- Se t.ex. prop. 1931:80 s. 40, SOU 1938:44 s. 22 och Gärde m.fl. s. 565. Jfr Ekelöf V s. 14. Se även Lindblom, P. H., Civilprocessens grundprinciper de lege ferenda, SvJT 2000 s. 130 som menar att Gärde m.fl. och Ekelöf använder olika definitioner. 1 1 Se t.ex. SOU 1938:44 s. 22, Lindell 2021 s. 155, Ekelöf IV s. 27–28, Ekelöf V s. 11–12 och RH 2013:8. Jfr NJA II 1943 s. 203. 12 Jfr RH 2013:8, Ekelöf IV s. 27–28 och Lindell 2007 s. 171–172. 13 Lindell 2007 s. 171. 14 Jfr prop. 1986/87:89 s. 83. 15 Lindell 2007 s. 171. 16 Jfr Lindblom, P. H., Civilprocessens grundprinciper de lege ferenda, SvJT 2000 s. 136, Lindell 2021 s. 155–156 och prop. 1986/87:89 s. 83. 17 Jfr Lindell 2007 s. 171–172 och 180–181. 18 Jfr Lindblom, P. H., Civilprocessens grundprinciper de lege ferenda, SvJT 2000, s. 141–142 och min artikel Göransson, S., Bedrägeri medelst tingsrätt?, SvJT 2021 s. 287 not 53. Delvis a.m. Lindell 2007 s. 178 som menar att den kontradiktoriska principen inte främjar intresset av ett materiellt riktigt avgörande. 1 9 Se vidare Ekelöf V s. 15. 20 Lindell 2021 s. 125–126 och 156. 21 Det rör sig om ett processekonomiskt motiverat undantag från kontradiktionsprincipen (jfr Ekelöf IV s. 58 och Lindell 2007 s. 57) som även har vissa positiva effekter för intresset av ett materiellt riktigt avgörande genom att det inte finns risk för att någon part glömmer bort att införa relevanta allmänt kända fakta i processen (jfr Ekelöf IV s. 58 och Lindell 2007 s. 172–173 som bara nämner den processekonomiska effekten). En annan sak är att notoriska fakta även kan ha faktiskt förekommit vid huvudförhandlingen (jfr NJA II 1943 s. 203 och Lindell 2007 s. 26). 22 Se t.ex. Ekelöf V s. 53 för en beskrivning av principen jura novit curia som reglerar denna fråga. Boman, R., Om åberopande och åberopsbörda i dispositiva tvistemål, P.A. Norstedt & Söners Förlag 1964, s. 59, noterar ett undantag från principen. 23 Se härom Gentele, O., Inställd huvudförhandling — Vad utgör nya viktiga skäl i 43:2 RB?, JT 2017–18 s. 283–284, särskilt not 28. Jfr Lindell, B., Processuell preklusion. Av nya omständigheter eller bevis rörande saken, Norstedts Juridik 1993, s. 292–301 (Lindell 1993) som argumenterar för att rättslig kvalifikation men inte rättslig argumentation bör kunna prekluderas. En annan sak är att rätten ibland bör bedriva materiell processledning när den överväger att tillämpa en rättsregel som inte har förekommit vid huvudförhandlingen (jfr t.ex. NJA 1999 s. 629, Heuman, L., Bör rätten bedriva processledning innan den tillämpar en icke åberopad rättsregel?, JT 1992–93 s. 921–922, Lindell 2007 s. 53–55, NJA 1993 s. 13 och Linds tillägg i NJA 1989 s. 614). 2 4 HD:s beslut den 15 oktober 2019 i mål nr Ö 1184-19 kan möjligen tolkas som att domstolen går längre än så och menar att rätten alltid måste ta del av parternas inlagor oavsett om de kan föranleda någon åtgärd eller inte. 25 Rättegångskostnader ersätts bara om de har varit skäligen påkallade för att ta tillvara partens rätt, se 18 kap. 8 § RB. 26 Jfr Lindell 1993 s. 389–391. 27 Jag förbigår frågan hur ”får” ska tolkas eftersom det redan av kompletteringsreglernas förled framgår att de är fakultativa. Av förarbetena och praxis framgår vidare tydligt att det avgörande är domstolens uppfattning om den eventuella kompletteringens nödvändighet (jfr NJA 2005 s. 864 och prop. 1986/87:89 s. 226). 2 8 Prop. 1986/87:89 s. 225. 