Av illustrativa skäl finns det åter anledning att tänka i species (se not 50 ovan). Anta således att det rör sig om en tvättmaskin. B angav F:s bostad som leveransadress men G borde ha förstått att maskinen skulle levereras hem till B. G har då inte med avlämnandet hos F befriat sig från sin leveransskyldighet mot B. Denne kan som i ”Eurocredit” NJA 1998 s. 520 kräva skadestånd av G (skadan lär dock i detta fall bli begränsad till hanteringskostnader), men principiellt sett kan han också hålla fast vid G:s leveransskyldighet. Att det finns en gräns där man inte skall se det som en icke-prestation utan som en icke korrekt utförd prestation (så när B:s anspråk avser endast den fellevererade maskinen och inte kan satisfieras med något annat än just denna, t.ex. därför att den är begagnad) förtar inte exemplets illustrationsverkan. Skulle den gränsen ha passerats med en tvättmaskin, så kan man välja något mer utbytbart föremål.
Hänvisas från p. 5 (s. 671)
1.I ”Tandvårdsstödet” verkade G:s betalning till F befriande mot B. Men så skulle inte (mot B:s bestridande) ha varit fallet om G hade haft skälig anledning att misstänka att betalningsanvisningen var felaktig.s. 669
2.I det fallet att G:s betalningsskyldighet mot B står kvar uppkommer en fordringskedja av typen B->G->F. Man kan nog anta att i normalfallet regleras också mellanhavandena sålunda, att F återbetalar mottagna medel till G som infriar sin skuld till B. Och om F försöker behålla medlen, så leder G:s onda tro i regel till att det blir hans problem; han får betala till B och kräva F. Men B kan ha ett intresse av att få gå på F, medan G av olika skäl kan föredra att vara betalningsskyldig mot B för att som en konsekvens av det vara återkravsberättigad i förhållande till F. I det följande antas så vara fallet.s. 669
3.En enligt min mening given utgångspunkt är att det står B fritt att åberopa eller att inte åberopa G:s onda tro. Av det följer att om B åberopar G:s onda tro, så är han bevarad sin rätt mot denne. Och om han avstår från det får han gå på F. Genom ett sådant avstående blir betalningen befriande och situationen identisk med den som var före i ”Tandvårdsstödet”. Det sagda innebär att B — genom hur han utnyttjar sin avståendemöjlighet — kan välja mellan G och F.s. 670
4.Men frågan är om man inte kan gå ett steg längre sålunda att B utan att avstå från sin rätt mot G (innebärande att han åberopar G:s onda tro och vidhåller sin rätt mot denne) får göra gällande också återkravsrätten mot F. B får då alltså kräva såväl G som F, där en betalning från F skall räknas av G:s skuld till B och en betalning av G leder till att G subrogerar i B:s rätt mot F. Detta kan framstå som mindre förenligt med ”Tandvårdsstödet”, som utgår från att det är just det förhållandet att G:s betalning till F verkar befriande mot B som leder till att återkravsrätten mot F tillkommer B. Men ett uttalande av HD skall inte tolkas motsatsvis. Och det finns aspekter som HD inte hade anledning att beakta.s. 671
5.Utgångspunkten är alltså att G:s betalningsskyldighet mot B står kvar på grund av (B:s åberopande av) G:s onda tro rörande betalningsanvisningens felaktighet. Frågan är om det skall innebära att B saknar rätt mot F. En aspekt är att G:s medelsöverföring till F var avsedd för B, liksom att det var B:s avsikt med anvisningen att han skulle få medlen. Detta talar för att det skall stå B fritt att ta medlen i anspråk — i praktiken G:s återkrav mot F — precis så som det var avsett. En annan aspekt är att G inte bör kunna åberopa sin onda tro till sin egen fördel. Och en tredje är att en rätt för B att gå på såväl G som F aldrig kan ställa B bättre än om G hade betalat i enlighet med vad han på grund av sin onda tro borde ha gjort, medan G inte (annat än eventuellt i likviditetshänseende) kan ställas sämre vid en sådan jämförelse.s. 671
6.Mycket talar således för att B vid en icke befriande betalning får kräva såväl G som F.s. 672
7.Det sagda torde bara gällande betalning enligt en felaktig betalningsanvisning. Vid icke-befriande betalning i ett sådant fall som avses i 29 § SkbrL kan det inte antas att B utan G:s medgivande får gå på F, utan har han här att hålla sig till G. Men om G åberopar betalningen till F mot B måste det rimligen stå B fritt att hålla sig till F. Att G:s betalning till F inte verkar befriande mot B hindrar inte att F spontant kan tänkas vidareföra medlen till B. Vad som då gäller kan föranleda överväganden av skilda slag.s. 672