1.Beträffande erkännande av ett i annan medlemsstat i strid med Bryssel II-förordningens litispendensregel meddelat vårdnads- och underhållsavgörande, se beskrivning i avsnitt 3 ovan och 10 nedan av EU-domstolens dom den 16 januari 2019 i saken Liberato v. Grigorescu (mål C-386/17). Se också avsnitt 3 ovan om EU-domstolens beslut den 3 oktober 2019 i saken OF v. PG (mål C-759/18) avseende svensk domsrätt rörande föräldraansvar och underhåll enligt artikel 12(1)(b) Bryssel II-förordningen och artikel 3(d) underhållsförordningen.s. 944
2.Saken R v. P (mål C-468/18), avgjord av EU-domstolen den 5 september 2019, handlar om en inte ovanlig situation, där en make samtidigt och hos samma domstol väcker talan om såväl äktenskapsskillnad som vårdnad om och underhåll till barn. I det aktuella målet väckte käranden (fadern) dylik talan i sitt hemvistland Rumänien, medan svaranden (hustrun) och det gemensamma barnet bodde i Storbritannien. Trots hustruns jurisdiktionsinvändningar fann sig den rumänska domstolen på grund av makarnas gemensamma rumänska medborgarskap behörig att pröva ansökan om äktenskapsskillnad (se Bryssel II-förordningens artikel 3(1)(b)), men obehörig att pröva frågan om föräldraansvar. Detta överklagades inte, utan det var bara domsrätten i underhållsdelen som hamnade på EU-domstolens bord. I brist på parternas avtal regleras denna domsrätt, såvitt är av intresse här, av artiklarna 3 och 5 i EU:s underhållsförordning nr 4/2009. Förordningens artikel 3 ger käranden flera alternativ, däribland den domstol som behörigen prövar talan om någons rättsliga status (t.ex. äktenskapsskillnad) eller föräldraansvar, förutsatt att underhållsfrågan har samband med dessa. Artikel 5 lägger till att behörighet föreligger också om svaranden utan protester går i svaromål (s.k. tyst prorogation). Den rumänska domstolen blev osäker om den omständigheten att den saknar behörighet att pröva yrkandet om föräldraansvar medför att den även saknar behörighet att pröva yrkandet om underhållsskyldighet. Till saken hör nämligen att EU-domstolen i en tidigare dom (A v. B, mål C-184/14, SvJT 2017 s. 531–532) förklarat att, i en situation där talan om äktenskapsskillnad och talan om föräldraansvar väckts i olika medlemsstater, har underhållstalan domsrättsgrundande samband endast med talan om föräldraansvar. I sin nya dom klargör EU-domstolen att denna förtur för den domstol som prövar föräldraansvaret inte gäller när talan om äktenskapsskillnad, föräldraansvar och underhåll väckts hos samma domstol som dock förklarar sig obehörig att pröva föräldraansvaret. I detta läge kan käranden enligt EUdomstolen antingen återkalla sitt underhållsyrkande för att kunna väcka det tillsammans med yrkandet om föräldraansvar eller låta det kvarstå och få det prövat av den domstol som ska pröva ansökan om äktenskapsskillnad.s. 944
3.Den 10 juli 2019 avgjorde EU-domstolen saken EP v. FO (mål C-530/18) genom ett beslut (dvs. inte genom en dom), eftersom den fann att svaret klart kunde utläsas av rättspraxis eller inte lämnade utrymme för rimligt tvivel. Det rörde sig om tolkning av artikel 15 i Bryssel II-förordningen, som gör det möjligt för domstol i barnets hemvistland att i undantagsfall överföra mål om föräldraansvar till domstol i ett annat medlemsland som barnet har en särskild anknytning till, förutsatt att sistnämnda domstol är bättre lämpad att pröva målet. EU-domstolen slog fast att det faktum att det föreligger en sådan särskild anknytning, som den närmare definieras i artikeln, inte i sig innebär att domstol det andra medlemslandet också är bättre lämpad att pröva målet. Finner domstolen i barnets hemvistland att barnet har starkare anknytning till sitt hemvistland än det andra medlemslandet, räcker det för att utesluta överföringen. En annan fråga var huruvida skillnaderna mellan de två medlemsländernas rättsregler fick beaktas vid lämplighetsprövningen. Enligt EU-domstolen får skillnader i materiell rätt inte beaktas, eftersom det skulle strida mot principerna om ömsesidigt förtroende. Processrättsliga skillnader, såsom rörande inhämtande av bevisning eller prövning bakom lyckta dörrar och av specialdomstolar, fick dock beaktas om de tillförde ett konkret faktiskt mervärde när det gällde att fatta ett beslut som tar hänsyn till barnets bästa.s. 945
