Formuleringen är inte helt lyckad. Den är således vidare än den fråga som målet gällde i det att kopplingen till B:s betalningsanvisning saknas. Vidare borde ordet ”åter” inte ha varit med (det var ju B som krävde men G som hade betalat till F; frågan var alltså om B fick göra gällande G:s återkrav). Att betydelsen av subjektiva förhållanden på G:s sida inte nämndes är dock inte mycket att säga om. — En annan fråga, som inte aktualiserades i målet, är vem som rättsligt sett var medelsmottagare. Var det kontohavaren (F) eller kontohållaren? Vid en insättning på fel skattekonto är Skatteverket och inte kontohavaren mottagare av medlen. Om G av misstag anger F:s skattekonto i stället för sitt eget, så rör det sig likväl om en betalning till Skatteverket och inte till F (jfr not 16 nedan). Men ett skattekonto är ett avräkningskonto. I målet rörde det sig om girerade medel, som förmodligen passerade F:s bankgiro för att krediteras dennes bankkonto. Det typiska bankkontot är rättsligt sett av ett annat slag än ett avräkningskonto. När G av misstag sätter in medel på F:s bankkonto, så handlar det om en betalning till F och inte till banken. G får då inget återkrav mot banken utan mot F. Se mitt tillägg i ”Skattekontot II” NJA 2016 s. 1074 ävensom Lindskog Betalning 3.4.4.2 och 8.4.1.4. Men detta uppfattas förmodligen som så självklart att frågan nästan aldrig problematiseras. I detta fall kan det f.ö. sättas i fråga om inte F (i det hänseende som här är aktuellt) skall anses ha mottagit medlen redan när de krediterades hans bankgiro sålunda att vad som skedde därefter var irrelevant för frågan om vem som var medelsmottagare (dvs. för frågan om vem som var rätt gäldenär till återkravsfordringen).
Hänvisas från p. 11 (s. 656)
11.Men numera finns också möjligheten till s.k. språngdispens (RB 54:12 a). När hovrätten har nekat prövningstillstånd, så kan HD låta målet ta ett språng från tingsrätten förbi hovrätten och alltså utan föregående prövning där genom en förklaring avgöra en viss rättsfråga på grundval av tingsrättens dom. Idealt sett skall detta inte behövas. Men möjligheten är till för att goda prejudikatämnen inte skall förloras på vägen. Så skedde heller inte i detta fall. HD beslutade på F:s överklagande av det nekade prövningstillståndet således att ”pröva frågan om [B], vid en betalning [underförstått av G] till [F], kan vända sig till [F] och kräva [medlen] åter”.s. 656