Hela artikeln

Fotnoter

1. 1B för borgenär, G för gäldenär, F för fel. — Med betalningsanvisning (eller betalningsinstruktion) avses ett besked från B till G om hur han vill ha betalningen av sin fordring genomförd (exempelvis genom insättning på ett visst konto). En anvisningsbetalning är något annat. Det är — något förenklat — en anvisning från G till B om hur B kan göra sig betald av en viss tredje man (kontokortsbetalning är ett modernt exempel, checkbetalning ett föråldrat). Se Lindskog Betalning 2 uppl. 2018 (cit. Lindskog Betalning) 1.2.4.4. Det förekommer också att G på visst sätt styr sin betalning till (eller i allt fall avsedd för) B. Man kan då tala om en destineringsanvisning eller destineringsinstruktion. En destineringsanvisning kan liksom en betalningsanvisning vara felaktig och leda till att överförda medel hamnar hos F (exempelvis genom att G av misstag anvisar numret till en av B på F ställd faktura som F redan har betalat, vilket leder till en utbetalning från B till F). Då uppkommer en situation som har vissa likheter med en felaktig betalningsanvisning. Se vidare not 16 nedan. Det är emellertid inte den situationen som aktualiserades i ”Tandvårdsstödet”, och det är inte heller den situationen som är föremålet för denna artikel.
2. 2Den problemformuleringen är dock något förutfattande, eftersom det a priori inte vare sig kan eller bör uteslutas att både B och G är berättigade mot F, eventuellt i viss ordning och under särskilda förutsättningar (märk hänvisningen till Iversen i not 45 och till Hessler i not 46 nedan).
3. 3Se Lindskog Betalning 14.1.2.2. — Uttalandena görs i samband med att den principiella frågan om återkrav mot F behandlas (dvs. vad som ligger i F:s återbäringsskyldighet, oavsett mot vem). Emellertid hör frågan huruvida återkravet får göras gällande av B eller G dispositionsmässigt rätteligen hemma i avsnitt 15.2.5.2. En bättre strukturerad behandling av frågekomplexet kommer att eftersträvas i nästa upplaga.
4. 4Men den situation som var före i målet är inte helt identisk med det typfall som ligger till grund för mina uttalanden. Det som jag tar sikte på är fall av det slaget som avses i 29 § SkbrL, dvs. att G betalar till F efter en egen men felaktig bedömning om vem som får ta emot betalningen. Utgångspunkten är då att betalningen inte verkar befriande, men omständigheterna (B:s inverkan samt god tro hos G) kan föranleda motsatsen. I målet betalade G enligt B:s felaktig betalningsanvisning. Utgångspunkten är då att betalningen verkar befriande, men omständigheterna (ond tro hos G) kan föranleda motsatsen. Som skall framgå i det följande är det inte givet att skillnaden saknar betydelse.
5. 5Så inte heller i min bok Betalning (även om man kan sluta sig till min uppfattning genom olika uttalanden, vilket tingsrätten också gjorde).
6. 6Om förklaringen sammanfaller med tingsrättens bedömning meddelar HD inte prövningstillstånd i hovrätten och får alltså tingsrättens dom laga kraft. Gör HD en annan bedömning meddelar HD prövningstillstånd i hovrätten och lämnar målet åter dit för att avgöras på grundval av det av HD förklarade rättsläget.
7. 7I förarbetena (prop. 2015/16:39 s. 79) uttalas det att HD skall visa viss försiktighet med att utnyttja möjligheten till språngdispens. För egen del kan jag inte se något skäl att för språngsdispens ställa högre krav på prejudikatintresse än vad som gäller i allmänhet. Det hindrar inte att de olägenheter som en hoppande instansordning kan ha i det enskilda fallet bör beaktas.
8. 8Formuleringen är inte helt lyckad. Den är således vidare än den fråga som målet gällde i det att kopplingen till B:s betalningsanvisning saknas. Vidare borde ordet ”åter” inte ha varit med (det var ju B som krävde men G som hade betalat till F; frågan var alltså om B fick göra gällande G:s återkrav). Att betydelsen av subjektiva förhållanden på G:s sida inte nämndes är dock inte mycket att säga om. — En annan fråga, som inte aktualiserades i målet, är vem som rättsligt sett var medelsmottagare. Var det kontohavaren (F) eller kontohållaren? Vid en insättning på fel skattekonto är Skatteverket och inte kontohavaren mottagare av medlen. Om G av misstag anger F:s skattekonto i stället för sitt eget, så rör det sig likväl om en betalning till Skatteverket och inte till F (jfr not 16 nedan). Men ett skattekonto är ett avräkningskonto. I målet rörde det sig om girerade medel, som förmodligen passerade F:s bankgiro för att krediteras dennes bankkonto. Det typiska bankkontot är rättsligt sett av ett annat slag än ett avräkningskonto. När G av misstag sätter in medel på F:s bankkonto, så handlar det om en betalning till F och inte till banken. G får då inget återkrav mot banken utan mot F. Se mitt tillägg i ”Skattekontot II” NJA 2016 s. 1074 ävensom Lindskog Betalning 3.4.4.2 och 8.4.1.4. Men detta uppfattas förmodligen som så självklart att frågan nästan aldrig problematiseras. I detta fall kan det f.ö. sättas i fråga om inte F (i det hänseende som här är aktuellt) skall anses ha mottagit medlen redan när de krediterades hans bankgiro sålunda att vad som skedde därefter var irrelevant för frågan om vem som var medelsmottagare (dvs. för frågan om vem som var rätt gäldenär till återkravsfordringen).
9. 9Justitiesekreteraren kom dock i sitt betänkande till ett annat slut (möjligen något förledd av den inte helt lyckade formuleringen av den dispenserade rättsfrågan). Något förenklat och kanske inte alldeles rättvist kan resonemanget sammanfattas så, att betänkandet utgick från dels att målet rörde frågan om direktkrav, dels ett antagande om att rättsordningen intog en sådan grundrestriktiv inställning till sådana krav att det uteslöt att B skulle kunna gå ”direkt” på F (dvs. med överhoppande av G). Se vidare not 59 nedan.
10. 10Med artikeln får jag också anledning till ett visst behövligt beredningsarbete inför en ny upplaga av Betalning (”Tandvårdsstödet” motiverar en del tillägg, och i ljuset av avgörandet och de överväganden som det föranleder i förlängningen behöver även några uttalanden förtydligas eller nyanseras). Dessutom ger en artikel större utrymme för mer sidoliggande resonemang än vad jag kan tillåta mig inom ramen för boken (även om jag där tar ut svängarna här och var). — Syftet med artikeln förklarar i åtminstone någon mån de upprepade hänvisningarna till min betalningsbok. Den begränsade uppmärksamhet som andra författare får har i grunden samma förklaring; jag har med några undantag avstått från sådana hänvisningar som finns i boken. Och de kommentarer som jag kanske borde ha bestått vissa nyare verk — såsom avhandlingen av Oskar Mossberg (Avtalets räckvidd I 2020) rörande direktkrav och avhandlingen av Gustaf Almkvist (Förmögenhetsbrott och förmögenhetsrätt 2020) rörande borgenärsskydd och identifierbar fungibel egendom — får i allt väsentligt anstå till en ny upplaga av betalningsboken.
11. 11Det behöver nu inte alltid vara fråga om en risk (som då typiskt sett beror på bristande betalningsförmåga hos F); såväl G som B kan se återkravet mot F som något eftersträvansvärt sålunda att det uppstår konkurrens om detta. Det är främst i den situationen som de svåra rättsliga frågorna möter.
