1.huvudförhandling 3.1 Sätten för komplettering Från omedelbarhetsprincipens preklusionseffekt görs likalydande undantag i 43 kap. 14 § för tvistemål och 46 kap. 17 § för brottmål (”kompletteringsreglerna”). Bestämmelserna har följande lydelse. Om rätten sedan huvudförhandlingen avslutats finner att det är nödvändigt att komplettera utredningen innan målet avgörs, får fortsatt eller ny huvudförhandling hållas enligt reglerna i detta kapitel. Är kompletteringen av enkel beskaffenhet, får rätten dock efter samråd med parterna i stället besluta att utredningen inhämtas på annat lämpligt sätt. Rätten ska först pröva om den anser att det är nödvändigt att komplettera utredningen. Finner rätten att så är fallet får den vidta en av tre olika åtgärder. Den kan hålla fortsatt huvudförhandling varvid handläggningen fortsätter där den slutade vid den tidigare förhandlingen (43 kap. 13 § 1 st. och 46 kap. 13 § 1 st.). Det material som då framkommer blir processmaterial eftersom det har förekommit vid huvudförhandlingen (17 kap. 2 § 1 st. 1 men. och 30 kap. 2 § 1 st. 1 men. RB).s. 179
2.Är det inte möjligt att hålla en fortsatt huvudförhandling kan rätten istället hålla ny huvudförhandling, vilket i praktiken innebär att den tidigare huvudförhandlingen endast blir en bevisupptagning (jfr 43 kap. 13 § 2 st. och 46 kap. 13 § 2 st. RB). Processmaterial är då bara vad som har förekommit vid den nya huvudförhandlingen (17 kap. 2 § 1 st. 3 men. och 30 kap. 2 § 1 st. 3 men. RB).s. 179
3.Det sista alternativet är att inhämta utredningen på annat lämpligt sätt efter samråd med parterna. Det nya materialet får beaktas genom ett undantag från omedelbarhetsprincipen (17 kap. 2 § 1 st. 4 men. och 30 kap. 2 § 1 st. 4 men.). I förarbetena framhålls att detta alternativ bara får användas i mycket enkla fall och att skyldigheten att kommunicera det nya materialet inte får medföra en risk att ytterligare skriftväxling behövs. 3.2 Ändamålen med kompletteringsreglerna Kompletteringsreglernas ändamål måste ses i ljuset av omedelbarhetsprincipens dito. Huvudregeln (omedelbarhetsprincipen) kan anses upprätthållas om rätten håller fortsatt huvudförhandling. Lagstiftaren har dock ändå gjort en skillnad mellan fortsatt huvudförhandling som hålls innan huvudförhandlingen har avslutats och fortsatt huvudförhandling för att inhämta kompletterande utredning. Det är svårare att få till stånd en fortsatt huvudförhandling i det senare fallet eftersom rätten då först måste finna det nödvändigt att komplettera utredningen. Ordningen främjar omedelbarhetsprincipens preklusionseffekt, vilken i sin tur främjar en mer koncentrerad förhandling (låt vara att koncentrationsprincipen ändå tillämpas som vanligt genom att alternativet följer reglerna om fortsatt huvudförhandling). Ett upprätthållande av preklusionseffekten bidrar också till att bevisningen kan värderas i ett sammanhang, eftersom rätten då inte plötsligt behöver ta in senare tillkommen bevisning. Preklusionseffekten bidrar också till att parterna enkelt kan avgöra vilka omständigheter rätten får ta hänsyn till.s. 180
4.Rättens möjlighet att bryta igenom preklusionseffekten försvagar effektens möjligheter att främja omedelbarhetsprincipens ändamål. Försvagningen sker främst av processekonomiska hänsyn då den gör det möjligt för vissa frågor att behandlas redan av lägre rätt istället för att parterna ska vara tvungna att ta upp dem först i högre rätt. I viss mindre mån tillgodoses även intresset av ett materiellt riktigt avgörande genom att ytterligare en instans (dvs. lägre rätt) kan pröva det nya materialet.s. 180
