Rättsfall

NJA 2020 s. 115

Citera

NJA 2020 s. 115

BibTeX

@misc{nja-2020-s-115,
  author       = {{Högsta domstolen}},
  title        = {{NJA 2020 s. 115}},
  year         = {2020},
  howpublished = {Rättsfall}
}

Öppna i bibliografi

Dom

Hämtar dom…

Omtalad i rättsvetenskapen

25 hänvisningar i 12 artiklar · 25 stycken/fotnoter

Risken för skada på entreprenader — några principfrågor Del I av II1 hänvisning

Jacob Frank · SvJT 2026 s. 596–610 · 1 ställe

Någon skillnad såvitt avser innebörden av riskbestämmelsen beroende på om frågan gäller utförandeentreprenad eller totalentreprenad föreligger inte. 1 0 Begreppet ”vållande” är ägnat att förvirra. Det är ett tämligen omodernt uttryckssätt såsom synonym till vårdslöshet. Det har dessutom en straffrättslig dimension (se t.ex. BrB 3 kap. 7 §). Termen används (förvisso) på sina ställen i förarbetena till skadeståndslagen, där det sägs att ”’vållande’ som beteckning för handlande eller underlåtenhet som medför skadeståndsansvar på grund av culpa är numera allmänt vedertagen i det juridiska språkbruket” (prop. 1972:5 s. 453). Möjligen var det vedertaget för 50 år sedan. Det är olyckligt att begreppet förekommer i en dom från 2000-talet där det endast av sammanhanget framgår vad som avses. 11 HD har även senare slagit fast att det är en allmän kontraktsrättslig (och utomobligatorisk) princip att skadeståndsskyldighet i allmänhet förutsätter oaktsamhet. Se t.ex. ”De försvunna korna” NJA 2020 s. 115 p. 20: ”Enligt allmänna kontraktsrättsliga principer gäller att en avtalsbrytande part är skadeståndsskyldig för skador till följd av ett avtalsbrott men att skadeståndsskyldighet i allmänhet förutsätter oaktsamhet, såvida det inte finns någon garanti eller annan särskild utfästelse eller annat följer av särskild lagstiftning”. Dvs. ett avtalsbrott, t.ex. ett fel, är en tillräcklig men inte nödvändig betingelse för skadestånd enligt dispositiv rätt. Se även Adestam & Arvidsson, Avtalsbrott och skadestånd — skuldprincipen i svensk avtalsrätt, SvJT 2021 s. 48 ff.). Jfr dock Ramberg, Skadestånd vid avtalsbrott — förslag till analysmodell (de lege lata), SvJT 2020 s. 589 ff. AB innehåller avsteg från dispositiv rätt i relevant avseende bl.a. i kap. 5 § § 9 och 11 (vid fel svarar entreprenören för skada p.g.a. fel, vårdslöshet fordras inte). 12 Rådberg har kritiserat HD:s slutsats att den aktuella bestämmelsen utgör en riskbestämmelse. Enligt Rådberg skulle AB-författarna, om de tänkt sig en ”köplagsordning”, i riskbestämmelsen ha hänvisat till andra paragrafer gällande ersättningsskyldighet. Att man inte gjort det beror enligt Rådberg på att AB-författarna ansett att skadeståndsskyldigheten följer direkt av stadgandet. Kritiken framstår inte som särskilt övertygande. Och om inte AB 92 kap. 5 § 4 (nuvarande AB/ABT kap. 5 § 1) skulle vara en riskbestämmelse, vilken bestämmelse skulle då reglera risken för skada på entreprenaden? Ett synsätt som innebär att AB skulle sakna en riskreglering och endast ge beställaren rätt till skadestånd vid skador på entreprenaden — en påföljd som i flertalet fall i praktiken ändå skulle ersättas med ett avhjälpande — vore märkligt. Vad Rådberg sedan skriver om att AB är en kompromissprodukt som bygger på minsta gemensamma nämnaren för beställare och entreprenörer, med följden att många bestämmelser är otydliga, är en annan sak. Det svårt att ha någon invändning mot det förhållandet i sak, men det är också svårt att förstå hur det har någon bäring på den konkreta tolkningen av den aktuella (risk)bestämmelsen. Och när det nu ser ut som det gör i AB, är det inte en gångbar ordning att en domstol ska försöka lista ut vad AB-författarna må ha tänkt sig men som de inte förmått uttrycka. Vid oklarheter är den enda rimliga utvägen att söka ledning i dispositiv rätt — sedan får det kontrolleras huruvida en lösning enligt dispositiv rätt ensamt bör vara utslagsgivande eller inte (jfr även not 23 nedan). Så får inte ske om en lösning enligt dispositiv rätt exempelvis skulle kullkasta systematiken i AB. Enligt min mening är så inte fallet med HD:s tolkning av riskbestämmelsen. Snarare tvärtom. Avslutningsvis kan nämnas att BKK inte synes dela Rådbergs uppfattning om vad som varit BKK:s syfte med bestämmelsen; i remissversionen av nya AB (remissversion AB 25 samt ABPU 25) kap. 7 § 1 har bestämmelsen i kap. 5 § 1 behållits och förtydligats så att det istället för ”ansvarar för skada” står ”risken för skada” (min kursivering). Även rubriken är ny och lyder: ”Risken för entreprenaden”. Remissversionen kommenteras även i avslutningskapitlet på del II. 1 3 Det förekommer fortfarande i underrättspraxis felaktiga hänvisningar till ”Det andra bolaget” NJA 2014 s. 960 i fråga om beställarens rätt till ersättning för beräknade avhjälpandekostnader i en situation där en entreprenör inte avhjälpt ett (väsentligt) fel (dvs. sådant fel som inte faller under prisavdragsundantaget). Det rättsfallet är emellertid i mångt och mycket överspelat genom ”De ingjutna rören” NJA 2018 s. 653 (varvid en av de viktigaste ”justeringarna” är att beställarens fordran inte är en ”traditionell” skadeståndsfordran, det rör sig i denna situation om en påföljd sui generis). Se framförallt Håstad, Om avhjälpande av fel, och om diverse reformbehov i standardvillkoren för entreprenad, JT 2019–20 s. 25 ff. (särskilt s. 41 ff.). 14 Jfr Herres tillägg, bl.a. p. 10–11. 15 Det kan däremot eventuellt kap. 5 § 13. Jfr Herres tillägg p. 23. 16 Frågan om konkurrerande skadeorsaker vad gäller rätten till tidsförlängning (och därmed vite) i en entreprenad har behandlats av HD i NJA 2012 s. 597. 17 Jfr Herres tillägg bl.a. p. 17. Herre anför vidare, med hänvisning till ”Restaurang Pelé” NJA 2002 s. 630, att i en situation där en skada inträffat under entreprenadtiden som beror på beställaren men som senare felaktigt (i slutbesiktningsprotokoll) antecknats såsom ett fel vilket beställaren begär att entreprenören avhjälper, går entreprenören miste om sin rätt till ersättning för avhjälpandearbetet om han inte före dess påbörjande underrättat beställaren om att entreprenören inte anser sig ansvarig för felet. Härvid kan anmärkas att det förvisso är riktigt att det finns en meddelandeplikt i den angivna situationen i AB 04/ABT 06 kap. 5 § 17 (tidigare motsv. AB 92 kap. 7 § 25) som anger att entreprenören skriftligen ska underrätta beställaren om han anser att han inte är ansvarig för ett fel. HD uttalade i ”Restaurang Pelé” att rättsföljden av ett försummat meddelande ”bör” vara att entreprenören inte kan kräva ersättning för faktiskt utfört avhjälpande som ett tilläggsarbete ”fastän det inte står i 7:25 eller på annan plats i AB 92”. HD:s tolkning framstår här alltså som väl (alltför) hård. Det är tydligt att regeln ifråga huvudsakligen har karaktär av ordningsregel. Rättsföljden — ingen ersättning för avhjälpande av defekter som beställaren ansvarar för — har heller inget stöd i AB-avtalens systematik. Jämförelse kan göras med vad som gäller för utförande av ÄTA-arbete under pågående entreprenad. Även om entreprenören missar formaliareglerna för ÄTA-arbetena innan sådana utförs, finns en säkerhetsventil såtillvida att rätten till ersättning faller bort endast om inte sådan påföljd skulle vara ”oskälig” (kap. 2 § 8). Samma ventil borde rimligen gälla i den av HD bedömda och här diskuterade situationen. Dessutom kan bedömningen av meddelandeplikten i ”Restaurang Pelé” ifrågasättas i ljuset av ratio decidendi i ”Brf Ida” NJA 2025 s. 374 (försiktighet är enligt HD påkallad i fråga om att tolka in en rättighetsavskärande rättsföljd i standardavtal — även om man i och för sig kan ha synpunkter på ”Brf Ida” i ljuset av inte minst ”Flyget till Antalya”, se Frank, Entreprenörens omsorgsplikt och bevisbördan för påståenden om brister i denna m.m., SvJT 2025 s. 672 ff., not 26). 18 Normalt förväntas entreprenören ta sin allriskförsäkring i anspråk (den ger skydd oavsett om entreprenören är ansvarig eller inte om skadan inträffar under entreprenadtiden, och dessutom är beställaren medförsäkrad om den är byggherre) alternativt förväntas beställaren ta sin projektförsäkring i anspråk (där entreprenören och underentreprenörer är medförsäkrade) och sedan utreds ansvarsfrågan i efterhand i samband med regress. Men det finns ett antal exempel, såsom Oceana, där försäkringsbolaget finner skäl att neka försäkringsskydd. 1 9 Detta kräver förvisso en likvid beställare. För beställaren är det tveklöst i regel mest fördelaktigt om den entreprenör som redan är etablerad på platsen utför åtgärdsarbetena. Träffas sådant avtal som nämnts i brödtexten är det viktigt att kostnaderna för arbetet med återuppförandet av den skadade delen hålls åtskilda från kostnaderna för eventuella andra kvarvarande arbeten i entreprenaden (i den mån sådana kan utföras parallellt). 20 Typiskt sett sammanfaller den tidpunkten med förhållandet att materialet blir fastighetstillbehör. Av den anledningen sammanfaller den också med det förhållandet att beställaren successivt erhåller äganderätten till materialet allteftersom det byggs in (2 kap. 2–3 §§ jordabalken). Det skulle i så fall vara en slump. Allmänt sett anses någon slutsats beträffande tidpunkten för farans övergång inte böra dras från äganderättens övergång (se härom bl.a. SOU 1979:36 s. 253). 21 Se 12 §. I sammanhanget kan nämnas att HD i NJA 2013 s. 1174 uttalat (p. 9) att konsumenttjänstlagen kan tjäna till vägledning i kommersiella förhållanden avseende arbete på egendom i vart fall när den bygger på vad som kan antas ge uttryck för allmänna obligationsrättsliga principer tillämpliga inom tjänsteområdet. Konsumenttjänstlagen och dess förarbeten kommer att behandlas mer ingående i del II av artikelserien som en del i analysen av vad gällande dispositiv rätt innebär i fråga om förtida riskövergång vid olika slags beställarförseningar. 2 2 AB som helhet kan inte tillerkännas ställning som en samling bindande allmänna rättsprinciper och kan inte anses binda parter utan inkorporering. En annan sak är att vissa bestämmelser på grund av kontraktens stora utbredning möjligen skulle kunna anses ha gett upphov till sedvänja, men det är väldigt tveksamt (jfr dock ”Speditörpanten” NJA 2022 s. 574 gällande NSAB 2015, med kritik av Heidbrink, Speditörpanten – en rättskällerevolution på grundval av skakig argumentation, JT 2022–23 s. 122 ff.). En ytterligare annan sak är att vissa bestämmelser kan råka sammanfalla med innehållet i dispositiv rätt. Därutöver kan parter som tillämpat kontrakten mellan sig under längre tid i vissa situationer bli bundna till dem genom partsbruk. 23 I SOU 1979:36 (s. 258) sägs att det är osäkert om undantaget för force majeureliknande händelser i tredje stycket (som tidigare även fanns i AB 72 kap. 5 § 5) ska anses ge uttryck för gällande dispositiv rätt. 24 Åtminstone tidigare ansågs att entreprenören enligt dispositiv rätt inte hade något fareansvar vid arbeten som utförts på löpande räkning (se SOU 1979:36 s. 257 och s. 260 f., jfr Bengtsson, Särskilda avtalstyper I, 1976, s. 114). 25 I ”Skadorna på Läckebys arbeten” var Läckebys förstahandsgrund att AB 92 kap. 5 § 4 i sig gav rätt till skadestånd och andrahandsgrunden att Peab vårdslöst orsakat skadan. HD meddelade bara PT angående förstahandsgrunden (och i hovrätten ansågs omständigheter som konstituerade vårdslöshet ej styrkta). P.g.a. HD:s slutsats att bestämmelsen i sig inte grundar rätt till skadestånd kom frågan om tolkningen av uttrycket ”beror på” beställaren inte att särskilt behandlas av HD (annat än noteringen att rekvisitet ger uttryck för ett objektivt orsakssamband utan krav på culpa). På ett sätt var det synd att rekvisitet ”beror på” inte kom att beröras närmare då skadan i det konkreta fallet eventuellt kunde ha orsakats av Peabs underentreprenör Malmberg Water. 26 Det finns en fara i att alltför slentrianmässigt låta den dispositiva rätten få (allt)för stort genomslag. HD uttrycker detta väl i ”Det andra bolaget” NJA 2014 s. 960 p. 23: ”Den dispositiva rättens genomslagskraft kan i vissa fall behöva begränsas, t.ex. när visserligen på den ena sidan avtalskontexten inte ger någon direkt ledning men på den andra sidan den relevanta dispositiva rättsregeln passar illa i avtalssystemet. Således ska ytterst och sist göras en mer övergripande rimlighetsbedömning, som undantagsvis kan innebära att en avtalslucka fylls med en till det specifika avtalet tillpassad regel.” Enligt vissa rör det sig i det av HD sistnämnda fallet om utfyllning (se om denna fråga även del II i artikelserien). 27 Prop. 1988/89:76 s. 97. 28 Ibid. 29 Konsumenttjänstlagen innehåller också ett bredare uttryck; där används formuleringen ”något förhållande på konsumentens sida” i riskbestämmelsen (12 §). Se mer härom i del II. 30 Det kan noteras att Herre i sitt tillägg i ”Skadorna på Läckebys arbeten”, utan att göra någon djupare bedömning, tycks utgå från att uttrycket ”beror på beställaren” ska tolkas som att det omfattar både beställaren själv och förhållanden på hans sida (se t.ex. tillägget punkterna 17 och 22). 3 1 Man kan naturligtvis fundera över tillämpningsområdet för begreppet ”åtgärder i fråga om entreprenaden” som förekommer i angiven bestämmelse (liksom över frågan om hela kap. 5 § 12 enbart reglerar skadeståndsansvar för ”egendomsskador”, varom mera i brödtexten i det följande). Är det en åtgärd ”i fråga om entreprenaden” att beställaren ingått avtal för samma projekt i bred mening med en sidoentreprenör, men alltså gällande ett uppdrag som är formellt åtskilt från entreprenörens ”entreprenad”? Oaktat svaret på den frågan, bör svaret på huvudfrågan (omfattningen av begreppet ”beror på” beställaren) vara detsamma, av de skäl som nämnts ovan (och som anförs nedan). När det gäller bestämmelsens tillämpning i övrigt är det viktigt att notera att parts (skadestånds)ansvar för medhjälpare förutsätter att parten själv hade ansvarat om denne vidtagit handlingen. För att exempelvis en entreprenör ska vara ansvarig mot beställaren för en skada som orsakats av en underentreprenör krävs att entreprenören enligt AB/ABT hade varit ansvarig för skadan om entreprenören själv hade orsakat den (exempelvis enligt regeln i kap. 5 § 9, som fordrar vårdslöshet). I sammanhanget kan inflikas att kriteriet ”i fråga om entreprenaden” synes ha hämtat inspiration från allmänna rättsgrundsatser om skadeståndsansvar för självständig medhjälpare (jfr ”NSAB-försäkringen” NJA 2018 s. 301 p. 18). Det talar än mer för att kap. 5 § 12 som helhet enbart reglerar skadeståndsansvar för egendomsskada, men likväl kan första meningen anses ge uttryck för en bredare grundsats även beträffande andra sorters ”ansvar” vad gäller en parts kontrollsfär. 3 2 AB är inte direkt känt för att alla i alla delar vara sammanhängande. Se även not 12 ovan (och not 36 nedan). Av samma skäl som nu nämnts bör inte heller det förhållandet att hindersbestämmelsen (kap. 4 § 3 p. 1) innehåller uttrycket ”beställaren eller något förhållande på hans sida” tillmätas betydelse för tolkningsfrågan såvitt nu är aktuellt. 33 Att beställarens kontrollsfär innefattar inte bara ”direkta sidoentreprenörer” utan även parter som sidoentreprenören anlitar följer av bestämmelsen läst i sin helhet. 3 4 Alternativt hade man uttryckligen kunnat ange ”skador på arbeten”, vilket ABförfattarna gjort i skadeståndsregeln i kap. 5 § 9. Den bestämmelsen synes för övrigt vara en lapsus, som författarna inte hunnit med att ändra (eller ta bort?) givet ändringen i riskbestämmelsen från ”vållas av” beställaren till ”beror på” beställaren (se not 8). 35 Se not 20. 36 Det gäller möjligen med ett undantag. I definitionen av begreppet ”entreprenaden” ingår förmodligen entreprenörens hjälpmedel (se not 2 ovan). Detta är systematiskt märkligt när begreppet entreprenad används i vissa av AB:s andra bestämmelser (t.ex. att ”entreprenaden” ska besiktigas i kap. 7; givetvis ska hjälpmedel inte besiktigas, men formellt ingår de ändå i definitionen av entreprenad). Det finns ett flertal ytterligare märkliga systematiska brister i AB även avseende andra definitioner i begreppsbestämningarna än begreppet entreprenad (bl.a. avseende begreppet fel; se härom Frank, Fel under garantitid i AB 04 och bevisbörda, SvJT preprint 24 november 2025, med noten 15). Det skulle kunna hävdas att hjälpmedel inte bör anses ingå i begreppet ”entreprenaden” i riskbestämmelsen på samma sätt som det inte bör ingå när t.ex. begreppet ”entreprenad” används i kap. 7. Att föra en sådan argumentation blir dock svårt på grund av riskbestämmelsens tredje stycke. Av detta stycke följer att entreprenören inte står risken för extraordinära händelser som orsakar skador på ”entreprenaden”, men det görs undantag från undantaget vad avser ”hjälpmedel”. Hade dessa inte omfattats av riskbestämmelsens tillämpningsområde i övrigt, hade något undantag från undantaget inte behövt ske. Nu har det skett, vilket talar för att hjälpmedel ingår i begreppet entreprenaden i första och andra stycket. Samma slutsats Magnusson s. 311. 37 I teorin skulle det kunna argumenteras för att entreprenören, trots att han inte är ägare, likväl borde tillhöra kretsen av dem som är berättigade till ersättning i anledning av en sakskada enligt kap. 5 § 7 skadeståndslagen i ljuset av de principer som utvecklats i rättspraxis kring tredjemansskada (se NJA 2009 s. 16 angående typfallet — såsom det är beskrivet av HD — att en tredje man ”har en från ägaren härledd, mot honom gällande ensamrätt att använda den skadade saken på ett visst sätt och under en viss tid”). Det får dock anses mycket tveksamt om en entreprenörs intresse till byggnaden eller fastigheten är så pass starkt att den aktuella rättsprincipen kan anses tillämplig. Det är inte bara det ekonomiska intresset som därvid spelar roll utan även hur stark nyttjanderätten är, varvid det kan konstateras att nyttjanderätten till byggnaden i ett entreprenadförhållande inte kan anses särskilt stadigvarande och har ett fixerat slut. Vad gäller det ekonomiska intresset är detta bara starkt i den mån beställarens risksfär inte inkluderar sidoentreprenörer, så det blir något av ett ”cirkelresonemang” i den meningen att ett tillräckligt starkt ekonomiskt intresse förutsätter en tolkning av kap. 5 § 1 som innebär att beställaren bara svarar för egna anställda. 38 Om det förhållandet att remissversionen av nya AB innehåller tillägget ”eller något förhållande på beställarens sida” i den nya föreslagna riskbestämmelsen, se avslutningskapitlet i del II. 3 9 Se t.ex. Hovrätten över Skåne och Blekinges dom i mål nr T 302-24 (ej visat att skadan berodde på beställaren, men den rättsliga prövningen avsåg om skadan berodde på beställaren genom sidoentreprenörer, vilket uttryckets som ”eller någon som [beställaren] ansvarade för”).fotnot 9 · s. 598