12. 12Se Lindskog Betalning 5.3.2.3 med not 981. Det innebär då att avtals- och skadeståndsrättsliga förklaringsmodeller kan undvikas. Jag har gett uttryck för att en sådan regel gäller i bl.a. mitt tillägg p. 10 i ”Skattekontot II” NJA 2016 s. 1074 (men det hade nog varit mer relevant att i det sammanhanget jämföra med den regel som HD nu har klargjort med ”Tandvårdsstödet” än med den betalningsrättsliga culparegel som här avses; jfr not 16 nedan) och i min skiljaktighet i ”Rättelsebeslutet” NJA 2017 s. 382 (p. 29; frågan blev inte aktuell för majoriteten). ”Mölnlycke ./. Posten” NJA 1974 s. 706 kan förklaras med en sådan regel, även om det finns olika uppfattningar om hur avgörandet skall tolkas (se Lindskog a. st. not 991 med hänvisningar; se numera också Mossberg Avtalets räckvidd I s. 26 f. not 51). Här hade G betalat till F, som var en obehörig anställd hos B. HD ansåg att detta möjliggjordes genom försumlighet av B, varför B:s anspråk mot G (som var i god tro) ogillades. Också ”ICA-Matmarknad” NJA 1976 s. 618 ger ett visst stöd för en betalningsrättslig culparegel. En sådan regel harmonierar vidare med 30 § SkbrL, även om den regeln avser en något annorlunda situation (jfr Lindskog a.a. 5.5.1.1).
13. 13Man kan också se typfallet i 29 § SkbrL som en felaktig betalningsanvisning, nämligen om man betraktar fordringsförvärvaren B:s underlåtenhet att upplysa om förvärvet som en (felaktig) anvisning att betala till överlåtaren F. Det är emellertid mer närliggande att se B:s underlåtenhet att underrätta G om sitt förvärv som en typiserat culpös underlåtelsehandling. Med det synsättet framstår likheten mellan typfallet i 29 § SkbrL och sådana fall som kan aktualisera en tillämpning av den betalningsrättsliga culparegeln.
14. 14Se Lindskog Betalning 5.5.1.2 vid och med not 1029 (jfr 5.3.2.3 not 982).
15. 15HD hänvisade i p. 5 till regeln i 32 § AvtL om förklaringsmisstag (se not 16 nedan), vars grunder det enligt min mening snarare handlar om än grunderna för 29 § SkbrL. — Felaktigheten i målet gällde kontonumret (kontot tillhörde F och inte B). Men det kan inte göra någon skillnad om B avser att betalning skall ske till X men av misstag anger F (märk f.ö. att den av HD fastslagna rättssatsen gäller det fallet att B har instruerat G att betala till F, när det nog snarare förhöll sig så att B hade instruerat G att betala till B men angett fel sätt att göra det på). Det avgörande för det typfall som var före i målet är att G gör det som B anvisar honom att göra men att anvisningen är förenad med ett förklaringsmisstag.
16. 16Egentligen har HD redan sagt detta i p. 5, som lyder: ”Om [G] inte är i ond tro, dvs. inte förstod eller borde ha förstått, att [B:s] betalningsinstruktion har fått ett annat innehåll än åsyftat, är [B] bunden av sin instruktion (jfr 32 § avtalslagen).” — En liknande situationen är att G förenar sin betalning till B med en felaktig destineringsinstruktion (jfr not 1 ovan), vilken leder till att beloppet kommer att gottskrivas eller föras över till F. Så var situationen i ”Skattekontot I” NJA 2011 s. 739 (beloppet krediterades F:s negativa skattekonto hos Skatteverket B och räknades av mot F:s konterade skatteskuld) och ”Skattekontot II” NJA 2016 s. 1074 (beloppet krediterades F:s skattekonto med B och betalades sedan ut till F genom utmätning för hans skulder). G:s återkravsanspråk mot B (denne och inte F var medelsmottagare, eftersom det rörde sig om avräkningskonton; se not 8 ovan) prövades i linje med parternas argumentering enligt läran om condictio indebiti, utan ifrågasättande i det förra fallet och på anförda skäl i det andra. Se vidare Lindskog Betalning 16.1.1.1 not 3000. Det måste dock antas att när det inte handlar om en destinering till fel skattekonto, så kommer bedömningen att följa ett annat rättsligt mönster, i viss mån liknande det som gäller vid en felaktig betalningsanvisning. Styrande bör vara vad som gäller i förhållandet mellan B och F till följd av att B efterkom G:s instruktion samt subjektiva förhållanden på B:s sida. Det leder till att om beloppet (eller dess värde) har frångått B, så är betalningen likväl befriande när B följde instruktionen i ond tro, medan motsatsen gäller vid god tro. Se mitt tillägg p. 10 i ”Skattekontot II”. I det avgörandet betalades medlen ut till F (genom utmätningen). Eftersom B var i god tro, så borde G:s talan ha ogillats redan på den grunden, om B hade fört sin försvarstalan så (men huruvida HD då likväl hade följt ”Skattekontot I” och tillämpat läran om condictio indebiti som det relevanta rättsliga paradigmet får vara osagt). I ”Skattekontot I” skedde ingen utbetalning utan en kontoavräkning (rättsligt sett en kvittning). Under antagande att den avräkningen var oförbindande för B (B hade ju genom avräkningen tillskrivit F medel som inte var dennes), så borde G — i stället för att föra en återkravstalan — med framgång ha kunnat fört en fastställelsetalan om att hans skuld till B oberoende av konteringen hade infriats genom betalningen, och det oavsett av hur det förhöll sig med god tro på B:s sida (G kunde också ha avvaktat att B vidtog rättsliga åtgärder för att få betalt för den fordring som G:s överföring avsåg och mot det yrkandet åberopa överföringen såsom betalning; men eftersom det rörde sig om en skattefordring kunde det leda till forumkomplikationer). Angående borgenärsskyddsfrågan när god tro på B:s sida leder till att G får ett återkrav mot F, se not 84 nedan.
17. 17HD:s principiella uttalanden i frågan är relevanta och viktiga från prejudikatsynpunkt, men som framgår av p. 10 (och tingsrättens dom) var de överflödiga i målet, eftersom det inte hade gjorts gällande något annat än att G:s betalning till F var befriande mot B.
18. 18Märk markören ”jfr” beträffande HD:s hänvisning till 29 § SkbrL (hänvisningen borde dock ha kommit efter den föregående meningen). Markören indikerar att 29 § SkbrL avser en annan men liknande situation. När det gäller den subjektiva sidan kan skillnaden (eller i allt fall en skillnad; det finns flera) mellan de två fallen beskrivas så, att när 29 § SkbrL är tillämplig (eller situationen är sådan som avses med den betalningsrättsliga culparegeln) kan betalningen göras verksam genom en godtrosregel (det subjektiva förhållandet tillmäts positiv relevans), medan i det fallet som var före i ”Tandvårdsstödet” (fråga var om en felaktig betalningsanvisning) kan betalningen göras overksam genom en ondtrosregel (det subjektiva förhållandet tillmäts negativ relevans; notera HD:s formulering). — Det avgörande i sammanhanget är relevansskillnaden. Beträffande skillnaden mellan krav på god tro och krav på frånvaro av ond tro, se not 34 nedan.
19. 19Jag har i olika sammanhang försökt bekämpa den dessvärre inte helt sällan förekommande missuppfattningen att en penningöverföring i sig och som utgångspunkt (genom att vara sin egen causa) innebär en förmögenhetsförskjutning sålunda att frågan blir varför betalaren skall ha en återkravsrätt och inte varför mottagaren skall få behålla medlen (respektive dess värde, om identifierbarheten har upphört). Missuppfattningen har inverkat på hur man ser på bevisfrågorna (se särskilt Lindskog SvJT 2020 s. 297 ff.). Det kan noteras att HD talar om förmögenhetsöverföring — som är något annat än förmögenhetsförskjutning (en förmögenhetsöverföring förenad med en återföringsskyldighet ökar inte mottagarens förmögenhet; en förmögenhetsförskjutning innebär att förmögenheten på den ena sidan minskar med motsvarande ökning på den andra) — och att ”förmögenheten [skall] återföras” (min kurs.). Som det är formulerat skulle det inte ha gjort någon skillnad ifall det hade rört sig om en tvättmaskin (jfr not 50 nedan). HD är också tydlig med att i avsaknad av en särskild dispositionsavsikt hos borgenären (dvs. en rättsförändrande viljeförklaring av denne), så föreligger det en återkravsrätt (beträffande det förhållandet att det i praktiken blir fråga om en fordringsrätt fastän rätten grundas på G:s äganderätt till de överförda medlen, se not 22 nedan). Till det kommer att HD med texten i parentesen ger en klar antydan om att det här inte är betalaren (i detta fall G) som skall visa ond tro, utan betalningsmottagaren (i detta fall F) som skall visa god tro, för att bedömningen skall fortsättas till nästa steg, nämligen huruvida F har gjort ett anpassningsförvärv enligt läran om condictio indebiti (se vidare vid och med noterna 20 och 21 nedan). Detsamma gäller enligt min mening påståenden om rättsgrund (såsom att betalningen vilar på ett avtal eller att den avser att infria en F:s fordring hos G).