5.Samma hänsyn som för fortsatt huvudförhandling gör sig gällande när tingsrätten beslutar att ta upp kompletteringen vid en ny huvudförhandling eller på annat lämpligt sätt. Det kan argumenteras för att det finns en väsentlig skillnad mellan fallen med å ena sidan fortsatt eller ny huvudförhandling och å andra sidan inhämtande av kompletteringen på annat sätt. De förra fallen berör även koncentrationsprincipen medan det senare bara rör omedelbarhetsprincipen. Bestämmelsernas lydelser utgår dock från att rätten först ska bedöma hur nödvändigt det är att inhämta en komplettering och därefter bedöma hur kompletteringen ska inhämtas — en tvåstegsprövning vars led inte bör blandas samman. Vidare stämmer ändamålen med principerna om omedelbarhet och koncentration i stora drag överens. Det är därför inte motiverat att tolka och tillämpa kompletteringsreglerna annorlunda beroende på vilket sätt att inhämta kompletteringen som är aktuellt. Undantag kan dock möjligen finnas. 3.3 Vilket material kan komplettera utredningen? På vilket sätt kan utredningen kompletteras med stöd av kompletteringsreglerna? I reglerna talas om ”utredningen”, vilket verkar syfta på bevisningen och inte t.ex. parternas yrkanden och grunder. En sådan tolkning kan möjligen stödjas på följande rättsfall. I AD 1993:91 uttalar Arbetsdomstolen (AD) att ”det skall vara fråga om komplettering av den föreliggande utredningen och inte fråga om att tillföra processmaterialet nya omständigheter och ny bevisning”. I NJA 2019 s. 327 talar HD om att 46 kap. 17 § RB kan användas för att inhämta ”ny bevisning”.s. 180
6.Rättspraxis är dock egentligen inte klargörande. De nyssnämnda fallen bör nämligen inte läsas som att det endast vore möjligt att komplettera utredningen med kompletterande eller ny bevisning efter huvudförhandlingen. AD:s uttalande tog sikte på att 43 kap. 14 § RB skulle användas för att komplettera utredningen istället för att användas för att inhämta helt nytt material. Och HD tar inte ställning till om 46 kap. 17 § RB bara kan användas för att inhämta kompletterande bevisning eller inte. Det finns ingen anledning att tolka HD motsatsvis här.s. 181
7.Förarbetena är tydligare och stöder uppfattningen att ”utredningen” även kan avse annat än bevisning. I specialmotiveringen exemplifieras tillämpningen av 43 kap. 14 § RB med att det exempelvis kan ”visa sig vara oklart om ett åberopande, som part gjort under förberedelsen, upprepats under huvudförhandlingen, eller om en under förhandlingen omnämnd omständighet åberopats i den mening som avses i 17 kap. 3 §”. ”Utredningen” kan alltså avse såväl åberopade rättsfakta som bevisning.s. 181
8.Kompletteringsreglerna bör även kunna användas för att komplettera parternas yrkanden och övriga processhandlingar som binder rätten (en annan sak är att det sällan är nödvändigt att komplettera underlaget för domen i den delen). Samma hänsyn gör sig gällande som vid oklara åberopanden av rättsfakta. Är t.ex. en justering av ett yrkande oklar bör rätten kunna använda 43 kap. 14 § RB för att komplettera processmaterialet. Ett annat sätt att tillämpa 43 kap. 14 § RB vore inte god processekonomi eftersom det skulle kunna innebära att ett eventuellt fel från tingsrättens sida avseende exempelvis tolkningen av en parts yrkande kan åtgärdas först i hovrätten. 3.4 Endast kompletteringar kan göras En fråga som inte alltid uppmärksammas är vad som menas med att utredningen ska kompletteras. Ordet markerar en skillnad gentemot förberedelsen. Tanken är uppenbarligen att en part med en bristfällig talan inte ska kunna få en andra förberedelse när parten upptäcker brister i sin talan efter huvudförhandlingen. Hur dras då gränsen mot vad som inte är en komplettering? I AD 1993:91 hävdar AD att det går en gräns mellan å ena sidan rena kompletteringar samt å andra sidan nya omständigheter och ny bevisning. I fallet tillät AD varken åberopande av en ny omständighet eller ett nytt vittne.s. 181
