Förutsägbart om förutsebarhet1 hänvisning
Rättsfall
NJA 2014 s. 877
RättskälldiskussionÖppna i bibliografi
Citera
NJA 2014 s. 877
BibTeX
@misc{nja-2014-s-877,
author = {{Högsta domstolen}},
title = {{NJA 2014 s. 877}},
year = {2014},
howpublished = {Rättsfall}
}Dom
Hämtar dom…
Omtalad i rättsvetenskapen
33 hänvisningar i 19 artiklar · 33 stycken/fotnoter
Bland rättsförhållanden och metaforer1 hänvisning
Om rättsmissbruk i aktiebolagsrätten*1 hänvisning
Om rättsmissbruk i aktiebolagsrätten5 hänvisningar
- Rättsfallet har kommenterats av bl.a. Rönnheden, A., ’Ansvarsgenombrott och processbolag’, JT 2015–16, s. 176–186, Nerep, E., ’Ansvarsgenombrott i svensk rättspraxis — numera i s.k. processbolag’, NTS 2015:1, s. 21–40, Andersson, Kapitalskyddet i aktiebolag — en kritisk lärobok, s. 407–409, Andersson, H., ’Ansvarsgenombrott — kvalificering vid processmissbruk’, Infotorg Juridik 30 december 2014, Adestam, J., ’Ansvarsgenombrott och aktieägares personliga ansvarsfrihet — en analys mot bakgrund av NJA 2014 s. 877’, Ny Juridik 2015(2) s. 7–25, Stattin, Aktiebolagets funktion, s. 220 f. och Brandell, W., ’En principiell analys av ansvarsgenombrottets existens i svensk rätt’, JT 2018–19 nr 1 s. 3–22. Brandell analyserar ansvarsgenombrottsinstitutet ur ett principiellt perspektiv med hänvisningar till ett omfattande rättskällematerial. Se även Skar, ’Omgåelse i aksjeselskapsretten’, TfR, vol. 132, 3–4/2019, s. 269–306 på s. 273.
- NJA 2014 s. 877, p. 13.
- Se Adestam, ’Ansvarsgenombrott och aktieägares personliga ansvarsfrihet — en analys mot bakgrund av NJA 2014 s. 877’, Ny Juridik 2015(2), s. 7–25, på s. 25.
- Det finns ett flertal olika mer eller mindre diffusa rättsfigurer som baseras på någon typ av identifikationsresonemang. De mest problematiska ur ett rättsystematiskt perspektiv avser sådan identifikation som innebär ett tillräknande av annans ansvar. Som exempel kan nämnas bulvanförhållanden, ansvarsgenombrott, och identifikationsgrundad direktkravsrätt, se t.ex. om bulvanförhållanden Hellner, Jan (1993). Kommersiell avtalsrätt, s. 85 f. och om bl.a. namn- lån Lindskog, Stefan (2021). Kvalificerad otillbörlighet – identifikation, genomsyn och lite annat, s. 479 ff. Grönfors uttrycker sig enligt följande om ansvarsgenombrott som ett sätt att åstadkomma ett kontraktsansvar för annan än avtalsparten: ”Denna juridiska teknik innebär tydligen inte att man tillskapar en ny form av avtalsmekanism utan snarare raka motsatsen. Genom att ’öppna påsen i botten’ åstadkommer man ett ’overspill’ från den närmaste juridiska personen till en annan förmögenhetsmassa, där avtalsverkan kan utnyttjas för att förankra det juridiska ansvaret.” Se Grönfors, Kurt (1993). Avtalsgrundande rättsfakta, s. 109–110. Det finns också ett antal rättsfall som kan sorteras in under beteckningen ansvarsgenombrott, se t.ex. NJA 1947 s. 647 (Dammfallet), RH 2011:24, NJA 2014 s. 877 (Processbolaget), RH 2015:42. Jfr NJA 1992 s. 375 (Varbergs kommuns avsiktsförklaring) där ansvarsgenombrott inte ansågs före ligga. Beträffande identifikation som en sorts direktkravsrätt, se NJA 1993 s. 188 (Gillette) där det förelåg en rätt att rikta en förbudstalan enligt 15:3 RB mot utomstående tredje man. Se även angående koncernbolagsförhållanden, NJA 1982 s. 244 (Byggma Syd). Även NJA 1975 s. 45 (Holmens Motor) kan nämnas, där HD ansåg att det mellan bolagen förelåg ett s.k. kom- missionärsbolagsförhållande.
