Prop. 2000/01:150 s. 46. 1 3 A.a. s. 100. 14 Så tycks det ha tolkats av Löfgren m.fl., Personligt ansvar s. 67. 1 5 Strax ovan och prop. 2000/01:150 s. 100. 16 Lindskog, Kapitalbrist i aktiebolag s. 131 (fotnoter uteslutna). Lindskog hänvisar i det citerade stycket vidare till Stattin, [Anmälan av] Stefan Lindskog, Kapitalbrist i aktiebolag. Kommentar till kap. 25:13–20 ABL, Norstedts Juridik, 2008, 231 s., JT 2009– 10 s. 157, s. 160 ff. 1 7 Prop. 2000/01:150 s. 45. Se även a.a. s. 99. 18 A.a. s. 46. 19 A.a. s. 99 f. 2 0 Ett s.k. processbolag hade bildats enkom för att föra process. Processbolaget hade ett aktiekapital om 100 000 kronor och efter tappad process betalningsansvar för motpartskostnader om 3,3 miljoner kronor. Högsta domstolen anförde bl.a. i p. 12: ”M.H. och J.L. förvärvade Processorbolaget några månader innan bolaget köpte processföremålet av konkursbona. Någon annan verksamhet än rättsprocessen drevs inte i bolaget. De ekonomiska transaktioner som ägde rum rörde endast bolagets egna ombudskostnader, varvid inbetalningar till bolaget tids- och beloppsmässigt sammanföll med utbetalningar till ombudet. Bolaget har, utöver aktiekapitalet, inte försetts med mer kapital än att det kunnat betala de egna processkostnader som löpande har uppstått. Inget har framkommit som tyder på att det har funnits någon plan för hur kostnader som kunde uppstå i händelse av att man förlorade rättsprocessen skulle betalas.” 2 1 Jfr NJA 2014 s. 877. 22 NJA 2020 s. 526 pp. 18–19. Jfr Lindskog, Kapitalbrist i aktiebolag s. 188 f. not 511. 2 3 Sec. 214 Insolvency Act 1986.
Hänvisas från p. 3 (s. 148)
1.Inte bara styrelseledamot eller aktieägare, utan också den som handlat å ett aktiebolags vägnar kan bli föremål för ansvar, vilket framgår av 25 kap. 18 § 2 st. ABL: Den som med vetskap om styrelsens underlåtenhet handlar på bolagets vägnar svarar solidariskt med styrelsens ledamöter för de förpliktelser som därigenom uppkommer för bolaget. Med relevant handlande å aktiebolagets vägnar torde avses att någon deltagit i beslutsfattande i bolaget, rättshandlat i förhållande till tredje man eller konkret och självständigt utfört bolagsåtgärder såsom att utbetala medel från aktiebolagets konton. Lagrummet skall alltså inte tolkas som att enbart den som agerar som ställföreträdare för bolaget kan bli ansvarig. Detta framstår som naturligt om det betänks att handlande för ett aktiebolags räkning alltid har två moment, där ett, ”den interna viljebildningen”, är internt och ett annat är externt och yttrar sig i att den interna viljebildningen manifesteras gentemot tredje man genom en rättshandling eller konkret åtgärd. Såväl interna beslut som externa manifestationer av handlande torde vara aktiva; med andra ord föreligger knappast relevant handlande för ett aktiebolags räkning för den som företräder bolaget genom så kallat passivt ställföreträdarskap, eller oftare med tysk terminologi ”passiv Vertretung”, till exempel genom att ta emot delgivning.s. 147
2.I litteraturen har framförts lite olika uppfattningar om vem som kan bli ansvarig som företrädare för aktiebolaget enligt 25 kap. 18 § 2 st. ABL. En ståndpunkt, som får anses innebära den mest snäva tolkningen av lagrummet, är att endast den som har behörighet att ansöka om likvidation kan bli ansvarig som företrädare för bolaget. Sådan behörighet tillkommer, förutom styrelsen och aktieägare, endast verkställande direktör och revisor, se 25 kap. 17 § 2 st. ABL. Denna ståndpunkt har i och för sig skäl för sig, eftersom det innebär en handlingsdirigering för den som har den aktuella behörigheten att göra en likvidationsansökan samtidigt som andra bolagsföreträdare slipper ansvar. Emellertid har uppfattningen inte stöd i lagstiftningen och dessutom har den direkt motsagts av förarbetena. Det torde därmed med säkerhet kunna sägas att risken för ansvar inte är inskränkt till dem som har behörighet att ansöka om likvidation. En annan sak är att bestämmelsen, som påpekats i litteraturen, torde ha sin största betydelse om en verkställande direktör fortsätter att bedriva verksamhet trots att kritisk kapitalbrist föreligger eller om en styrelseledamot som i och för sig röstat för att pliktiga åtgärder skall vidtas, nedröstad i den saken fortsätter bidra till bolagets drift.s. 148
