- Jfr NJA 1988 s. 567 (som gällde betalningssäkring), NJA 1995 s. 478 (analogisk tillämpning av exekutionsrättsliga regler) och NJA 1996 s. 700 (skadeståndsberättigad tredje man i fråga om vårdslös förvaltningsåtgärd, trots att kretsen av berättigade enligt ordalydelsen i 17 kap. 1 § KonkL inte omfattar annan än boet, konkursborgenär och gäldenär). Särskild försiktighet är motiverad när det gäller analogisk tillämpning av tvingande regler och preskriptionsregler (se om det senare NJA 2015 s. 862, HD:s domskäl p. 22 och NJA 1998 s. 520.) Så även när det gäl- ler undantagsregler. Jfr angående återvinning Lennander, Återvinning s. 48, Walin, Materiell konkursrätt s. 25 och NJA 2019 s. 468 (Bilservices betalningar).
- Se avseende innehållet i och innebörden av denuntiation, NJA 1962 s. 49, NJA 1965 s. 224, NJA 1977 s. 530, NJA 1977 s. 805 och NJA 1998 s. 520.
- Walin, Panträtt (2022) s. 24 f. Henriksson, Den dynamiska sakrätten (2004) s. 798 f. Jfr avse- ende bruten besittning av pantbrev NJA 1983 s. 103 samt avseende skuldebrev NJA 1996 s. 52. Jfr även NJA 1998 s. 520. Jfr Hessler, Sakrätt (1973) s. 352 f.
Rättsfall
NJA 1998 s. 520
RättskälldiskussionÖppna i bibliografi
Citera
NJA 1998 s. 520
BibTeX
@misc{nja-1998-s-520,
author = {{Högsta domstolen}},
title = {{NJA 1998 s. 520}},
year = {1998},
howpublished = {Rättsfall}
}Dom
Hämtar dom…
Omtalad i rättsvetenskapen
24 hänvisningar i 13 artiklar · 24 stycken/fotnoter
- HD kan väl inte döma fel? Se t.ex. NJA 1998 s. 520 som avsåg skadeståndstalan mot en bank som gett ut pant till pantsättaren trots att banken denuntierats av panthavaren. Det kan hävdas att denna situation borde ha bedömts som en talan om passiv betalningslegitimation, men HD bedömde det enligt skadeståndsregler. Se vidare om nyss nämnda rättsfall, Lindskog, Ste- fan (2010). Något om rättslig flerspårighet, s. 195 (som anger ytterligare exempelfall), Håstad, Torgny (2021). De försvunna korna än en gång – har olika frågor rörts ihop och vilka ”skador” omfattas av domen?, s. 958 och Millqvist, Göran (1998). Skadeståndsansvar för panthållare som utlämnar pant till pantsättaren utan panthavarens vetskap, JT 1998–99 s. 387 ff., särskilt s. 389. Angående frågan som ställs inledningsvis, se vidare Kleineman, Jan (1994). Till frågan om rättsvetenskapen som omedelbart verkande rättskälla, s. 621 ff. Jfr även NJA 1996 s. 118 (Skärbrännaren) där prejudikatfrågan kom att handla om huruvida jämkning kunde ske enligt 3:6 SkL vid ”skadestånd i kontraktsförhållande”, trots att skadelidanden hade gjort gällande ansvar enligt 2:1 SkL (och 3:1 SkL), dvs. deliktsansvar.