4.EU-domstolens stora avdelning meddelade den 26 mars 2019 sin dom i saken SM v. Entry Clearance Officer (mål C-129/18), rörande en brittisk tjänstemans avslag av en algerisk medborgares ansökan om inresetillstånd i egenskap av adopterat barn till en fransk EU-medborgare. Enligt artikel 2(2)(c) i direktiv 2004/38 om unionsmedborgares och deras familjemedlemmars rätt att fritt röra sig och uppehålla sig inom medlemsstaternas territorier har EU-medborgarnas minderåriga ”släktingar i rakt nedstigande led” rätt att resa in, varvid begreppet ska ges en självständig och enhetlig tolkning i hela unionen. Begreppet anses normalt inbegripa adoptivbarn, men frågan var om ett övertagande av vårdnaden enligt det algeriska sharia-grundade institutet kafala verkligen motsvarade en adoption. EU-domstolen besvarade denna fråga nekande med hänvisning till att kafala enligt algerisk rätt inte medför att det uppkommer ett föräldrabarnförhållande mellan barnet och dess vårdnadshavare, bl.a. eftersom kafala inte ger rätt till arv, upphör när barnet blir myndigt och kan upphävas på ansökan av de biologiska föräldrarna eller vårdnadshavaren. Barnet kunde däremot anses vara förmånstagare enligt samma förordnings artikel 3(2)(a), som ålägger den mottagande medlemsstaten att underlätta inresa för familjemedlemmar vilka inte omfattas av artikel 2(2) men efter noggrann undersökning visas att i det land från vilket de har kommit vara beroende av eller bo hos den unionsmedborgare som har primär uppehållsrätt. — Avgörandet är intressant bl.a. eftersom det i viss mån frikopplar invandringsmyndigheternas prövning från erkännandet av sådana utomlands uppkomna familjerättsliga band vilka den mottagande medlemsstaten av någon anledning inte vill erkänna som sådana. Domen kan ställas mot EU-domstolens tidigare Coman-dom (C-673/16), där domstolen i motiven utgick från medlemsstaternas skyldighet att vid prövning av uppehållsrätt under vissa förutsättningar ”erkänna” samkönade äktenskap ingångna i en annan medlemsstat. EU-domstolens nya dom föranleder vidare frågan om huruvida det islamrättsliga kafala, trots att det inte anses motsvara adoption i EU-rättens mening, omfattas av de autonoma svenska reglerna om erkännande av utländska adoptioner i 4–9 §§ lagen (2018:1289) om adoption i internationella situationer. Ett tungt argument mot detta utgörs av lagens 10 §, enligt vilken ett i Sverige erkänt utländskt adoptionsbeslut i fråga om rättsverkningar i princip likställs med en svensk adoption, dvs. adoptivbarnet ska anses som adoptivförälderns barn och inte som barn till sina biologiska föräldrar, vilket kan medföra mera långtgående verkningar än de som man haft anledning att räkna med vid rättsförhållandets tillkomst. Enligt förarbetena (prop. 2017/18:121 s. 168) förutsätter lagens erkännanderegler att det är fråga om ett institut som kan jämställas med svensk adoption, dock utan att det krävs att rättsverkningarna i alla delar är desamma. Å ena sidan måste det vara fråga om en situation som karaktäriseras av att adoptivföräldern varaktigt har tagit upp den adopterade som sitt barn, men även en adoption som i ursprungslandet kan hävas eller innebär att barnet bibehåller en rättslig relation till sin biologiska familj kan omfattas av lagen. En bedömning måste enligt propositionen göras utifrån omständigheterna i det enskilda fallet, varvid ett beslut som snarare liknar fosterhemsplacering inte kan erkännas som adoption. Gränsdragningen kan således inte betecknas som helt klar, men övervägande skäl talar enligt min mening mot att likställa kafala med adoption. Tilläggas kan att 1993 års Haagkonvention om skydd av barn och samarbete vid internationella adoptioner, vilken i enlighet med lag (1997:191) gäller som svensk rätt, enligt sin artikel 