Beställarens hävningsrätt enligt AB 04 och ABT 06 vid anteciperad försening; särskilt om uppenbarhetsrekvisitet1 hänvisning

Anders Heintze, Markus Bernander · SvJT 2025 s. 149–163 · 1 ställe

Jfr dock Högsta domstolen dom ”De försvunna korna” (NJA 2020 s. 115).fotnot 4 · s. 150

Något om beställaråterkrav i löpanderäkningsentreprenader1 hänvisning

Jacob Frank · SvJT 2025 s. 184–214 · 1 ställe

Parternas faktiska agerande under entreprenadtiden har härvid stor betydelse, se avsnitt 4.3 in fine nedan. 1 0 Ibland påstås att det skulle vara ”praxis” eller ”sedvänja” i branschen att tidssedlar ska bifogas tillsammans med en faktura. Det är inte sant redan av det skälet ett en mängd mindre till mellanstora företag (underentreprenörer) har olika interna rutiner; vissa arbetar överhuvud inte med tidssedlar utan redovisar nedlagd tid m.m. direkt i fakturan, andra arbetar med s.k. veckorapporter, etc. 11 Se vidare avsnitt 3 och 4 nedan. Det har dels förekommit att beställarens betalningar och passivitet tillmätts avtalsverkan vad gäller den avtalade nivån på underlaget, dels att beställarens underlåtenhet att i rimlig tid upplysa entreprenören om att beställaren inte anser underlaget tillfyllest tillmätts bevisbetydelse på så vis att utgångspunkten ansetts vara att underlaget som producerats under entreprenadtiden utgör tillräcklig bevisning för fakturerade kostnader. 12 Grundstrukturen i AB 04 liksom stora delar av riskfördelningsbestämmelserna bygger på att parterna avtalar om ett fast pris. Flera bestämmelser syftar till att ligga till grund för fastställande av kalkylförutsättningar som ska råda för entreprenörens prissättning av sitt fasta pris i anbudet (se särskilt kap. 1). Vid löpande räkning har entreprenören inte på förhand prissatt kostnaden för ett visst arbetsmoment och inte heller bedömt omfattningen av åtagandet med stöd av reglerna 1 kap. i AB 04 (jfr not 5 ovan). Det finns därmed inget kalkylmässigt ingångsvärde som det faktiska utförandet kan mätas emot. Följden blir att flera regler, särskilt vissa ersättningsregler avseende t.ex. ÄTA, hinderskostnader, forcering m.m.., måste anses ha spelat ut sin roll när löpande räkning avtalats. Entreprenaden ”kostar vad den kostar”, och väntetid m.m. ersätts, såvida inte entreprenörens utförande och bemanning innebär att projektet tillförs onödiga merkostnader på ett sätt som varit vårdslöst (se nästföljande avsnitt 2.2). Härtill kan anmärkas att påståenden om ”hinderskostnader” sällan är relevanta ens utifrån den traditionella regleringen i AB (kap. 5 § 4), då sedvanliga väntetidskostnader som brukar anmärkas mot sällan ens utgör ett ”hinder” i AB 04:s mening (något som påverkat hållandet av kontraktstiden). 1 3 Motiv AB 72, s. 185, 14 Gentele s. 611 f. med verken refererade i fotnot 2. 15 Svea hovrätts dom i mål T 10408-14. Så även möjligen Särskild skiljedom 2005-05-18, Kista Galleria KB och Skanska Sverige AB (avgörandet är svårtolkat, jfr not 24). 16 Det skulle inte vara otänkbart att talan klassificeras som en skadeståndstalan. Vad som i praktiken görs gällande är ju ofta att beställaren tvingats betala onödiga ”merkostnader” och i den bemärkelsen drabbats av en skada. 17 NJA 2020 s. 115 p. 20: ”Enligt allmänna kontraktsrättsliga principer gäller att en avtalsbrytande part är skadeståndsskyldig för skador till följd av ett avtalsbrott men att skadeståndsskyldighet i allmänhet förutsätter oaktsamhet, såvida det inte finns någon garanti eller annan särskild utfästelse eller annat följer av särskild lagstiftning (jfr t.ex. NJA 2012 s. 725 p. 21 med hänvisningar)”. Se även Adestam & Arvidsson, Avtalsbrott och skadestånd — skuldprincipen i svensk avtalsrätt, SvJT 2021 s. 48 ff. (hädanefter ”Adestam & Arvidsson”). Jfr dock Ramberg, Skadestånd vid avtalsbrott — förslag till analysmodell (de lege lata), SvJT 2020 s. 589. 1 8 Som exempel kan nämnas att vid en prisjuteringstalan kan beställaren inte åtnjuta bevislättnadsregeln i RB 35:5. Förs en skadeståndstalan finns å andra sidan en risk att kravet omfattas av de särskilda preklusionsreglerna i AB. Anspråk på skadestånd ska enligt AB 04 kap. 5 § 20 första stycket punkten 1 framställas skriftligen senast tre månader efter entreprenadtidens utgång, om skadan framträtt under entreprenadtiden. I en av tingsrättsdomarna refererade till nedan (mål nr T 6919-20) bedömdes vissa av beställarens motkrav, bl.a. grundade på påståenden om åsidosatt omsorgsplikt, som skadeståndskrav. 19 Munukka har argumenterat för att lojalitetspliktens uppfyllelse inte är synonymt med frånvaro av vårdslöshet och att omsorgspliktens uppfyllande, såsom ett utflöde av denna, inte heller borde vara det (Skälig tidsåtgång vid löpande räkning, JT 2017–18 s. 948). Som avtalsbrottsnorm argumenteras därför att bristande fackmässighet/omsorg räcker, utan inslag av culpa. Men som framgår av de lagar som refereras till av Munukka (kommissionslagen och lagen om handelsagentur) fordras culpa för att en omsorgsbrist ska kunna leda till en påföljd (43 § 1 st. och 34 § 1 st. i respektive lag). Värdet av att fastställa en abstrakt avtalsbrottsnorm för omsorgsförpliktelser som inte är kopplad till möjligheten att göra påföljder gällande har jag svårt att förstå. Dessutom kan det tilläggas att det i förarbetena till kommissionslagen står att vid avtalsbrott som består i att parten har brustit i omsorg ingår oaktsamhet redan i förutsättningarna för avtalsbrottet (prop. 2008/09:88 s. 159). Munukkas argumentation går dessutom emot den uppfattning han redovisat i ett annat verk, där en argumentation förs i linje med den förhärskande uppfattningen (se Munukka, Kontraktuell lojalitetsplikt, s. 140). 20 Se den övertygande redogörelsen i Gentele s. 620 f med vidlyftiga hänvisningar. En annan sak är att i den mån en omsorgsförpliktelse kan anses definieras av att gäldenären är förpliktad att iaktta en viss aktsamhetsstandard vid utförandet av sitt åtagande (i entreprenadsammanhang ofta en fackmässighetsstandard), och gäldenären åsidosatt standarden, kan hävdas att gäldenären i princip ’per definition’ varit vårdslös (aktsamhetstandarden som gäller för iakttagandet av omsorgsförpliktelsen sammanfaller i ett sådant fall med den skadeståndsrättsliga vårdslöshetsstandarden), jfr Adestam & Arvidsson s. 54. En konstaterad omsorgsbrist (avvikelse från tillämplig aktsamhetsstandard) kan därmed utgöra en mer eller mindre stark presumtion om att ifrågavarande agerande uppnått en erforderlig nivå av vårdslöshet. Inte desto mindre är det likväl så att vårdslöshet fortfarande är den relevanta rättsgrunden för att en rättsföljdspåverkande omsorgsbrist ska anses föreligga (och, vid ett återkrav enligt ovan, ersättningsskyldighet följa). Huruvida aktsamhetsstandarden som gäller för iakttagandet av omsorgsförpliktelsen sammanfaller med den skadeståndsrättsliga vårdslöshetsstandarden får avgöras från fall till fall. 2 1 Se bl.a. Svea hovrätt i mål T 14555-22. Hovrätten motiverar inte slutsatsen. Möjligen skulle bedömningen kunna ha motiverats utifrån processföringen. Beställaren hade konkretiserat den påstådda omsorgsbristen (inhyrning av fler vibrationsmätare än nödvändigt) samt preciserat den påstådda merkostnaden genom att lämna in en egen beräkning av vad som utgjorde ett rimligt antal dagar med vibrationsmätare med ett vitsordade av en kostnad för arbetet i enlighet med den beräkningen. Beställaren hade alltså konkretiserat i vilket avseende och beträffande vilket arbetsmoment som entreprenören påstods ha brutit mot omsorgsplikten liksom de påstådda ekonomiska förlusterna och deras storlek till följd av den specifika påstådda överträdelsen samt även redogjort för orsaksförhållandet mellan det påstådda vållandet och påstådd förlust. I en sådan situation kan det åligga entreprenören att förklara varför den ifrågasatta kostnaden ändå varit motiverad för ett fackmässigt utförande av entreprenaden. 22 Det är rentav löjeväckande att påstå att entreprenören vid blank invändning om åsidosatt omsorgsplikt skulle behöva visa att samtliga arbetsmoment i en stor och komplex entreprenad har utförts aktsamt. Hur ser ens en sådan bevisning ut? 23 Nordh, Bevisrätt B, Juno version 2 2019, s. 93. 24 Ingvarsson & Utterström s. 557. Inspiration till denna modell hämtas enligt författarna från skiljedomen Kista galleria. Det är dock oklart hur avgörandet i Kista galleria bör tolkas. Skiljenämnden uttalade där: ”Om Kista bestrider att Skanska har haft en kostnad eller att en kostnad är hänförlig till entreprenaden, måste Skanska styrka kostnaden eller att den är hänförlig till entreprenaden. Om Kista däremot gör gällande att Skanska inte har rätt till ersättning på grund av att bolaget har brustit i sin skyldighet, att i enlighet med kap. 6 § 8. l ABT med tillbörlig omsorg tillgodose Kistas intressen i tekniskt och ekonomiskt hänseende, bör det däremot ankomma på Kista att styrka dels att Skanska har åsidosatt sin skyldighet, dels att åsidosättandet har medfört en för hög kostnad. Skanska har dock en förklaringsbörda. Om Kista framhåller ett relevant påstående, ankommer det på Skanska att åberopa relevant motfakta. Om Kista gör gällande exempelvis att en viss kostnad är för hög eller onödig, går alltså en förklaringsbörda över på Skanska. Enbart ett påstående om att kostnaderna för entreprenaden totalt sett är för höga, medför inte att någon förklaringsbörda går över på Skanska”. 2 5 Se för ett sådant möjligt exempel hovrättens avgörande refererat i fotnot 21. 26 Gentele s. 612, med utveckling på s. 624 ff. Argumentet bakom är att beställaren kan ha begränsade möjligheter att säkra bevisning om varför — dvs. på grund av vilken vårdslöshetsgrundande omständighet — arbetet tagit för lång tid att utföra, medan däremot beställarens möjligheter att bevisa att ett arbete tagit längre tid att utföra än normalt — dvs. att kostnaderna är höga — torde vara mycket bättre. 27 Om det saknas ett gängse pris (relevant jämförelseobjekt med samma förutsättningar) är det svårt att avgöra vad som är en ”normal” kostnad för entreprenaden, och ännu svårare att avgöra vad som är ”mycket högre” än normal kostnad. 28 Som påtalats ovan kan av förklarliga skäl referenser till pågående och avslutade skiljemål med sådana belopp dessvärre inte kommenteras närmare. 2 9 Hovrätten uttalade: ”I kap. 6 § 9 specificeras vilka kostnader som ska ersättas enligt självkostnadsprincipen. Vidare innehåller § 10 vissa regler som gäller vid en tillämpning av självkostnadsprincipen. Vid dessa förhållanden anser hovrätten att priset följer av parternas avtal. 45 § köplagen är därmed inte tillämplig på parternas avtalsförhållande.” 30 Gentele s. 614 ff. 31 Se avsnitt 3.4 nedan. Jfr Magnusson & Wagner, Löpande räkning: Är priset avtalat eller finns utrymme för att bedöma prisets skälighet?, JT 2022–23 s. 12 ff. 32 Ramberg & Herre, Köplagen, en kommentar, Juno Version 3B, kommentaren till 45 § avsnitt 10.2.4. 