Rättsfall
NJA 2016 s. 1074
RättskälldiskussionÖppna i bibliografi
Citera
NJA 2016 s. 1074
BibTeX
@misc{nja-2016-s-1074,
author = {{Högsta domstolen}},
title = {{NJA 2016 s. 1074}},
year = {2016},
howpublished = {Rättsfall}
}Dom
Hämtar dom…
Omtalad i rättsvetenskapen
16 hänvisningar i 7 artiklar · 16 stycken/fotnoter
Condictio indebiti – från skyddsregel för betalaren till skyddsregel för mottagaren på tre decennier5 hänvisningar
- I början rörde det sig om mera försiktiga uttalanden, som kopplade till motivet bakom condictio indebiti-läran, medan avsaknad av rättsgrund (eller kanske mera riktigt, betalarens bibehållna rättsgrund) under senare år snarare pekas ut som återkravsrättens själva grund. NJA 1994 s. 177: ”I de angivna condictio indebiti-situationerna har det skett en icke avsedd förmögenhetsförskjutning som saknar rättslig grund.” NJA 1999 s. 575: ”Ett av de huvudargument som har brukat åberopas för den principiella återkravsrätten vid traditionella condictio indebiti-situationer är att det, om betalningsmottagaren får behålla vad han har uppburit, uppkommer en förmögenhetsförskjutning till hans förmån utan rättsgrund: han gör en obehörig vinst.” Skattekontot I NJA 2011 s. 749: ”Huruvida en felaktig betalning har skett på grund av villfarelse eller ren felskrivning eller om en felaktig betalning har gjorts i samband med betalningsuppdrag eller betalningsförmedling är av underordnad betydelse. Avgörande är i stället om betalning har skett utan rättsgrund och att betalningen inte utgör en disposition, dvs. en betalning där den betalande frivilligt väljer att betala oavsett om betalningsskyldighet faktiskt föreligger.” Tryckerimomsen I NJA 2015 s. 1072: ”Huvudregeln vid betalning utan rättsgrund är att återbetalning ska ske.” Skattekontot II NJA 2016 s. 1074: ”Läran om condictio indebiti tar sikte på betalning utan rättsgrund. Utgångspunkten är att en sådan betalning föranleder en återbetalningsskyldighet för betalningsmottagaren, en skyldighet som mottagaren under vissa förutsättningar kan undgå”. Tandvårdsstödet NJA 2020 s. 334: ”Om en gäldenär betalar med befriande verkan till tredje man enligt borgenärens instruktion, sker en förmögenhetsöverföring från borgenären till tredje man. När borgenärens instruktion inte åsyftat en sådan överföring och tredje man tog emot betalningen i ond tro […] ska förmögenheten återföras. I andra fall beror borgenärens rätt av vad som framstår som rimligt vid en avvägning mellan borgenärens och tredje mans motstående intressen. Avvägningen görs enligt de kriterier som har utvecklats inom ramen för reglerna om condictio indebiti […].” Independent Finans NJA 2016 s. 933: ”Huvudregeln i svensk rätt är att en betalning som har mottagits utan rättsgrund ska återbäras.” Fastighetsmäklarens klientmedelskonto NJA 2023 s. 339: ”Principerna om condictio indebiti tar sikte på betalning utan rättsgrund. Utgångspunkten är att en sådan betalning föranleder en återbetalningsskyldighet för betalningsmottagaren, en skyldighet som mottagaren under vissa förutsättningar kan undgå.” (Samtliga kursiveringar är mina.)
