Stycket

2.Frågan om svensk domstols behörighet att pröva en ansökan om anordnande av godmanskap för en 82-årig utländsk kvinna, som saknade svenskt uppehållstillstånd men sedan ett par år var boende hos sin dotter i Sverige, prövades av Svea hovrätt i RH 2020:34. I motsats till förvaltarskap regleras denna fråga inte uttryckligen i 5 kap. lagen (1904:26) om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap och förmynderskap, men hovrätten kom med hänvisning till vissa lagförarbeten fram till att lagens regler om förvaltarskap i princip även kan tillämpas på godmanskap, vilket bl.a. betydde att svensk jurisdiktion var beroende av kvinnans svenska hemvist. Detta gäller dock enligt hovrätten inte specialregeln i 5 kap. 2 §, enligt vilken rätten före beslutet genom UD ska inhämta upplysning om huruvida förmynderskap kommer att anordnas i utlänningens hemland (medborgarskapsland), eftersom det vid godmanskap, som till skillnad från förvaltarskap inte begränsar den berördes rättshandlingsförmåga, inte föreligger risk för motstridiga rättshandlingar av svensk god man och förvaltaren i hemlandet. Hovrätten ställdes också inför frågan om huruvida den aktuella personen trots att hon saknade uppehållstillstånd kunde anses ha hemvist i Sverige. Hemvist definieras i lagens 7 kap. 2 § som bosättning vilken är stadigvarande, vilket normalt förutsätter uppehållstillstånd, men hovrätten fann, med hänvisning till bl.a. NJA 1995 s. 238, att omständigheterna sammantaget var sådana att kvinnan fick anses ha hemvist i Sverige, varvid hovrätten framhöll att hon hade ”ett starkt rättsligt intresse av att få frågan om godmanskap prövad”. — Sistnämnda argument, lånat från NJA 1995 s. 238, innebär egentligen att man manipulerar hemvisten för att uppnå önskat resultat. Skyldigheten att genom UD kolla att förmynderskap inte kommer att anordnas i utlänningens hemland synes ha blivit obsolet, se SOU 2003:51 s. 168.s. 941