Möjligen är det den fordringskedjan som justitiesekreteraren har haft för ögonen vid sin problemformulering, som går ut på frågan huruvida B får gå ”direkt” på F. Resonemanget i betänkandet är emellertid svårt att förstå redan av det skälet att det är oklart om G:s betalning till F ansågs verka befriande eller inte. En möjlig resonemangslinje skulle kunna vara, att även om G:s överföring till F verkade infriande mot B, så får G (och endast G) resa återkravet mot F (eftersom de av F mottagna medlen kom från G) medan B får gå på G, men då enligt något slags obehörig vinst-princip i den mån G blir framgångsrik med sitt återgångskrav. En sådan ordning framstår dock som en helt opraktisk konstruktion. Det måste därför antas att den inte uttalade utgångspunkten är att G inte blev befriad mot B genom överföringen till F (detta till skillnad från vad HD kom fram till och trots att frågan inte var tvistig (se not 17 ovan)). Det leder då till fordringskedjan B->G->F och föreställningen att målet handlar om direktkravsrätt (där fordringskedjan i Sverige brukar beskrivas med beteckningarna A->B->C). Det rör sig emellertid inte om något täckningsförhållande (jfr Lindskog Betalning 14.1.2.2 not 2609). G:s återkrav mot F är nämligen inte beroende av att hans skuld till B regleras (jfr not 23 ovan). Återkravet står exempelvis kvar även om G:s skuld till B preskriberas. Det är vidare inte fråga om någon kontraktskedja. Resonemanget i betänkandet om betydelsen av principen den kontraktuella partsbegränsningen (se p. 10) är därför svårbegripligt (särskilt så när möjligheten att ur ett tvåpartsavtal härleda en direktkravsrätt i formen av ett tredjemansavtal framhålls (se p. 11), vilket framstår som mindre förenligt med principen om den kontraktuella partsbegränsningen). Inte heller kan jag se någon annat sådant samband mellan de två leden som skulle motivera ett direktkravsparadigm. Den oförklarade klassificeringen av fordringskedjan som en direktkravssituation bildar emellertid språngbräda för olika anti direktkravsargument, som inte alls behöver ha den generalitet som betänkandet ger intryck av (vid hemulstalan mot bakre led enligt JB 4:22 kan exempelvis andra överväganden göra sig gällande än vid ansvarsförsäkring). Principen om den kontraktuella partsbegränsningen har redan nämnts. Förment åsidosättande av den konkursrättsliga konkurrensordningen är ett annat (jfr not 53 ovan). Och framför allt skapas med stöd av det felaktiga direktkravsparadigmet en bild av en stark presumtion mot B:s (såsom direktkrav klassificerade) anspråk på återkravet mot F. Möjligheterna till anspråk av det slaget skulle — enligt betänkandet — endast föreligga som starkt begränsade (p. 14) undantag (p. 13). Men oavsett ifall det rör sig om ett direktkravsfall eller inte, så duger sådana omdömen inte som normativt relevanta argument. HD:s sakligt utvärderande av det i målet bedömda typfallet står i skarp kontrast till de svepande resonemangen i betänkandet. Det skall dock sägas att på direktkravsrättens område är resonemang av det slaget som finns i betänkandet inte helt ovanliga (en återkommande onöjaktighet är att se frågan huruvida en kontraktskedja spärrar A från att göra gällande utomobligatoriskt skadeståndsansvar mot C som en del av problematiken rörande A:s rätt att göra gällande ett på kontraktskedjan grundat (direkt-) krav mot C; se betänkandet p. 16 där det hänvisas till ”Cargo Center” NJA 2014 s. 760 trots påpekandet i p. 3 i mitt tillägg i det målet). Det är bara att hoppas att HD förmår att hålla sig lika sakligt till frågan om direktkravsrätt när den på allvar genom ett principiellt renodlat fall kommer upp till prövning, som HD i detta mål gjorde till frågan om betydelsen av en felaktig betalningsanvisning (det är för att underbygga den förhoppningen som jag kanske något oförtjänt drabbar skrivningarna i betänkandet).
