1.Skatterätten har en oförlåtande attityd till misstag. Som exempel kan nämnas företrädaransvaret i 12 kap. 6 § skattebetalningslagen (1997:483) som anger att en företrädare för en juridisk person kan bli solidariskt ansvarig med denna för det fall företrädaren genom uppsåt eller grov oaktsamhet inte har gjort ett föreskrivet skatteavdrag.s. 15
2.Vi civilrättare är väl bekanta med ”grov oaktsamhet” som en ansvarsförutsättning i avtalsförhållanden och dess betydelse som begränsning av giltigheten av friskrivningsklausuler, även om skillnaden mellan ordinär och grov vårdslöshet måhända numera är av mindre betydelse. Vi vet att det i och för sig inte finns någon enhetlig bestämning av innebörden av grov vårdslöshet, utan att det beror på i vilket sammanhang det förekommer. Vi vet dock att det krävs rätt mycket som t.ex. ”betydande hänsynslöshet och nonchalans och som medför en avsevärd risk för skada” eller bristande uppmärksamhet på betydande risk eller uppenbar risk för omfattande skada sammantaget med det faktum att det fanns enkla möjligheter att begränsa risken.För att ett misstag skall utgöra grov vårdslöshet på civilrättens område krävs med andra ord en hel del.s. 16
3.Synen på grov vårdslöshet är annorlunda inom skatterättens område, vilket en olycklig advokat tillika likvidator fick erfara i det mål som refereras som HFD 2016 ref 60. Av kammarrättens dom i målet får man intrycket av att redan konstaterandet av att skatt inte har betalats på förfallodagen och att likvidatorn inte före denna dag hade vidtagit några ”verksamma åtgärder” — dvs, får man förmoda, ansökt om att försätta två likvidationsbolag i konkurs eller rekonstruktion — innebar att grov vårdslöshet föreligger. Det räcker sålunda att rena objektiva förhållanden existerar för att likvidatorns misstag skall anses utgöra grov vårdslöshet och bilan falla för likvidatorns ansvar. Parentetiskt kan nämnas att kammarrätten därefter ålade likvidatorn ett betalningsansvar för ca 716 miljoner kronor ”vilket kan framstå som ett orimligt högt belopp”, men inte oproportionerligt eftersom beloppet är ”en direkt följd av att bolaget dragit på sig mycket stora skatteskulder”.s. 16
4.Den arme likvidatorn överklagade förstås kammarrättens dom till Högsta förvaltningsdomstolen som först konstaterade att enbart förekomsten av objektiva förhållanden inte räcker för att grov vårdslöshet skall föreligga. Förhållanden i det enskilda fallet måste beaktas såsom ”vilka handlingsalternativ som företrädaren haft att tillgå liksom dennes skäl att vidta eller avstå från vissa åtgärder.” HFD drar paralleller till det innehåll som grov oaktsamhet har i fråga om straffansvar vid tillämpningen av t.ex. skattebrottslagen och anger att begreppet har ”reserverats för mer klandervärda utslag av försummelse och nonchalans”, men det förefaller inte som att HFD faller tillbaka på detta i det enskilda fallet. I stället konstaterar domstolen att likvidatorn var väl insatt i bolagens finansiella ställning, bolagsgruppens verksamhet och att det måste ha stått klart för honom att bolagen inte skulle kunna betala sina skatteskulder. Utan ”godtagbar förklaring” försatte han likvidationsbolagen i konkurs först två månader respektive ett år efter att skatten förföll till betalning. Mot den bakgrunden fann domstolen att likvidatorn hade förfarit grovt vårdslöst.s. 16
5.Även efter HFD:s lite mer nyktra syn på begreppet ”grov oaktsamhet” kan man konstatera att olika måttstockar gäller för civilrätten och för skatterätten. För att ett misstag skall kvalificera som grov vårdslöshet inom civilrätten krävs betydligt grövre misstag än vad skatterätten fordrar.s. 17