- Jfr även t.ex. NJA 2014 s. 877 (Processbolaget) där HD ansåg att s.k. ofrivilliga borgenärer ansågs ha behov av ett ökat rättsligt skydd, genom att de tillerkändes möjligheten att kräva ersättning för rättegångskostnader av aktieägare i ett s.k. processbolag.
- 452, 458, 461, 466, 493 NJA 2014 s. 877 (Processbolaget) 61, 118 NJA 2014 s. 978 375 NJA 2015 s. 512 (Stilo-fåtöljen) 61 NJA 2015 s. 899 131, 403 NJA 2015 s. 1040 (De enstegstätade fasaderna II) 78, 154, 394 NJA 2016 s. 237 (Bostadsrättslokalen) 80, 201, 383 NJA 2016 s. 563 (Potatisetanolen) 210 NJA 2016 s. 900 84, 210 NJA 2017 s. 9 (Multitotal) 89 NJA 2017 s. 113 (Den övertagna överlåtelsebesiktningen) 126, 185, 196, 288, 406 NJA 2017 s. 226 (Avräkningsavtalet) 25, 131 NJA 2017 s. 371 (Den oförsäkrade båten) 24 NJA 2017 s. 824 (Kommunens oriktiga upplysning) 81, 387 NJA 2017 s. 1053 (Det utlånade kontot) 103, 105, 106 NJA 2018 s. 266 (Högskoleavgiften) 58 NJA 2018 s. 301 (NSAB-försäkringen) 45, 62, 65, 431, 449 NJA 2018 s. 475 (Dricksvattnet) 179, 180, 223, 285 NJA 2018 s. 653 (De ingjutna rören) 451 NJA 2018 s. 834 (Vitesundantaget i ansvarsförsäkringen) 45, 188 NJA 2019 s. 94 (Gamla vägen) 80, 131, 201, 356, 382, 383, 387 NJA 2019 s. 845 (Porschen och pantavtalet) 286 NJA 2019 s. 866 (Branddammen på Malmö flygplats) 127, 130, 160, 163, 184, 185,
Svensk rättspraxis i associationsrätt 2011–20205 hänvisningar
- Se främst NJA 2014 s. 877.
- Se bl.a. Andreas Rönnheden, Ansvarsgenombrott och processbolag, JT 2015–16 s. 176–186, Erik Nerep, Ansvarsgenombrott i svensk rättspraxis — numera i s.k. processbolag, NTS 2015:1 s. 21–40, Jan Andersson, Kapitalskyddet i aktiebolag — en kritisk lärobok, s. 406 ff., Håkan Andersson, Ansvarsgenombrott — kvalificering vid processmissbruk, Infotorg Juridik, Johan Adestam, Ansvarsgenombrott och aktieägares personliga ansvarsfrihet — en analys mot bakgrund av NJA 2014 s. 877, Ny Juridik 2:15 s. 7 ff. och Wiktor Brandell, En principiell analys av ansvarsgenombrottets existens i svensk rätt, JT 2018–19 nr 1 s. 3 ff. Brandell analyserar ansvarsgenombrottsinstitutet ur ett principiellt perspektiv med hänvisningar till ett omfattande rättskällematerial.
- Johan Adestam har tolkat domen så att HD har klargjort att det inte finns någon princip om ansvarsgenombrott i svensk rätt, men att ägarna däremot enligt andra principer kan bli personligt betalningsansvariga i vissa fall (se Johan Adestam, Ansvarsgenombrott och aktieägares personliga ansvarsfrihet — en analys mot bakgrund av NJA 2014 s. 877, Ny Juridik 2:15 s. 7 ff.) För egen del ställer jag mig något tveksam till den slutsatsen.
