Stycket

28.I en försvarlighetsbedömning som annars i många hänseenden framstår som lika mellan länderna (och som vi här därför inte går närmare in på), vill vi lyfta fram en intressant fråga, som även den har vissa kopplingar till det strax tidigare ovan berörda begreppet ”avvärja”: frågan om (och i så fall när) den angripne, för att hålla sig inom det rättsenliga, kan behöva ta till flykten, tillkalla hjälp, och så vidare. I Finland finns inte något sådant påbud, om det inte rör sig om angrepp från underårig eller otillräknelig. I Sverige, däremot, ser situationen annorlunda ut inte minst efter HD:s dom i NJA 2005 s. 237. I detta mål stod en 19-årig man åtalad för mord, för att med kniv ha huggit ihjäl en annan ung man. Den tilltalades version av händelseförloppet lades till grund för bedömningarna: den andre, sedermera dödade (A) hade attackerat den tilltalade (B) med kniv, och det våld som B hade brukat, med ett antal svåra knivhugg, hade skett i försvarssyfte. A hade först huggit B, och B hade därefter huggit tillbaka för att försvara sig. I en kontinuerlig attack från A — dock utan att A hade lyckats hugga B någon mer gång än den initiala — hade B, efter varje hugg som han utdelat mot A, tittat på A för att se om detta hugg hade lyckats avvärja vidare attack. När A fortsatte attacken efter ett sådant hugg från B, högg B igen. I HD menade majoriteten (tre av fem justitieråd) att B hade agerat uppenbart oförsvarligt och därmed inte kunde gå fri på grund av nödvärn. Motiveringen var främst att B borde ha kunnat söka — och ta till vara — alternativa handlingsvägar: bland annat hade han kunnat ta till flykten genom att ge sig in i något slags bakomliggande skogsområde. Majoriteten uttalade följande: Frågan blir … om det använda våldet klart avvikit från vad som behövts för att avvärja angreppet … Prövningen av om det kunnat krävas av B att han skulle ha handlat på annat sätt än han gjorde för att avvärja angreppet bör ske utifrån objektiva utgångspunkter. Händelsen utspelade sig mitt på dagen i ett område i närheten av bostadsbebyggelse där människor uppehöll sig; enligt B passerades platsen av ett par av hans kamrater strax innan A kom dit. B har uppgett att han inte hade någon bra flyktväg eftersom han bakom sig hade ett trädbevuxet område och en backe. Av hans uppgifter i förening med av åklagaren åberopade fotografier framgår emellertid att det var möjligt för honom att bege sig från platsen. Han kunde även räkna med att det fanns hjälp att få från människor i omgivningen. Vidare talar en jämförelse mellan B:s och A:s skador, liksom B:s uppgift att han höll A:s knivarm medan huggen utdelades, starkt emot att B befann sig i ett sådant underläge att det var erforderligt att tillgripa det dödliga våldet i stället för att besvara A:s angrepp på ett för denne mindre förödande sätt och därefter bege sig från platsen. Det har således funnits alternativa handlingssätt och dessa har varit av sådant slag att det även av en person i B:s ålder och utan särskild erfarenhet av en situation som den förevarande måste krävas att något av dem valts framför det dödliga våldet. Gärningen är med hänsyn till det anförda att bedöma som uppenbart oförsvarlig. Avgörandet är intressant av flera skäl. Ett sådant är att HD (majoriteten) här i fråga om tillämpningen av behövlighetskravet måste sägas ha avvikit kraftigt — eller kanske snarare fullständigt — från den ”frikostighet” och de ”breda marginaler” som alltsedan BrB:s ikraftträdande har menats böra prägla hanteringen inte bara av proportionalitetskravet utan också av behövlighetskravet (regleringen i BrB innebar i detta hänseende till och med en utvidgning av den angripnes rätt, jämfört med tidigare, i fråga om vad som kunde tillåtas enligt behövlighetskravet). Konsekvensen av HD:s dom i NJA 2005 s. 237, i den mån den skall anses alls böra lända till efterrättelse, blir här snarast att just i sådana svåra fall, där såväl angrepp som försvar är livshotande — och där man ur den angripnes synvinkel kunde tänka att behovet av breda marginaler gör sig extra tydligt gällande — görs i stället marginalerna närmast obefintliga. Avgörandet bör ges lågt prejudikatvärde, men tycks tyvärr i senare underrättspraxis ha tagits till intäkt bland annat för att långtgående krav får åläggas en tilltalad vars angripare dör genom försvaret.s. 790