9.Det ligger nära till hands att tolka AD som att den menar att 43 kap. 14 § RB kan användas för att t.ex. hålla tilläggsförhör med redan åberopade vittnen, men inte för att åberopa nya vittnen. En sådan tolkning stöds dock inte av HD:s praxis. I NJA 2005 s. 864 ansåg HD att det var möjligt att tillämpa 46 kap. 17 § RB för att komplettera utredningen med två nya vittnesförhör. I NJA 2018 s. 1062 antyder HD att 43 kap. 14 § RB kan tillämpas för att tillåta förhör med ett nytt vittne. Även i NJA 2019 s. 327 förefaller HD utgå från att 46 kap. 17 § RB kan användas för att komplettera utredningen med helt nya bevis. Därför finns inte anledning att dra någon annan slutsats än att kompletteringskravet endast innebär att det nya materialet i alla fall inte får vara av väsentlig omfattning i förhållande till befintligt material. Något annat vore inte förenligt med ordvalet (”komplettera utredningen”), bestämmelsernas processekonomiska ändamål eller det systematiska sammanhanget med omedelbarhetsprincipen. 3.5 Nödvändig komplettering i indispositiva tvistemål och brottmål Det beror delvis på målets karaktär när en komplettering kan anses nödvändig. Det går en tydlig skiljelinje mellan dispositiva tvistemål å ena sidan samt indispositiva tvistemål och brottmål å andra sidan. I denna del behandlar jag indispositiva tvistemål och brottmål, men huvudlinjerna är gemensamma med dispositiva tvistemåls. 182
10.Som utgångspunkt avgör rättens behov om komplettering ska ske. I NJA 2005 s. 864 lämnar HD följande allmänna riktlinjer för brottmål. När det i ett brottmål åberopas ny bevisning som bedöms kunna vara betydelsefull för utgången i målet, får det anses föreligga förutsättningar för att med stöd av bestämmelsen i 46 kap. 17 § RB besluta om ny eller fortsatt huvudförhandling. HD har i ett senare fall uttryckt att uttalandena i NJA 2005 s. 864 innebär att ”rättens bedömning i första hand bör ta sikte på frågan om den nya bevisningen är av sådan karaktär och styrka att den skulle kunna inverka på utgången i målet”. HD:s senare uttalande är inte begränsat till brottmål och får antas gälla samtliga relevanta måltyper. Samma utgångspunkt måste också gälla för samtliga typer av möjliga kompletteringar. Det vore inte god processekonomi om en komplettering skulle kunna ske även om den inte kan antas ha någon betydelse för målets utgång.s. 183
11.Kompletteringen måste även avse sådant material som prekluderas av omedelbarhetsprincipen, vilket inte uttryckligen nämns i NJA 2005 s. 864. Kan rätten beakta materialet oavsett om det formligen inhämtats som en komplettering eller inte finns föga anledning att tillämpa reglerna om komplettering.s. 183
12.Möjligheten att komplettera utredningen måste läsas samman med domstolens utredningsansvar, även om det i första hand är parterna som ska sköta utredningen. Det sagda stöds av JO 2016/17 s. 49. Omständigheterna var följande. I ett familjemål fick rättens ordförande efter huvudförhandlingen ett samtal från kommunen varigenom framgick att kommunen kunde ordna umgänge i närvaro av umgängesstöd i större omfattning än vad som hade framkommit under huvudförhandlingen. Dessa nya uppgifter hade ingen egentlig betydelse för utgången eftersom rätten vid överläggning innan samtalet hade bestämt sig för en utgång med umgänge i närvaro av umgängesstöd i den omfattning som kommunen i samtalet uppgav var möjlig. Ordföranden kritiserades för att inte ha tillsett att de nya uppgifterna blev processmaterial genom 43 kap. 14 § RB.s. 183