Personligt ansvar för processuella företrädare för aktiebolag med kritisk kapitalbrist2 hänvisningar
- Prop. 2000/01:150 s. 46. 1 3 A.a. s. 100. 14 Så tycks det ha tolkats av Löfgren m.fl., Personligt ansvar s. 67. 1 5 Strax ovan och prop. 2000/01:150 s. 100. 16 Lindskog, Kapitalbrist i aktiebolag s. 131 (fotnoter uteslutna). Lindskog hänvisar i det citerade stycket vidare till Stattin, [Anmälan av] Stefan Lindskog, Kapitalbrist i aktiebolag. Kommentar till kap. 25:13–20 ABL, Norstedts Juridik, 2008, 231 s., JT 2009– 10 s. 157, s. 160 ff. 1 7 Prop. 2000/01:150 s. 45. Se även a.a. s. 99. 18 A.a. s. 46. 19 A.a. s. 99 f. 2 0 Ett s.k. processbolag hade bildats enkom för att föra process. Processbolaget hade ett aktiekapital om 100 000 kronor och efter tappad process betalningsansvar för motpartskostnader om 3,3 miljoner kronor. Högsta domstolen anförde bl.a. i p. 12: ”M.H. och J.L. förvärvade Processorbolaget några månader innan bolaget köpte processföremålet av konkursbona. Någon annan verksamhet än rättsprocessen drevs inte i bolaget. De ekonomiska transaktioner som ägde rum rörde endast bolagets egna ombudskostnader, varvid inbetalningar till bolaget tids- och beloppsmässigt sammanföll med utbetalningar till ombudet. Bolaget har, utöver aktiekapitalet, inte försetts med mer kapital än att det kunnat betala de egna processkostnader som löpande har uppstått. Inget har framkommit som tyder på att det har funnits någon plan för hur kostnader som kunde uppstå i händelse av att man förlorade rättsprocessen skulle betalas.” 2 1 Jfr NJA 2014 s. 877. 22 NJA 2020 s. 526 pp. 18–19. Jfr Lindskog, Kapitalbrist i aktiebolag s. 188 f. not 511. 2 3 Sec. 214 Insolvency Act 1986.
- (3.c) Slutligen kan den bedömda kostnaden för processen vägas in i bedömningen om det varit oaktsamt att handla för aktiebolagets räkning. Kostnaderna kan ställas i relation till aktiebolagets ekonomiska ställning, ungefär som Högsta domstolen gjort i NJA 2014 s. 877.
Epidemi och ersättning1 hänvisning
Det civilrättsliga i svensk inkomstskatterätt3 hänvisningar
- Jag har inte uppmärksammat att termen ”genomsyn” används av HD. Gäverth har hänvisat till NJA 1981 s. 562 för att understödja att genomsyn förekommer i civilprocesser. Han utvecklar inte närmare vad som bekräftar att genomsyn tillämpades i detta mål och framhåller att han inte heller har gjort någon studie av HD-fall vad gäller genomsyn.[^1428] Jan Ramberg har tidigare hänvisat till samma mål för att påvisa att det förekommer en genomsynsprincip i civilrätten. Denna princip innebär enligt Ramberg att HD ser till det reella syftet med rättshandlingen och inte bara till det formella. Vad som bekräftar att det reella syftet förhåller sig på visst sätt utvecklar han inte närmare.[^1429] I målet hade AB A på avbetalning sålt inventarier till AB B. I avtalet ingick också att AB A skulle ansvara för inredning och installationer hos AB B. Som säkerhet för AB A:s fordran hade det i avtalet tagits in ett återtagandeförbehåll med avseende på de överlåtna inventarierna. AB B hamnade på obestånd och överlät då, med AB A:s godkännande, hela rörelsen till AB C. För detta erlade AB C ett visst kontantbelopp till AB B, samt tog över AB B:s resterande betalningsansvar gentemot AB A. Frågan var om detta innebar att AB A hade gynnats på de andra konkursborgenärernas bekostnad och om konkursboet genom återvinning kunde kräva AB A på skillnaden mellan dennes fordran och värdet på inventarierna. HD anförde i domskälen att AB B:s rättshandling med AB C reellt sett inneburit att AB B förfogat över en tillgång i rörelsen för att befria sig från sin skuld till AB A. Till den del AB A:s fordran översteg värdet på inventarierna ansågs AB A därför ha fått betalt för en oprioriterad fordran. I