2(2) endast omfattar adoptioner som skapar ett varaktigt föräldra-barnförhållande, medan 1996 års Haagkonvention om föräldraansvar och åtgärder till skydd för barn, som likaledes gäller som svensk rätt (se lag 2012:318), i artikel 3(e) uttryckligen nämner kafala som en åtgärd vilken omfattas av konventionen och därför i princip ska erkännas, låt vara att dess rättsverkningar inte blir desamma som av en adoption. Att ett utländskt rättsinstitut saknar motsvarighet i svensk rätt (s.k. typfrämmande rättsinstitut) hindrar i varje fall inte institutets erkännande här i riket, se redan RH 1993:116. Närmare om kafala se Sayed i Essays in Honour of Michael Bogdan, 2013, s. 507–520.s. 945
5.Ett i det närmaste revolutionerande avgörande är HD:s beslut NJA 2019 s. 504, där en amerikansk moderskapsdom, som fastställde ett i USA genomfört surrogatmoderskap, utan stöd i svensk lag erkändes här i riket. Målet gällde ett svenskt sambopar, som kontrakterat en amerikansk kvinna vilken för paret fött ett barn efter att en anonym donators ägg befruktats utanför kroppen med användning av mannens spermier. Förfarandet var helt i enlighet med lokal amerikansk lag och en amerikansk domstol förklarade redan före barnets födelse att den svenska kvinnan skulle bli barnets ”legal parent” medan surrogatmodern förklarades ”not to be the mother of the child”. Knappt ett år efter att paret med barnet återvänt till Sverige separerade de. Mannens faderskap var oproblematiskt, utan målet handlade om den svenska kvinnans rättsliga relation till barnet, som fortsatte att leva med henne. Till saken hör att separationen medförde att kvinnan inte längre kunde adoptera barnet utan att samtidigt utsläcka mannens föräldraskap (se 4 kap. 21 § föräldrabalken). HD konstaterade att utgångspunkten är att en utländsk dom inte erkänns i Sverige utan uttryckligt stöd i lag. Medan 7 § lagen om internationella faderskapsfrågor reglerar giltigheten av utländska faderskapsavgöranden finns det ingen motsvarande reglering om utländska moderskapsdomar. Surrogatmoderskap tillåts inte inom den svenska hälso- och sjukvården eftersom det anses utgöra en etiskt oförsvarbar människohandel. Samtidigt väljer många ofrivilligt barnlösa svenska par att åka utomlands för att skaffa barn på detta sätt och de så tillkomna barnens bästa måste sättas i första rummet. HD hänvisar till Europeiska människorättsdomstolens ställningstaganden, i synnerhet dess formellt icke bindande rådgivande yttrande den 10 april 2019 (application no. P16-2018-001), där domstolens Grand Chamber slog fast att en absolut omöjlighet att få till stånd ett rättsförhållande mellan barnet och den tilltänkta modern vore oförenlig med barnets bästa intressen, skyddade av europeiska människorättskonventionens artikel 8 (”Rätt till skydd för privat- och familjeliv”). Enligt Strasbourgdomstolen kräver denna artikel dock inte att moderskapet erkänns ab initio, utan alternativa vägar, såsom adoption, kan vara tillfyllest, förutsatt att de är snabba och effektiva. Någon sådan möjlighet existerade dock inte i det aktuella svenska fallet på grund av parets separation, samtidigt som barnets fyraåriga familjeliv med den tilltänkta modern hade blivit ”en praktisk realitet”. Med hänsyn till att det inte fanns något lämpligare sätt att tillgodose barnets rätt såg HD inte någon annan utväg än att erkänna den amerikanska moderskapsdomen. — Till HD:s avgörande har fogats justitierådens gemensamma yttrande, där de medger att erkännandet innebär att flera viktiga rättsprinciper får ge vika eller inte fullt ut kan upprätthållas, såsom att barnets rätt till kunskap om sitt ursprung inte kan garanteras och att det inte kan ske någon egentlig bedömning av den tilltänkta moderns lämplighet. Enligt yttrandet finns det därför anledning för lagstiftaren att utreda alternativa möjligheter, inklusive adoption, för dessa fall. En anmärkningsvärd följd av avgörandet synes vara att den utländska moderskapsdomen inte erkänns så länge adoptionsalternativet står till förfogande, dvs. så länge det tilltänkta föräldraparet är makar eller fortsätter sitt samboende. Det kan också noteras att HD fokuserar på barnets bästa, medan den svenska kvinnans intresse inte tas i beaktande. Avgörandet diskuteras närmare av Bogdan, SvJT 2019 s. 700–704 och Hellner, JT 2019–20 s. 433–447. Jfr numera utredningsförslaget i SOU 2021:56.s. 947
