5 · Avslutande ord

1.Svensk avtalsrätt har länge byggt på skuldprincipen. Även om det tidigare skulle ha varit oklart utpekar numera auktoritativa domskäl i prejudikat från Högsta domstolen skuldprincipen som den rådande huvudregeln i fråga om skadestånd till följd av avtalsbrott. En annan sak är att någon särskild skadeståndsrättslig aktsamhetsbedömning vanligen inte erfordras när avtalsbrottet avser överträdelser av omsorgsförpliktelser. Själva avtalsbrottet ”borgar” i så fall normalt även för den skadeståndsrättsligt relevanta oaktsamheten. Men skuldprincipen hindrar inte heller att det finns åtskilliga undantag som föreskriver ett strängare skadeståndsansvar, i synnerhet i lagstiftning rörande särskilda avtalstyper men också i fråga om specifika typer av förpliktelser. Därutöver är skuldprincipen huvudsakligen dispositiv. Avtalsparter har stora möjligheter att komma överens om undantag, exempelvis i form av särskilda skadeståndsutfästelser eller genom att i kontraktshandlingar uttryckligen klargöra om det handlar om garantiförpliktelser, och då eventuellt också precisera vilka snävare skadeståndsrättsliga befrielsegrunder som gäller.s. 60

2.I och med att svensk avtalsrätt bygger på skuldprincipen uppkommer viktiga frågor både om hur aktsamhetsbedömningen ska ske (hur aktsamhetskravet är utformat och hur det påverkas av avtalstyp med mera) och vem som bär bevisbördan för de omständigheter som enligt gällande rätt medför att avtalsbrottet varit oaktsamt. Rättsordningar som baserar sig på skuldprincipen presumerar vanligen oaktsamhet vid avtalsbrott. Har borgenären bevisat avtalsbrott åvilar det gäldenären att styrka omständigheter som medför att vederbörande trots avtalsbrottet agerat med erforderlig aktsamhet. En sådan lösning förefaller högst rimlig, men det är inte så Högsta domstolen ser på saken. I NJA 2020 s. 115 (”De försvunna korna”) anges allmänna principer innebära att det är försäkringstagaren som ska bevisa att försäkringsbolaget, som brutit mot avtalet, agerat oaktsamt. s. 60