motsvarande mån ansågs konkursboets ekonomiska ställning ha försvagats. Med anledning av beloppets storlek anförde HD att rättshandlingen dessutom var otillbörlig enligt 4:5 KonkL. AB A antogs ha känt till detta, liksom att AB B varit på obestånd. HD framförde också att det faktiska och ekonomiska resultat som hade uppnåtts genom transaktionerna lika gärna hade kunnat uppnås genom att AB B sålt rörelsen till AB A på villkor att AB B skulle friges från den återstående 378 skulden. En sådan rättshandling hade enligt HD varit klart återvinningsbar. Till den del AB A:s fordran översteg värdet på inventarierna ansågs därför återvinning kunna ske från AB A. I domskälen förekommer inte termen ”genomsyn”, men däremot talas det om vad rättshandlingarna ”reellt sett innebar”. Det är inte helt klart vad HD enligt Ramberg och Gäverth kan tänkas ha sett igenom. Möjligen rör det sig om det förhållandet att AB A inte gynnades direkt av AB B. Detta antyds av HD:s argument att återvinning hade kunnat ske om AB B på samma villkor hade sålt rörelsen till AB A istället för till AB C. Det är svårt att ur denna dom uttyda några allmänna riktlinjer för när genomsyn kan ske. Bedömningen av vad rättshandlingarna reellt sett innebar framstår som nära knuten till just den rättsfråga som prövades. Exempelvis följer det inte av domen att det skulle röra sig om två separata upplåtelser i Avverkningsmålet eller att det skulle röra sig om en avyttring i Omstruktureringsmålet. Hesser och Hessler har i förarbetena till den tidigare skatteflyktslagen hänvisat till NJA 1947 s. 647 och NJA 1975 s. 45 för att påvisa att det i civilrättslig praxis finns utrymme att vidta genomsyn av juridiska former som inte motsvarar deras verkliga eller egentliga innebörd.[^1430] I det förstnämnda målet ansågs ägarna till ett aktiebolag personligen ansvara för ett skadestånd på grund av bristande underhåll av en damm. HD använder inte själv termen ”genomsyn” i detta mål, utan anger bara de omständigheter på vilka domslutet om det personliga ansvaret skulle grundas. I det senare målet lade HD vikt vid att ett aktiebolag drev sin verksamhet uteslutande i ett systerbolags intresse, samt hade alltför otillräckliga medel för att driva verksamheten självständigt. HD anförde att systerbolaget därför skulle ses som den egentlige rörelseidkaren, eller i vart fall som så delaktig att detta bolag inte kunde undgå betalningsansvar gentemot verksamhetens fordringsägare. Vad som står klart från dessa avgöranden är att HD inte bara har tagit fasta på vilket subjekt som enligt ingångna avtal skulle svara för en viss skuld, utan att också andra omständigheter ansetts vara relevanta för att avgöra vem som ska ansvara för i målen uppkomna skulder. Det handlade i dessa mål inte om att kvalificera förekommande avtal och rättshandlingar under någon särskild 379 etikett. Det är svårt att se att dessa fall skulle ge någon större ledning för skattemålen ovan. HD har själv hänvisat till dessa mål i NJA 2014 s. 877. I detta mål uttalade HD att det finns flera olika grunder för ansvarsgenombrott. Det kan grunda sig på att verksamheten egentligen bedrivits av aktieägaren själv (som exempel hänvisar HD till NJA 1975 s. 45). Det kan också grunda sig på allmänna skadeståndsrättsliga regler (som exempel hänvisar HD till NJA 1947 s. 647). I NJA 2014 s. 877 uppgavs att ett aktiebolag nyligen hade förlorat en rättsprocess. Motparten gjorde gällande att aktieägarna skulle svara personligen för motpartens rättegångskostnader. HD framhöll att friheten från personligt ansvar utgör en hörnpelare i aktiebolagsrätten och att försiktighet bör iakttas innan den åsidosätts. Utrymme för att åsidosätta den borde enligt HD emellertid vara större när det gäller ett ansvar mot så kallade