Formuleringen är inte helt lyckad. Den är således vidare än den fråga som målet gällde i det att kopplingen till B:s betalningsanvisning saknas. Vidare borde ordet ”åter” inte ha varit med (det var ju B som krävde men G som hade betalat till F; frågan var alltså om B fick göra gällande G:s återkrav). Att betydelsen av subjektiva förhållanden på G:s sida inte nämndes är dock inte mycket att säga om. — En annan fråga, som inte aktualiserades i målet, är vem som rättsligt sett var medelsmottagare. Var det kontohavaren (F) eller kontohållaren? Vid en insättning på fel skattekonto är Skatteverket och inte kontohavaren mottagare av medlen. Om G av misstag anger F:s skattekonto i stället för sitt eget, så rör det sig likväl om en betalning till Skatteverket och inte till F (jfr not 16 nedan). Men ett skattekonto är ett avräkningskonto. I målet rörde det sig om girerade medel, som förmodligen passerade F:s bankgiro för att krediteras dennes bankkonto. Det typiska bankkontot är rättsligt sett av ett annat slag än ett avräkningskonto. När G av misstag sätter in medel på F:s bankkonto, så handlar det om en betalning till F och inte till banken. G får då inget återkrav mot banken utan mot F. Se mitt tillägg i ”Skattekontot II” NJA 2016 s. 1074 ävensom Lindskog Betalning 3.4.4.2 och 8.4.1.4. Men detta uppfattas förmodligen som så självklart att frågan nästan aldrig problematiseras. I detta fall kan det f.ö. sättas i fråga om inte F (i det hänseende som här är aktuellt) skall anses ha mottagit medlen redan när de krediterades hans bankgiro sålunda att vad som skedde därefter var irrelevant för frågan om vem som var medelsmottagare (dvs. för frågan om vem som var rätt gäldenär till återkravsfordringen).
Hänvisas från p. 11 (s. 656)
1.Att goda prejudikatämnen kan gå förlorade i domstolshierarkin är väl bekant. Så illa gick det i inte i ”Tandvårdsstödet” NJA 2020 s. 334. Men det var nära.s. 655
2.Ett tandvårdsföretag (B) ansökte om och beviljades tandvårdsstöd, som Försäkringskassan (G) på grund av en felaktig betalningsanvisning (B hade skrivit in sitt plusgironummer i fältet som var avsett för bankgironummer) utbetalade till en tredje man (F). B förde en talan mot F om utfående av beloppet. Parternas argumentering rörde sig i stor utsträckning kring allmänna rättsgrundsatser om obehörig vinst och condictio indebiti. Tvisten kom dock i grunden att handla om ifall det var B eller G som var berättigad mot F.s. 655
3.Tingsrätten utgick från följande uttalande av mig (fotnoter här uteslutna):s. 655
4.Vid en betalning till ”fel borgenär” (F) kan med fog inte bara gäldenärens. 656
5.(G) utan i vissa fall också ”den rätte borgenären” (B) vända sig mots. 656
6.denne. Om betalningen inte har varit befriande för G, så måste det antass. 656
7.att Gs rätt i princip ”går före” Bs. Om Gs betalning till F har varit befri-s. 656
8.ande mot B, så gäller förmodligen det omvända; Bs rätt mot F ”går före”s. 656
9.Gs. Med stöd av dessa uttalanden, och med konstaterandet ”att det varit [B:s] uppfattning att [G:s] utbetalningar [till F] har varit befriande för [G]”, tillämpade tingsrätten en rättsregel av innebörd att om G på grund av en felaktig betalningsanvisning av B med befriande verkan betalar till F i stället för till B, så är B berättigad till återkravet mot F. B:s talan mot F bifölls alltså.s. 656
10.Regeln har allt fog för sig. Det förklarar förmodligen varför hovrätten inte meddelade prövningstillstånd. Men regeln hade inte kommit till klart uttryck i något avgörande av HD. Därför borde hovrätten av prejudikatskäl ha meddelat prövningstillstånd för att — om den fann tingsrättens skäl riktiga och fullgoda — fastställa tingsrättens avgörande. Det hade inte kostat beaktansvärt mer arbete än det nekade prövningstillståndet. Och då hade HD kunnat ta ställning till om det fanns skäl att bekräfta det rättsläge som tingsrätten (och uppenbarligen hovrätten) antog vara gällande.s. 656
11.Men numera finns också möjligheten till s.k. språngdispens (RB 54:12 a). När hovrätten har nekat prövningstillstånd, så kan HD låta målet ta ett språng från tingsrätten förbi hovrätten och alltså utan föregående prövning där genom en förklaring avgöra en viss rättsfråga på grundval av tingsrättens dom. Idealt sett skall detta inte behövas. Men möjligheten är till för att goda prejudikatämnen inte skall förloras på vägen. Så skedde heller inte i detta fall. HD beslutade på F:s överklagande av det nekade prövningstillståndet således att ”pröva frågan om [B], vid en betalning [underförstått av G] till [F], kan vända sig till [F] och kräva [medlen] åter”.s. 656
12.Den närmast självklara regel som tingsrätten hade tillämpat bekräftades av HD. Den klargjorda rättssatsen kommer till ett pregnant uttryck i rättsfallsrubriken, som lyder:s. 657
13.En borgenär [B] som av misstag har instruerat sin gäldenär [G] att be-s. 657
14.tala till tredje man [F] kan rikta krav mot [F], när [G] genom betalning-s. 657
15.en med befriande verkan har betalat sin skuld till [B]. Längs resonemangsvägen gjorde HD dessutom några uttalanden som det finns anledning att beröra. Jag skall göra det i de två följande avsnitten. Men framför allt väcker avgörandet en hel del frågor i förlängningen. Det är huvudtemat för denna artikel.s. 657