- I Stenseles återkallade betalningsuppdrag NJA 1995 s. 25 tycks HD ha ansett att en betalning inte kan återkallas sedan betalaren förlorat rådighet över beloppet, eller i vart fall sedan betalningen kommit mottagaren tillhanda. Det talar i så fall för att återkallelse inte kan ske ända fram till dess att mottagaren fått kunskap om betalningen, vilket hade varit i linje med 7 § avtalslagen. Se även NJA 1999 s. 575, där HD tycks ha utgått från att mottagaren av en kontobetalning ska anses ha fått kunskap om densamma enligt 39 § avtalslagen redan genom mottagandet. Det kan tala för att grunderna för 7 § avtalslagen i och för sig är tillämpliga på kontobetalningar men att mottagaren därvid ska fingeras få kunskap om eller ta del av betalningen redan genom att betalningen kommer mottagaren tillhanda. Även då blir alltså regeln i praktiken att en återkallelse inte är möjlig efter mottagandet. Hur betalningsmottagarens betalningssystem fungerar bör emellertid kunna få betydelse, jämför Skattekontot II NJA 2016 s. 1074 p. 15–18.
- Jämför Almqvist, Förmögenhetsbrott och förmögenhetsrätt, 2020, s. 311 f. not 1108 och Lindskog, Betalning, 2022, s. 886 ff. och 942 ff. Principerna om condictio indebiti tar sikte på betalning utan rättsgrund. Utgångspunkten är att en sådan betalning föranleder en återbetalningsskyldighet för betalningsmottagaren, en skyldighet som mottagaren under vissa förutsättningar kan undgå (Se ”Skattekontot I” NJA 2011 s. 739 p. 6–8, ”Tryckerimomsen” NJA 2015 s. 1072 p. 10–13 och ”Skattekontot II” NJA 2016 s. 1074 p. 8 och 13). […] En betalning kan ha en avtalsrättslig grund, såsom när en gäldenär betalar sin borgenär, eller utgöra en disposition genom vilken betalaren frivilligt gör en betalning till mottagaren. I båda fallen finns det då en rättsgrund för betalningen och läran om condictio indebiti blir inte tillämplig. Så kan vara fallet även om själva betalningen berodde på ett misstag från betalarens sida. En förutsättning är då att mottagaren med hänsyn till omständigheterna hade anledning att uppfatta betalningen som en betalning med rättsgrund. Att mottagaren kände till att betalaren ifrågasatte sin betalningsskyldighet utesluter inte att betalningen kan anses ha rättsgrund. Exempelvis kan mottagaren av en betalning under en pågående tvist ha anledning att uppfatta betalningen som en provisorisk betalning i avvaktan på att tvisten blir avgjord […].
- Se även JustR Lindskogs tillägg i NJA 2016 s. 1074 p. 5. Jfr Afrell, Kontohavare (2021) s. 28 som observerar att digitaliseringen av värdepappersmarknaden har gått mycket snabbt och att denna utveckling stundtals kan vara svår att förena med de etablerade juridiska regelverken.
- NJA 2016 s. 1074 214SvJT 1929 ref. s. 53 242
Felaktig betalningsanvisning4 hänvisningar
- Formuleringen är inte helt lyckad. Den är således vidare än den fråga som målet gällde i det att kopplingen till B:s betalningsanvisning saknas. Vidare borde ordet ”åter” inte ha varit med (det var ju B som krävde men G som hade betalat till F; frågan var alltså om B fick göra gällande G:s återkrav). Att betydelsen av subjektiva förhållanden på G:s sida inte nämndes är dock inte mycket att säga om. — En annan fråga, som inte aktualiserades i målet, är vem som rättsligt sett var medelsmottagare. Var det kontohavaren (F) eller kontohållaren? Vid en insättning på fel skattekonto är Skatteverket och inte kontohavaren mottagare av medlen. Om G av misstag anger F:s skattekonto i stället för sitt eget, så rör det sig likväl om en betalning till Skatteverket och inte till F (jfr not 16 nedan). Men ett skattekonto är ett avräkningskonto. I målet rörde det sig om girerade medel, som förmodligen passerade F:s bankgiro för att krediteras dennes bankkonto. Det typiska bankkontot är rättsligt sett av ett annat slag än ett avräkningskonto. När G av misstag sätter in medel på F:s bankkonto, så handlar det om en betalning till F och inte till banken. G får då inget återkrav mot banken utan mot F. Se mitt tillägg i ”Skattekontot II” NJA 2016 s. 1074 ävensom Lindskog Betalning 3.4.4.2 och 8.4.1.4. Men detta uppfattas förmodligen som så självklart att frågan nästan aldrig problematiseras. I detta fall kan det f.ö. sättas i fråga om inte F (i det hänseende som här är aktuellt) skall anses ha mottagit medlen redan när de krediterades hans bankgiro sålunda att vad som skedde därefter var irrelevant för frågan om vem som var medelsmottagare (dvs. för frågan om vem som var rätt gäldenär till återkravsfordringen).