ofrivilliga borgenärer. En borgenär som frivilligt träder i förbindelse med ett aktiebolag (genom till exempel avtal) har typiskt sett haft möjlighet att utvärdera bolaget på förhand och ta ställning till de risker som avtalet medför. Detsamma gäller inte en ofrivillig borgenär (till exempel den som får ett anspråk på skadestånd mot bolaget). Därefter uttalade HD att huruvida aktieägarnas frihet från personligt ansvar i ett sådant fall ska åsidosättas ankommer på vilken slags fordran det rör sig om och ändamålet med den regel som fordringen grundar sig på. I förevarande fall hade aktiebolaget, enligt HD:s mening, bildats enbart i syfte att driva rättsprocessen. Dessutom hade bolaget enbart försetts med medel som täckte de egna ombudskostnaderna. Enligt HD hade arrangemanget uteslutande tillskapats för att kringgå RB:s regler om ansvaret för rättegångskostnader. På grund av detta hölls aktieägarna personligt ansvariga. Det som HD kan sägas ha sett igenom i detta mål är det begränsade personliga ansvaret. Någon kvalificeringsfråga uppställde inte HD (exempelvis diskuterade inte HD huruvida det var fråga om ett aktiebolag eller inte). I relation till Avverknings-, Omstrukturerings-, Fastighets- och Flygplansleasingmålet kan HD:s avgörande i NJA 2014 s. 877 på sin höjd ge metodologisk ledning för när genomsyn kan ske. Såvitt gäller metoden kan noteras att HFD uttalade att försiktighet ska iakttas innan det begränsade personliga ansvaret åsidosätts eftersom detta utgör en hörnpelare i aktiebolagsrätten. Av detta följer inte att stor restriktivitet 380 alltid ska iakttas innan ett avtal omkvalificeras.[^1431] När det gäller HD:s metodologiska tillvägagångssätt i NJA 2014 s. 877 kan också noteras att HD lade vikt vid ändamålet bakom den regel som fordringen grundade sig på. I sin slutsats uttalar också HD att arrangemanget uteslutande tillskapats för att kringgå vissa regler i RB. Det kan frågas om inte följsamhet gentemot denna metod i skatterätten borde innebära att tillämpningen av genomsyn blir beroende av vilka ändamål som ligger bakom de skatteregler som är föremål för tillämpning. I så fall står det emellertid klart att den civilrättsliga bedömningen inte är fristående och prejudiciell i förhållande till den skatterättsliga. Hultqvist har med stöd av NJA 1986 s. 205 hävdat att de enskilda inte ens i dispositiva tvistemål helt disponerar över de civilrättsliga instituten.[^1432] Det ska noteras att Hultqvist inte hänvisar till detta mål för att visa att ett specifikt skatterättsligt avgörande vilar på en civilrättslig kvalificering. Tvärtom hänvisar han till det för att visa att det inte alltid är så enkelt att lägga ”den civilrättsliga innebörden” till grund för den skatterättsliga kvalifikationen. I målet hade säljaren av en fastighet väckt talan mot köparen om att dels försäljningen skulle återgå, dels att köparens beviljade lagfart skulle undanröjas. Som grund för detta anförde säljaren att avtalet var ogiltigt på grund av köparens bristande betalning. Köparen hade medgett käromålet. Enligt HD saknade emellertid säljarens ogiltighetstalan helt rättslig grund. Vidare framhöll HD att även om utgångspunkten i ett dispositivt mål är att domstolen ska döma i enlighet med ett medgivande gäller inte detta undantagslöst. Ett mål kan nämligen även innehålla indispositiva moment, särskilt om hänsyn till tredje man eller allmänna intressen gör sig gällande. Talan om återgång var enligt HD i detta fall en maskerad återförsäljning i syfte att undkomma skyldigheten att söka lagfart. Dessutom skulle det kunna vara ett sätt att undkomma stämpelskattskyldigheten och att försämra en eventuell pant-, nyttjandeoch servitutsrättsinnehavares ställning. Svarandens medgivande skulle därför inte läggas till grund för ett bifall av käromålet. Det är svårt att med ledning av detta mål avgöra huruvida de kvalificeringar som HFD gjorde i Avverknings-, Omstrukturerings-, Fastighets- och Flygplansleasing 381 målen överensstämmer med hur sakförhållandena hade kvalificerats i civilrätten. Termen ”genomsyn” har i övrigt framförallt förekommit i gåvoskattemål och har då åberopats av underrätter, av tvistande parter eller av referenten i HD.