33 Ibid. 3 4 Samma Gentele s. 618. 35 Se vidare avsnitt 3.4 nedan. 3 6 Hovrättens dom s. 18. 3 7 Tingsrättens dom s. 34. 3 8 Trots att Riksbyggens s.k. avdrag översteg det av Serneke fordrade beloppet i huvudkäromålet framställde Riksbyggen för egen del inget genkäromål beträffande avdragen. 39 Så verkar även nämnden ha uppfattat dem, se strax nedan. 40 Med hänvisning till Lindskog, Betalning, Juno Version 3, s. 145 f. 41 Om jag förstår skiljedomen rätt stod det i fakturorna att de var a conto. 4 2 Skiljedomen s. 716 f. 43 P. 8 i domskälen. Uttalandena upprepades av HD i ”Omsättningsmålet”, NJA 2021 s. 943 p. 12. Se vidare om uttalandena och dess betydelse bl.a. i avsnitt 4.3 nedan. Då fråga i målet torde ha varit om avtalsbrott (till grund för återkravet låg påståenden om icke-uppfyllande av verifieringskrav samt påståenden om brott mot omsorgsplikten), kan man fråga sig varför entreprenören Serneke inte gjorde gällande för sen avtalsbrottsreklamation. Se vidare härom avsnitt 4.5 nedan. 44 Se s. 12 i hovrättens domskäl. 4 5 Bedömningen är ägnad att förvåna. Se avseende denna fråga avsnitt 2.3 ovan. 46 Hovrätten hänvisade härvid till Samuelsson, AB 04 En kommentar, andra uppl. s. 428. Per Samuelssons kommentar är, som utvecklas närmare nedan, såväl ofullständig som felaktig i flera avseenden (se avsnitt 4.3 och 4.4 nedan). Den mest grundläggande bristen i resonemanget är att redan betalningen i sig kan utgöra en disposition. 4 7 Lindskog, Betalning, JUNO Version 3, s. 150 (”Lindskog”). I en del skiljerättsliga återkravsmål har uppfattningen framförts att betalarens vilja skulle vara styrande för betalningens effekter. Ett sådant påstående är helt enkelt fel. Viljeteorin har varit övergiven sedan mer än 100 år tillbaka i svensk rätt. Huruvida det finns ett insiktskrav hos betalaren avseende mottagarens uppfattning, se avsnitt 4.2 in fine nedan. 4 8 Lag (1915:218) om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område, 7 §. 49 Från beställarhåll kan noteras att det inte ifrågasatts att beställaren principiellt kan gå miste om rätten att invända efter att denne betalat (Ingvarsson & Utterström s. 548 f.). Författarna godtar utgångspunkten att så kan ske men nämner sedan tre exempel där annan utgångspunkt gäller; vid betalning à conto, om parterna uttryckligen avtalat att slutreglering ska ske senare samt då betalning erläggs enligt betalningsplan utan någon koppling till värdet av det faktiska utförandet (alltså då tomma lyftfakturor utfärdas). 50 Se avsnitt 3.1 ovan. 51 Lindskog s. 942 f, Unnersjö, Condictio indebiti — från skyddsregel för betalaren till skyddsregel för mottagaren på tre decennier, JT 2024–25 s. 31 ff. (hädanefter ”Unnersjö”) samt ”Fastighetsmäklarens klientmedelskonto”, NJA 2023 s. 339 p. 18. 52 Lindskog s. 948 f. Se även citatet från ”Fastighetsmäklarens klientmedelskonto” nedan. 5 3 ”Tryckerimomsen I”, NJA 2015 s. 1072, p. 12. 54 ”Tryckerimomsen I”, NJA 2015 s. 1072, p. 13. Det har i Sverige liksom i andra länder tidigare diskuterats om läran om condictio indebeti rätteligen bör beskrivas som läran om när en betalare har en återkravsrätt av ett belopp som han inte var skyldig att betala eller som läran om när en betalningsmottagare får behålla ett belopp som han inte hade rätt till (se bl.a. Lindskog s. 945 med not 3924). I svensk rätt gäller den senare beskrivningen. I Tryckerimomsen I uttalar således HD (p. 21): ”Förlagen har till Mediarummet betalat mervärdesskatt efter en för hög fakturerad skattesats. Betalningen har skett utan rättsgrund och ska därför gå åter, ifall inte läran om condictio indebiti föranleder annat.” Se även Unnersjö s. 27. 55 Mossberg, Rättshandlingsbegreppet: kriterierna, JT 2023–24 s. 92 not 73. 5 6 M hade deponerat medlen hos länsstyrelsen sedan även S, som motsatte sig återgång, gjort anspråk på medlen hos M. 57 ”Fastighetsmäklarens klientmedelskonto p. 24. 58 Ett argument för detta som framhävdes av HD var att en gäldenär, i väntan på ett rättsligt avgörande avseende en tvistig skuld, kan välja att göra en provisorisk betalning för att försäkra sig om att inte drabbas av dröjsmålspåföljder (p. 19, med hänvisning till NJA 1989 s. 224). För synpunkter på HD tillitsbedömning, se Unnersjö 28 ff. 59 Samma slutsats Unnersjö s. 27. Se dock redan justitierådets Linds tillägg i ”Stångastaden”, NJA 1989 s. 224. En sådan turordning förutsätter dock självklart att betalningsmottagaren utformar sin talan i enlighet härmed. 6 0 Lindskog s. 152. Vid läran om condictio indebeti torde efterföljande ond tro vara ett hinder mot ett inrättande. I ”Fastighetsmäklarens klientmeddelskonto” hade K senare samma dag som betalningarna av misstag gått iväg skickat ett mail till M där betalningarna krävdes åter. Den onda tro som M då hamnade i, är inte relevant enligt re integra-bestämmelsen. 61 Unnersjö s. 39 f. 62 Unnersjö s. 40. 6 3 Beställaren har även kontrollmöjligheter enligt AB vad gäller arbetenas kvalitet m.m., se t.ex. AB 04 kap. 3 § 5. 64 Jfr här även exemplen i Lindskog s. 153 ff. 65 Prekluderat blir då alltså (om omständigheterna ger stöd för att en disposition vidtagits) invändningar om kontraktsbrott som baserar sig på att entreprenören påstås ha åsidosatt reglerna i självkostnadsprincipen (bristande verifiering och/eller bristande omsorg). Vad som gäller ifråga om invändningar som baserar sig på en rätt som följer av lag (skäligt pris), se avsnitt 4.5. 66 P. 19. 67 Diskussionen tog fart efter HD:s fullmaktsavgöranden i ”Reseföretagsrepresentanten” NJA 2013 s. 659 och ”Divisionschefen” NJA 2014 s. 684, som fått utstå massiv kritik. Se, utöver debatten mellan Håstad och Lindskog (Håstad, Befogad och obefogad tillit i fullmaktsläran, SvJT 2020 s. 323 ff. med replik av Lindskog, Tillitsfullmakten — en replik, SvJT 2020 s. 785 ff.) även Lundberg, Ytterligare om tillitsfullmakter, JT 2015–16 s. 735, Stridsberg, Tillitsfullmakter — nytt klargörande om befogad tillit som behörighetsgrund, JT 2014–15 s. 619, Svensson, Viljeförklaring och tillitsfullmakt — några kritiska reflektioner kring ett rättsfall, JT 2015–16 s. 330, Unnersjö, Kriterierna för tillitsfullmakt: låneavtalet med Svea Ekonomi NJA 2021 s. 1017, JT 2022–23 s. 647, Unnersjö, Skadeståndströskeln och bundenhetströskeln vid orsakande av befogad fullmaktstillit, NJ 2:23 s. 18, Svensson, Kollapsar skillnaden mellan fullmakt grundat på en viljeförklaring och fullmakt grundat på tillit?, SvJT 2023 s. 812 ff. (väsentligen stöder författaren åsikterna framförda i frågan av Joel Samuelsson i Svensk avtalsrätt, Fullmaktsläran, Iustus, Uppsala 2023) samt Lundberg, Ännu något mera om tillitsfullmakt, JT 2023–24 s. 227. Lindskog har pekat på att HD i ”Låneavtalet med Svea Ekonomi”, NJA 2021 s. 1017, befäst måste-insikts-kravet i fullmaktssammanhang och att avgörandet kom efter meningsutbytet mellan honom och Håstad (se densamme Betalning, s. 152 not 437. Än torde dock inte sista ordet vara sagt. Andra avgöranden som fått utstå liknande kritik är bl.a. ”Leksaksaffären i Vimmerby”, NJA 2018 s. 171. Där uppställde HD ett krav att den passiva avtalsparten ska ha varit ”medveten om att avtalstillämpningen avvikit från vad som ursprungligen avtalats”, för att passiviteten ska kunna uppfattas som en bindande viljeförklaring (p. 11). På samma sätt som kravet att huvudmannen i en fullmaktssituation ska ha haft insikt om (eller i vart fall insett risken för) att hans rättshandling skulle kunna föranleda en tredje man att hysa tillit i behörighetshänseende inte är förenligt med den traditionella rättshandlingsläran, skulle det kunna argumenteras för att medvetandekravet som HD uppställde i 2018 års fall också är i strid med densamma (se Samuelsson, Fullmaktsläran, Svensk avtalsrätt, s. 87 not 214). Enligt den traditionella rättshandlingsläran ska viljeförklaringars innehåll enkom bedömas objektivt utifrån den befogade uppfattningen som innehållet förmedlar, helt utan hänsyn till vad viljeförklaringsavgivaren må eller bort ha insett om olika förhållanden. När det gäller passivitet utgör ju detta i sig själv en rättshandling, när mottagaren har befogad anledning att uppfatta passiviteten som ett uttryck för en avsikt att rättshandla. Ett krav på att den passive parten ska varit medveten om avtalstillämpningens avvikelse från vad som ursprungligen har avtalats är ett slags medvetandekrav inriktat på visst innehåll; det kan ifrågasättas om det inte kan jämställas med ett krav på att den passive parten måste vara medveten om att viljeförklaringen (passiviteten) förmedlar en viss innebörd som avviker från innehållet i den ursprungliga rättshandlingen (se Somo, Gör två fel ett rätt? En analys av NJA 2018 s. 171, SvJT 2024 s. 788, i anslutning bl.a. till not 18). 68 Motsatt uppfattning Lindskog s. 152. 69 Lindskog s. 145. 7 0 Passiviteten och tiden torde därmed kunna få betydelse vid den allmänna intresseavvägningen. 7 1 Se avsnitt 3.4 ovan. 72 HD omnämnde i p. 25–27 avgörandena ”Pantsättarens passivitet” NJA 1961 s. 26, ”Bodelning efter 24 år” NJA 1993 s. 570, ”Restaurang Pelé” NJA 2002 s. 630, ”Kravmjölken” NJA 2017 s. 203 samt ”Leksaksaffären i Vimmerby” NJA 2018 s. 171. 7 3 HD hänvisade till ”Stångåstaden” NJA 1989 s. 224, ”Tryckerimomsen I” NJA 2015 s. 1072 och ”Ränteskruven” NJA 2005 s. 142. 74 Se härom avsnitt 4.2 ovan. 75 Ifråga om eventuella insiktskrav hos den passive parten, se not 64 ovan. 76 Unnersjö s. 38 f. Om rättslig flerspårighet, se även Lindskog, Något om rättslig flerspårighet, Festskrift till Gertrud Lennander, s. 191 ff. 77 Jfr Unnersjö s. 38 f. 7 8 Jfr t.ex. ”Den överprissatta torven” NJA 1947 s. 137, där ett parti torv levererades till ett pris överstigande det normalpris som säljaren enligt den offentligrättsliga regeln hade att tillämpa. Säljaren, som hade mottagit hela köpeskillingen, befanns vara icke återbetalningspliktig för överpriset (se vidare Lindskog s. 58 ff.). 7 9 Se i detta avseende ”Flyget till Antalya” NJA 2018 s. 127 samt Andersson, Inomkontraktuell reklamationsplikt; ett NJA-fall och flera hovrättsavgöranden senare, SvJT 2019 s. 379. Jfr å andra sidan Lindskog, Preskription, uppl. 4, 2017, s. 730 ff. 80 Jfr hovrättsfallet referat i avsnitt 3.4. 8 1 Ramberg & Herre, Köplagen, en kommentar, Juno version 3B, kommentaren till 47 §. 82 Annars blir han i praktiken bunden. Se ”Svartöns Pris” p. 18. Att en betalning utan protest kan få avtalsverkan har berörts ovan. Som framgått där är det dock i första hand den för betalningsmottagaren synliga rättshandlingsviljan som ligger bakom betalningen som är avgörande för den avtalsrättsliga tillitsprincipsprövningen, eventuellt i kombination med omständigheter såsom att betalningen skett förbehållslöst m.m. (jfr här not 45). 8 3 Se ”Omsättningsmålet” NJA 2021 s. 943 p. 12.fotnot 9 · s. 188

