Möjligen är det den fordringskedjan som justitiesekreteraren har haft för ögonen vid sin problemformulering, som går ut på frågan huruvida B får gå ”direkt” på F. Resonemanget i betänkandet är emellertid svårt att förstå redan av det skälet att det är oklart om G:s betalning till F ansågs verka befriande eller inte. En möjlig resonemangslinje skulle kunna vara, att även om G:s överföring till F verkade infriande mot B, så får G (och endast G) resa återkravet mot F (eftersom de av F mottagna medlen kom från G) medan B får gå på G, men då enligt något slags obehörig vinst-princip i den mån G blir framgångsrik med sitt återgångskrav. En sådan ordning framstår dock som en helt opraktisk konstruktion. Det måste därför antas att den inte uttalade utgångspunkten är att G inte blev befriad mot B genom överföringen till F (detta till skillnad från vad HD kom fram till och trots att frågan inte var tvistig (se not 17 ovan)). Det leder då till fordringskedjan B->G->F och föreställningen att målet handlar om direktkravsrätt (där fordringskedjan i Sverige brukar beskrivas med beteckningarna A->B->C). Det rör sig emellertid inte om något täckningsförhållande (jfr Lindskog Betalning 14.1.2.2 not 2609). G:s återkrav mot F är nämligen inte beroende av att hans skuld till B regleras (jfr not 23 ovan). Återkravet står exempelvis kvar även om G:s skuld till B preskriberas. Det är vidare inte fråga om någon kontraktskedja. Resonemanget i betänkandet om betydelsen av principen den kontraktuella partsbegränsningen (se p. 10) är därför svårbegripligt (särskilt så när möjligheten att ur ett tvåpartsavtal härleda en direktkravsrätt i formen av ett tredjemansavtal framhålls (se p. 11), vilket framstår som mindre förenligt med principen om den kontraktuella partsbegränsningen). Inte heller kan jag se någon annat sådant samband mellan de två leden som skulle motivera ett direktkravsparadigm. Den oförklarade klassificeringen av fordringskedjan som en direktkravssituation bildar emellertid språngbräda för olika anti direktkravsargument, som inte alls behöver ha den generalitet som betänkandet ger intryck av (vid hemulstalan mot bakre led enligt JB 4:22 kan exempelvis andra överväganden göra sig gällande än vid ansvarsförsäkring). Principen om den kontraktuella partsbegränsningen har redan nämnts. Förment åsidosättande av den konkursrättsliga konkurrensordningen är ett annat (jfr not 53 ovan). Och framför allt skapas med stöd av det felaktiga direktkravsparadigmet en bild av en stark presumtion mot B:s (såsom direktkrav klassificerade) anspråk på återkravet mot F. Möjligheterna till anspråk av det slaget skulle — enligt betänkandet — endast föreligga som starkt begränsade (p. 14) undantag (p. 13). Men oavsett ifall det rör sig om ett direktkravsfall eller inte, så duger sådana omdömen inte som normativt relevanta argument. HD:s sakligt utvärderande av det i målet bedömda typfallet står i skarp kontrast till de svepande resonemangen i betänkandet. Det skall dock sägas att på direktkravsrättens område är resonemang av det slaget som finns i betänkandet inte helt ovanliga (en återkommande onöjaktighet är att se frågan huruvida en kontraktskedja spärrar A från att göra gällande utomobligatoriskt skadeståndsansvar mot C som en del av problematiken rörande A:s rätt att göra gällande ett på kontraktskedjan grundat (direkt-) krav mot C; se betänkandet p. 16 där det hänvisas till ”Cargo Center” NJA 2014 s. 760 trots påpekandet i p. 3 i mitt tillägg i det målet). Det är bara att hoppas att HD förmår att hålla sig lika sakligt till frågan om direktkravsrätt när den på allvar genom ett principiellt renodlat fall kommer upp till prövning, som HD i detta mål gjorde till frågan om betydelsen av en felaktig betalningsanvisning (det är för att underbygga den förhoppningen som jag kanske något oförtjänt drabbar skrivningarna i betänkandet).