[^1433] Termen har använts av HD i ett häktningsmål, men inte för att analysera det som inträffat utan för att beskriva att SKV tillämpat genomsyn i ett skatteärende som låg till grund för häktningsmålet.[^1434] I övrigt har termen förekommit i vissa tillägg och skiljaktiga meningar från olika justitieråd i HD.[^1435] Från civilrättslitteraturen märks att Ramberg i en lärobok på temat avtalsrätt tidigare framhållit att ett avtals form inte behöver överensstämma med dess egentliga syfte. Han uttryckte att en viss avtalsform kan ha valts för att kringgå ett visst regelverk. Utrymme finns då att med stöd av det han benämnde ”genomsynsprincipen” se igenom det formella för att finna det reella.[^1436] Uttalandet återfinns i flera upplagor av Rambergs bok,[^1437] men togs bort från och med 7:e upplagan 2007.[^1438] Gäverth har hänvisat till Rambergs tidigare uttalande för att stödja sitt påstående om att när termen ”genomsyn” används i civilrätten handlar det ofta om att bedöma enstaka rättshandlingar som har fått en oriktig benämning. Gäverth utvecklar inte närmare vad detta innebär, utan förklarar tvärtom att han avgränsar bort denna typ av genomsynsfall. Istället fokuserar han på situationer då skatterättslig genomsyn har tillämpats genom att den sammantagna ekonomiska innebörden av flera rättshandlingar har bedömts.[^1439] Eftersom bedömningen av den sammantagna innebörden av flera rättshandlingar enligt Gäverth även kan vara civilrättslig[^1440] uppstår emellertid en fråga om vad som skiljer en sådan 382 civilrättslig bedömning åt från en ekonomisk. Detta framgår inte klart av Gäverths studie. Hultqvist har hänvisat till samma uttalande av Ramberg för att påvisa att det i civilrätten förekommer en doktrin om simulerade och dissimulerade rättshandlingar. Denna doktrin innebär enligt Hultqvist att det avgörande vid avtalstolkning är vad parterna avsett att uppnå sinsemellan och inte vad de manifesterat utåt.[^1441] Han visar dock inte att HFD med användning av denna doktrin i något enskilt fall har kvalificerat de inträffade händelseförloppen under samma etiketter som i civilrätten.[^1442] Däremot framhåller han rent generellt att en bedömning av en kedja av transaktioner får göras från fall till fall.[^1443] Något som kan antas ligga förhållandevis nära genomsyn är det som brukar kallas ”principen om rättsmissbruk”. Lennander har förklarat ”rättsmissbruk” som det förhållandet att någon åstadkommer ett klandervärt rättsläge och därefter åberopar detta till sin egen förmån. Principen om rättsmissbruk handlar om att någon inte ska kunna dra nytta av sitt oredliga agerande.[^1444] Enligt henne förekommer en sådan princip i tysk rätt. Däremot förekommer inte något rättsinstitut i Sverige som uttryckligen benämns ”rättsmissbruk”.[^1445] Enligt både Lennander och Jori Munukka är idén om rättsmissbruk emellertid närvarande i svensk civilrätt, även om det inte alltid syns.[^1446] Möjligen är det så att den funktionalistiska traditionen gör det obehövligt med en uttrycklig rättsmissbruksprincip. Enligt Jens Evald har de idéer som principen rättsmissbruk bygger på varit vägledande för rättstillämpningen genom historien.[^1447] Munukka framhåller att den nordiska rätten i så hög grad präglats av ändamålstänkande att det knappt finns skäl att tro att rättigheter kan missbrukas. 