Rätt att vidta rättelse till förekommande av hävning vid långvariga avtal om immateriella tjänster?1 hänvisning

Jacob Frank · SvJT 2025 s. 527–548 · 1 ställe

Håstad m.fl., Chapter 8, Breach of contract and remedies in general, § 8 samt kommentaren till densamma (s. 65 ff.), i Lando m.fl., Restatement of Nordic Contract Law, Köpenhamn 2016. Det kan noteras att Lindskog ifråga om betalningsdröjsmål anfört att en rätt att häva på grund av sådant dröjsmål i allmänhet förutsätter att borgenären bereder gäldenären möjlighet till rättelse, se Lindskog, Betalning (Juno version 3) s. 683. 1 0 Svea hovrätt fastställde tingsrättens dom i mål nr T 13393-20, dom meddelad 2022-04-11. Lika med tingsrätten fann hovrätten att A:s avtalsbrott var väsentligt och att B haft rätt att häva avtalet på sätt som skett. Hovrätten uttalade sig inte i frågan om hovrätten lika med tingsrätten ansåg att A hade haft en principiell rätt i och för sig att avhjälpa avtalsbrottet till förekommande av hävningen. 11 Flera exempel från underrättspraxis där frågorna gällt just hävning har avsett tvister mellan offentliga och privata aktörer. Se förutom rättsfallen som redan nämnts även Svea hovrätts dom i mål nr T 9904-16, dom meddelad 2017-12-15, samt samma hovrätts dom i mål nr T 8771-22, meddelad 2023-12-14. I båda målen innehöll avtalen rättelseklausuler, varför prövningarna främst kom att avse tolknings- och tillämpningsfrågor kopplade till dessa. 12 Om betydelsen av regleringen i kommissionslagen och lagen om handelsagentur, se kapitel 5 nedan. 13 Finns ett ramavtal med advokatbyrån ifråga kan dock frågeställningen bli aktuell om klienten till följd av advokatens försummelse vill häva ramavtalet. 14 Se bl.a. de klassiska exemplen NJA 2009 s. 672 (hur lång uppsägningstid gäller för ett distributionssamarbete som pågått i sju år?) och NJA 2010 s. 629 (ska avtalsvite anses utgöra exklusiv ersättningspåföljd). 1 5 Jfr vad som nu sagts Ramberg, Uppsägningstid vid långvariga samarbetsavtal, SvJT 2010 s. 94 ff., på s. 97 f. (Ramberg uttalar att HD:s avgörande i NJA 2009 s. 672 innehåller ”en tydlig manual till ombud och domare om relevanta inspirationskällor när det saknas uttrycklig lag i civilrättsliga ämnen”). 16 Som ett exempel kan nämnas att HD i NJA 2014 s. 960 uttalade att köplagens reglering har särskilt intresse vid fastställandet av innehållet i dispositiv rätt för entreprenadavtal (p. 24). I samma stycke framhålls dock även att det måste beaktas att det rör sig om två olika avtalstyper och att det vid tolkningen av vissa villkor i ABkontrakten kan finnas anledning att särskilt beakta entreprenadavtalets speciella drag. Jfr uttalandet i NJA 2013 s. 721 p. 7. 17 Hellner m.fl., Speciell avtalsrätt II. Kontraktsrätt. 2 häftet (Zeteo 2016-01-19), s. 20 f., Håstad, Den nya köprätten (Juno version 7) s. 35 f. (hädanefter ”Håstad”) och Lehrberg, Den nya köprätten, s. 39 ff. Jfr även diskussionen i Ramberg & Herre, Allmän köprätt, s. 17 ff. Uppfattningen att köplagen i stor utsträckning ger uttryck för allmänna förmögenhetsrättsliga principer finns även representerad i de övriga nordiska länderna, se t.ex. Andersen & Lookofsky, Lærebog i obligationsret I, s. 22. 1 8 Jfr NJA 2016 s. 222 p. 11. 19 Se även Ramberg & Herre, Köplagen, En kommentar (30 sept. 2023, Juno), kommentaren till 37 § köplagen. 20 Se 49 § i 1905 års köplag: ”Vill säljaren avhjälpa fel i godset eller vid leveransavtal avlämna gillt gods i stället för det, som felaktigt är, låte köparen sig med sådan rättelse nöja, där den kan äga rum, innan han enligt 21 § skulle varit berättigad att häva köpet, och uppenbart är, att han ej skulle hava kostnad eller olägenhet av att låta rättelsen ske; dock njute han i varje fall den rätt till skadeersättning, som enligt här förut givna stadganden må honom tillkomma.” (förf. kursivering). 2 1 Prop. 1988/89:76 s. 37. 22 Se artikel 48 i FN-konventionen om internationella köp, Convention on Contracts for the International Sales of Goods (CISG). Som kommer att framgå nedan är CISG:s bestämmelse dock inte fullt lika långtgående som köplagens dito. Angående standardavtal se Allmänna bestämmelser för leveranser av maskiner samt annan mekanisk, elektrisk och elektronisk utrustning inom och mellan Danmark, Finland, Norge och Sverige (NL) p. 29 och 35. 23 Med samma undantag för väsentlig olägenhet m.m. som i köplagen. 24 Prop. 1989/90:89 s. 32 f. 25 Prop. 1989/90:89 s. 33. 26 Direktivet om vissa aspekter på avtal om försäljning av varor (EU) 2019/771 samt direktivet om vissa aspekter på avtal om tillhandahållande av digitalt innehåll och digitala tjänster, (EU) 2019/770. 27 Se båda direktiven artikel 4. 28 Om bestämmelsen och dess olyckliga formulering, se Håstad s. 261 f. 2 9 Se 4 kap. 12 och 19 §§ JB, jfr prop. 1989/90:77 s. 50 f. 30 Prop. 1989/90:77 s. 49 f. 31 Jfr Ramberg & Herre, Köplagen, en kommentar, kommentaren till 36 § avsnitt 8.2.2 (även om art. 48 har företräde skulle möjligen ett erbjudande om avhjälpande kunna påverka väsentlighetsbedömningen). Se för ett utförligare resonemang Ramberg & Herre, Internationella köplagen (CISG), En kommentar (2 nov. 2020, Juno), kommentaren till art. 48, med vidare hänvisningar, vari det framgår att det finns olika uppfattningar om relationen mellan art. 48 och art. 49. Även i allmänhet kan det förhållandet att avtalsbrytande part erbjuder rättelse ha betydelse för och ibland vara en del av väsentlighetsbedömningen. Men det är en annan fråga än den denna artikel diskuterar, dvs. om avtalsbrytande part har rätt att rätta även ett konstaterat väsentligt fel. 3 2 20–21§§ KTjL. Detta gäller under förutsättning att konsumenten ”inte har något särskilt skäl att avvisa erbjudandet.” Se härom närmare kapitel 9. 33 Prop. 1984/85:110 s. 60. Där anförs även: ”Med hänsyn till vad jag nyss sade om avhjälpande som den normalt bästa lösningen när en tjänst visar sig vara felaktig, bör näringsidkaren inte bara ha en skyldighet att på konsumentens begäran avhjälpa fel hos tjänsten. Om konsumenten inte begär avhjälpande utan istället vill göra någon annan påföljd gällande, bör näringsidkaren i sin tur ha en rätt att avhjälpa felet för att undgå eller begränsa sådana andra påföljder”. 34 Avtalen kommer framöver att ersättas av AB 25 (tänkt att ersätta AB 04) och ABPU 25 (tänkt att ersätta ABT 06). 35 AB 04 kap. 5 § 17, ABT kap. 5 § 17 (använder uttrycket värdeminskningsavdrag). 36 Kallat «värdeminskningsavdrag» i AB 04 kap. 5 § 18, ABT kap. 5 § 19. 3 7 AB 04 kap. 5 § 17 st. 3 och 5, ABT kap. 5 § 17 st. 3 och 5. 38 ”Det andra bolaget”, NJA 2014 s. 960 p. 40. En annan tolkningsfråga i målet var om beställaren hade rätt till ersättning för beräknade avhjälpandekostnader i en situation där en entreprenör inte avhjälpt ett väsentligt fel. Den frågan besvarades jakande, varvid HD uttalade att en entreprenörs underlåtenhet att iaktta sin avhjälpandeplikt utgör ett avsiktligt (uppsåtligt) kontraktsbrott, som utlöser ersättningsansvar på skadeståndsrättslig grund enligt AB/ABT 04 kap. 5 § 11 (bl.a. p. 34 i domskälen). Det finns skäl att bortse från HD:s slutsatser i domen i flera avseenden. Se för ytterst befogad kritik Håstad, Om avhjälpande av fel, och om diverse reformbehov i standardvillkoren för entreprenad, JT net 2018–19 s. 1. HD har i NJA 2018 s. 653 delvis rått bot på 2014 års avgörande bl.a. genom att uttala att ett beställarkrav på avhjälpandekostnader inte utgör ett skadestånd. Därmed träffar (rimligen) inte heller AB:s ansvarsbegränsnings- och preskriptionsregler sådana anspråk. De nya AB 25 och ABPU 25 har tagit itu med tolkningsproblematiken i AB/ABT avseende beställarens rätt till ersättning för beräknade avhjälpandekostnader (se remissversionerna kap. 7 § 15). 39 AB 04 kap. 8 § 1, ABT 06 kap. 8 § 1. Samtliga hävningsgrunder i AB-kontrakten reglerar hävning av återstående arbeten. 40 AB 04 kap. 8 § 3, ABT 06 kap. 8 § 3. 41 Det finns vissa typer av avtalsbrott som inte täcks av uppräkningen av hävningsgrunder i AB-kontrakten. Ett sådant exempel är om vissa anställda hos entreprenören påstås ha medvetet (brottsligt) överfakturerat beställaren. Ett dylikt avtalsbrott (liksom andra former av avtalsbrott som inte direkt påverkar entreprenadens funktion eller färdigställande) ger inte rätt till hävning enligt uppräknade hävningsgrunder. Huruvida parterna i ett entreprenadkontrakt där AB-avtalen har inkorporerats har en hävningsrätt som är mer omfattande än de regler som ges uttryck för i AB-kontrakten (dvs. om hävningsgrunderna är uttömanade eller inte) råder det delade meningar om. En del menar att parterna särskilt måste avtala om villkor som sträcker sig längre än AB-avtalens allmänna bestämmelser för att en utökad hävningsrätt ska föreligga. Om så inte är fallet, får frågan om förutsättningarna för hävning bedömas enligt allmänna principer (se härom kapitel 9, och särskilt exemplet med överdebitering not 67). 4 2 Jfr NJA 2022 s. 574 (gällande NSAB 2015). En ytterligare annan sak är att vissa bestämmelser kan råka sammanfalla med innehållet i dispositiv rätt. Därutöver kan parter som tillämpat kontrakten mellan sig under längre tid i vissa situationer bli bundna till dem genom partsbruk. 