gentemot sökanden mer generös bedömning, vilken skulle möjliggöra en taleändring även efter utslaget, vid en övergång till domstolsprocess. När det först gäller frågan om taleändring i form av en beloppshöjning efter utslaget finns anledning att börja med att överväga hur den nu aktuella taleändringen skulle bedömas utifrån 13 kap. 3 § rättegångsbalken.s. 35
7.Eftersom sökandens yrkande genom utslaget har bifallits fullt ut, såsom talan slutligen bestämdes vid Kronofogdemyndigheten, innebär ett återtagande av en inskränkning att ett nytt eller höjt yrkande framställs. Ett nytt yrkande får, enligt 13 kap. 3 § andra stycket rättegångsbalken, inte framställas i högre rätt. När sökanden överklagar Kronofogdemyndighetens utslag fungerar tingsrätten normalt som en överinstans i förhållande till den summariska processen. En jämförelse kan även göras med fallet då svaranden begär återvinning och målet fortsätter i tingsrätten, varvid tingsrättsprocessen jämställs med prövning i högre rätt och förbudet mot reformatio in pejus inträder. Taleändringen kan alltså inte tillåtas enligt 13 kap. 3 § första stycket 3 rättegångsbalken. Det finns för övrigt inte ett särskilt stort behov av att öppna en möjlighet att lägga till nya yrkanden på väsentligen samma grund efter utslaget, eftersom sådana kan tas upp i en ny process.s. 35
8.Till följd av resonemangen i NJA 1999 s. 520 ska en ny talan med yrkanden som avser samma rättsföljd eller en rättsföljd som är alternativ och ekonomiskt likvärdig i förhållande till det som redan prövats avvisas på grund av den negativa rättskraften, däremot inte yrkanden som är kvalitativt annorlunda och/eller kumulativa i förhållande till det som redan prövats. I linje med detta ligger att ett avgörande rörande ett delbelopp av en på vissa omständigheter grundad fordran normalt enligt NJA 1965 s. 235 leder till att en ny talan om återstående delbelopp måste avvisas, om inte det är fråga om olika poster som är kvalitativt annorlunda och som kan dömas ut vid sidan av varandra, som t.ex. ersättning för sveda och värk respektive lyte och men. Kvantitativa förändringar kan t.ex. bero på att ett hyresbelopp eller en köpeskilling har angetts till fel belopp.s. 36
9.Som diskuterats i det föregående kan en kvantitativ förändring av ett yrkande ske enligt 13 kap. 3 § första stycket 1 rättegångsbalken och rättsfallet NJA 1971 s. 317. En sådan justering är tillåten även i högre rätt, men det krävs att justeringen görs på grund av omständighet, som inträffat under rättegången eller först då blivit känd för käranden. Här kan frågan ställas hur strängt detta krav ska anses vara; ska det vara fråga om faktisk visshet, vad sökanden borde ha insett, eller vad sökanden kunde ha insett? I NJA 1965 s. 94 uppställdes ett strängt krav på att en köpare av en maskin som kunde ha upptäckt ett fel borde ha gjort felet gällande i en tvist om betalning av köpeskillingen för maskinen. Felet kunde därmed inte såsom factum superveniens läggas till grund för prisavdrag i en senare tvist. En slutsats av detta skulle kunna vara att sådana taleändringar som omfattas av en snäv tolkning av NJA 1971 s. 317 skulle kunna göras efter ett utslag, dvs. sådana ändringar som avser en ersättningsprestation eller en beloppshöjning på oförändrad grund.s. 36
10.Även i detta sammanhang kan den eventuellt mer långtgående tolkningen i NJA 1989 s. 47 av 13 kap. första stycket 1 rättegångsbalken och NJA 1971 s. 317 ställa till problem. Med stöd av det fallet skulle det (beroende på hur fallet tolkas) kunna argumenteras för att även yrkanden som kan framställas i en senare process kan tas upp efter överklagande av utslaget. När det gäller sökandens överklagande av ett utslag finns det emellertid starka skäl att kräva att det justerade beloppet enligt 13 kap. 3 § första stycket 1 rättegångsbalken grundar sig på samma rättsfakta som tidigare, dvs. att justeringen avser en tillkommande del av det yrkade beloppet till följd av att det under processen framkommit att en skada eller ett fel betingar ett högre värde än vad som ursprungligen varit känt. Att det skulle vara rättsligt omöjligt med sådana överklaganden har jag svårt att se, eftersom en sådan begränsning saknar stöd i lag. På detta sätt upprätthålls tanken att en taleändring i högre rätt ska tillåtas endast om det behövs för att undvika rättsförlust.s. 36
11.Om svaranden bestrider ett betalningsföreläggande eller begär återvinning av ett utslag, kommer målet i tingsrätten att handläggas som ett tvistemål eller ett förenklat tvistemål. Om däremot sökanden överklagar utslaget kommer överklagandet att leda till ett domstolsärende vid tingsrätten. Visserligen prövas en del domstolsärenden på ett tvistemålsliknade sätt, men det framstår som märkligt om vad som egentligen är ett tvistemål prövas i form av ett domstolsärende och om en förpliktelse för svaranden att fullgöra en civilrättslig prestation tas in i ett slutligt beslut i ett sådant ärende. Trots detta kanske formella överväganden av denna typ inte ska användas som argument för att en kärande som hade kunnat göra en taleändring i ett tvistemål inte ska kunna göra det efter en ansökan om betalningsföreläggande och därmed nödgas lida en rättsförlust.s. 37