6.En viss vidareutveckling av NJA 2019 s. 504 utgörs av det endast sex månader senare meddelade HD-beslutet NJA 2019 s. 969. I detta mål, avgjort av andra justitieråd, var det en ensamstående svensk kvinna som i USA träffat avtal om surrogatmoderskap med en amerikansk kvinna, som sedan födde ett barn med användning av ett ägg från en anonym donator befruktat utanför kroppen med anonymt donerade spermier. En amerikansk domstol förklarade redan före barnets födelse den svenska kvinnan vara dess rättsliga moder. Efter barnets födelse fick barnet ett födelsebevis där den svenska kvinnan angavs som barnets enda förälder. Efter att kvinnan återvänt till Sverige tillsammans med barnet försökte hon att få adoptera det, men hennes ansökan avslogs med motiveringen att hon hade betalat för surrogatmoderns tjänster, vilket strider mot vederlagsförbudet i 4 kap. 10 § föräldrabalken. Hon ansökte därför om att den amerikanska domen skulle erkännas i Sverige. HD konstaterade, med hänvisning till NJA 2019 s. 504, att det finns ett visst begränsat utrymme att även utan stöd i lag erkänna utländska statusdomar. Den hänvisade också till att barnets bästa ska sättas i första rummet och att ett icke-erkännande av en ”faktisk familjerelation” vore till en så betydande nackdel för barnet att andra motstående hänsyn kan ges endast begränsad vikt. I likhet med NJA 2019 s. 504 markerade dock HD att ett erkännande förutsätter att barnets rätt inte kan tillgodoses på något lämpligare sätt, exempelvis genom en adoption. Enligt HD var det i det aktuella fallet inte uteslutet att en ny adoptionsansökan vore framgångsrik, men detta var osäkert och skulle bli förenat med en inte obetydlig tidsutdräkt till nackdel för barnet. HD:s slutsats blev därför att det inte fanns något lämpligare sätt att tillgodose barnets rätt till privatliv än att erkänna den amerikanska domen. — HD anser i detta mål en faktisk familjerelation ha etablerats redan en relativ kort tid efter barnets födelse (vid tiden för ansökan fyra månader, vid tiden för HD:s avgörande 14 månader), vilket var rimligt, särskilt om man beaktar att ett icke-erkännande av den amerikanska domen skulle göra barnet helt föräldralöst i såväl svenska som amerikanska ögon (i motsats till NJA 2019 s. 504, där faderskapet var etablerat). Det nya avgörandet synes vidare ställa något lägre krav på att adoptionsvägen inte ska anses utgöra ett lämpligt alternativ. Tilläggas kan att referenten (JustR Runesson) var skiljaktig i fråga om motiveringen och menade att redan den omständigheten, att en föräldrarelation erkänns utomlands, gör att nackdelarna av ett icke-erkännande i Sverige är sådana att andra motstående hänsyn kan ges endast begränsad vikt i det enskilda fallet, om dessa nackdelar inte i möjligaste mån undviks. Jag håller med om detta och förstår det sistnämnda villkoret så att behovet av att undvika s.k. haltande rättsförhållanden kan variera beroende på bl.a. de inblandades anknytning till Sverige och det främmande landet i fråga.s. 948
7.Högsta förvaltningsdomstolens avgörande HFD 2020 ref. 13 handlar om två kvinnor som har levt tillsammans i Island. En av kvinnorna födde 2012 ett barn efter assisterad befruktning genom insemination. I det isländska födelsebeviset angavs båda kvinnorna som föräldrar enligt isländsk lag. Efter att kvinnorna 2016 gifte sig och tillsammans med barnet flyttade till Sverige, vägrade Skatteverket att i folkbokföringen registrera någon relation mellan barnet och den kvinna som inte fött det, med motivering att det saknas lagstöd för erkännande av den isländska föräldrafastställelsen. Enligt kvinnorna betydde detta en kränkning av artiklarna 8 (respekt för privat- och familjeliv) och 14 (förbud