43 Jfr prop. 1984/85:110 s. 142, där det sägs att konsumenttjänstlagen till stor del bygger på vad som antas utgöra generellt gällande oskriven rätt inom tjänsteområdet varför lagen ofta borde kunna tillämpas analogt utanför det i lagen angivna tillämpningsområdet. Som framgått ovan (se i anslutning till not 33) uttalades även i propositionen att den starka rättelsemöjligheten som infördes i lagen ansågs kodifiera gällande rätt inom tjänsteområdet. Jfr även NJA 2013 s. 1174, som gällde ett kommersiellt köp av en mattläggningstjänst. Inför köpet hade köparen lämnat en missvisande uppgift till tjänstesäljaren om fukthalten på golvet där mattan skulle läggas. Mattan släppte sedermera från golvet pga. att golvet vid läggningstillfället hade en alltför hög fukthalt. Prejudikatfrågan i målet var i huvudsak om och i så fall under vilka förutsättningar tjänstepresterande part är skyldig att närmare granska eller bedöma anvisningar och uppgifter från köpande part. HD utgick härvidlag från konsumenttjänstlagens bestämmelser och uttalade obiter dictum (p. 9): ”I svensk rätt saknas utanför konsumenttjänstlagens tillämpningsområde en lag som vid avtal om arbete på lös eller fast egendom reglerar parternas rättigheter och skyldigheter samt påföljder vid brott mot de förpliktelser som parterna har inom ramen för avtalet. Ledning får i stället sökas i exempelvis analogier från andra lagar, allmänna avtalsrättsliga principer som också kan komma till uttryck i internationella principer, rättspraxis och handelsbruk. Även om konsumenttjänstlagen inte är tillämplig kan också den tjäna till vägledning i vart fall när den bygger på vad som kan antas ge uttryck för allmänna obligationsrättsliga principer tillämpliga inom tjänsteområdet (jfr prop. 1984/85:110 s. 142). Betydande försiktighet med en analog tillämpning av konsumenttjänstlagens övriga regler bör iakttas, eftersom lagen i dessa delar har utformats med det uttalade syftet att tillgodose den svagare partens, dvs. konsumentens, behov av skydd.” 44 NJA 2014 s. 960 p. 26–27. Som noterats ovan (not 27) har avgörandet med rätta fått utstå kritik avseende flera av tolkningsfrågorna i målet. Just i nu aktuellt avseende finns dock inte skäl att invända mot domen. 4 5 Se även HD:s uttalande i ”Högskoleavgiften”, NJA 2018 s. 266 p. 25, referat nedan. 46 Hellner m.fl. s. 244. samt prop. 2008/09:88 s. 22. 47 Håstad s. 343, Johansson, Kommissionslagen, en kommentar, (Juno version 1B), kommentaren till ”Kommissionslagens rubrik”. 48 Det finns dock exempel på varaktiga kommissionsuppdrag, huvudsakligen där kommission används för försäljning lagervaror i vid mening (exempelvis motorcyklar, bilar och båtar). 49 Prop. 2008/09:88 s. 68. 50 Rådets direktiv 86/653/EEG av den 18 december 1986 om samordning av medlemsstaternas lagar rörande självständiga handelsagenter. 5 1 Söderlund m.fl., Agentlagen, En kommentar till lagen om handelsagentur m.m., (Juno version 1B), kommentaren till 26 §. Jfr prop. 1990/91:63 s. 37. 52 Den största skillnaden är att den nuvarande hävningsgrunden ”viktig grund” tidigare utgjordes av en snävare bestämmelse enligt vilken avtalet fick sägas upp omedelbart om det inte rimligen kunde krävas att parterna skulle fortsätta med avtalsförhållandet. 53 Prop. 1990/91:63 s. 37–39. 54 Den hyresrättsliga regleringen kring hävning (förverkande) har här inte särskilt berörts på grund av hyresavtalets speciella natur. Kortfattat kan sägas att de flesta av förverkandegrunderna i 12 kap. 42 § jordabalken, även de som inkluderar allvarliga avtalsbrott, fordrar att rättelse erbjuds innan hyresavtalet hävs. Det får anses oklart i vilken utsträckning detta kan anses tala för en allmän princip i ljuset av att rättelsemöjligheten i stora drag torde bygga på skyddsaspekter. Som en marginalnotis kan nämnas att hyresavtalet enligt HD tydligen är av så pass speciell natur att den allmänna principen om reklamation vid avtalsbrott för att vara bevarad sin rätt till påföljder (jfr bl.a. ”Flyget till Antalya” NJA 2018 s. 217 p. 31 och ”Svartöns pris” NJA 2022 s. 3 p. 10) inte gäller på området (”Kylbaffeln” NJA 2024 s. 657). HD har tagit ytterligare ett steg bort från den tidigare fastlagda existensen av en sådan allmän princip i ”Brf Ida” (mål nr T 9030-24). 55 von Bar m.fl., Principles, Definitions and Model Rules of European Private Law; DCFR, s. 8 ff. (http://ec.europa.eu/justice/contract/files/european-privatelaw_en.pdf). 5 6 Se NJA 2009 s. 672, NJA 2010 s. 629, NJA 2011 s. 600, NJA 2012 s. 452, NJA 2012 s. 597, NJA 2013 s. 491 och NJA 2013 s. 659. Om DCFR:s betydelse i dessa mål, se Håstad, The Nordic Contracts Act, s. 179 ff. Se även t.ex. NJA 2017 s. 113 (punkten 26). Även Arbetsdomstolen har i ett par avgöranden hänvisat till DCFR, se t.ex. AD 2013 nr 79. 57 Se vidare Herre, SvJT 2012 s. 933 ff., Munukka, Ny Juridik 1:2010 s. 21 ff. och densamme i Svensk obligationsrätt i det nya Europa, SvJT 100 år (festskrift). 5 8 Se även kommentaren till III.–3:502 (’Termination for fundamental nonperformance), vari framgår att reglerna om rättelse inte kan åberopas vid väsentligt kontraktsbrott, von Bar m.fl., Principles, Definitions and Model Rules of European Private Law; DCFR, s. 874 f. (http://ec.europa.eu/justice/contract/files/europeanprivate-law_en.pdf). 59 UNIDROIT står för International Institute for the Unification of Private Law. Institutet syftar till internationell harmonisering av privaträtten (https://www.unidroit.org/). 6 0 Håstad m.fl., Chapter 8, Breach of contract and remedies in general, § 8 samt kommentaren till densamma (s. 65 ff.), i Lando m.fl., Restatement of Nordic Contract Law, Köpenhamn 2016. I verket sägs dock att denna princip inte gäller i dansk rätt, då något tydligt stöd för en sådan princip inte kunnat utrönas i dansk litteratur och rättspraxis. 61 Parentetiskt kan nämnas att studenten inte specificerade den rättsliga grunden för sin talan, utan överlät till domstolen att finna denna grund (jfr p. 22 i domskälen). 6 2 P. 25 och 26 i domskälen. 63 Inte heller för HD tycks frågan ha varit alldeles given. 6 4 Annan uppfattning Heidbrink, Ett avtal i gränslandet mellan offentlig och privat rätt, JT 2018–19 s. 146, som anför att avgörandet kan tas till intäkt för att den som söker efter allmänna principer kring påföljdsreglering inte längre "slentrianmässigt" kan gå till köplagen. Jag anser att det är en alltför långtgående slutsats av ett mål där utgången uppenbart föranletts av konsumentskyddsrättsliga hänsyn. 6 5 Jfr Restatement of Nordic Contract Law § 8-8 och ovan avsnitt 6.3. 66 Se prop. 1988/89:76 s. 130. 67 Prop. 1984/85:110 s. 60 och 230 f. Jfr NJA 2016 s. 222. Målet gällde en konsumenttjänst avseende renoveringsarbeten i en privat bostadsrättslägenhet. Entreprenören lade in ett annat golv än det som konsumenten hade anvisat, och golvarbetena var därtill heller inte i övrigt fackmässigt utförda. Det rörde sig med andra ord om förhållandevis allvarliga fel. I domen är HD tydlig med att det krävs ganska mycket innan en konsument ska ha rätt att avvisa ett erbjudande om avhjälpande. Av domen framgår även att ett uppställande av villkor för avhjälpandet i form av att naturapresterande part ska lova att arbetet utförs på rätt sätt med önskad effekt innebär ett otillåtet avvisande. Fackmässigheten av rättelsen får bedömas i efterhand. En annan sak är att rättelse kan vägras om förutsättningarna är sådana att det de facto ”är klart” att avtalsbrytande parts åtgärder inte kommer leda till godtagbart resultat (prop. 1988/89:76 s. 130 n), men det är en väldigt hög tröskel. 68 Huruvida den drabbade parten med fog kan göra gällande att denne definitivt förlorat förtroende för den avtalsbrytande parten till följd av avtalsbrottet på sätt som blockerar rätten att vidta rättelse torde möjligen, vid långvariga kommersiella tjänsteavtal, kunna vara beroende av den avtalsbrytande partens reaktion i samband med att reklamation av väsentligt avtalsbrott sker. Även vid allvarliga avtalsbrott, som t.ex. att vissa anställda misstänks ha medvetet överdebiterat vid fakturering, kan det tänkas att bedömningen av väsentlig olägenhet kan vara beroende av om den avtalsbrytande parten svarar upp med att erbjuda omedelbara korrigerande åtgärder som inkluderar att t.ex. plocka bort de aktuella personerna ur projektet tills misstankarna har retts ut. Såväl avtalsbrottet som följderna av detta (t.ex. bristande förtroende) går ju att korrigera. 69 Se K. Håstad, Obefogade hävningsförklaringar, i Festskrift till T. Håstad, 2010, s. 274 f. samt Håstad s. 183 ff. 70 Ibid. Om valmöjligheterna för den som mottar en obefogad hävning, se fotnot 4. 71 Det är i princip vedertaget att en obefogad hävningsförklaring ger mottagaren rätt att häva avtalet p.g.a. anteciperat kontraktsbrott jml 62 § köplagen, se verken i fotnot 59 med vidare hänvisningar. Se även Hellner m.fl. s. 204. 72 Se Ramberg, Skadestånd vid avtalsbrott — förslag till analysmodell (de lege lata), SvJT 2020 s. 590 samt Munukka, Försäkringsbolags skadeståndsansvar för obefogad uppsägning, JT 2021–22 s. 484 ff. där avgörandet ”De försvunna korna” NJA 2020 s. 115 kommenteras (vilket talar i motsatt riktning). Munukka argumenterar dock för att HD:s uttalanden om att det tidigare ansetts funnits men inte längre anses finnas någon princip att obefogade uppsägningar av varaktiga avtal medför strikt skadeståndsansvar (jfr bl.a. p. 26 i domen) borde nyanseras samt anför att en sådan princip borde anses bestå men för vissa avtalstyper (bl.a. kommissionsavtal) i formellt andra skepnader. 73 Hellner m.fl., s. 222. Detta torde inte vara riktigt. 7 4 Se i anslutning till noterna 33 och 43 ovan. 7 5 Utifrån omständigheterna i 1991 års HD-fall bör felets art inte hindra rätten att vidta rättelse.fotnot 9 · s. 529