383 Sådana kringgåendeförsök kan enligt honom hanteras genom ordinär avtalstolkning.[^1448] Enligt Lennander har principen om rättsmissbruk i stor utsträckning också införlivats genom lagstiftning, till exempel i form av AvtL:ens ogiltighetsregler.[^1449] Vidare framhåller hon att genom denna lagoch praxisutveckling har principen om rättsmissbruk förlorat sin självständiga betydelse.[^1450] Uttrycket ”rättsmissbruk” förekommer i stort sett inte i HD:s praxis. Det enda målet där uttrycket förekommer i HD:s domskäl är mig veterligen NJA 2002 s. 244.[^1451] I målet uttalade HD följande:
- skulle enligt svensk rätt kunna göras med stöd av 36 § avtalslagen. Någon rättsmissbruksprincip är alltså inte särskilt synlig i svensk civilrätt.[^1452] De hänsyn som principen avser att tillvarata verkar beaktas genom att rättstillämpningen är så funktionellt inriktad.[^1453] Sammanfattningsvis verkar termen ”genomsyn” inte användas av HD. Det har hänvisats till ett par HD-fall för att påvisa att genomsyn förekommer i civilrätten. Emellertid är det svårt att ur dessa rättsfall utläsa några kriterier för hur och när genomsyn kan tillämpas. Bedömningen framstår som beroende av den regel som ska tillämpas. I NJA 2014 s. 877 fäste HD vikt vid ändamålet bakom den regel som låg till grund för den fordran som ett yrkande om ansvarsgenombrott angick. Om det är detta som ingår i metoden att tillämpa genomsyn borde denna metod i en skatterättslig kontext innebära att hänsyn tas till ändamålet eller ändamålen 384 bakom den skatterättsliga regeln. I så fall står det emellertid klart att det inte rör sig om någon självständig och prejudiciell civilrättslig prövning.
- NJA 1907 s. 42 NJA 1939 s. 159 NJA 1939 s. 346 NJA 1912 s. 156 NJA 1913 s. 462 NJA 1945 s. 177 NJA 1913 s. 494 NJA 1949 s. 757 NJA 1920 s. 231 NJA 1951 s. 6 I-II NJA 1922 s. 122 NJA 1952 s. 256 NJA 1925 s. 488 NJA 1952 s. 407 NJA 1925 s. 535 NJA 1954 s. 455 NJA 1928 s. 80 NJA 1955 s. 449 NJA 1955 s. 473 NJA 1930 s. 306 NJA 1957 s. 733 NJA 1934 s. 193 NJA 1937 s. 330 NJA 1962 s. 129 532 NJA 1962 s. 461 NJA 1989 s. 519 NJA 1966 s. 66 NJA 1966 s. 475 NJA 1990 s. 343 NJA 1990 s. 562 NJA 1970 s. 469 NJA 1991 s. 253 NJA 1971 s. 129 NJA 1991 s. 376 NJA 1971 s. 516 NJA 1991 s. 465 NJA 1973 s. 42 NJA 1991 s. 748 NJA 1973 s. 341 NJA 1992 s. 375 NJA 1974 s. 314 NJA 1992 s. 618 NJA 1974 s. 376 NJA 1993 s. 324 NJA 1975 s. 45 NJA 1993 s. 468 NJA 1976 s. 134 NJA 1993 s. 641 NJA 1975 s. 638 NJA 1994 s. 236 NJA 1976 s. 230 NJA 1995 s. 197 NJA 1976 s. 235 NJA 1995 s. 235 NJA 1978 s. 317 NJA 1995 s. 367 NJA 1979 s. 427 NJA 1995 s. 492 NJA 1995 s. 742 NJA 1980 s. 311 NJA 1996 s. 46 NJA 1980 s. 740 NJA 1996 s. 400 NJA 1980 s. 743 NJA 1996 s. 624 NJA 1981 s. 562 NJA 1997 s. 418 NJA 1981 s. 897 NJA 1998 s. 610 NJA 1981 s. 1117 NJA 1998 s. 620 NJA 1983 s. 229 NJA 1984 s. 113 NJA 2000 s. 48 NJA 1984 s. 205 NJA 2000 s. 639 NJA 1984 s. 595 NJA 2000 s. 667 NJA 1984 s. 673 NJA 2000 s. 685 NJA 1986 s. 16 NJA 2001 s. 10 NJA 1986 s. 205 NJA 2001 s. 872 NJA 1986 s. 513 NJA 2002 s. 244 NJA 1986 s. 623 I NJA 2002 s. 668 NJA 1987 s. 394 NJA 2004 s. 777 NJA 1988 s. 620 NJA 2005 s. 44 533 NJA 2007 s. 237 NJA 2010 s. 617 NJA 2007 s. 1018 NJA 2011 s. 306 NJA 2008 s. 457 NJA 2013 s. 117 NJA 2008 s. 668 NJA 2013 s. 304 NJA 2008 s. 805 NJA 2013 s. 886 NJA 2008 s. 1129 NJA 2013 s. 1174 NJA 2009 s. 79 NJA 2014 s. 760 NJA 2014 s. 877 NJA 2010 s. 227 NJA 2017 s. 569 NJA 2010 s. 390 NJA 2017 s. 622 NJA 2010 s. 467
- Om problematiken att en kärande saknar resurser för att betala motpartens rättegångs kostnader se exempelvis: Stefan Lindskog, Om fattig mans rätt till rättegång, i Festskrift till Lars Heuman, 2008 s 327–343. NJA 2014 s 877 (Processbolag). Svea HovR 133717 från 20180219 (Dickson & Co).