20. 20HD uttalade endast att ond tro utesluter att F får behålla medlen; med det är inte sagt vad som gäller vid god tro (HD:s uttalanden skall inte tolkas motsatsvis). Pengar kan visserligen godtrosförvärvas (se Lindskog Betalning 2.1.3.1 beträffande kontanter och 2.1.3.2 beträffande kontopengar med hänvisningar till bl.a. ”Jofrab” NJA 2009 s. 182), men det förutsätter då enligt principerna i GodtrosL att de har mottagits genom ett överlåtelsefång (se Lindskog a.a. 15.1.3.1 beträffande kontanter och 15.1.3.2 beträffande kontopengar). Ett exempel på ett sådant överlåtelsefång är att (nu enligt det hesslerska schemat) B med C:s pengar (och utan C:s lov) köper en sak av A (eller att B med C:s pengar betalar en skuld till A). Vid felöverföringar kan godtrosförvärv ske endast i den mer kvalificerade formen av anpassningsförvärv enligt vad som sägs i nästa not (god tro kan dock också få betydelse enligt det avtalsrättsliga regelsystemet sålunda att det skall anses föreligga en rättsförändrande viljeförklaring på betalarens sida, exempelvis i form av gåva, även om det ligger långt borta; se om detta Lindskog Betalning 2.5.2).
21. 21I betänkandet (p. 7) uttalas det helt riktigt att huvudregeln vid betalning utan rättsgrund är att återbetalning skall ske. Det förefaller emellertid som tanken är att detta skulle följa av läran om condictio indebiti. Men huvudregeln om återkravsrätt beror på det enkla faktum att betalningsmottagaren inte har gjort något fång till medlen; han saknar ju rättsgrund till dem (tänk tvättmaskin i stället för pengar; se not 50 nedan). Läran om condictio indebiti grundar alltså inte återkravsrätten, men den kan avvärja den (varigenom mottagaren gör ett anpassningsförvärv, se Lindskog Betalning 16.1.1). Det sägs i betänkandet också (p. 8) att huvudregeln om återkravsrätt har flera undantag. Och visst finns det flera undantag till huvudregeln om återkravsrätt till en medelsöverföring som inte har grund i något avtalsförhållande och inte heller förenas med någon disposition (såsom en gåvo- eller tillskottsförklaring). Återkravsrätten kan preskriberas eller prekluderas (om medlen inte finns kvar med bevarad identifierbarhet), den kan efterges och möjligen också förloras genom lång tids passivitet. Men det förhåller sig inte bara så att läran om condictio indebiti endast konstituerar ett undantag till huvudregeln om återkravsrätt vid betalning utan rättsgrund (och alltså inte grundar huvudregeln); läran innefattar bara en enda undantagsregel, om än komplex och tillämplig på ganska skilda situationer (HD talade dock om ”reglerna om condictio indebiti” (min kurs.); det borde enligt min mening ha stått läran om condictio indebiti). Regeln (= läran) innebär i sin essens att när mottagaren med sådant fog har anpassat sig till den felaktiga uppfattningen om rättmätig åtkomst att hans behållandeintresse väger tyngre än betalarens återkravsintresse, då bryts den grundläggande återbäringsskyldigheten (vilket innebär att mottagaren har gjort ett anpassningsförvärv). Märk den bedömningsmodell i tre steg som HD klargjorde i ”Tryckerimomsen” NJA 2015 s. 1072 och tillämpade i ”Skattekontot II” NJA 2016 s. 1074. Komplexiteten ligger i att många faktorer har betydelse vid undantagsbedömningen. Det finns anledning att understryka att dröjsmål med återkrav saknar normativ verkan (att dröjsmål skulle ha normativ betydelse antyds felaktigt i betänkandet) och alltså inte i sig är en relevant bedömningsfaktor; dess betydelse är begränsad till att vara en möjlig förklaringsfaktor till mottagarens anpassning (graden av anpassning är ofta en funktion av tiden, men enligt läran om condictio indebiti är det då anpassningsgraden och inte tiden som är normativt relevant; att tiden kan tänkas ha normativ relevans för exempelvis frågan om rättsverkan av lång tids passivitet är en annan sak).
22. 22Egentligen handlar det primärt inte om ett krav på en betalning utan om ett (av B från G övertaget) återkrav grundat på G:s äganderätt till överförda medel. Men i praktiken blir det inte fråga om restitution av överförda medel i formen av fungibel egendom med bevarad identifierbarhet (som därmed enligt den sakrättsliga specialitetsprincipen är likställt med ett species) utan om betalning av en fordring, eftersom identifierbarheten av de överförda medlen så gott som alltid har upphört hos F. Jfr not 19 ovan ävensom vid och med not 51 nedan. Dessutom får ett restitutionskrav mötas med en motsvarande betalning (se not 89 nedan); identifierbarhetens betydelse ligger främst i de sakrättsliga verkningarna.
23. 23Rättsmetodologiskt kan jag inte underlåta att påpeka att resonemanget har likheter med det som jag anvisat beträffande frågan om direktkrav i täckningsförhållanden (se exempelvis Betalning 4.4.2 och 5.5.3). Anta vid fordringskedjan A->B->C att B mot C bara har rätt att kräva antingen betalning till A eller betalning till sig själv med då endast i mån av motsvarande betalning till A (på förekommen anledning vill jag understryka att bestämningen av B:s rätt — som innebär att det rör sig om ett täckningsförhållande — är ett antagande, dvs. en premiss eller en förutsättning, som dock är för handen i vissa fall; så exempelvis vid en sådan kommissionskredit som förelåg i ”Den förkovrade fastigheten” NJA 2016 s. 1057). Om B då är betalnings-oförmögen så kan A inte få betalt av B, medan B inte har rätt till betalning av C och därför inte kan skuldbefria sig i förhållande till A; och detta samtidigt som C har en förpliktelse att betala just det som A har rätt att få betalt och som B har ett anspråk på att befrias ansvar för. Då måste konklusionen bli att förhållandet mellan A och C bör kortslutas, precis som det kortslöts mellan B och F i ”Tandvårdsstödet”. Med detta inte sagt att det förelåg någon direktkravssituationen i ”Tandvårdsstödet” (så var det inte, se vidare not 59 nedan). Det som intresserar här är i stället metoden för att konstruera regeln.
24. 24När det gäller en felaktig betalningsanvisningen framstår slutsatsen som både logiskt ofrånkomlig och befogad. Vid en G:s betalning till F som verkar befriande mot B enligt 29 § SkbrL har det emellertid antagits att G skulle kunna föra talan mot F, om han åtog sig att vidareföra medlen till B (se not 46 nedan; som där framgår har jag dock kommit att bli något skeptisk till ordningen). Skulle G få föra en sådan talan finns det dock inte skäl för att det motsvarande skulle gälla i den här aktuella situationen, och genom HD:s uttalande framstår det också som klart att så inte är fallet.
25. 25Överenskommelsen kan gå ut på ett vanlig fullmaktsförhållande, på inkassokommission eller på en regelrätt överlåtelse.
26. 26Förmodligen avsåg HD just detta genom att tala om att ”det i princip är [B] som kan rikta krav på betalning mot [F]” (mina kursiveringar). Men i uttryckssättet ligger också en mer allmän reservation. Se not 29 nedan.
27. 27Man kan tänka sig att G vid konkurrens med B om återkravet mot F påstår att skulden till B är reglerad i annan ordning eller preskriberad, etc. Med B:s bekräftelse behöver det då inte vara klarlagt att återkravet tillkommer denne.
28. 28Det är att märka att vid den konkreta bedömningen i målet återkom HD inte till frågan om vad som krävdes för att F skulle vara återföringsskyldig mot B och inte G (dvs. till frågan om B:s passivlegitimation). Men en bekräftelse förelåg ju trots allt, se not 17 ovan.