Kontraheringsplikt och skadeförsäkringsbolagens samhällsansvar1 hänvisning

Stina Bratt · SvJT 2025 s. 980–1001 · 1 ställe

För en analys av domen, se van der Sluijs, Jessika, Försäkringsbolagens möjlighet att avtala bort konsumentens rätt till försäkring – Thailandsförsäkringen, JT 2022–23, s. 389 ff. 1 3 Se NJA 2021 s. 661 ”Thailandsförsäkringen”, p. 15. Domen diskuteras även i Radetzki, Marcus, Svensk rättspraxis i försäkringsrätt 2016–2022, SvJT 2023 s. 239, som uttalar följande: ”Vid en närmare analys framträder emellertid att rätten till förnyelse enligt 3 kap 3 § FAL förutsätter att försäkringsgivaren sagt upp försäkringen till försäkringstidens utgång. I det aktuella fallet har försäkringen, enligt parternas avtal, upphört att gälla utan att någon sådan uppsägning skett. I denna situation föreskriver vare sig 3 kap 3 § eller någon annan regel i FAL någon rätt till förnyelse. I rättstekniskt hänseende är Högsta domstolens dom således väl förankrad i FAL. Huruvida det varit lagstiftarens avsikt att den avtalsfrihet som 3 kap 4 § FAL erbjuder skulle kunna leda till att försäkringstagaren förlorar varje rätt till förnyelse är inte lika säkert.” 14 Jfr prop. 1979/80:9, s. 46, där det uttalas att reglerna om automatisk förnyelse ”[…] tar sikte enbart på sådana försäkringar som är av det slag att de brukar förnyas” och att undantag gäller framför allt för reseförsäkringar. 15 Se prop. 1979/80:9, s. 119, som HD hänvisar till i domskälen, p. 14. 16 Det finns också särskilda regler om uppsägning på grund av premiedröjsmål i 5 kap. 2 § FAL. 17 Se t.ex. Bengtsson, Bertil, Försäkringsavtalsrätt, 5 u., Norstedts Juridik, Stockholm 2022, s. 296 ff. 1 8 Prop. 1979/80:9, s. 120. 19 Prop. 1979/80:9, s. 120. 20 Prop. 1979/80:9, s. 120. 21 Se t.ex. NJA 2020 s. 115 ”De försvunna korna”. 22 Jfr NJA 2020 s. 115 ”De försvunna korna”, p. 40–41. Jfr även Munukka, Jori, Försäkringsbolags skadeståndsansvar vid obefogad uppsägning. De försvunna korna, JT 2020–21, s. 487. 23 Diskussioner förekom i samband med införandet av en ny lag om försäkringsrörelse i norsk rätt, se vidare Wilhelmsen, Trine-Lise, Forsikringsselskapenes kontraheringsplikt — nye regler eller keiserens nye klær. Tidsskrift for erstatningsrett, forsikringsrett og trygderett, 2018, s. 10 f. 24 Se Wilhelmsen, Trine-Lise, Forsikringsselskapenes kontraheringsplikt – nye regler eller keiserens nye klær, Tidsskrift for erstatningsrett, forsikringsrett og trygderett, årgang 15, nr 1, 2018, s. 7–36, s. 10 f. Se även Wilhelmsen, Trine-Lise, The Insurer’s Duty to Contract – The Norwegian model, Scandinavian studies in law, No. 64, 2018, s. 255–274. 25 Lov om forsikringsavtaler av 16. juni 1989 nr 69. 2 6 Se Wilhelmsen, Trine-Lise, Forsikringsselskapenes kontraheringsplikt – nye regler eller keiserens nye klær, Tidsskrift for erstatningsrett, forsikringsrett og trygderett, årgang 15, nr 1, 2018, 11 f. med vidare hänvisningar och särskilt Wilhelmsens artikel Forsikringsselskapenes kontraheringsplikt, Norsk Forsikringsjuridisk Forenings Publikasjoner, nr 69 1995, s. 57, där hon drog slutsatsen att det redan då förelåg en kontraheringsplikt genom ett icke lagstadgat krav på att det måste föreligga saklig grund för att ett försäkringsbolag ska kunna vägra att ingå ett försäkringsavtal även vid nyteckning av försäkring. Kravet på saklig grund innebar att en vägran måste vara motiverad av godtagbara riskrelaterade överväganden och även innefattade ett krav på likabehandling. 27 Se förarbetena Ot.prp. nr 41 (2007–2008) och NOU 2000:23. 28 Se Wilhelmsen, Trine-Lise, Forsikringsselskapenes kontraheringsplikt – nye regler eller keiserens nye klær, Tidsskrift for erstatningsrett, forsikringsrett og trygderett, årgang 15, nr 1, 2018, s. 7–36, s. 13. 2 9 Det nämns också av førstvoterende att Kripos (f.d. Kriminalpolitisentralen, numer Den nasjonale enhet for bekjempelse av organisert og annen alvorlig kriminalitet, vilket är den norska motsvarighete till NOA, Nationella Operativa avdelningen) beskrivit den kriminella kopplingen som följande i NOU 2020:4: ”1% MC-klubb er en betegnelse på en motorsykkelklubb som selv definerer seg som lovløs og utenfor det norske samfunnet, med sine egne lover og regler. De anser seg som et brorskap, og en stor andel av medlemmene er straffedømt.” 30 Lov om virksomheters åpenhet og arbeid med grunnleggende menneskerettigheter og anstendige arbeidsforhold (åpenhetsloven) (LOV-2021-06-18-99). Lagen trädde i kraft den 1 juli 2022 och ålägger större företag att utföra och redovisa aktsamhetsbedömningar (due diligence) i enlighet med OECD:s riktlinjer för multinationella företag. Lagen syftar till att främja företagets respekt för grundläggande mänskliga rättigheter och anständiga arbetsvillkor i leverantörsled och vissa affärsrelationer. Företag som omfattas av lagen har en informationsplikt gentemot allmänheten och ska årligen offentliggöra en rapport om sitt ansvarstagande. Tillsyn utövas av Forbrukertilsynet, som även kan besluta om påföljder vid regelöverträdelser i form av föreläggande, vite och sanktionsavgift. 3 1 Se domskälen, p. 38. 32 Domskälen, p. 40. 33 Domskälen, p. 41. 3 4 Se domskälen, p. 42–46 för hänvisningar. I denna artikel återges domskälen i viss detalj i syfte att ge en mer fullständig bild av resonemangen. 35 Se domskälen, p. 42, med hänvisning till motiveringen i utredningen som låg till grund för kontraheringspliktens införande i 1989 års NFAL, NOU 1987:24, s. 64. 36 Se domskälen, p. 43, i den delen med hänvisningar till propositionen, Ot.prp. nr 49 (1988–1989) s. 49. 37 Domskälen, p. 44. 38 Se domskälen, p. 45. 39 Domskälen, p. 47. 4 0 Domskälen, p. 50. 41 Se närmare domskälen, p. 51–53. 42 Domskälen, p. 54. 43 Domskälen, p. 55. 44 Domskälen, p. 56. 4 5 Se Bengtsson, Bertil, Lagreformer vid företagsförsäkring?, i Bengtsson, Bertil m.fl. (red.), Uppsatser om försäkringsavtalslagen, Jure, Stockholm 2009, s. 9 ff. 46 Se allmänt om identifikation i försäkringsrätten Hellner, Jan, Försäkringsrätt, 2 u., Stockholm 1965, s. 288 ff. 47 Se om FAL:s regler om identifikation Nydrén, Birger, Identifikation samt förhållandet mellan biförpliktelser i företagsförsäkring, i Bengtsson, Bertil m.fl. (red.), Uppsatser om försäkringsavtalslagen, Jure, Stockholm 2009, s. 102 ff. 48 Härmed avses lagen (2017:630) om åtgärder mot penningtvätt och finansiering av terrorism (penningtvättslagen). Straffansvar för penningtvätt enligt lagen (2014:307) om straff för penningtvättsbrott behandlas inte i det följande. 4 9 Jfr Bengtsson, Bertil, Försäkringsrätt – några huvudlinjer, 11 u., Norstedts Juridik, Stockholm 2023, s. 21. 50 Se vidare t.ex. Falkman, Henric, Försäkringsrörelse – tillståndsplikt och skyddade intressen, Jure, Stockholm 2010 och densamme i Tillståndspliktig försäkringsrörelse. Några anmärkningar ur ett ändamålsperspektiv, JT 2010–11, s. 600. 51 Att så är fallet har framför allt uppmärksammats på senare tid med avseende på klimatrisker och eventuella svårigheter att erhålla försäkring för viss egendom, t.ex. en hemförsäkring i ett översvämningsdrabbat område. Om man inte kan försäkra sin bostad så kan det t.ex. medföra att man får svårt att få bolån, se t.ex. https://www.aftonbladet.se/minekonomi/a/8J0l7w/skyfall-kan-gora-det-svarareatt-fa-bolan (publicerad 2023-10-21). Frågor om konsekvenserna av ökade klimatrisker för försäkringsavtal och försäkringsbolagens roll i klimatomställningen föranleder andra typer av överväganden och ska inte utvecklas närmare i denna artikel. 5 2 Se allmänt om den försäkringsnäringsrättsliga regleringen, Falkman, Henric, Introduktion till försäkringsnäringsrätten – försäkringsrörelselagen efter Solvens II, Jure, Stockholm 2019. 53 Se även 8 kap. 18 § FAL om företagsförsäkring som hänvisar dit. 54 Motsvarande gällde även enligt 35 § GFAL, där termen ”intresse” också användes, men som i stället talade om ”lagliga intressen”, se vidare om intressebegreppet, van der Sluijs, Jessika, i Uppsatser om försäkringsrättsliga regler och principer, s. 228 ff., samt Johansson, Svante O., Varuförsäkringsrätt, s. 111 ff., och Radetzki, Marcus, JT 2007–08, Berikandeförbudet vid skadeförsäkring har upphävts: Innebörd – Motiv – Konsekvenser, s. 67 ff. om den s.k. intresseprincipen. 55 Se Bengtsson, Bertil, Försäkringsavtalsrätt, 5 u., Norstedts Juridik, Stockholm 2022, s. 372. Om lagligt intresse enligt äldre rätt, se Hellner, Jan, Försäkringsrätt, 2 u., Stockholm 1965, s. 218 ff. och Om försäkringsbara intressen och några därmed sammanhängande frågor, Försäkringsjuridiska föreningens publikation nr 41, Stockholm 1957, särskilt inledningen om intresseprincipen på s. 7 ff. 56 Se Wilhelmsen, Trine-Lise, Forsikring av ulovlig interesse, Tidsskrift for erstatningsrett, forsikringsrett og trygderett, årgang 13, nr 3-2016, s. 183–210, s. 185, som anför att rättskällestödet för denna princip i norsk rätt är Norske Lov 5-1-2, om avtal som strider mot ”lov og ærbarhet”. Se även om undantag från försäkringen vid brott och liknande, Wilhelmsen, Trine-Lise, Unntak i forsikringsavtaler for straffbare handlinger o.l., Tidsskrift for forretningsjus, årgang 27, nr 1-2021, s. 104–116. 5 7 Se Radetzki, Marcus, JT 2007–08, s. 68, Berikandeförbudet vid skadeförsäkring har upphävts: Innebörd – Motiv – Konsekvenser. 58 Se prop. 2003/04:150, s. 438, där följande uttalas: ”Regeln är tvingande på det sättet att avtal om försäkring av ett olagligt intresse över huvud taget inte är bindande, något som ligger i linje med allmänna civilrättsliga principer.” 59 Se Bengtsson, Bertil, Försäkringsavtalsrätt, 5 u., Norstedts Juridik, 2022, s. 373, som anför att en fastighet som används för olaglig verksamhet kan brandförsäkras, men att en brandavbrottsförsäkring inte täcker utebliven vinst på grund av den olagliga verksamheten. 60 Jfr Bengtsson, Bertil, Försäkringsavtalsrätt, 5 u., Norstedts Juridik, 2022, s. 373. 61 Jfr NJA 1997 s. 93 om avtal som ingicks med en företrädare som hade näringsförbud. I det rättsfallet uttalar sig HD om den allmänna principen om pactum turpe, och anger att ogiltighetsföljden enbart blir aktuell om den lagregel som överträtts bygger på sådana hänsyn som gör att en ogiltighetspåföljd är påkallad. Bedömningen av eventuell ogiltighet ska enligt HD baseras på syftet med lagregeln, behovet av en ogiltighetspåföljd för att sanktionera den och de olika konsekvenser som en sådan påföljd kan medföra för t.ex. godtroende medkontrahenter. 62 Se NJA 2007 s. 86 och Bratt, Stina, Alternativa anspråksvägar i skadeståndsrätten, Jure, Stockholm 2023, s. 280. 