1.Arbetsdomstolens beslut AD 2020 nr 35 handlar om partshabilitet av ett engelskt bolag, vilket inför svensk domstol stämdes av en (f.d.) anställd som arbetat i Sverige och ansåg sig ha blivit uppsagd utan saklig grund. Bolaget, med det svenskklingande namnet Bygg & Hantverk Limited, var registrerat och hade sitt säte i England, men dess ställföreträdare och enda aktieägare var bosatt i Sverige. Ett par månader efter talans väckande upplöstes bolaget i England, varmed det enligt engelsk rätt förlorade förmågan att vara part i rättegång. Tingsrätten avvisade därför arbetstagarens talan. Arbetsdomstolen noterade att arbetstagaren vanligtvis utfört sitt arbete i Sverige, vilket gav svensk domsrätt enligt Bryssel Ia-förordningen nr 1215/2012 och medförde att svensk rätt var anställningsavtalets avtalsstatut enligt Rom I-förordningen nr 593/2008, men att lagval beträffande juridiska personers rättskapacitet enligt oskrivna svenska internationellt privaträttsliga regler avgörs av bolagets personalstatut, dvs. in casu engelsk rätt. Enligt engelsk rätt, som den tolkats av Arbetsdomstolen, kan ett bolag upplöst genom s.k. voluntary striking off inte vara part i något rättsligt förfarande. Den som anser sig ha ett avtalsförhållande med bolaget eller rättsligt anspråk på bolaget kan dock hos domstol ansöka om återregistrering och ett återregistrerat bolag kan svara i domstol. En ansökan om att ett engelskt bolag ska återregistreras kan dock inte prövas av svensk domstol (se regeln om exklusiv behörighet i artikel 24(2) i Bryssel Ia-förordningen). Detta dilemma löste Arbetsdomstolen genom att återförvisa målet till tingsrätten med instruktionen att arbetstagaren, innan domstolen tar ställning till avvisningsfrågan, ska beredas tillfälle att uppge om han önskar begära att bolaget åter ska registreras och i så fall ges möjlighet att göra det (uppenbarligen i England). — Att en svensk företagare bedriver näringsverksamhet i Sverige genom ett bolag registrerat i England utgör enligt EUdomstolens dom i saken Centros (mål C-212/97) inte något kringgående av lagen utan ett legitimt bruk av den fria etableringsrätten inom EU.s. 940
2.Frågan om svensk domstols behörighet att pröva en ansökan om anordnande av godmanskap för en 82-årig utländsk kvinna, som saknade svenskt uppehållstillstånd men sedan ett par år var boende hos sin dotter i Sverige, prövades av Svea hovrätt i RH 2020:34. I motsats till förvaltarskap regleras denna fråga inte uttryckligen i 5 kap. lagen (1904:26) om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap och förmynderskap, men hovrätten kom med hänvisning till vissa lagförarbeten fram till att lagens regler om förvaltarskap i princip även kan tillämpas på godmanskap, vilket bl.a. betydde att svensk jurisdiktion var beroende av kvinnans svenska hemvist. Detta gäller dock enligt hovrätten inte specialregeln i 5 kap. 2 §, enligt vilken rätten före beslutet genom UD ska inhämta upplysning om huruvida förmynderskap kommer att anordnas i utlänningens hemland (medborgarskapsland), eftersom det vid godmanskap, som till skillnad från förvaltarskap inte begränsar den berördes rättshandlingsförmåga, inte föreligger risk för motstridiga rättshandlingar av svensk god man och förvaltaren i hemlandet. Hovrätten ställdes också inför frågan om huruvida den aktuella personen trots att hon saknade uppehållstillstånd kunde anses ha hemvist i Sverige. Hemvist definieras i lagens 7 kap. 2 § som bosättning vilken är stadigvarande, vilket normalt förutsätter uppehållstillstånd, men hovrätten fann, med hänvisning till bl.a. NJA 1995 s. 238, att omständigheterna sammantaget var sådana att kvinnan fick anses ha hemvist i Sverige, varvid hovrätten framhöll att hon hade ”ett starkt rättsligt intresse av att få frågan om godmanskap prövad”. — Sistnämnda argument, lånat från NJA 1995 s. 238, innebär egentligen att man manipulerar hemvisten för att uppnå önskat resultat. Skyldigheten att genom UD kolla att förmynderskap inte kommer att anordnas i utlänningens hemland synes ha blivit obsolet, se SOU 2003:51 s. 168.s. 941
3.I Patent- och marknadsöverdomstolens dom den 16 mars 2020 (mål PMT 3491-16) blev ställföreträdaransvaret avseende en brittisk juridisk person inte prövat som en associationsrättslig fråga utan som en fråga om utomkontraktuellt ansvar (se närmare i avsnitt 8 nedan).s. 942