Hänvisas från p. 2 (s. 669)
Möjligen är det den fordringskedjan som justitiesekreteraren har haft för ögonen vid sin problemformulering, som går ut på frågan huruvida B får gå ”direkt” på F. Resonemanget i betänkandet är emellertid svårt att förstå redan av det skälet att det är oklart om G:s betalning till F ansågs verka befriande eller inte. En möjlig resonemangslinje skulle kunna vara, att även om G:s överföring till F verkade infriande mot B, så får G (och endast G) resa återkravet mot F (eftersom de av F mottagna medlen kom från G) medan B får gå på G, men då enligt något slags obehörig vinst-princip i den mån G blir framgångsrik med sitt återgångskrav. En sådan ordning framstår dock som en helt opraktisk konstruktion. Det måste därför antas att den inte uttalade utgångspunkten är att G inte blev befriad mot B genom överföringen till F (detta till skillnad från vad HD kom fram till och trots att frågan inte var tvistig (se not 17 ovan)). Det leder då till fordringskedjan B->G->F och föreställningen att målet handlar om direktkravsrätt (där fordringskedjan i Sverige brukar beskrivas med beteckningarna A->B->C). Det rör sig emellertid inte om något täckningsförhållande (jfr Lindskog Betalning 14.1.2.2 not 2609). G:s återkrav mot F är nämligen inte beroende av att hans skuld till B regleras (jfr not 23 ovan). Återkravet står exempelvis kvar även om G:s skuld till B preskriberas. Det är vidare inte fråga om någon kontraktskedja. Resonemanget i betänkandet om betydelsen av principen den kontraktuella partsbegränsningen (se p. 10) är därför svårbegripligt (särskilt så när möjligheten att ur ett tvåpartsavtal härleda en direktkravsrätt i formen av ett tredjemansavtal framhålls (se p. 11), vilket framstår som mindre förenligt med principen om den kontraktuella partsbegränsningen). Inte heller kan jag se någon annat sådant samband mellan de två leden som skulle motivera ett direktkravsparadigm. Den oförklarade klassificeringen av fordringskedjan som en direktkravssituation bildar emellertid språngbräda för olika anti direktkravsargument, som inte alls behöver ha den generalitet som betänkandet ger intryck av (vid hemulstalan mot bakre led enligt JB 4:22 kan exempelvis andra överväganden göra sig gällande än vid ansvarsförsäkring). Principen om den kontraktuella partsbegränsningen har redan nämnts. Förment åsidosättande av den konkursrättsliga konkurrensordningen är ett annat (jfr not 53 ovan). Och framför allt skapas med stöd av det felaktiga direktkravsparadigmet en bild av en stark presumtion mot B:s (såsom direktkrav klassificerade) anspråk på återkravet mot F. Möjligheterna till anspråk av det slaget skulle — enligt betänkandet — endast föreligga som starkt begränsade (p. 14) undantag (p. 13). Men oavsett ifall det rör sig om ett direktkravsfall eller inte, så duger sådana omdömen inte som normativt relevanta argument. HD:s sakligt utvärderande av det i målet bedömda typfallet står i skarp kontrast till de svepande resonemangen i betänkandet. Det skall dock sägas att på direktkravsrättens område är resonemang av det slaget som finns i betänkandet inte helt ovanliga (en återkommande onöjaktighet är att se frågan huruvida en kontraktskedja spärrar A från att göra gällande utomobligatoriskt skadeståndsansvar mot C som en del av problematiken rörande A:s rätt att göra gällande ett på kontraktskedjan grundat (direkt-) krav mot C; se betänkandet p. 16 där det hänvisas till ”Cargo Center” NJA 2014 s. 760 trots påpekandet i p. 3 i mitt tillägg i det målet). Det är bara att hoppas att HD förmår att hålla sig lika sakligt till frågan om direktkravsrätt när den på allvar genom ett principiellt renodlat fall kommer upp till prövning, som HD i detta mål gjorde till frågan om betydelsen av en felaktig betalningsanvisning (det är för att underbygga den förhoppningen som jag kanske något oförtjänt drabbar skrivningarna i betänkandet).s. 669