mot diskriminering) i den europeiska människorättskonventionen, vilken utgör en del av svensk rätt. HFD fann att någon dylik kränkning inte hade skett och fastställde Skatteverkets beslut, bl.a. med hänvisning till att avsaknaden av registrering inte medfört oövervinneliga praktiska problem för de berördas liv som en familj i Sverige och att svensk rätt erbjöd dem alternativa vägar att etablera en rättslig föräldrarelation, såsom adoption. — HFD bekräftar det traditionella svenska kravet på lagstöd för erkännande av utländska statusavgöranden, låt vara att målet endast handlade om folkbokföring, vilken inte binder andra domstolar och myndigheter, exempelvis om frågan om föräldrarelationen aktualiseras i en arvstvist. En närmare analys av Europakonventionens relevanta artiklar faller utanför ramen för denna rättsfallsöversikt, se därom Pettersson i Juridisk publikation, nr 2/2020, s. 225–242.s. 949
8.HD-beslutet NJA 2020 s. 929 rör svensk domstols möjligheter att häva faderskap när den i folkbokföringen antecknade mannens identitet inte är helt klarlagd. Modern i målet gifte sig 2003 i Somalia. Hon lämnade ensam landet 2007 och efter att under en period varit bosatt i Italien kom 2012 till Sverige tillsammans med en dotter som var född i Italien och vars fader var en man som hon haft ett förhållande med där. Eftersom hon i samband med ankomsten till Sverige registrerades i folkbokföringen som alltjämt gift med den man som hon gift sig med 2003 antecknades denne dock som fader till barnet. Barnet yrkade i svensk domstol att detta faderskap skulle hävas. Problemet var att folkbokföringens uppgifter om svaranden var så knapphändiga att det var svårt att fastställa vem domen skulle avse. En brist i detta avseende innebär i princip ett rättegångshinder som leder till att talan avvisas. HD påpekade dock att anteckningen i folkbokföringen grundats på Skatteverkets bedömning att det förelåg en sådan faderskapspresumtion som avses i 2 § lagen (1985:367) om internationella faderskapsfrågor. En sådan anteckning bör normalt äga vitsord, även om den kan komma att ifrågasättas. Uppgifternas knapphändighet bör inte vara något hinder mot en talan om hävande av faderskapet. Barnet skulle i annat fall berövas möjligheten att överhuvudtaget föra sådan talan i allmän domstol, vilket skulle framstå som stötande. — Jfr i tidigare rättspraxis NJA 1983 s. 639 och 2017 s. 430.s. 949
9.EU-domstolens dom den 4 juni 2020 i saken FX v. GZ (mål C-41/19) handlar om behörighet i fråga om en underhållstvist. Efter att en i Tyskland bosatt fader genom polsk dom ålagts betala underhåll till sin dotter i Polen ansökte dottern om verkställighet i Tyskland. Fadern bestred verkställighetsförfarandet med motiveringen att det aktuella utestående underhållsbidraget redan hade betalats, delvis direkt och delvis genom den polska Underhållsbidragsfonden, till vilken han enligt sin ekonomiska förmåga hade återbetalat de belopp som fonden betalat till barnet. EU-domstolen ställdes mot denna bakgrund inför frågan om prövningen av faderns invändning omfattas av EU:s underhållsförordning nr 4/2009. Domstolen besvarade frågan jakande och hänvisade till att faderns invändning har ett nära samband med verkställighetsförfarandet, vilket enligt förordningens artikel 41(1) regleras av lagen i den verkställande medlemsstaten och ska ske på samma villkor som i fråga om den statens egna domar. Det skulle strida mot förordningens mål avseende enkelhet och skyndsamhet om domstolen i den verkställande medlemsstaten skulle vara tvungen att förklara sig obehörig att pröva invändningen och hänvisa parterna till domstolarna i domens ursprungsland. Det ankommer därför på domstolen i verkställighetslandet att pröva faderns invändning och huruvida den bevisning som han åberopat till stöd för den påstådda betalningen kan tillåtas och styrker hans påståenden. — Domstolen nämner i förbigående också att bedömningen inte påverkas av att en del av betalningen förskotterats av ett offentligt organ (Underhållsbidragsfonden), eftersom fondens ingripande endast avsåg betalningssättet.s. 950