29 Dvs. 43 kap. 11 § och 46 kap. 11 § RB. 3 0 Jfr t.ex. prop. 1931:80 s. 39–40, SOU 1938:44 s. 22 och Ekelöf V s. 11–13. 31 Jfr Lindell 2007 s. 171. 32 Nämnda sätt att bruka ordet kan antagligen skönjas i ett stort antal underrättsdomar som behandlar sakfrågor. I domskäl förekommer exempelvis lokutionen ”av utredningen framgår”. 33 NJA 2019 s. 327 p. 10–11. Jfr även NJA 2005 s. 864. 34 Jfr Bernitz, U., Carlsson, M., Heuman, L., Leijonhufvud, M., Magnusson Sjöberg, C., Seipel, P., Warnling Conradson, W., och Vogel, H.-H., Finna rätt. Juristens källmaterial och arbetsmetoder, 15 uppl., Norstedts Juridik 2020, s. 176 och Lehrberg, B., Praktisk juridisk metod, 13 uppl., Iusté 2021, s. 187. 35 Prop. 1986/87:89 s. 225. 3 6 Se HD:s beslut p. 20 samt avsnitt 4.2 nedan. 37 Se HD:s beslut p. 11 jämförd m. p. 5–6. Detta fall bör dock tolkas försiktigt då HD endast prövade en jävsfråga. 38 Jfr NJA 2005 s. 864. 39 Se vidare avsnitt 3.6 nedan. 4 0 NJA 2019 s. 327 p. 11. 41 NJA 2019 s. 327 p. 11. Ett konkret exempel hittas hos hovrätten i NJA 2009 s. 72. 42 Jfr t.ex. 6 kap. 19 § FB och 1 § lagen (1991:2041) om särskild personutredning i brottmål, m.m. En annan sak är att utredningsansvaret i brottmål avseende skuldfrågan sällan aktualiseras (Lindblom, P. H., Processens arkitektur. Jakten på det slutliga bevistemat i ett funkishus med flera våningar, i: Vänbok till Torleif Bylund, Andersson, T., och Lindell, B. (red.), Iustus 2003, s. 192. Jfr SOU 2019:38 s. 91 och 120). 4 3 Se t.ex. HD:s beslut den 9 juni 2021 i mål nr Ö 2283-20 p. 9 och Sjösten, M., Vårdnad, boende och umgänge samt verkställigheten av sådana avgöranden och överenskommelser, 5 uppl., Norstedts Juridik 2020, s. 264–274 och 276–279. 44 Prop. 1986/87:89 s. 237. 45 Jfr NJA 2005 s. 864. 46 Prop. 1986/87:89 s. 225. Se även avsnitt 3.3 ovan. 47 Se även NJA 2018 s. 1062 p. 18. 4 8 Jfr NJA 2005 s. 864. 49 Observera att det sagda innebär att det inte krävs något grovt rättegångsfel. Grovt rättegångsfel är inte detsamma som ett rättegångsfel som inverkar på målets utgång (jfr 59 kap. 1 § 1 st. 4 p. RB, samt 50 kap. 28 § RB). Avgörande för om ett rättegångsfel är grovt är istället hur viktigt det generellt sett är för att upprätthålla rättskipningens ändamål att domstolen i det konkreta fallet följer den överträdda regeln (Fitger m.fl., kommentaren till 59 kap. 1 § RB. Jfr dock NJA II 1943 s. 741 där Processlagberedningen inte verkar fästa större avseende vid skillnaden. Notera att Fitger m.fl., kommentaren till 59 kap. 1 § RB, konstaterar att man i praxis ofta presumerar att ett grovt rättegångsfel har inverkat på utgången av ett mål). 50 Fallet kommenteras av hovrätten i NJA 2005 s. 864. HD avgjorde frågan med stöd av 46 kap. 17 § RB och uttalade sig därför inte om parts rätt att åberopa ny bevisning. 51 NJA 1951 s. 322 och NJA 1979 s. 237 (särskilt JustR Perssons tillägg). I NJA 1951 s. 732 kunde dock det nya yrkandet inte beaktas trots att HD:s beslut inte hade lämnats ut för expediering när yrkandet inkom, även om beslutet hade fattats tidigare; en praxis som HD avvek från i NJA 1986 Not C 146 som rörde motsvarande fråga i hovrätt (se även NJA 2005 s. 167). Av NJA 1986 s. 94 framgår också att praxisen även gäller i sak och inte bara för rättegångskostnader. I NJA 2005 s. 167 beskriver HD praxisen som gällande ”skriftlig handläggning vid domstol”. Klart är att praxisen gäller HD och hovrätt (jfr NJA 1981 Not C 33 och 1986 Not C 146). Huruvida den även gäller för tingsrätt saknar relevans för denna artikel. 