6 3 Se om försäkring vid vadslagning och andra osedliga avtal, Ingvarsson, Torbjörn, Spel och osedliga avtal, SvJT 2004 s. 739, Ingvarsson, Torbjörn, Pengar luktar inte — eller gör de det? SvJT 2011 s. 1019, och om den allmänna principen om pactum turpe och avtal i strid mot goda seder, t.ex. i Westberg, Peter, Ett fall om kärlek och ett om pengar — om pactum turpe och alldeles för långa och krokiga vägar till beslut om att vägra rättskipning, i Eliason, Marianne m.fl. (red.) Festskrift till Rune Lavin, Juristförlaget i Lund, Lund 2006, s. 271–283, Lindskog, Stefan, Om goda seder och sedesvidriga avtal, i Göthlin, Lars m.fl. (red.), Vänbok till Bertil Södermark, Norstedts Juridik, Stockholm 2009, s. 195–212 och Agnafors, Marcus, Pactum turpe — en rekonstruktion och ett försvar, SvJT 2019 s. 956. 64 Frågan aktualiserades även i rättsfallet NJA 2020 s. 115, där dock frågan specifikt avsåg skadeståndsrättsliga aspekter. 65 Finansinspektionen har i ett rättsligt ställningstagande från den 28 juni 2023 uttalat att försäkringar av böter och administrativa sanktionsavgifter är i strid med god försäkringsstandard enligt 4 kap. 3 § FRL, se FI:s rättsliga ställningstagande 2023:1 Försäkring mot böter och administrativa sanktionsavgifter. Motiveringen till detta ställningstagande är att försäkringar mot böter och administrativa sanktionsavgifter bidrar till en minskad motivation att följa lagar och andra regler, eftersom de undanröjer de rättsliga konsekvenserna av överträdelserna, dvs. motverkar syftet med böter och administrativa sanktionsavgifter. Ställningstagandet omfattar dock inte sjöförsäkring. Det anges inte uttryckligen om ställningstagandet enbart avser administrativa sanktionsavgifter som döms ut vid uppsåtlig eller grovt vårdslös regelöverträdelse, även om andemeningen tycks vara att allvarligheten spelar en avgörande roll, exempelvis ersättning till verksamheter som har varit kriminella eller lagstridiga. Det finns en rik flora av sanktionsavgifter och dessa förutsätter inte nödvändigtvis att en regelöverträdelse har skett uppsåtligen eller av grov vårdslöshet, se vidare Warnling Conradsson, Wiweka & Nilsson, Annika, Sanktionsavgifter. Särskilt i näringsverksamhet, 2 u., Norstedts Juridik, Stockholm 2020, s. 278 ff. Försäkringsbarheten av administrativa sanktionsavgifter ska inte utvecklas närmare i detta sammanhang, men det kan noteras att frågan har varit och alltjämt är föremål för diskussion, inte minst mot bakgrund av den ökade regelmängden där sanktioner kan bli aktuella. Ett exempel är administrativa sanktionsavgifter enligt GDPR där själva regelöverträdelsen är det centrala, men uppsåt eller grov oaktsamhet har betydelse för att bedöma storleken på sanktionsavgiften, se t.ex. Chamberlain, Johanna, Effektiva, proportionerliga, avskräckande? Sanktionsavgifter enligt dataskyddsförordningen i svensk praxis, Europarättslig Tidskrift, 2021, s. 597–612 och, till frågan om försäkringsbarheten av sådana sanktionsavgifter, Hemmings, Catharina, Försäkringsbarheten för administrativa sanktionsavgifter enligt GDPR, examensarbete vid Stockholms universitet 2019, https://su.diva-portal.org/smash/record.jsf?pid=diva2%3A1435206&dswid=3673 senast granskad 2025-06-07). Skillnader förekommer även i synen på möjligheterna för tillsynsmyndigheten, Finansinspektionen, att ingripa mot försäkringsgivaren i dessa fall. Se Bengtsson, Bertil, Försäkringsavtalsrätt, 5 u., Norstedts Juridik, Stockholm 2022, s. 373 ff. och vidare diskussionen om försäkringsbarheten av administrativa sanktionsavgifter i van der Sluijs, Jessika, Går det att försäkra administrativa sanktionsavgifter? – Avtals- och näringsrättsliga aspekter, JT 2014–15, s. 238 ff., Ingvarsson, Torbjörn, Försäkring av sanktionsavgifter – en replik, JT 2014–15, s. 703 ff., och Sjöberg, Gustaf, Försäkring av sanktionsavgifter – en kommentar, JT 2014–15, s. 712 ff. och även Ingvarsson, Torbjörn, Försäkring av miljösanktionsavgifter, i Forsberg, Maria m.fl. (red.), Festskrift till Charlotta Zetterberg, Iustus, Uppsala 2025, s. 105–129. 66 Om moraliska risker i bred bemärkelse, särskilt vid ansvarsförsäkring, se van der Sluijs, Jessika, i Studier i försäkringsrätt, Jure, Stockholm 2011, s. 201 ff. Begreppet är liktydigt med det engelska ”moral hazard”, se not 68 nedan. 67 Se van der Sluijs, Jessika, i Studier i försäkringsrätt, Jure, Stockholm 2011, s. 204. 68 Se t.ex. Zweifel, Peter; Eisen, Roland & Eckles, David L., Insurance Economics, 2 u., Springer, Cham 2021, s. 22 och även Cooter, Robert & Ulen, Thomas, Law and Economics, 6 u., Berkley Law Books, 2016, s. 48, som definierar moral hazard som den risk som uppstår när den försäkrades beteende förändras efter att försäkringen tecknats, så att sannolikheten för förlust eller förlustens storlek ökar. 69 Se vidare t.ex. Zweifel, Peter; Eisen, Roland & Eckles, David L., Insurance Economics, 2 u., Springer, Cham 2021, s. 218 ff. 70 Under 2000-talet har det skett en successiv utbyggnad av både administrativa och straffrättsliga regelverk om penningtvätt. Regleringen har skärpts i takt med att nya risker identifierats, både nationellt och inom EU. I litteraturen har denna utveckling behandlats ur både näringsrättsligt och straffrättsligt perspektiv, se t.ex. Kleineman, Jan & Gorton, Lars (red.), Money Laundering, Stockholm Centre for Commercial Law nr 16, Jure, Stockholm 2012, där olika aspekter av regelverken belyses, och Wallin Marie, Penningtvätt och straffrätten – en handbok, Studentlitteratur, Lund 2022, som fokuserar på den straffrättsliga dimensionen. Det finns ett antal studentuppsatser som framför allt är inriktade mot kontraheringsplikten för banker, se t.ex. Berglund, Simon & Gustafsson, Johanna-Louise, Banker verksamma i Sverige och deras roll i att förhindra penningtvätt – Incitament, möjligheter och utmaningar i ett alltmer digitaliserat samhälle, Examensarbete i nationalekonomi, Linköpings universitet, vårterminen 2022 https://www.diva-portal.org/smash/get/ diva2:1677749/FULLTEXT02 senast granskad 2025-10-05) och Johansson, Maja, Bankernas kontraheringsplikt. En rättslig analys av regleringens gränser och utmaningar, Examensarbete i civilrätt, Juridiska institutionen, Uppsala universitet, höstterminen 2024 (https://www.diva-portal.org/smash/get/diva2:1928573/FULLTEXT01.pdf senast granskad 2025-10-05). Även balansen mellan finansiella rättigheter och riskhantering på finansmarknaden har diskuterats, se Söderström, Rebecca, De-risking Cases in Sweden: Balancing the Right to Bank Accounts and Payment Services with Money Laundering Risks, s. 157–174 och Seyad, Sideek M, A Critical Evaluation of the Reform Package to Combat Money Laundering and Terrorist Financing in the EU Financial Market, s. 217–250, i Ahlinder, Elisabeth m.fl. (red.), Scandinavian Studies in Law, Volume 71, Financial Law, Jure, Stockholm 2025. 71 Se 1 kap. 2 § lagen (2017:630) om åtgärder mot penningtvätt och finansiering av terrorism (penningtvättslagen). Försäkringsförmedlare som har tillstånd att bedriva försäkringsdistribution omfattas av penningtvättslagen enbart till den del verksamheten avser livförsäkringar, se prop. 2016/17:173 s. 390. 72 Det kan också nämnas att kontraheringsplikten vid livförsäkring har varit föremål för utvärdering, se SOU 2016:37. I utredningen föreslogs vissa förtydliganden avseende kontraheringspliktens innebörd, men föreslagen har inte lett till några ändringar i lagstiftningen. 73 Se https://www.fi.se/sv/publicerat/nyheter/2023/fi-granskar-hur-livforsakringsforetag-hanterar-risker-for-penningtvatt/ (publicerad 2023-05-15). 74 Se prop. 2008/09:70 s. 81. 75 Se a. prop., s. 81. 7 6 Lindell-Frantz, Eva, Personförsäkring och kontraheringsplikt, i Andersson, Håkan m.fl. (red.), Uppsatser om försäkringsavtalslagen, Jure, Stockholm 2009, s. 76. 77 Någon fullständig genomgång av praxis från samtliga underinstanser har inte gjorts, men en översiktlig sökning i JUNO har vissa avgöranden av intresse identifierats. I Svea hovrätts dom 2024-06-19, mål T 15183-22, konstaterades att banken hade gjort en godtagbar riskbedömning enligt penningtvättslagen och att detta vägde tyngre än kontraheringsplikten enligt insättningsgarantilagen. Uppsägningen av en tobaksbutiks konton ansågs därför legitim. Motsatsen gällde i Stockholms tingsrätts dom 2023-10-05, mål T 1768-22 m.fl., där en privatperson bedömdes ha rätt till konto då banken inte visat tillräckliga skäl enligt penningtvättslagen, även om detta senare upphävdes genom en förlikning i hovrätten (Svea hovrätts dom 2024-02-20, mål T 13995-23). I Stockholms tingsrätts dom 2023-12-27, mål T 887923, ansågs banken däremot ha haft fog att avsluta en affärsförbindelse på grund av bristande kundkännedom. I Linköpings tingsrätts dom 2024-05-06, mål T 1607-23, utvecklas rättsläget kring betalkonton och där framhålls att rätten till konto inte är ovillkorlig. Se även angående frågan om bankens eventuella skadeståndsansvar vid brott mot kontraheringsplikten i Millqvist, Göran, Kontraheringsplikt för banker – Några synpunkter på en svårhanterlig fråga, i Maunsbach, Lotta & Hardenberger, Alexander (red.), Festskrift till Peter Westberg, Juristförlaget i Lund, 2024, s. 499– 512. Se även om rättighetsperspektivet i Härkönen, Elif, Ryska oligarker, iranska statligt ägda företag och amerikanska sanktioner – är rätten till ett betalkonto med grundläggande funktioner en mänsklig rättighet?, i Adestam, Johan m.fl. (red.), Festskrift till Per Samuelsson, Juristförlaget i Lund, Lund 2024, s. 257–280. 78 Av intresse i sammanhanget är också att ett annat norskt rättsfall från samma år, HR-2024-761-A, klargjorde vilka villkor som gäller för att ett försäkringsbolag ska ha en plikt att avveckla kundförhållandet enligt norska penningtvättslagstiftningen. Se även allmänt om uppsägningsmöjligheter enligt det norska regelverket i Rui, Jon Petter, Om bankers rett til avslag/oppsigelse og plikt til avvisning og avvikling av kundeforhold grunnet i hvitvaskingsloven, Tidsskrift for forretningsjus, Vol. 29, nr 1, 2023, s. 2–49. 79 Under senare tid har flera EU-rättsliga regelverk, såsom Corporate Sustainability Reporting Directive (CSRD) tillkommit för att ytterligare förstärka kraven på hållbarhetsrapportering för vissa större företag. I sammanhanget kan också nämnas att Corporate Sustainability Due Diligence Directive (CSDDD), ålägger bolag, dock inte skadeförsäkringsbolag, vissa förpliktelser som också kan föranleda böter eller skadestånd. Båda dessa direktiv har delvis ändrats och implementeringen har skjutits upp som en följd av EU:s nya Omnibuspaket i syfte att minska den administrativa bördan för företag. 8 0 Premiesättningen får då en handlingsdirigerande effekt, genom att den skapar incitament för försäkringstagaren att vara försiktig i trafiken. Försäkringsmöjligheternas eventuella preventiva inverkan på ett kriminellt leverne torde dock vara om inte obefintlig så i vart fall mycket svår att beräkna. 8 1 Sådana villkor börjar dyka upp hos olika svenska försäkringsbolag och kan komma att bli mer vanliga framöver.fotnot 12 · s. 982