- NJA 1998 s. 520 103
Felaktig betalningsanvisning1 hänvisning
Ren ekonomisk skada1 hänvisning
Svensk rättspraxis Förmögenhetsrätt 1978–20045 hänvisningar
- I NJA 1998 s. 520 prövades frågan om en bank kunde anses ha ett ansvar när banken lämnat ut aktier i en depå till ägaren som dock dessförinnan pantsatt aktierna till säkerhet för ett lån och banken denuntierats härom (jfr 1936 års lag om pantsättning av lös egendom som innehaves av tredje man). HD uttalade här att det av förarbetena framgick att denuntiationen inte kunde anse medföra ett ansvar för tredje man att förvara och vårda egendomen om denna skyldighet inte förelåg av annan anledning. Emellertid låg i denuntiationen en anvisning till tredje man om att denne inte fick lämna ut egendomen till ägaren. Denuntiationen innebär därför enligt HD att tredje man får en skyldighet mot borgenären att inte lämna ut egendomen. Denna skyldighet, som också är skadeståndssanktionerad för att ändamålet med 1936 års lag skall uppnås, gäller oavsett att borgenären inte kan anses stå i något avtalsförhållande gentemot borgenären. Om skyldigheten systematiskt skall karakteriseras som ett tredjemansavtal, som en utomobligatorisk skadeståndsskyldighet baserad på culpa (jfr t.ex. NJA 1987 s. 692) eller på annat sätt förefaller vara av underordnad betydelse eftersom effekten blir densamma, nämligen att tredje man har en skyldighet gentemot borgenären som också är skadeståndssanktionerad.
- I detta avseende bör också jämföras med NJA 1996 s. 700 och NJA 1980 s. 383. I det förstnämnda avgörandet, som rörde skadeståndstalan mot en konkursförvaltare för att denne i ett konkursbos namn sålt egendom som tillhört tredje man. Parterna var här eniga om att skadan utgjorde en ren förmögenhetsskada. HD uttalade bl.a. att en ”väsentlig uppgift för en konkursförvaltare är att realisera den egendom som ingår i konkursboet”, att det därvid ”åligger … förvaltaren att tillse att egendom till vilken tredje man har separationsrätt inte omfattas av försäljning” samt att förvaltarens skyldighet att ”tillse att tredje man tillhörig egendom inte dras in i konkursen får anses följa såväl av konkurslagens reglering som av en allmän princip om förbud mot att obehörigen förfoga över annans egendom. Mot bakgrund härav kan det förhållandet att den påstådda skadan är att betrakta som ren förmögenhetsskada inte anses utgöra hinder mot att [konkursförvaltaren] åläggs skadeståndsskyldighet, trots att skadan inte orsakats genom brott”. NJA 1980 s. 383 rörde bl.a. frågan om en enligt ackordslagen utsedd god man i sin egenskap av företrädare för Ackordscentralen kunde anses ådra centralen skadeståndsansvar gentemot en utanför ackordsförfarandet stående person. Här hade den gode mannen vårdslöst underlåtit att kontrollera en uppgift om en tillgång vilket fått till följd att bolaget uppvisade en för god ställning. I förlitan på denna uppgift hade en tredje man på vissa villkor garanterat ett ackord för bolaget. Här yttrade HD att ”oavsett att uppfyllandet av villkoren till avsevärd del var beroende av annan än Ackordscentralen måste överenskommelsen anses ha sådan karaktär av avtal mellan [tredje man] och Ackordscentralen att frågan om skadeståndsskyldighet för Ackordscentralen är att bedöma på kontraktsrättslig grund”. Här kan också jämföras med NJA 1998 s. 520, där en bank trots meddelande från tredje man om att egendom pantsatts lämnat ut egendomen till skada för panthavaren. Här uttalade HD att ”för att det avsedda ändamålet med 1936 års lag [om pantsättning av lös egendom som innehaves av tredje man] skall uppnås krävs därför att kreditgivaren har rätt till ersättning av tredje mannen för den ekonomiska förlust han lider, om egendomen lämnas ut”. Grunden för ansvar bedömdes här, liksom i NJA 1980 s. 383, vara den kontraktsliknande relationen.
