Rättsfall

HFD 2016 ref. 60

Rättskälldiskussion

Citera

HFD 2016 ref. 60

BibTeX

@misc{hfd-2016-ref-60,
  author       = {{Högsta förvaltningsdomstolen}},
  title        = {{HFD 2016 ref. 60}},
  year         = {2016},
  howpublished = {Rättsfall}
}

Öppna i bibliografi

Dom

Hämtar dom…

Omtalad i rättsvetenskapen

2 hänvisningar i 2 artiklar · 2 stycken/fotnoter

Hur dum får man vara?1 hänvisning

Richard Åkerman · SvJT 2022 s. 1–22 · 1 ställe

Synen på grov vårdslöshet är annorlunda inom skatterättens område, vilket en olycklig advokat tillika likvidator fick erfara i det mål som refereras som HFD 2016 ref 60. Av kammarrättens dom i målet får man intrycket av att redan konstaterandet av att skatt inte har betalats på förfallodagen och att likvidatorn inte före denna dag hade vidtagit några ”verksamma åtgärder” — dvs, får man förmoda, ansökt om att försätta två likvidationsbolag i konkurs eller rekonstruktion — innebar att grov vårdslöshet föreligger. Det räcker sålunda att rena objektiva förhållanden existerar för att likvidatorns misstag skall anses utgöra grov vårdslöshet och bilan falla för likvidatorns ansvar. Parentetiskt kan nämnas att kammarrätten därefter ålade likvidatorn ett betalningsansvar för ca 716 miljoner kronor ”vilket kan framstå som ett orimligt högt belopp”, men inte oproportionerligt eftersom beloppet är ”en direkt följd av att bolaget dragit på sig mycket stora skatteskulder”.Skatterätten · p. 3 · s. 16

Rättighetsskyddet i Högsta förvaltningsdomstolen1 hänvisning

Thomas Bull · SvJT 2017 s. 216–244 · 1 ställe

Ytterligare två avgöranden som aktualiserat tillämpningen av proportionalitetsprincipen bör nämnas här. Det första är HFD 2016 ref. 60 som gällde om en likvidator kunde hållas betalningsansvarig för ett företags skatteskulder och om — i så fall — denna betalningsskyldighet skulle sättas ned. Reglerna kring s.k. företrädaransvar innebär i korthet att den som företräder en juridisk person i vissa fall kan hållas ansvarig för obetalda skatteskulder. Syftet med reglerna har främst varit att få s.k. fåmansföretagare att inte driva vidare en ohållbar verksamhet med hjälp av skattemedel. HFD fann att en likvidator var att anse som en sådan företrädare som kunde bli betalningsansvarig och att detta var en direkt, men kanske oförutsedd, följd av hur lagtexten utformats. Betalningsskyldigheten gällde skatteskulder som uppkommit mer än ett decennium före det att likvidatorn tillträtt sitt uppdrag och avsåg en summa på mer än 700 miljoner kronor. HFD fann att det inte var proportionerligt att låta likvidatorn bära hela detta betalningsansvar och jämkade med stöd av en regel om nedsättning av betalningsskyldigheten beloppet till endast två miljoner kronor. I denna bedömning var det av betydelse att målet gällde en ganska särpräglad situation, långt från sådana som företrädaransvaret primärt tar sikte på. Man kan säga att det brast i det sista ledet i proportionalitetsprövningen, där de negativa verkningarna av ett ingrepp mot den enskilde ska ställas mot vilka vinster som allmänna intressen gör på ingreppet ifråga. Avgörandet utgör således ett exempel på en bedömning av s.k. strikt proportionalitet och kan därför ha vidare intresse trots de ganska säregna förhållandena i just detta fall.Proportionalitet · p. 7 · s. 219