3.En något mer liberal ståndpunkt är att risken för ansvar inskränker sig till styrelseledamot, verkställande direktör, firmatecknare och annan fullmaktshavare som äger företräda ett aktiebolag med kritisk kapitalbrist i ”väsentliga frågor” eller att ansvar bara kan aktualiseras för verkställande direktör, särskild firmatecknare eller koncernchef och undantagsvis annan befattningshavare med likartad ställning. Dessa synpunkter har funktionellt fog för sig, men inte heller de tycks ha stöd i lagtexten. De motsägs enligt min uppfattning också av förarbetena — regeringen anför det följande: En reglering av beskrivet slag torde normalt inte leda till att lägre befattningshavare inom bolaget drabbas av ansvar. Som regel har dessa inte den insikt om styrelsens försummelse som krävs för ansvar. Av regeringens uttalande kan såvitt jag förstår två slutsatser dras. Den första slutsatsen är att det som avgör om en lägre befattningshavare kan bli ansvarig är huruvida vederbörande har kunskap om styrelsens underlåtenhet att fullgöra sina plikter enligt 25 kap. ABL. Emellertid uttalar regeringen också: Den som enbart har en underordnad befattning i bolaget och har blivit ålagd att rättshandla på bolagets vägnar kan däremot normalt inte anses ha varit försumlig, inte ens om han eller hon har varit medveten om att styrelsen har försummat sina skyldigheter enligt första stycket. Det är vid första påseende svårt att förlika regeringens uttalanden med varandra. Det första synes ha innebörden att ansvar inte uppkommer eftersom insikt normalt inte föreligger, medan det andra synes ha innebörden att det inte har någon betydelse huruvida insikt föreligger. I själva verket kan man anta att uttalandena avser olika saker. Uttalandet i allmänmotiveringen tar närmast sikte på att en befattningshavare i underordnad ställning i normalfallet inte har tillräcklig information för att bedöma aktiebolagets ställning. Uttalandet i specialmotiveringen tar i stället närmast sikte på att den underordnade befattningshavaren blivit ”ålagd att rättshandla”.s. 148
4.Den andra slutsatsen är att den redovisade uppfattningen om att endast den som har behörighet att företräda ett aktiebolag, oavsett vad som är det behörighetsgrundande rättsfaktumet, i vissa viktigare frågor kan drabbas av personligt ansvar inte är korrekt. Om så skulle vara fallet borde nämligen inte lägre befattningshavare normalt (i normaliteten ligger naturligtvis att det är huvudfallet, men att andra resultat kan tänkas) inte bli föremål för ansvar eftersom de som regel inte haft relevant kunskap. I stället borde lagstiftaren helt enkelt uttalat att lägre befattningshavare inte skulle bli föremål för ansvar.s. 149
5.Det sagda leder till att vi kan avskriva också uppfattningen att endast den som kan handla för ett aktiebolags räkning i viktigare frågor riskerar företrädaransvar. Sådant ansvar torde tvärtom kunna bli aktuellt för alla bolagets företrädare som med vetskap om underlåtenhet å styrelsens sida rättshandlar självständigt, men inte den som enbart ålagts att rättshandla.s. 149
6.Av betydelse när det avgörs vem som riskerar ansvar är också den i och för sig helt andra frågan vad ansvaret omfattar. Företrädaransvarets ansvarsförpliktelse är kausal i förhållande till handlandet å aktiebolagets vägnar, vilket följer direkt av lagtextens formulering att ansvar för handlande gäller ”[…] förpliktelser som därigenom uppkommer för bolaget”. I praktiken innebär det att företrädaransvaret omfattar endast sådana förpliktelser som uppkommit till följd av det aktuella handlandet för bolagets räkning, att jämföra med att styrelseansvaret enligt 25 kap. 18 § 1 st. ABL gäller för alla förpliktelser som uppkommer under det att en underlåtenhet består. Kausalitetskravet för ansvaret kommer i praktiken sannolikt att få effekten att de underordnade befattningshavare som litteraturen velat rädda från ansvar, faktiskt slipper ansvar eftersom de i normalfallet inte kunnat orsaka så stor skada att det blir relevant att hålla dem ansvariga.s. 149
7.Utöver det sagda torde någon form av kvalifikation få ställas på vilket handlande som skall kunna grunda ansvar. Några exempel kan illustrera: Verkställande direktörens beslut att handla för bolagets räkning torde tveklöst vara ansvarsgrundande. En affärsområdeschefs verkställande av verkställande direktörens beslut, kan sannolikt också ses som handlande för bolagets räkning, givet att affärsområdeschefen har vetskap om att det föreligger underlåtenhet hos styrelsen att verkställa pliktiga åtgärder enligt 25 kap. ABL. Men sekreteraren som skriver ut och lägger affärsområdeschefens brev på posten, varigenom handlandet manifesteras, torde knappast ha handlat på aktiebolagets vägnar på ett relevant sätt. I sekreterarens fall skulle regeringens förarbetsuttalande om ålägganden kunna åberopas för att göra ett reduktionsslut. Sannolikt krävs någon form av självständigt beslut att handla för att det aktuella handlandet skall vara ansvarsgrundande, även om ansvaret enligt vad som kan utläsas ur förarbetena i och för sig inte är begränsat till viktigare handlingar.s. 150