- En generell princip vid solidariskt ansvar för en förpliktelse är att om preskription inträder mot någon gäldenär, så övergår det solidariska ansvaret till ett delat ansvar gäldenärerna emellan, där andelarna enligt huvudregeln beräknas efter huvudtalet (se 9 § 1 st. PreskL). I NJA 1989 s. 269 uppkom frågan om samma effekt skulle inträda om en bank felaktigt friskrivit två av fem personer som tecknat generell proprieborgen från ansvar. Enligt HD kunde ”följden härav … för banken inte bli mindre ingripande än vid preskription. Att ytterligare minska borgensmännens ansvar finns det emellertid knappast skäl för och ett sådant ställningstagande låter sig mindre väl förenas med tidigare rättspraxis (se NJA 1939 s. 522)”. 5.3.2 Specialpreskription 5.3.2.1 18 kap. 9 § HB Ett av de mer svårtillämpade stadgandena har under lång tid varit 18 kap. 9 § HB om preskription av rätten att göra gällande anspråk mot syssloman. Enligt bestämmelsen skall den som önskar göra gällande krav mot syssloman göra ”det lagligen inom natt och år, sedan han vid sysslan skildes, och redo och räkning gjord är av honom”. HD har i ett betydande antal avgöranden prövat innebörden i detta stadgande. Målen har rört eventuell preskription av talan mot (i) banker (NJA 1992 s. 16 och NJA 1999 s. 52) med huvudfrågorna om bankens uppdrag varit ett sysslomannauppdrag och om slutredovisning avgetts, (ii) fastighetsmäklare (NJA 2000 s. 31) med huvudfrågan om vad som skulle anses vara en slutredovisning, (iii) juridiskt ombud (NJA 2000 s. 137) med huvudfrågan om vad som skall anses vara en slutredovisning och (iv) boutredningsman (NJA 1995 s. 648 och NJA 1999 s. 512) med huvudfrågan när ettårsfristen börjar löpa. Härtill kommer ett fall rörande eventuell analog tillämpning av bestämmelsen när bestämmelsen inte är direkt tillämplig till följd av att avtal inte ingåtts mellan parterna (NJA 1998 s. 520).
Återpantsättning - om pantsättning av pant och panträtt3 hänvisningar
- Jfr NJA 1998 s. 520. Den här föreslagna lösningen är i princip tvingande för B och C (såvida inte A samtyckt till en annan lösning). Dessa kan således inte utan A:s godkän nande avtala om att B:s »betalningslegitimation» avskärs redan genom avtalet (möjligen har en annan uppfattning hävdats av Moller, s. 292, beträffande dansk rätt). Däremot bör B och C kunna avtala om mildare regler för A, t.ex. att denne alltid skall kunna betala »med befriande verkan» till B (jfr t.ex. NJA 1995 s. 367). I ett sådant fall skulle dock »återpantsättningens» sakrättsliga giltighet äventyras, jfr kapitel 14.3.2.
- 14. C:s skydd mot B:s borgenärer 1143 Jfr kapitel 12.2 vid not 925 och Myrdal s. 29 f. samt där angivna litteraturhänvisningar. Jfr även kapitel 12.2 vid nämnda not beträffande skillnaden mellan den här diskuterade »egentliga» betalningslegitimationen och den »betalningslegitimation» (med citattecken) som diskuteras i kapitel 12 (samt i kapitel 14.3). 1144 Jfr exempelvis Mellqvist/Persson s. 163. Enligt RedovL är pengarna skyddade i kon kursen om de hållits avskilda för förvärvarens/panthavarens räkning. 1145 Jfr exempelvis NJA 1998 s. 520 och Håstad s. 229 f. (överlåtelse) och 295 (pantsätt ning). Jfr även Helander i SvJT 1987 s. 382.