29. 29Ju mer allmän (eller abstrakt) en av HD fastslagen rättssats är, desto svårare blir det att överblicka alla de olika slags fall som kan komma att omfattas av rättssatsen. Det skapar behov av ventiler. Sådana kan vara av olika slag och uttryckas på skilda sätt, och de kan också vara underförstådda. Orden ”i princip” ger uttryck för en sådan reservation (jag kan dock tycka att HD ibland tar till reservationen ”i princip” utan att det finns något egentligt behov av det). Det handlar då närmast om att även i sådana typfall där rättssatsen gäller, så kan det finnas utrymme för undantag. Ett sådant exempel kan i det aktuella fallet vara att F har återfört medlen till G innan B har krävt honom (se vidare not 52 nedan). HD hade dock möjligen en annan fråga i tankarna. Se vid och med not 26 ovan. — Det skall tilläggas att även om ”i princip-reservationen” inte kommer till uttryck i vare sig avgörandeförklaringen eller rättsfallsrubriken, så bör den fastslagna rättssatsen anses vara förenad med ett sådant förbehåll som sägs i p. 8. F.ö. bör i princip (om uttrycket tillåts) en av HD fastslagen abstrakt rättssats aldrig helt stänga för undantag. Ett uttryckligt ventilförbehåll är därför ofta mer av upplysningskaraktär än en normativ begränsning av rättssatsen.
30. 30När jag här och i det följande refererar till fall av det slaget som avses med 29 § SkbrL omfattar detta också fall av liknande slag som det där reglerade, dvs. även fall när enligt den betalningsrättsliga culparegeln en betalning till F verkar befriande på grund av misstagsorsakande culpa på B:s sida sammantaget med god tro hos G.
31. 31Inte sällan formulerar sig domstolen i termer av normativ riktning som ett slags språngbräda för att landa i en fastslagen rättssats som kan helt korrespondera mot det normativa ställningstagandet men också vara både snävare och mindre långtgående.
32. 32Vilket egentligen inte innebär något annat eller mer än att HD kommer att anse sig fri att pröva frågan utan att gå till plenum. Jfr Lindskog SvJT 2020 s. 787 f. not 10.
33. 33Det är att notera att i den mån det finns någon antydan om att HD övervägde andra typfall så indikerar det närmast en insikt om att fallen bör hållas isär. Se not 18 ovan.
34. 34Jfr not 18 ovan. Det förhållandet att subjektiva förhållanden på G:s sida har positiv relevans enligt 29 § SkbrL respektive den betalningsrättsliga culparegeln (god tro gör att vad som initialt är en icke-befriande betalning blir befriande) men negativ relevans enlig den betalningsanvisningsregel som HD klarlade med ”Tandvårdsstödet” (ond tro gör att en eljest befriande betalning blir icke-befriande) borde kanske komma till uttryck så att man talade om krav på god tro i det förra fallet och krav på frånvaro av ond tro i det senare. Jag har dock inte varit konsekvent i det hänseendet, och man skall nog också vara försiktig med att genom exakta och stringenta formuleringar mer precist försöka bestämma vad som ligger i kravet på god tro respektive kravet på frånvaro av ond tro samt hur det förhåller sig med bevisbörda och beviskrav för sådana omständigheter som är av betydelse för den bedömningen. Men principiellt är det en viss skillnad mellan ett krav på god tro och ett krav på frånvaro av ond tro, och i förevarande sammanhang torde det förra kravet i princip gälla för fall av det slaget som regleras i 29 § SkbrL medan det senare kravet framstår som mer adekvat vid felaktiga betalningsanvisningar. Just det fall som regleras i 29 § SkbrL är dock något speciellt på så sätt, att kravet på god tro bygger på avsaknaden av ond tro. Det hänger samman med att det här inte handlar om en av B aktivt skapad missuppfattning hos G, utan om en underlåtenhet att förhindra vidmakthållandet av en uppfattning (att det är F som G skall betala till) som efter B:s förvärv kom att bli till en missuppfattning. Om man så vill kan man säga att god tro här presumeras men kan motbevisas. I vad mån reglernas skilda konstruktioner i övrigt kan tänkas ha betydelse för åberops- och bevisbördorna avseende de subjektiva rekvisiten lämnar jag här därhän med endast den kommentaren, att det helt visst kan variera något redan inom den inte helt homogena grupp där den betalningsrättsliga culparegeln kan tänkas få betydelse.
35. 35Man kan diskutera om det finns en nyansskillnad mellan att en betalning är (eller verkar) infriande respektive befriande. Som skall framgå av det följande är det en skillnad mellan att betalningen satisfierar skulden och att den kan åberopas som försvar mot betalningsskyldighet. Man skulle kunna välja att tydliggöra den skillnaden genom att tala om infriande i det förra fallet och befriande i det senare. Jag har dock inte eftersträvat någon sådan terminologisk åtskillnad.
36. 36Angående betydelsen av åberopandet, se vidare vid och med not 63 nedan.
37. 37Att det utöver god tro krävs någon form av oaktsamt orsakande på B:s sida (såsom underlåtelse att upplysa om fordringsförvärvet beträffande den i 29 § SkbrL reglerade situationen) har i detta sammanhang mindre intresse. — Historiskt synes visserligen 29 § SkbrL ha setts som ett ondtrosundantag från en princip om bestående passivlegitimation (som byggde på begränsad överlåtbarhet av fordringar). Ur ett modernt perspektiv bör emellertid (till följd av den numera gällande principen om fordringars fria överlåtbarhet med bestående invändningsrätt) bestämmelsen ses som ett godtrosundantag vid betalning till den förutvarande borgenären (liksom det rör sig om ett godtrosundantag när G:s betalning till någon annan F — dvs. någon annan än förutvarande fordringsinnehavare — verkar befriande mot B enligt den betalningsrättsliga culparegeln). Se Lindskog Betalning 5.2.1.2 med not 899.
38. 38Så har särskilt framhållits av Arnholm (Streiftog i obligasjonsretten 1939 s. 180 och Privaträtt III 2 uppl. 1973 s. 159 f.). Hessler (Obehöriga förfaranden med värdepapper 2 uppl. 1981 s. 207) tycks underförstått ta det som en självklarhet medan Hellner (Rättsvetenskapliga studier tillägnade minnet av Phillips Hult 1960 s. 191 not 26) utan att direkt ta avstånd från principen är mer skeptisk när det gäller försäkringsförhållanden. När det antas att G trots att förutsättningarna enligt 29 § SkbrL är för handen kan återkräva betalningen av F (så Hagstrøm Obligationsrett 2 uppl. 2011 s. 708 och Iversen Obligationsret 3. Del 3 uppl. 2018 s. 137) implicerar detta att G kan avstå från godtrosskyddet (för såvida man inte menar att G agerar för B:s räkning; jfr not 46 nedan). — Märk att vid betalning enligt en felaktig anvisning så kan B på ett liknande sätt avstå från att åberopa G:s onda tro. Se not 62 nedan. Men rättsverkan blir då den omvända (betalningen befriar).
39. 39Alternativet är att se betalningen som ett av G:s icke-frånfallande av godtrosskyddet resolutivt villkorat infriande av G:s skuld till B, men det framstår som en opraktisk översofistikation. Dessutom träffar den konstruktionen inte det fallet att G avstår från att mot B åberopa betalningen till F (då frågan om godtrosskydd över huvud inte kommer på bordet).
40. 40Här möter frågan om B själv kan utlösa godtrosskyddet genom att godta betalningen till F såsom ett infriande av G:s skuld till B (han kan ha ett intresse av det om han bedömer att G:s betalningsförmåga är sämre än F:s). Förmodligen förutsätter det att G gentemot B har åberopat betalningen till F. Så länge det inte har skett kan G:s betalning till F i regel inte anses komma B vid. Men när G åberopar betalningen till B, så sätts godtrosskyddet i spel redan av det skälet (se vid not 43 nedan).
41. 41I allt fall måste det antas att G på B:s förfrågan har att ge ett besked tämligen omgående.
42. 42Angående möjligheten att G kräver F för B:s räkning, se not 46 nedan.