52 17 kap. 2 § 2 st., 17 kap. 12 § 1 st., 30 kap. 2 § 2 st. och 30 kap. 10 § 1 st. RB. 53 Se t.ex. RH 2000:91 i vilket hovrätten uttalade att ”det genom praxis [är] klarlagt att rätten ända fram till dess att ett avgörande expedieras kan beakta ny utredning som åberopas av part, låt vara att det sedan handläggningen avslutats krävs särskilda omständigheter (jfr NJA 1986 s. 94)”. Jfr AD 1993:91. 54 Jfr prop. 1986/87:89 s. 226 där ett liknande synsätt möjligen antyds. 5 5 Jfr HD:s beslut p. 18. 56 HD:s beslut p. 18. 57 HD undviker att ta ställning till frågan i NJA 2005 s. 864. 5 8 Prop. 1986/87:89 s. 226. 59 Fitger, P., Sörbom, M., Eriksson, T., Hall, P., Palmkvist, R., och Renfors, C., Rättegångsbalken m.m., JUNO version 84, uppdaterad t.o.m. 2018-04-01 [hämtad 2021-07-22], https://juno.nj.se, kommentaren till 43 kap. 14 § RB. Versionen motsvarar supplement 84 i den tryckta upplagan. 60 Möjligen är det ingen nackdel med avgöranden som endast konstaterar vad som redan gäller, jfr Mellqvist, M., Enskilt anspråk i och efter en brottmålsrättegång, JT 2019–20 s. 927. Det är dock beklagligt att det här sker med en motivering som inte är helt övertygande, även om fallet främst tog sikte på en annan fråga. 61 NJA 2018 s. 1062 p. 20. 6 2 Jfr RH 2000:91, som dock i övrigt antagligen är mestadels överspelat av NJA 2018 s. 1062. Jfr Ekelöf, P. O., och Edelstam, H., Rättsmedlen, 12 uppl., Iustus 2008, s. 86 (Ekelöf & Edelstam). 63 Se prop. 2004/05:131 s. 231. 6 4 Detta kan dock komma att förändras i mål om brott som hör under allmänt åtal, se SOU 2019:38 s. 48 och 444. I betänkandet föreslås att domstolen inte längre ska kunna hämta in bevisning i skuldfrågan på egen hand. Genomförs betänkandets förslag kommer det att behöva omvärderas i vilken mån NJA 2005 s. 864 fortfarande är vägledande för tillämpningen av 46 kap. 17 § RB. Antagligen kommer tillämpningen i högre grad att likna tillämpningen av 43 kap. 14 § RB i dispositiva tvistemål. 65 Ekelöf & Edelstam s. 87–88. 66 Jfr RH 2000:91. 67 Jfr restriktiviteten enligt NJA 2018 s. 1062. 6 8 Återförvisning pga. rättegångsfel i lägre instans (t.ex. 50 kap. 28 och 29 §§, 51 kap. 28 och 29 §§ samt 55 kap. 15 § 2 st. RB) har i praktiken redan behandlats ovan. 69 Jfr Welamson, L., och Munck, J., Processen i hovrätt och Högsta domstolen. Rättegång VI, 5 uppl., Wolters Kluwer 2016, s. 120–121 (Welamson & Munck) och NJA 1989 s. 646. HD:s uttalande i NJA 1989 s. 646 är formulerat som en allmän regel vilken gäller även för hovrätten som överinstans. En annan sak är att en hovrätt inte hade kunnat återförvisat det mål som var aktuellt i fallet. 70 Cederberg, C., Återförvisning av mål och ärenden utan att det förekommit rättegångsfel — hovrätternas tillämpning av instansordningens princip, SvJT 2019 s. 922–923. 71 Se och jfr prop. 2004/05:131 s. 171–172. 72 Cederberg a.a. s. 924. Jfr Welamson & Munck s. 121. 73 Jfr Göransson, S., Domstolarnas skyndsamhetskrav i ett ansträngt budgetläge, JT 2020–21, s. 292–293, där jag utvecklar min syn på frågan. 7 4 En ännu snävare konception kan skapas genom att utgå från reglerna om resning. För egen del ställer jag mig tveksam till ett sådant alternativ då ändamålen med resning skiljer sig alltför mycket från omedelbarhetsprincipens dito (se och jfr t.ex. Ekelöf & Edelstam s. 175–178, 185 och 188–189 samt Welamson & Munck s. 192–193). 75 Observera att jag inte behandlar åberopanden som sker för att möjliggöra partsinträde eller intervention.