10.I EU-domstolens dom den 17 september 2020 i saken WV v. Landkreis Harburg (mål C-540/19) rörde det sig om tysk domstols behörighet enligt artikel 3(b) i underhållsförordningen nr 4/2009 att pröva ett tyskt offentligt organs regresstalan mot en i Österrike hemmahörande underhållsskyldig för att erhålla återbetalning av belopp som utbetalats till en underhållsberättigad med hemvist i Tyskland. Enligt nämnda artikel kan underhållstvister tas upp av bl.a. domstolen i den ort där den underhållsberättigade har hemvist. EU-domstolen påpekade att stadgandets lydelse inte kräver att talan väcks av den underhållsberättigade själv. Varken förordningens syften eller dess systematik hindrar stadgandets tillämpning på ett offentligt organs regresstalan. Domstolens kom därför fram till att artikel 3(b) är tillämplig även i dessa fall. — Det bör dock nämnas att det även i regressfall är den underhållsberättigades och inte det offentliga organets hemvist som är domsrättsgrundande.s. 951
11.I NJA 2019 s. 704 kom HD fram till att ett barn vid tiden för det påstådda olovliga kvarhållandet i Sverige hade hemvist här i riket och att det därför inte skulle återflyttas till Belgien i enlighet med verkställighetslagen (1989:14). Föräldrarna och barnet hade ostridigt hemvist i Belgien när modern och det knappt treåriga barnet med faderns medgivande i januari 2018 begav sig till Sverige. Någon tidsgräns för vistelsen i Sverige bestämdes inte, utan berodde enligt fadern på hur länge modern behövde ta hand om sina föräldrar. Modern folkbokförde dock barnet i Sverige varvid hon oriktigt angav sig själv som ensam vårdnadshavare, anmälde barnet som utflyttat från Belgien samt ställde det i kö till svensk förskola, allt detta utan att informera fadern. I december 2018 yrkade modern vid svensk domstol att tillerkännas ensam vårdnad om barnet. Enligt fadern var det först då han förstod att modern hade för avsikt att med barnet stanna i Sverige. Han ansåg därför att barnet sedan december 2018 olovligen kvarhållits och ansökte i februari 2019 om att barnet skulle överflyttas till Belgien. Enligt verkställighetslagen och den bakomliggande Haagkonventionen, vilken i enlighet med Bryssel II-förordningens artikel 11 i princip tillämpas mellan EU:s medlemsstater, förutsätter detta att kvarhållandet var olovligt enligt lagen i den stat där barnet hade hemvist omedelbart före kvarhållandet. Begreppet hemvist definieras inte i dessa instrument, men anses enligt HD med hänvisning till EUdomstolens praxis ta sikte på faktiska förhållanden, vilket medför att föräldrarnas eventuella överenskommelse därom är av begränsad betydelse om det inte kommit till uttryck i konkreta åtgärder. Hänsyn ska tas till en rad andra omständigheter, varierande på barnets ålder. När det gäller ett litet barn är det enligt HD framför allt familjeförhållandena som är relevanta och dessa beror på de personer som barnet bor tillsammans med och som faktiskt tar hand om det. Det aktuella barnet hade i december 2018 vistats i Sverige i elva månader, vilket enligt HD är en förhållandevis lång tid för ett så litet barn. Det har hela sitt liv bott med modern som rent faktiskt har haft ansvaret för det, och hade i augusti 2018 börjat i svensk förskola. Modern hade visserligen inte informerat fadern om sina förehavanden rörande barnet, men fadern hade fram till december 2018 godtagit att vistelsen i Sverige inte var bestämd i tiden. Sammantaget fick Sverige anses att i december 2018 varit den plats som avspeglade var barnet var integrerat i socialt hänseende och familjehänseende. Barnet hade således vid den tidpunkten hemvist i Sverige och kvarhållandet var inte olovligt i lagens mening. — Avgörandet bekräftar det kända faktum att den bortförande resp. kvarhållande förälders manipulativa eller t.o.m. lagstridiga beteende tyvärr ofta belönas i denna typ av mål.s. 951