43. 43Om godtrosskyddet sätts i spel viss tid efter G:s betalning till F uppkommer frågan hur man skall se på infriandetidpunkten, exempelvis i räntehänseende. Förmodligen bör man inte fästa någon vikt vid den ifrågavarande konstruktionen. Däremot kan det väl tänkas att G:s skuld till B skall anses vara i påföljdshänseende infriad vid en senare tidpunkt än betalningen till F av andra skäl, t.ex. därför att G inte vid den tidpunkt som han borde ha gjort underrättade B om betalningen till F. — Det möjliga tidsglappet lär dock i praktiskt hänseende vara relativt sällsynt. Det kan nog med fog antas att G i nästan alla fall tämligen omgående efter överföringen till F åberopar denna mot B för att freda sig, om han väljer den vägen.
44. 44Ett annat men mindre sannolikt exempel är att G anvisar F att återföra medlen genom att föra över dem till B.
45. 45Se Lindskog Betalning 14.1.2.2 (vid och med not 2613 med hänvisningar; löptexten återges inledningsvis i denna artikel) och 15.2.5.2. Enligt Iversen (se hänvisningen i not 38 ovan) skulle i dansk rätt gälla att både B och G kan kräva F oberoende av om G:s betalning har varit frigörande eller inte. Men om G:s betalning har varit frigörande är det svårt att se vad G skulle kunna grunda sin rätt mot F på. Och en ordning som innebär att F då kan betala till både B och G förfaller att kunna leda till komplikationer (se vidare nästa not). Beträffande det fallet att betalningen har varit icke-befriande, se vid och med not 69 nedan.
46. 46Det har antagits att G skulle få föra talan mot F om återkravet ifall han åtog sig att vid bifall betala B (se hänvisningen till Hessler i not 38 ovan; annorlunda vid en infriande betalning enligt en felaktig betalningsanvisning, se not 24 ovan). Jag har tidigare inte sett något att invända mot en sådan ordning (se Lindskog Betalning 14.1.2.2 i not 2613). Det kan ju förefalla närliggande att G skall ha en sådan rätt i betraktande av att G kan ha ett intresse av att läka sitt (i och för sig ursäktliga) misstag, liksom av att B får betalt (vilket måhända är förklaringen till den i dansk rätt gällande ordningen, se föregående not). Men det är inte självklart att B vill låta G hantera indrivningen av återkravet mot F. I det hänseendet märks insolvensrisken när det gäller G. Om G uppbär medlen och blandar samman dem med sina egna, så kan det leda till att B får en oprioriterad fordringen i G:s konkurs i stället för en säker fordring hos F. Frågan är om inte detta leder till den reservationen att B skall ha gett sitt samtycke. För det talar också det rättssystematiska skälet, att återkravet trots allt tillkommer B när godtrosskyddet har satts i spel sålunda att G:s skuld till B är att anse som infriad. Den påtalade insolvensrisken kan dock undvikas om G:s talan går ut på att F skall betala direkt till B (en s.k. öppen kommissionstalan). Enligt min mening bör i princip en sådan talan få föras, om G har ett befogat intresse av att F tvingas återbära medlen genom överföring till B. Men det leder till andra överväganden. Frågan blir hur det skall undvikas att B av rättskraftsskäl drabbas av dålig processföring på G:s sida samtidigt som F inte skall behöva processa om samma sak två gånger. Se vidare Lindskog Festskrift till Rolf Dotevall 2021 s. 493 ff.
47. 47I det följande kommer jag likväl att något beröra också fall av det slaget som avses i 29 § SkbrL, då närmast kursivt och av jämförelseskäl.
48. 48Frågan huruvida det för borgenärsskydd vid fordringsförvärv krävs att överlåtaren är avskuren betalningslegitimationen eller ifall det räcker med förfogandelegitimationen är omdiskuterad, men enligt min mening följer det av ”Obligentia” NJA 1995 s. 367 I att det räcker med att förfogandelegitimationen är avskuren, se Lindskog Betalning 9.2.3.2. Vad som ligger i kravet på sakrättsligt moment för borgenärsskydd vid fordringsförvärv är dock av mindre intresse i detta sammanhang. Däremot är det för vissa frågor av intresse huruvida något sådant krav alls gäller i vissa situationer. Jag återkommer till det.
49. 49G kan ju inte både äta kakan (bli skuldfri mot B) och behålla den (vara berättigad mot F). Och att han har ätit kakan (blivit skuldfri mot B) har ju HD slagit fast.
50. 50Här som så ofta kan det vara illustrativt att tänka sig ett species (en sak) i stället för identifierbar fungibel egendom (såsom en sedelbunt med en gummisnodd om eller ett belopp som sätts in på ett tomt konto). Anta således att det hade rört sig om en tvättmaskin som B köpt, men på grund av felaktig adressinformation till säljaren G har denne avlämnat maskinen hos F. Eftersom G i god tro har levererat enligt B:s anvisningar kan B inte gå mot honom utan måste hålla sig till F. Exemplet tydliggör att det i fråga om B:s anspråk mot F på det som G till infriande av en obligatorisk förpliktelse mot B med befriande verkan mot denne låtit komma i F:s besittning (genom leverans, överföring eller på annat sätt) handlar om en äganderätt.
51. 51Se exempelvis Lindskog Betalning 14.2.1.2. Jfr not 22 ovan.
52. 52F kan tänkas återföra medlen till G (han bör då vara fredad mot krav från B enligt grunderna för 29 § SkbrL, se vid och med not 87 nedan). Eftersom det nu för G:s del rör sig om främmande medel (fastän de emanerar från G genom dennes betalning till F) torde B ha en borgenärsskyddad rätt till de av G mottagna medlen så länge dessa är erforderligt identifierbara. Efter sammanblandning kan G återskapa ett borgenärsskydd för B genom avskiljande enligt RedL.
53. 53Med utgångspunkten att målet avsåg frågan om direktkrav (se not 9 ovan) utgick justitiesekreteraren (p. 17) synbarligen från att direktkravsrätt per definition innebär att sakrättsliga principer stukas (vilket inte alls behöver fallet; den frågan måste prövas utan förutfattade meningar). I det ligger ett avståndstagande till att B:s rätt mot F skulle vara borgenärsskyddad. Men det är inte helt lätt att följa betänkandet. Se vidare not 59 nedan.
54. 54Om det, se vid not 44 ovan.
55. 55Pengarna kommer ur G:s förmögenhetsmassa och förs över till F som inte har något rättsligt grundat anspråk på dem. Så länge medlen är identifierbara består G:s äganderätt. Av det följer att efter sammanblandning med F:s egna medel uppkommer ett fordringsförhållande av sådan redovisningskaraktär som avses i RedL.
56. 56Ett sådant åberopande kan vara till nackdel för G:s borgenärer. Om G sätts i konkurs ger ju en återkravsrätt mot F större utdelning än en beloppsmässigt lika stor skuldbefrielse mot B (jfr not 85 nedan). Det väcker frågan om ett godtrosåberopande av G kan återvinnas enligt KL 4:5. Förmodligen så, när åberopandet inte skedde i nära anslutning till betalningen (då frågan blir om betalningen som sådan är återvinningsbar). Man kan tänka sig att G betalar till F under sådana förutsättningar att han först långt senare får klart för sig att han inte har betalat till B och då åberopar sitt godtrosskydd (vilket B godtar). Det åberopandet bör kunna återvinnas sålunda att B:s subrogationsgrundade (och borgenärsskyddade, se det följande) förvärv av återkravet mot F förhindras. Skulle G sättas i konkurs utan att godtrosskyddet har satts i spel måste läget antas vara låst; B får bevaka sin fordring i G:s konkurs och Gkb får ta i anspråk återkravet mot F.
57. 57Betalningen till F är i sig duglig som sakrättslig säkringsakt. Om F hade varit borgenär skulle ingen komma på tanken att argumentera för att medlen skall dras in i G:s konkurs. Nu är det B och inte F som är borgenär. Men överföringen till F syftade till en reglering av skulden. Det är svårt att motivera att sakrättsligt skydd i förhållande till G då skulle kräva en ytterligare säkringsakt. Snarare är det befogat att när det gäller skyddet mot G:s borgenärer se B och F som ett. — Med utgångspunkten att B:s rätt mot F är skyddad mot G:s borgenärer gäller vid F:s återföring till G vad som sägs i not 52 ovan.