- Det ligger nära till hands att tolka AD som att den menar att 43 kap. 14 § RB kan användas för att t.ex. hålla tilläggsförhör med redan åberopade vittnen, men inte för att åberopa nya vittnen. En sådan tolkning stöds dock inte av HD:s praxis. I NJA 2005 s. 864 ansåg HD att det var möjligt att tillämpa 46 kap. 17 § RB för att komplettera utredningen med två nya vittnesförhör. I NJA 2018 s. 1062 antyder HD att 43 kap. 14 § RB kan tillämpas för att tillåta förhör med ett nytt vittne. Även i NJA 2019 s. 327 förefaller HD utgå från att 46 kap. 17 § RB kan användas för att komplettera utredningen med helt nya bevis. Därför finns inte anledning att dra någon annan slutsats än att kompletteringskravet endast innebär att det nya materialet i alla fall inte får vara av väsentlig omfattning i förhållande till befintligt material. Något annat vore inte förenligt med ordvalet (”komplettera utredningen”), bestämmelsernas processekonomiska ändamål eller det systematiska sammanhanget med omedelbarhetsprincipen. 3.5 Nödvändig komplettering i indispositiva tvistemål och brottmål Det beror delvis på målets karaktär när en komplettering kan anses nödvändig. Det går en tydlig skiljelinje mellan dispositiva tvistemål å ena sidan samt indispositiva tvistemål och brottmål å andra sidan. I denna del behandlar jag indispositiva tvistemål och brottmål, men huvudlinjerna är gemensamma med dispositiva tvistemål
- Som utgångspunkt avgör rättens behov om komplettering ska ske. I NJA 2005 s. 864 lämnar HD följande allmänna riktlinjer för brottmål. När det i ett brottmål åberopas ny bevisning som bedöms kunna vara betydelsefull för utgången i målet, får det anses föreligga förutsättningar för att med stöd av bestämmelsen i 46 kap. 17 § RB besluta om ny eller fortsatt huvudförhandling. HD har i ett senare fall uttryckt att uttalandena i NJA 2005 s. 864 innebär att ”rättens bedömning i första hand bör ta sikte på frågan om den nya bevisningen är av sådan karaktär och styrka att den skulle kunna inverka på utgången i målet”. HD:s senare uttalande är inte begränsat till brottmål och får antas gälla samtliga relevanta måltyper. Samma utgångspunkt måste också gälla för samtliga typer av möjliga kompletteringar. Det vore inte god processekonomi om en komplettering skulle kunna ske även om den inte kan antas ha någon betydelse för målets utgång.
Rättsfall
NJA 2005 s. 864
RättskälldiskussionÖppna i bibliografi
Citera
NJA 2005 s. 864
BibTeX
@misc{nja-2005-s-864,
author = {{Högsta domstolen}},
title = {{NJA 2005 s. 864}},
year = {2005},
howpublished = {Rättsfall}
}Dom
Hämtar dom…
Omtalad i rättsvetenskapen
8 hänvisningar i 1 artiklar · 8 stycken/fotnoter