- 14. C:s skydd mot B:s borgenärer sätt är fundamentalt ur sakrättslig synvinkel, då härigenom ett rådighetsavskärande kan sägafs] ha skett»), 487, 503 (»... det icke kan komma på tal att sakrättsskydd nås på lindrigare villkor än vad som enligt 29 § SkbrL krävs för att en överlåtare skall förlora sin legitimation i förhållande till gäldenären»), 511 och 524, Rodhe s. 400 och Rodhe, Pant sättning s. 202, Björk i SvJT 1983 s. 353, Bogdan i TfR 1981 s. 520 f., Henning i SvJT 1995 s. 79 och Martinson s. 281, 290 och 297. I Håstad betonades t.o.m. 3 u. betal- ningslegitimationen starkt, men därefter har dess betydelse tonats ned, se Håstad (3 u.) s. 191, Håstad (4 u.) s. 185 och 235 samt Håstad (5 u.) s. 253, 250, 299 f. och 293. Även i Håstad (6 u.) finns vissa resonemang där betalningslegitimationen synes ha tillmätts be tydelse, se s. 230, 255 f., 290, 293, 295 och 299 f. (jfr Myrdal s. 156, not 499). Se även Håstad, Studier s. 103, 105 och 113. Till skillnad från de nu angivna författarna tiller känner Lindskog inte betalningslegitimationen någon relevans för borgenärsskyddet, se Lindskog i SvJT 1994 s. 115 (not 9). Jfr dock Lindskog i SvJT 1983 s. 543 och Lindskog s. 414. Att betalningslegitimationen normalt skall vara avskuren för borgenärsskydd gäller även enligt dansk och norsk rätt, se Myrdal s. 175 ff. 1155 Se NJA 1980 s. 197 (sekundärpantsättning av entreprenadfordran), NJA 1986 s. 217 (sekundärpantsättning vid factoring) och NJA 1989 s. 671 (prövning av betalningslegiti mationen). Se även NJA 1998 s. 520. 1156 Det finns dock fall där borgenärsskydd kan uppkomma utan att betalningslegitima tionen är avskuren. Enligt 20 § jämförd med 22 § SkbrL kan borgenärsskydd uppkomma genom tradition av löpande skuldebrev som innehåller räntebetalningsdagar och/eller en amorteringsplan trots att gäldenären fortfarande kan betala med befriande verkan till överlåtaren/pantsättaren, se Myrdal s. 142 f. Det är också troligt att borgenärsskydd kan uppkomma i underrättelsefall (t.ex. 31 § 1 st. SkbrL) när en underrättelse kommit gälde- nären/tredje man till handa utan att denna tagit del av den. Se kapitel 14.2.5 vid not 1138. Se även övriga i kapitel 14.2.5 omnämnda fall. 1157 Se redogörelsen i Myrdal s. 141 f. och där anförd litteratur. Jfr även Martinson (som utkommit därefter) s. 278 f. och 302.
Skadestånd utom kontraktsförhållanden 1997–20002 hänvisningar
- 1.8. Ren förmögenhetsskada i övrigt. NJA 1998 s. 520 rörde ansvar för en bank som — trots underrättelse om att en värdepappersdepå hos banken pantsatts som säkerhet för ett lån — utan panthavarens medgivande lämnat ut aktierna i depån till ägaren. Lånet kom inte att infrias, och panthavaren krävde skadestånd av banken. Fastän banken inte ansågs stå i avtalsförhållande till panthavaren och 1936 års lag om pantsättning av lös egendom saknar skadeståndsbestämmelser ansågs banken genom sitt handlande ha blivit skadeståndsskyldig mot panthavaren. Preskriptionsregeln i 18 kap. 9 § HB befanns inte vara tilllämplig ens analogt — trots denuntiationen saknades ett sådant förtroendeliknande förhållande som brukar anses karakteristiskt för sysslomannaskap. Fallet ger ännu ett exempel på att HD i praxis ålagt ansvar för ren förmögenhetsskada även utanför kontraktsförhållanden (jfr tidigare bl.a. NJA 1987 s. 692 och NJA 1996 s. 700). I en avtalsliknande situation som den aktuella måste detta ha framstått som mycket närliggande. — Om principalansvar för ren förmögenhetsskada, se vidare NJA 2000 s. 380 och NJA 2000 s. 639, båda refererade i 2.1 ovan.
- Den omtvistade bestämmelsen i 18 kap. 9 § HB, som stadgar en ettårspreskription bl.a. från tiden för sysslomans redovisning, har inte ansetts böra tillämpas i NJA 2000 s. 31 och NJA 2000 s. 137, där kravet gällt en fastighetsmäklares respektive en advokats sätt att fullgöra sitt uppdrag — inte handhavandet av pengar för uppdragsgivarens räkning. (Se även NJA 1998 s. 520 , refererat ovan i 1.8.)