58. 58Man kan också tänka sig det fallet att G betalar till F utan att det är något fel på B:s betalningsanvisning; G läser (eller skriver) bara fel så att medlen sätts in på F:s bankkonto. En sådan betalning är naturligtvis inte befriande, men om G hänvisar B till F står det lika klart B får gå på F. Huruvida B genom att kräva F har släppt G är en tolkningsfråga, men här vill det nog till något extra för det. Jfr not 71 nedan för en liknande fråga. Skydd mot G:s borgenärer torde förutsätta att B har godtagit att hålla sig till F och att G på erforderligt sätt har avskurits rådigheten över återkravet (huruvida det kräver en formlig underrättelse enligt 31 § 1 st. SkbrL eller om det räcker med att F på något annat sätt — exempelvis genom aviseringsinformation av något slag — fått sådan klarhet i att medlen var avsedda för B att han har blivit förpliktigad mot denne lämnas här öppet).
59. 59Möjligen är det den fordringskedjan som justitiesekreteraren har haft för ögonen vid sin problemformulering, som går ut på frågan huruvida B får gå ”direkt” på F. Resonemanget i betänkandet är emellertid svårt att förstå redan av det skälet att det är oklart om G:s betalning till F ansågs verka befriande eller inte. En möjlig resonemangslinje skulle kunna vara, att även om G:s överföring till F verkade infriande mot B, så får G (och endast G) resa återkravet mot F (eftersom de av F mottagna medlen kom från G) medan B får gå på G, men då enligt något slags obehörig vinst-princip i den mån G blir framgångsrik med sitt återgångskrav. En sådan ordning framstår dock som en helt opraktisk konstruktion. Det måste därför antas att den inte uttalade utgångspunkten är att G inte blev befriad mot B genom överföringen till F (detta till skillnad från vad HD kom fram till och trots att frågan inte var tvistig (se not 17 ovan)). Det leder då till fordringskedjan B->G->F och föreställningen att målet handlar om direktkravsrätt (där fordringskedjan i Sverige brukar beskrivas med beteckningarna A->B->C). Det rör sig emellertid inte om något täckningsförhållande (jfr Lindskog Betalning 14.1.2.2 not 2609). G:s återkrav mot F är nämligen inte beroende av att hans skuld till B regleras (jfr not 23 ovan). Återkravet står exempelvis kvar även om G:s skuld till B preskriberas. Det är vidare inte fråga om någon kontraktskedja. Resonemanget i betänkandet om betydelsen av principen den kontraktuella partsbegränsningen (se p. 10) är därför svårbegripligt (särskilt så när möjligheten att ur ett tvåpartsavtal härleda en direktkravsrätt i formen av ett tredjemansavtal framhålls (se p. 11), vilket framstår som mindre förenligt med principen om den kontraktuella partsbegränsningen). Inte heller kan jag se någon annat sådant samband mellan de två leden som skulle motivera ett direktkravsparadigm. Den oförklarade klassificeringen av fordringskedjan som en direktkravssituation bildar emellertid språngbräda för olika anti direktkravsargument, som inte alls behöver ha den generalitet som betänkandet ger intryck av (vid hemulstalan mot bakre led enligt JB 4:22 kan exempelvis andra överväganden göra sig gällande än vid ansvarsförsäkring). Principen om den kontraktuella partsbegränsningen har redan nämnts. Förment åsidosättande av den konkursrättsliga konkurrensordningen är ett annat (jfr not 53 ovan). Och framför allt skapas med stöd av det felaktiga direktkravsparadigmet en bild av en stark presumtion mot B:s (såsom direktkrav klassificerade) anspråk på återkravet mot F. Möjligheterna till anspråk av det slaget skulle — enligt betänkandet — endast föreligga som starkt begränsade (p. 14) undantag (p. 13). Men oavsett ifall det rör sig om ett direktkravsfall eller inte, så duger sådana omdömen inte som normativt relevanta argument. HD:s sakligt utvärderande av det i målet bedömda typfallet står i skarp kontrast till de svepande resonemangen i betänkandet. Det skall dock sägas att på direktkravsrättens område är resonemang av det slaget som finns i betänkandet inte helt ovanliga (en återkommande onöjaktighet är att se frågan huruvida en kontraktskedja spärrar A från att göra gällande utomobligatoriskt skadeståndsansvar mot C som en del av problematiken rörande A:s rätt att göra gällande ett på kontraktskedjan grundat (direkt-) krav mot C; se betänkandet p. 16 där det hänvisas till ”Cargo Center” NJA 2014 s. 760 trots påpekandet i p. 3 i mitt tillägg i det målet). Det är bara att hoppas att HD förmår att hålla sig lika sakligt till frågan om direktkravsrätt när den på allvar genom ett principiellt renodlat fall kommer upp till prövning, som HD i detta mål gjorde till frågan om betydelsen av en felaktig betalningsanvisning (det är för att underbygga den förhoppningen som jag kanske något oförtjänt drabbar skrivningarna i betänkandet).
60. 60Det typiska fallet är att G:s betalningsförmåga sviktar. Men andra anledningar är också tänkbara. Exempelvis kan B vilja möta en fordring som F gör gällande mot honom genom att kvitta med återkravet.
61. 61Det typisk fallet är att G har satts i konkurs och Gkb vill hänvisa B till att bevaka sin fordring i konkursen samtidigt som F krävs på återbetalning av överförda medel (jfr not 85 nedan). Men också här kan exempelvis kvittningsintresse göra sig gällande.
62. 62I sådana fall som avses i 29 § SkbrL kan G på ett liknande sätt avstå från att åberopa sitt godtrosskydd, då med omvänd verkan (betalningens icke-befriande verkan består). Se vid och med not 38 ovan.
63. 63Betalningen till F torde då bli icke-befriande först med åberopandet. Se not 64 nedan. Att detta förmodligen måste göras inom viss skälig tid, se not 65 nedan.
64. 64Det kan dock diskuteras om betalningen är befriande eller blir befriande. Om B inte åberopar G:s onda tro ligger det kanske närmast till hands att se det så betalningen har varit befriande från början (åberopande av den onda tron verkar då resolutivt sålunda att betalningen upphör att vara befriande). Men man skall nog inte dra några stora växlar på sådana konstruktionsfrågor.
65. 65Det kan dock inte antas att denna valmöjlighet skulle vara tidsmässigt obegränsad. Förmodligen skall man se det så, att B har att inom skälig tid göra gällande G:s onda tro. Gör han inte det blir betalningen slutligt befriande (jfr föregående not). Då får B hålla sig till F. Men åberopar han G:s onda tro inom den frist som må gälla för det, så står hans rätt mot denne kvar. — G kan naturligtvis inte mot B:s bestridande få göra gällande återkravet mot F genom att mot denne åberopa sin egen onda tro. Men möjligen kan han förkorta B:s valfrist genom att begära ett besked.
66. 66F har då att betala till endast B så länge G:s skuld till B inte är infriad. Den rätt mot F som tillkommer G genom att han betalar B blir följaktligen s.a.s. efterställd B:s rätt mot F. Jfr ”Fastigheten Nanna” Högsta domstolens beslut den 26 mars 2021 i mål Ö 1733-20 p. 14 ävensom Lindskog Betalning 7.4.1.4.
67. 67Av illustrativa skäl finns det åter anledning att tänka i species (se not 50 ovan). Anta således att det rör sig om en tvättmaskin. B angav F:s bostad som leveransadress men G borde ha förstått att maskinen skulle levereras hem till B. G har då inte med avlämnandet hos F befriat sig från sin leveransskyldighet mot B. Denne kan som i ”Eurocredit” NJA 1998 s. 520 kräva skadestånd av G (skadan lär dock i detta fall bli begränsad till hanteringskostnader), men principiellt sett kan han också hålla fast vid G:s leveransskyldighet. Att det finns en gräns där man inte skall se det som en icke-prestation utan som en icke korrekt utförd prestation (så när B:s anspråk avser endast den fellevererade maskinen och inte kan satisfieras med något annat än just denna, t.ex. därför att den är begagnad) förtar inte exemplets illustrationsverkan. Skulle den gränsen ha passerats med en tvättmaskin, så kan man välja något mer utbytbart föremål.