12.Hovrättsavgörandet RH 2019:45 föregicks av att svensk domstol i juni 2015 anförtrodde modern ensam vårdnad om ett barn fött 2014, varpå fadern i april 2018 väckte talan mot modern och begärde att ensam vårdnad skulle överföras till honom. På grund av svårigheterna att nå modern med delgivning förordnade tingsrätten en god man för henne och bestämde i juni 2018 att föräldrarna interimistiskt skulle ha gemensam vårdnad, eftersom detta kunde ge fadern bättre möjlighet att skaffa information om var modern befann sig. I januari 2019 anmälde sig ett ombud för modern och uppgav att hon sedan mer än ett år (dvs. sedan tiden före faderns stämningsansökan) bodde i Grekland tillsammans med barnet. Detta gav upphov till frågan om svensk domstols behörighet att pröva faderns talan. Enligt huvudregeln i Bryssel II-förordningens artikel 8(1) var svaret beroende av barnets hemvist vid tiden för talans väckande. Hovrätten noterade att förordningen inte innehåller någon hemvistdefinition men att EU-domstolen i flera avgöranden (t.ex. Mercredi, mål C-497/10) uttalat sig om hur begreppet ska tolkas. Det ska ges en egen betydelse mot bakgrund av bestämmelsens sammanhang och förordningens mål och motsvarar den plats som enligt de objektiva omständigheterna utgör centrum för barnets liv. Hovrätten konstaterade bl.a. att modern inte uppgett någon kontrollerbar adress i Grekland där hon påstått sig bo sedan november 2017 och inte heller lämnat uppgift om barnets påstådda grekiska förskola. Modern och barnet var svenska medborgare och var vid tiden för talans väckande folkbokförda i Umeå, där modern uppbar svenskt underhållsstöd fram till 2019. Vid en sammantagen bedömning kom hovrätten fram till att barnet vid tiden för talans väckande hade hemvist i Sverige och att det följaktligen förelåg svensk domsrätt att pröva faderns vårdnadsyrkande. — Det bör observeras att detta mål inte aktualiserade frågan om olovligt barnbortförande, eftersom modern, även om hon verkligen i november 2017 skulle ha flyttat till Grekland med barnet, i egenskap av ensam vårdnadshavare fram till juni 2018 hade rätt att göra det även utan faderns medgivande.s. 952
13.Ett exempel på att internationell privat- och processrätt kan vara av straffrättslig relevans är EU-domstolens dom den 19 november 2020 i saken ZW v. Staatsanwaltschaft (mål C-454/19). Tyska sociala myndigheter hade på grund av ett barns beteendestörningar överfört bl.a. rätten att besluta om var barnet skulle bo till en särskilt förordnad vårdnadshavare. Modern tog dock barnet till Rumänien utan att myndigheterna eller den särskilt förordnade vårdnadshavaren underrättats därom. Hon åtalades i enlighet med den tyska brottsbalkens 235 §, som skiljer mellan gränsöverskridande barnbortföranden och bortföranden inom Tyskland. De sistnämnda är kriminaliserade endast om det förekommit våld, hot eller bedrägligt beteende, medan dessa brottsrekvisit inte behöver vara uppfyllda vid bortföranden till ett annat land, oavsett om landet i fråga är en EU-medlemsstat eller ej. Detta gav upphov till frågan huruvida denna särbehandling inte inskränker EU-medborgarnas fria rörlighet enligt artikel 21 FEUF (familjen var rumänska medborgare). EU-domstolen konstaterade att en sådan inskränkning kan vara motiverad om den grundar sig på objektiva skäl av allmänintresse och står i proportion till sitt legitima syfte. Åtskillnaden i 235 § grundade sig på uppfattningen att ett bortförande till utlandet medför praktiska svårigheter vad gäller erkännande av tyska rättsavgöranden. Enligt EU-domstolen var det dock fel att i detta avseende likställa EU:s medlemsstater med tredjeländer, eftersom Bryssel II-förordningen nr 2201/2003, som kräver att olovligt bortförda barn ska återlämnas, bygger på ömsesidigt erkännande av avgöranden och principen om ömsesidigt förtroende. Varje medlemsstat, förutom under exceptionella omständigheter, har enligt EUdomstolen skyldighet att utgå från att alla de andra medlemsstaterna iakttar unionsrätten. Artikel 21 FEUF hindrar därför att en medlemsstats lagstiftning bestraffar barnbortföranden till en annan medlemsstat hårdare än bortföranden inom landets gränser.s. 952