Prop. 2000/01:150 s. 46. 1 3 A.a. s. 100. 14 Så tycks det ha tolkats av Löfgren m.fl., Personligt ansvar s. 67. 1 5 Strax ovan och prop. 2000/01:150 s. 100. 16 Lindskog, Kapitalbrist i aktiebolag s. 131 (fotnoter uteslutna). Lindskog hänvisar i det citerade stycket vidare till Stattin, [Anmälan av] Stefan Lindskog, Kapitalbrist i aktiebolag. Kommentar till kap. 25:13–20 ABL, Norstedts Juridik, 2008, 231 s., JT 2009– 10 s. 157, s. 160 ff. 1 7 Prop. 2000/01:150 s. 45. Se även a.a. s. 99. 18 A.a. s. 46. 19 A.a. s. 99 f. 2 0 Ett s.k. processbolag hade bildats enkom för att föra process. Processbolaget hade ett aktiekapital om 100 000 kronor och efter tappad process betalningsansvar för motpartskostnader om 3,3 miljoner kronor. Högsta domstolen anförde bl.a. i p. 12: ”M.H. och J.L. förvärvade Processorbolaget några månader innan bolaget köpte processföremålet av konkursbona. Någon annan verksamhet än rättsprocessen drevs inte i bolaget. De ekonomiska transaktioner som ägde rum rörde endast bolagets egna ombudskostnader, varvid inbetalningar till bolaget tids- och beloppsmässigt sammanföll med utbetalningar till ombudet. Bolaget har, utöver aktiekapitalet, inte försetts med mer kapital än att det kunnat betala de egna processkostnader som löpande har uppstått. Inget har framkommit som tyder på att det har funnits någon plan för hur kostnader som kunde uppstå i händelse av att man förlorade rättsprocessen skulle betalas.” 2 1 Jfr NJA 2014 s. 877. 22 NJA 2020 s. 526 pp. 18–19. Jfr Lindskog, Kapitalbrist i aktiebolag s. 188 f. not 511. 2 3 Sec. 214 Insolvency Act 1986.
Hänvisas från p. 3 (s. 148)
3.En något mer liberal ståndpunkt är att risken för ansvar inskränker sig till styrelseledamot, verkställande direktör, firmatecknare och annan fullmaktshavare som äger företräda ett aktiebolag med kritisk kapitalbrist i ”väsentliga frågor” eller att ansvar bara kan aktualiseras för verkställande direktör, särskild firmatecknare eller koncernchef och undantagsvis annan befattningshavare med likartad ställning. Dessa synpunkter har funktionellt fog för sig, men inte heller de tycks ha stöd i lagtexten. De motsägs enligt min uppfattning också av förarbetena — regeringen anför det följande: En reglering av beskrivet slag torde normalt inte leda till att lägre befattningshavare inom bolaget drabbas av ansvar. Som regel har dessa inte den insikt om styrelsens försummelse som krävs för ansvar. Av regeringens uttalande kan såvitt jag förstår två slutsatser dras. Den första slutsatsen är att det som avgör om en lägre befattningshavare kan bli ansvarig är huruvida vederbörande har kunskap om styrelsens underlåtenhet att fullgöra sina plikter enligt 25 kap. ABL. Emellertid uttalar regeringen också: Den som enbart har en underordnad befattning i bolaget och har blivit ålagd att rättshandla på bolagets vägnar kan däremot normalt inte anses ha varit försumlig, inte ens om han eller hon har varit medveten om att styrelsen har försummat sina skyldigheter enligt första stycket. Det är vid första påseende svårt att förlika regeringens uttalanden med varandra. Det första synes ha innebörden att ansvar inte uppkommer eftersom insikt normalt inte föreligger, medan det andra synes ha innebörden att det inte har någon betydelse huruvida insikt föreligger. I själva verket kan man anta att uttalandena avser olika saker. Uttalandet i allmänmotiveringen tar närmast sikte på att en befattningshavare i underordnad ställning i normalfallet inte har tillräcklig information för att bedöma aktiebolagets ställning. Uttalandet i specialmotiveringen tar i stället närmast sikte på att den underordnade befattningshavaren blivit ”ålagd att rättshandla”.s. 148