68. 68Att B ställs bättre än när G i god tro betalar till F beror på G:s onda tro. Den onda tron är visserligen inte skäl för att B skall ställas bättre, men det är den enda skillnaden i förutsättningshänseende mellan fallen och denna olikhet (ond tro i stället för god) talar heller inte emot en sådan bättre rättsställning för B. — G kan dock likviditetsmässigt ställas sämre av att det är B och inte G som kan driva återkravet mot F. Om B kräver G utan att göra bruk av sin rätt mot F, så kommer G i läget att han måste betala till B utan att samtidigt kunna kräva F. Den olägenheten är dock knappas beaktansvärd. Dessutom är nog G berättigad att kräva F för B:s räkning (då på det sättet att F skall betala till B), även så i form av en öppen kommissionstalan (jfr not 46 ovan).
69. 69Därvid endast B är berättigad mot F så länge G:s skuld inte är infriad (se not 66 ovan). — Vad som i nästa not sägs om dansk rätt torde omfatta jämväl den här diskuterade situationen. — Det sagda innebär att återkravet mot F kommer att fungera som ett slags säkerhet för B:s fordring hos G (som skall framgå av nästa avsnitt torde B:s rätt till återkravet mot F dessutom vara skyddad mot G:s borgenärer utan att någon underrättelse enligt 31 § 1 st. SkbrL behövs). Men G avsåg trots allt att de tillförda medlen skulle tillkomma B. Och som redan har framhållits ställs han i regel inte sämre av det.
70. 70Jfr Lindskog Betalning 14.1.3.2 (vid och med not 2629) ävensom vid not 40 ovan angående det fallet att godtrosskyddet inte har satts i spel. — Beträffande dansk rätt har det dock antagits att både B och G får kräva F också vid en icke infriande betalning (se not 45 ovan), vilket innebär att B kan gå på såväl G som F.
71. 71Huruvida B med det har släppt G är en tolkningsfråga. Av betydelse torde vara vilket besked G närmare bestämt har gett B. Om G påstår att betalningen är infriande på grund av hans goda tro, och det föranleder B till att gå mot F, så kan det ligga nära till hands att se detta som att B konkludent har godtagit att G:s betalning till F verkade infriande. Annorlunda om G blott hänvisar till F. Jfr not 58 ovan för en liknande fråga (där dock ett underförstått godtagande av B att hålla sig till F ligger längre bort).
72. 72Han kan naturligtvis också återföra medlen till G. Den situationen är oproblematisk så länge inte B på den ena eller andra grunden har tagit över återkravet.
73. 73Se Lindskog Betalning 14.1.2.2 (vid och med noterna 2609 ff.). — Huruvida G:s betalning till F är icke-infriande mot B på den grunden att förutsättningarna för godtrosskydd inte är uppfyllda eller att de visserligen är för handen men skyddet inte har satts i spel torde sakna betydelse.
74. 74Jfr species-illustrationen i not 67 ovan. Man kan uttrycka det så att G:s onda tro får betydelse i förhållandet mellan B och G men inte mellan B och F.
75. 75Det kan naturligtvis sägas att det framstår som mindre logiskt att se B som ägare till de av G till F överförda medlen (eller som borgenär till det från G övertagna återkravet mot F) samtidigt som hans fordring hos G består. Men om man störs av den inkonsekvensen kan man ju se B:s rätt mot F som en säkerhetsrätt sui generis.
76. 76Om G inte har infriat sin skuld när B sätts i konkurs utan gör så först under konkursen, så bör man rimligen se det så att G subrogerar i Bkb:s rätt mot F. Då föreligger det ingen borgenärskonkurrens.
77. 77Det typiska fallet av subrogation är att X infriar Y:s fordring hos Z och som en konsekvens av det i princip ställs som om han hade förvärvat den (de närmare förutsättningarna för subrogation är här mindre intressanta; utgångspunkten är att de föreligger). Om Y då begär betalt av Z och Z motsätter sig att betala (beträffande det fallet att Z betalar till Y trots att X redan har gjort det, se slutet av noten), så är den korrekta invändningen att Z:s skuld till Y har infriats (av X) och alltså inte att fordringen har överlåtits. Och i Y:s konkurs handlar det inte om ifall fordringen har överlåtits med verkan mot Ykb utan huruvida det finns kvar någon fordring för Ykb att kräva betalt för (jfr Lindskog Betalning 13.1.6.5 angående vissa andra paradigmfrågor i samband med konkurs). Det ligger visserligen ett slags anomali i konstruktionen att fordringen har upphört i Y:s hand men såsom förvärvad återuppstått i X:s (se Lindskog Betalning 7.4.1.1 not 1440 med hänvisning till bl.a. Ingvarsson). Det är lite som att trolla fram en vit kanin ur en tom chapeauclaque. Men i juridiken är inte allt logiskt perfekt (även om logisk ordning och reda bör eftersträvas). Dessutom saknas det i regel sakliga skäl att kräva rådighetsavskärande för borgenärsskydd vid subrogationsgrundade fordringsförvärv. Jfr till det anförda Lindskog Betalning 7.4.1.1 vid och med not 1435 med hänvisningar. (Ingvarsson Festskrift till Stefan Lindskog 2018 s. 333 vid och med not 33 har en något annan förklaring till samma slutsats.) Vid interventionsbetalning är det mer tveksamt vad som gäller. Se Lindskog a.a. 6.2.2.2 not 1183. — Anta emellertid att Z betalar till Y trots att X redan har gjort det. Då har Y fått betalt två gånger, och det framstår som självklart att han är återbetalningspliktig (det kan ju inte vara fråga om gåva, se Lindskog a.a. 6.2.2.2). Men mot vem? Mot Z (innebärande att X:s subrogationsgrundade rätt mot denne inte påverkas av Z:s efterföljande betalning) eller X? Utgångspunkten synes bör vara, att X genom subrogation skall anses ha trätt i Y:s ställe sålunda att fordringsförhållandet mellan Y och Z är avvecklat om antingen Y var skyldig att godta ett infriande av X eller om han har godtagit X:s betalning (dvs. utan invändning har tagit emot ett av X till Z:s skuld destinerat belopp). När så är fallet tillkommer återkravet Z, då enligt de regler som gäller för betalning utan rättsgrund. I motsatt fall tillkommer återkravet X, också då enligt de regler som gäller för betalning utan rättsgrund.
78. 78Här kan subrogationen förklaras utan att den anomali som har nämnts i not 77 ovan. Man kan nämligen se det så att vad borgensmannens betalning avser är hans egen förpliktelse och inte den säkrade fordringen. Men en sådan omkonstruktion för att förklara att borgensmannens subrogationsgrundade förvärv av den säkrade fordringen inte omfattas av denuntiationsregeln i 31 § 1 st. SkbrL ”hjälper” inte i andra sakligt sett identiska fall (såsom infriande av solidargäld).
79. 79Jfr åter Lindskog Betalning 7.4.1.1 vid och med not 1435.
80. 80G infriar sin skuld till B men träder genom subrogation i B:s ställe när det gäller återkravet mot F.
81. 81Inte bara av systematiska skäl utan också för att de risker som kravet på ett sakrättsligt moment avser att motverka typiskt sett inte uppkommer i situationer av det aktuella slaget.
82. 82Återigen är species-illustrationen upplysande. Anta att G före B:s konkurs levererade en annan men likadan (ny) tvättmaskin till B. Det är svårt att föreställa sig hur ett krav på en sakrättslig säkerhetsakt avseende G:s rätt att få tillbaka den först levererade maskinen från F skulle te sig i den situationen att B sätts i konkurs, och vilken nytta akten skulle göra (eller, kanske riktigare, vilka risker som skulle undvikas).
83. 83I not 85 nedan diskuteras möjligheten av att i G:s konkurs återvinna ett B:s ickeåberopande av G:s onda tro. När B sätts i konkurs ställs återvinningsfrågan (då med siktet på B:s åberopande av G:s onda tro) inte på spisen på samma sätt. För B handlar det om huruvida kravet skall gälla mot G (så vid åberopande) eller F (så vid icke-åberopande). Och för G är frågan om han skall vara ute ur leken (så vid icke-åberopande) eller ha en skuld till B med en däremot svarande återkravsrätt mot F (så vid åberopande). Det är m.a.o. lika långt som det är brett.