Hänvisas från p. 2 (s. 669)
1.I ”Tandvårdsstödet” verkade G:s betalning till F befriande mot B. Men så skulle inte (mot B:s bestridande) ha varit fallet om G hade haft skälig anledning att misstänka att betalningsanvisningen var felaktig.s. 669
2.I det fallet att G:s betalningsskyldighet mot B står kvar uppkommer en fordringskedja av typen B->G->F. Man kan nog anta att i normalfallet regleras också mellanhavandena sålunda, att F återbetalar mottagna medel till G som infriar sin skuld till B. Och om F försöker behålla medlen, så leder G:s onda tro i regel till att det blir hans problem; han får betala till B och kräva F. Men B kan ha ett intresse av att få gå på F, medan G av olika skäl kan föredra att vara betalningsskyldig mot B för att som en konsekvens av det vara återkravsberättigad i förhållande till F. I det följande antas så vara fallet.s. 669
3.En enligt min mening given utgångspunkt är att det står B fritt att åberopa eller att inte åberopa G:s onda tro. Av det följer att om B åberopar G:s onda tro, så är han bevarad sin rätt mot denne. Och om han avstår från det får han gå på F. Genom ett sådant avstående blir betalningen befriande och situationen identisk med den som var före i ”Tandvårdsstödet”. Det sagda innebär att B — genom hur han utnyttjar sin avståendemöjlighet — kan välja mellan G och F.s. 670
4.Men frågan är om man inte kan gå ett steg längre sålunda att B utan att avstå från sin rätt mot G (innebärande att han åberopar G:s onda tro och vidhåller sin rätt mot denne) får göra gällande också återkravsrätten mot F. B får då alltså kräva såväl G som F, där en betalning från F skall räknas av G:s skuld till B och en betalning av G leder till att G subrogerar i B:s rätt mot F. Detta kan framstå som mindre förenligt med ”Tandvårdsstödet”, som utgår från att det är just det förhållandet att G:s betalning till F verkar befriande mot B som leder till att återkravsrätten mot F tillkommer B. Men ett uttalande av HD skall inte tolkas motsatsvis. Och det finns aspekter som HD inte hade anledning att beakta.s. 671
5.Utgångspunkten är alltså att G:s betalningsskyldighet mot B står kvar på grund av (B:s åberopande av) G:s onda tro rörande betalningsanvisningens felaktighet. Frågan är om det skall innebära att B saknar rätt mot F. En aspekt är att G:s medelsöverföring till F var avsedd för B, liksom att det var B:s avsikt med anvisningen att han skulle få medlen. Detta talar för att det skall stå B fritt att ta medlen i anspråk — i praktiken G:s återkrav mot F — precis så som det var avsett. En annan aspekt är att G inte bör kunna åberopa sin onda tro till sin egen fördel. Och en tredje är att en rätt för B att gå på såväl G som F aldrig kan ställa B bättre än om G hade betalat i enlighet med vad han på grund av sin onda tro borde ha gjort, medan G inte (annat än eventuellt i likviditetshänseende) kan ställas sämre vid en sådan jämförelse.s. 671
6.Mycket talar således för att B vid en icke befriande betalning får kräva såväl G som F.s. 672
7.Det sagda torde bara gällande betalning enligt en felaktig betalningsanvisning. Vid icke-befriande betalning i ett sådant fall som avses i 29 § SkbrL kan det inte antas att B utan G:s medgivande får gå på F, utan har han här att hålla sig till G. Men om G åberopar betalningen till F mot B måste det rimligen stå B fritt att hålla sig till F. Att G:s betalning till F inte verkar befriande mot B hindrar inte att F spontant kan tänkas vidareföra medlen till B. Vad som då gäller kan föranleda överväganden av skilda slag.s. 672