- Referenslista 589 NJA 1989 s 781 (Postväxelseparation) NJA 1990 s 343 (Nordanland) NJA 1990 s 562 (Stålmanufaktur) NJA 1990 s 649 (Travtränaren) NJA 1991 s 217 (WH Finans) NJA 1995 s 367 II (Obligentia) NJA 1997 s 115 (Ekblad Construction) NJA 1997 s 418 (SÖMÅ) NJA 1998 s 275 (Makarnas konto) NJA 1998 s 487 (EBN Center) NJA 1999 s 426 (Sturetvättsfallet) NJA 1999 s 812 (Zambagars) NJA 2001 s 155 (Den polsktillverkade båten) NJA 2003 s 37 (Hjärtervägen Invest) NJA 2005 s 608 (Max o Frasses) NJA 2007 N 19 (C A Förvaltning) NJA 2007 s 86 (Motocrossbanefallet) NJA 2007 s 599 (Gullivers) NJA 2008 s 653 (Kokain) NJA 2009 s 16 (Bravida) NJA 2009 s 500 (Bankkontomanipulationerna) NJA 2010 s 467 (Hansas skuldebrev) NJA 2010 s 709 (L Holding AB) NJA 2011 s 357 (Mefedron) NJA 2011 s 411 (Konkursprövningen) NJA 2011 s 576 (Sydställningar) NJA 2011 s 675 I (Syntetiska katinoner) NJA 2011 s 675 II (Metylon) NJA 2011 s 799 (www.rctraders) NJA 2012 s 70 (Amfetamin m m) NJA 2012 s 115 (Ecstasy) NJA 2012 s 144 (Cannabisharts) NJA 2012 s 510 (Ecstasy) NJA 2012 s 528 (Kokain) NJA 2012 s 535 (Cannabis) NJA 2012 s 650 (Mefedron) NJA 2013 s 421 (KLM Fastigheter) NJA 2013 s 502 (Ne bis in idem) NJA 2013 s 1190 (Brf Fjällsidan) NJA 2014 s 272 (BDO Nordic) NJA 2014 s 760 (Cargo Center) NJA 2014 s 877 (Processbolag) NJA 2014 s 935 (Independent Finans) NJA 2015 s 359 (Emtunga) NJA 2015 s 1040 (De enstegstätade fasaderna II) NJA 2016 s 51 (Saltkråkan) NJA 2016 s 288 (Betalningserklæringen) NJA 2017 s 9 (Multitotal) NJA 2017 s 261 (Butikslokalen på Jakobsbergs sjukhus) NJA 2017 s 289 (Valdemarsviksfastigheten) NJA 2017 s 882 (Intercontainer) Svea HovR T 337013 från 20131206 (Swedeport) Svea HovR T 356114 från 20150313 (Café Lumiére) Svea HovR 133717 från 20180219 (Dickson & Co) Stockholms TR, T 1926512 från 20180326 (Emtunga II) ARN 20110429 (Kontokortet i den kvarglömda kavajen)* ARN 20112037 (Kontokortsstölden på Apoteket) ARN 20111732 (Kontokortsstölden i den delade svarttaxin) ARN 20112225 (Kontokortsstölden ur det gemensamma mässskåpet) ARN 20112776 (Kontokortsstölden vid bilinbrottet) ARN 20113888 (Kontokortsstölden av tjejen som följt med till hotell
2016/231 hänvisning