84. 84Som har nämnts i det förgående kan det inträffa att G förenar en betalning till B med en felaktig destineringsinstruktion sålunda ett medlen kommer att gottgöras F (se not 16 ovan). Om B följer instruktionen i ond tro om felaktigheten så har G infriat sin skuld (man kan diskutera huruvida det rör sig om en infriande betalning eller om en kvittning av ett återkrav mot skulden, men den konstruktionsfrågan har knappast någon betydelse och lämnas här därhän). B får därför rikta ett återkrav mot F (här och i det följande förutsätts det att medlen har betalats ut till denne; vad som gäller ifall de har räknats av mot en B:s fordring är av mindre intresse i detta sammanhang). Men B kan också ha varit i god tro och till följd av G:s instruktion betalat ut medlen till F. Då står G:s skuld till B kvar och får G ett återkrav mot F (som B förmodligen kan ta över genom att godkänna G:s betalning som infriande, dvs. genom att avstå från sitt godtrosskydd; jfr vid och med noterna 37 ff. ovan). Man kan då fundera över vad som gäller i sakrättsligt hänseende. Rimligen bör man se det så, att eftersom B förde över medlen till F på G:s (felaktiga) instruktion skall situationen sakrättsligt likställas med att B hade återfört medlen till G. Det rör sig alltså om en tradering i tillförandesyfte, och i det hänseendet liknar situationen den i texten diskuterade. Det talar emot att ytterligare en säkringsakt (i form av att G underrättar F om sin rätt för att få skydd mot Bkb) skulle erfordras.
85. 85Att denuntiation inte krävs för borgenärsskydd utesluter nu inte att återvinning. Om B väljer att inte åberopa G:s onda tro leder det till återkravet tillkommer B, vilket kan vara en nackdel för övriga borgenär i G:s konkurs (ett återkrav mot F ger ju per definition större utdelning i G:s konkurs än en beloppsmässigt lika stor skuldbefrielse avseende B, jfr not 56 ovan). Frågan är om B:s disposition — att inte åberopa G:s onda tro — skulle kunna återvinnas med verkan att återkravet drogs in Gkb. Rättshandlingsrekvisitet i KL 4:5 omfattar såväl gäldenärens som borgenärens handlande liksom såväl positiva som negativa dispositioner. Likväl kan det sättas i fråga ifall icke-åberopandet är en återvinningsbar disposition. Att B får göra gällande återkravet mot F genom ett icke-åberopande kan liknas vid en genom viss passivitet utlöst borgenärsskyddad köpoption (skyddet vilar då på att optionsföremålet är pantsatt till säkerhet för optionsrätten). Vad som kan återvinnas i den situationen är utställandet av optionen (liksom ett efterföljande säkerställande av denna, men det är en annan fråga), men däremot inte den ”passivitetshandling” (icke-frånfallandet) som utlöste optionen, även om utlösandet skulle vara ekonomiskt ofördelaktigt för utställaren av optionen (och därmed för hans konkursbo). På motsvarande sätt synes det som kan återvinnas i det diskuterade fallet vara den disposition som ställde B i det (borgenärsskyddade) fördelaktiga läget (att kunna göra gällande återkravet vid ett icke-åberopande) och inte utnyttjandet av detta läge. Det leder till G:s betalning; denna kan tänkas återvunnen, men enligt min mening inte B:s icke-åberopande (med den därav förbundna rättsverkan att B kan utöva en borgenärsskyddad återkravsrätt mot F i stället för att ha en oprioriterad fordring i G:s konkurs). — En annan fråga är vad som gäller beträffande ett ickeåberopande efter det att G har satts i konkurs (B är vid G:s konkursutbrott alltjämt berättigad att åberopa G:s onda tro men underlåter att göra så). Det kan synas som om frysningsprincipen då bör leda till att B inte genom sitt agerande skulle kunna åstadkomma att B och inte Gkb får göra gällande återkravet mot F. Men kännetecknande för en borgenärsskyddad förvärvsrätt är att den kan utövas utan hinder av den borgenärskonkurrens som en konkurs utlöser. Och här rör det sig inte ens om ett förvärv i egentlig mening, utan om att B:s rätt till återkravet består. Frysningsprincipen kan därför inte antas få någon relevans. — Det förtjänar att understrykas att de här diskuterade, tämligen komplicerade frågorna inte aktualiseras om B blir berättigad mot (inte bara G utan också) F redan från början (dvs. utan att B behöver godta att betalningen till F blir infriande genom att han inte åberopar G:s onda tro), vilket är den ordning som jag förordar.
86. 86En annan fråga är om G får göra gällande återkravet mot F när G:s skuld inte är reglerad. Svaret är jakande. Det finns ingen koppling mellan de två leden (annorlunda uttryckt så rör det sig inte om något täckningsförhållande, jfr not 59 ovan). — Ytterligare en fråga är vad som gäller i återvinningshänseende ifall B godtar G:s påstående om godtrosskydd och sedan uppbär betalning från F (eller i allt fall underrättar denne om sitt anspråk på återkravet). Situationen bör efter mitt förmenande bedömas som att G har infriat sin skuld till B med återkravet mot F. Återvinning kan då bli aktuell enligt såväl KL 4:10 som KL 4:5.
87. 87Ur F:s perspektiv har ju G:s fordring övergått till B, vilket kan ha varit okänt för F. Fastän det inte rör sig som en sådan överlåtelse som 29 § SkbrL tar sikte på, gör sig samma skyddsändamål gällande. — Rörande B:s rätt mot G till de återförda medlen, se not 52 ovan.
88. 88Om de överförda medlen överstiger den fordring hos G som F tror sig ha, så har dock F sällan anledning att anta att mottagna medel var avsedda till skuldreglering.
89. 89Några kortfattade kommentarer kan dock vara på sin plats. Till en början uppkommer en fråga om komputabilitet på så sätt, att om medlen hos F finns med bevarad identifierbarhet så kan B invända att hans krav avser ett anspråk på just de ifrågavarande medlen, vilket anspråk inte kan infrias genom kvittning. Att B har ett sakrättslig anspråk på identifierbara pengar hindrar dock inte att han har att finna sig i att F infriar sin förpliktelse generiskt, dvs. med vilka pengar som helst (så länge det rör sig om samma valuta). Se Lindskog Betalning 15.1.1.2. Som en konsekvens av det är B:s anspråk inte kvittningsskyddat av komputabilitetsskäl (annorlunda när B är i konkurs eftersom komputabilitet då inte förelåg vid den kritiska tidpunkten; fram till infriandetidpunkten avser B:s anspråk ett species). Inte heller hindrar det förhållandet att B:s fordring är av redovisningskaraktär kvittning. Se Lindskog Kvittning 3 uppl. 2014 6.4.4.4 och Betalning 14.2.1.1 (som där framgår har frågan varit omdiskuterade men rättsläget får nu anses vara klarlagt genom ”Independent II” NJA 2014 s. 935 och ”Likvidatorns retentionsrätt” NJA 2019 s. 259). Men att B har att acceptera att F betalar med vilka pengar som helst behöver inte betyda att han generellt har att acceptera kvittning. Ett befogat intresse av att motsätta sig kvittning bör nog allmänt sett väga tyngre i denna situation än eljest (eller kanske riktigare; kvittarens kvittningsintresse väger här tämligen lätt).
90. 90Den situation som här avses är att B:s fordring hos G skulle ha fallit av något skäl om den inte hade infriats, och att den overksamhetsgrunden verkar oaktat G:s infriande betalning till F. Möjligen skulle förutsättningsläran vid bristande förutsättningar kunna leda till detta. En annan tänkbar situation är att G sätts i konkurs och en återvinningstalan medför att B inte får göra gällande fordringen i konkursen.
91. 91När det gäller 29 § SkbrL kan det sägas att god tro är en motbevisbar presumtion (se not 34 ovan). En tvist rörande god tro på G:s sida kommer således att handla om förhållanden som föranleder att G inte skall anses vara i god tro snarare än omständigheter som stöder god tro (då med avseende på det förhållandet att F alltjämt var rätt betalningsmottagare).
92. 92Förmodligen gäller detsamma vid infriande betalning enligt 29 § SkbrL och liknande fall. Bedömningen här kompliceras dock av att G:s godtrosskydd inte med automatik inträder redan med G:s felaktiga överföring till F.
93. 93Vid en icke-infriande betalning i fall av det slaget som avses i 29 § SkbrL torde endast G vara berättigad mot F. Om B godtar betalningen som infriande torde skydd mot G:s borgenärer förutsätta att F denuntieras.