13.JO:s yttrande kan förklaras av att rätten i familjemål är skyldig att se till så att frågorna blir tillräckligt utredda och att inhämta behövlig utredning (6 kap. 19 § FB). JO:s bedömning i det konkreta fallet kan dock ifrågasättas om den bara betraktas utifrån utredningsansvaret. Uppgifterna hade varit av betydelse för utgången om inte rätten redan hade bestämt sig. Eftersom det är rätten som avgör om det är nödvändigt att komplettera utredningen kan man då anse att det inte hade varit nödvändigt att ”inhämta” de nya uppgifterna genom 43 kap. 14 § RB. Ett eventuellt rättegångsfel från tingsrätten i detta avseende hade därför inte heller påverkat utgången. Att ta in de nya uppgifterna i utredningen hade i och för sig tillgodosett intresset av kontradiktion, men det är inte avgörande eftersom 43 kap. 14 § RB främst tillgodoser processekonomiska intressen. JO:s yttrande förefaller snarare grundat på att rätten såg ut att ha beaktat nya uppgifter som den inte fick beakta, vilket inte är relevant enligt 43 kap. 14 § RB. Med det sagt är JO:s principiella inställning ändå riktig. 3.6 Nödvändig komplettering i dispositiva tvistemål Som utgångspunkt bör kompletteringsreglerna tillämpas på samma sätt sinsemellan och oavsett måltyp. Lydelserna är identiska och det saknas stöd för att reglernas ändamål skulle göra sig gällande i olika grad pga. måltypen. Det är talande att förarbetsuttalandena för 46 kap. 17 § RB hänvisar till vad som anförts för 43 kap. 14 § RB.s. 183
14.I dispositiva tvistemål får dock domstolen inte hämta in bevisning självmant (se 35 kap. 6 § RB). Rätten kan alltså inte hämta in kompletterande bevisning med stöd av 43 kap. 14 § RB. Utrymmet att tillämpa 43 kap. 14 § RB i dispositiva tvistemål är därför begränsat. Frågan om 43 kap. 14 § RB kan tillämpas för ny bevisning som åberopas av en part behandlar jag nedan.s. 184
15.Det huvudsakliga fallet då 43 kap. 14 § RB kan tillämpas i dispositiva tvistemål är istället när rätten har brustit i sin materiella processledning. De två exempel som förekommer i förarbetena rör båda bristande materiell processledning. Är det oklart om en part har frånfallit ett tidigare åberopande eller inte ska rätten fråga parten om det. Detsamma gäller fallet då rätten har underlåtit att klarlägga om en ny omständighet som har nämnts under huvudförhandlingen åberopas enligt 17 kap. 3 § RB eller inte. Det finns alltså ett samband mellan skyldigheten att utöva materiell processledning och när 43 kap. 14 § RB kan tillämpas.s. 184
16.Någon fullständig sammankoppling kan dock inte finnas mellan skyldigheten att utöva materiell processledning och 43 kap. 14 § RB. Det vore inte god processekonomi om fel som inte har betydelse för målets utgång kunde föranleda komplettering enligt 43 kap. 14 § RB. Såväl parterna som domstolen riskerar att orsakas kostnader genom ytterligare fördröjningar av målets handläggning — i värsta fall kan en extensiv tillämpning av 43 kap. 14 § RB leda till en förnyad förberedelse. Därför bör 43 kap. 14 § RB endast tillämpas om den underlåtna materiella processledningen utgör ett rättegångsfel som kan antas ha betydelse för målets utgång. Uppfattningen stöds av NJA 2018 s. 1062 i vilket HD ansåg att svaranden borde ha tillåtits åberopa ett nytt vittne efter huvudförhandlingen då svarandens underlåtenhet att åberopa vittnet tidigare berodde på bristande processledning från tingsrättens sida. Det nya vittnet kunde antas ha betydelse på målets utgång, enligt HD. Man kan anta att kompletteringar då också måste kunna ske vid andra rättegångsfel av liknande art.s. 184