- Se Lindskog Betalning 5.3.2.3 med not 981. Det innebär då att avtals- och skadeståndsrättsliga förklaringsmodeller kan undvikas. Jag har gett uttryck för att en sådan regel gäller i bl.a. mitt tillägg p. 10 i ”Skattekontot II” NJA 2016 s. 1074 (men det hade nog varit mer relevant att i det sammanhanget jämföra med den regel som HD nu har klargjort med ”Tandvårdsstödet” än med den betalningsrättsliga culparegel som här avses; jfr not 16 nedan) och i min skiljaktighet i ”Rättelsebeslutet” NJA 2017 s. 382 (p. 29; frågan blev inte aktuell för majoriteten). ”Mölnlycke ./. Posten” NJA 1974 s. 706 kan förklaras med en sådan regel, även om det finns olika uppfattningar om hur avgörandet skall tolkas (se Lindskog a. st. not 991 med hänvisningar; se numera också Mossberg Avtalets räckvidd I s. 26 f. not 51). Här hade G betalat till F, som var en obehörig anställd hos B. HD ansåg att detta möjliggjordes genom försumlighet av B, varför B:s anspråk mot G (som var i god tro) ogillades. Också ”ICA-Matmarknad” NJA 1976 s. 618 ger ett visst stöd för en betalningsrättslig culparegel. En sådan regel harmonierar vidare med 30 § SkbrL, även om den regeln avser en något annorlunda situation (jfr Lindskog a.a. 5.5.1.1).
- Egentligen har HD redan sagt detta i p. 5, som lyder: ”Om [G] inte är i ond tro, dvs. inte förstod eller borde ha förstått, att [B:s] betalningsinstruktion har fått ett annat innehåll än åsyftat, är [B] bunden av sin instruktion (jfr 32 § avtalslagen).” — En liknande situationen är att G förenar sin betalning till B med en felaktig destineringsinstruktion (jfr not 1 ovan), vilken leder till att beloppet kommer att gottskrivas eller föras över till F. Så var situationen i ”Skattekontot I” NJA 2011 s. 739 (beloppet krediterades F:s negativa skattekonto hos Skatteverket B och räknades av mot F:s konterade skatteskuld) och ”Skattekontot II” NJA 2016 s. 1074 (beloppet krediterades F:s skattekonto med B och betalades sedan ut till F genom utmätning för hans skulder). G:s återkravsanspråk mot B (denne och inte F var medelsmottagare, eftersom det rörde sig om avräkningskonton; se not 8 ovan) prövades i linje med parternas argumentering enligt läran om condictio indebiti, utan ifrågasättande i det förra fallet och på anförda skäl i det andra. Se vidare Lindskog Betalning 16.1.1.1 not 3000. Det måste dock antas att när det inte handlar om en destinering till fel skattekonto, så kommer bedömningen att följa ett annat rättsligt mönster, i viss mån liknande det som gäller vid en felaktig betalningsanvisning. Styrande bör vara vad som gäller i förhållandet mellan B och F till följd av att B efterkom G:s instruktion samt subjektiva förhållanden på B:s sida. Det leder till att om beloppet (eller dess värde) har frångått B, så är betalningen likväl befriande när B följde instruktionen i ond tro, medan motsatsen gäller vid god tro. Se mitt tillägg p. 10 i ”Skattekontot II”. I det avgörandet betalades medlen ut till F (genom utmätningen). Eftersom B var i god tro, så borde G:s talan ha ogillats redan på den grunden, om B hade fört sin försvarstalan så (men huruvida HD då likväl hade följt ”Skattekontot I” och tillämpat läran om condictio indebiti som det relevanta rättsliga paradigmet får vara osagt). I ”Skattekontot I” skedde ingen utbetalning utan en kontoavräkning (rättsligt sett en kvittning). Under antagande att den avräkningen var oförbindande för B (B hade ju genom avräkningen tillskrivit F medel som inte var dennes), så borde G — i stället för att föra en återkravstalan — med framgång ha kunnat fört en fastställelsetalan om att hans skuld till B oberoende av konteringen hade infriats genom betalningen, och det oavsett av hur det förhöll sig med god tro på B:s sida (G kunde också ha avvaktat att B vidtog rättsliga åtgärder för att få betalt för den fordring som G:s överföring avsåg och mot det yrkandet åberopa överföringen såsom betalning; men eftersom det rörde sig om en skattefordring kunde det leda till forumkomplikationer). Angående borgenärsskyddsfrågan när god tro på B:s sida leder till att G får ett återkrav mot F, se not 84 nedan.
- Vidare noterade HD att bekräftelsen, även om den skulle ha utgjort ett tredjemansavtal, inte innebar att jordägaren och lägenhetsarrendatorn förlorat sina möjligheter att disponera över sitt avtal. Endast en särskild utfästelse gjorde enlig HD ett löfte av detta slag oåterkalleligt. Utan en sådan utfästelse kunde avtalsparterna alltså när som helst ändra eller upphäva avtalet. Jordägaren kan också genom att överlåta marken åstadkomma att besittningsskyddet går om intet för bostadsarrendatorerna. Något bättre besittningsskydd uppkom således inte genom bekräftelsen för bostadsarrendatorerna. Detta inverkade på arrendeavgifterna i sänkande riktning. 1.5 Mottagande av prestation som grund för uppkomst av en förpliktelse 1.5.1 Återgång av prestation som skett i tro att en förpliktelse förelåg eller som annars skett av misstag (condictio indebiti) Principen om condictio indebiti tar sikte på fall där någon har betalat en skuld som inte fanns eller betalat ett för stort belopp, allt i den felaktiga tron att det fanns en betalningsskyldighet. Det rör sig alltså om betalningar som skett av misstag utan att rättslig grund förelegat. Huvudregeln har sedan gammalt ansetts vara att den betalande har rätt att kräva tillbaka det felaktigt eller för mycket erlagda (se t.ex. NJA 1933 s. 25 och NJA 1935 s. 507 [se Nial, SvJT 1942 s. 473], NJA 1944 s. 653, se Nial, SvJT 1946 s. 37, NJA 1951 s. 187, se Rohde, SvJT 1961 s. 259 och 173, NJA 1961 s. 18, NJA 1970 s. 539, se Rohde, SvJT 1979 s. 601, NJA 1989 s. 224, NJA 2001 s. 353, se Herre, SvJT 2005 s. 581, 583 och 710, NJA 2005 s. 142, se Herre, SvJT 2005 s. 610, 686 och 758, mål T 4233-01, ”Skattekontot I” NJA 2011 s. 739, ”Tryckerimomsen I” NJA 2015 s. 1072 och NJA 2016 s. 1074). Avvägningen av de motstående intressen som gör sig gällande har dock lett till åtskilliga modifikationer. Detta särskilt i fall då den som tagit emot betalningen varit i god tro (godtroskravet) och förbrukat det uppburna beloppet eller annars har inrättat sig (inrättandekravet) efter betalningen. För det fall både godtros- och inrättandekravet är uppfyllda ska det ske en intresseavvägning varvid skilda hänsyn gör sig gällande.
- I det senare rättsfallet NJA 2016 s. 1074 hade en betalning till fel skattekonto gjorts på grund av att betalaren förväxlade ordningen på två siffror i sitt personnummer. Beloppet krediterades därför annans skattekonto, som kom att visa överskott. Detta utmättes för enskilda borgenärers fordringar. Betalaren krävde att Skatteverket skulle betala tillbaka beloppet.