Svensk rättspraxis i försäkringsrätt 2016–20224 hänvisningar

Marcus Radetzki · SvJT 2023 s. 225–261 · 4 ställen

Alternativa anspråksvägar i skadeståndsrätten - om förhållandet mellan kontrakts- och deliktsansvar i avtalsförhållanden och kontraktskedjor2 hänvisningar

Stina Bratt · 2023, s. 1–2003 · 2 ställen

Hur dum får man vara?1 hänvisning

Richard Åkerman · SvJT 2022 s. 1–22 · 1 ställe

Agge & Thornstedt, Straffrättens allmänna del, 1981, s. 62. 1 1 ”Alien hand-syndrom” är en neurologisk störning där patienten känner att hans kroppsdelar rör sig av sig själva. Med andra ord att de gör ofrivilliga rörelser som verkar avsiktliga. 12 Det som inom psykologin benämns som ”sexsomni”, alltså sexuella handlingar i sömnen, brukar regelbundet uppmärksammas i media när män som åtalats för våldtäkt frikänns på grund av att de sov. 13 Jareborg, Straffrättens ansvarslära, 1994, s. 255 f. 14 3 kap. 1 § BrB. 15 Notera att uttrycket ”annan” inte är närmare definierat. Likväl anses att endast människor omfattas av uttrycket. I och för sig är inte heller ”människa” definierat i svensk lag. Det är måhända inte så konstigt eftersom det i modern tid inte har funnits några mänskliga hybrider, typ neanderthalare, kentaurer, utomjordingar eller Frankensteins monster, som ställt avgränsningsfrågan på sin spets. Det kan förstås komma att ändras i framtiden, om man skall tro de populärvetenskapliga tidskrifterna. 1 6 Kommentaren till BrB, 1 kap. 2 §, Lexino (JUNO) 2017-09-01. 17 Se t.ex. Stockholms tingsrätts uppmärksammade dom 2019-10-03 i mål nr B 10655-18 (Eric Torell). 18 24 kap. 6 § BrB. 19 Kommentaren till BrB, 24 kap. 1 §, Lexino (JUNO) 2017-09-01. 20 Lernestedt, Straffrättens karta och landskap: uppsatser i straffrätt och straffrättsfilosofi, 2013, s. 195. 21 Notera att om det föreligger en verklig nödvärnssituation så kan gärningsmannen inte fällas för ett oaktsamhetsbrott, vilket följer av att nödvärn är en objektiv ansvarsfrihetsgrund. Se Zila, Nödvärn mot flera medverkande i ett brottsligt angrepp samt ansvar för handlande i s.k. putativt nödvärn, JT nr 4 1995–96 s. 1141 f. 2 2 Falkkloo, ”Bocken brinner!”, Dagens Nyheter, 12 december 2003. 23 24 kap. 9 § BrB. Därtill kommer också de fall då villfarelse hanteras inom ramen för uppsåtsbedömningen. Se redogörelsen av Martinsson, Vildsvinet — Ett fall av villfarelse? JT nr 1 2017/18, s. 148. 24 Martinsson, a. a. 25 23 kap. 1 § BrB. 2 6 Kommentaren till BrB, 23 kap. 1 §, Lexino (JUNO) 2020-08-24. 27 A.a. 28 Kommentaren till BrB, 23 kap. 1 §, Karnov (JUNO) hämtad 2021-06-21. I NJA 1985 s. 544 dömdes två personer för försök till grov stöld, efter att ha försökt stjäla två, vad de trodde var, värdefulla väskor ur en bil. Väskorna var emellertid tomma eftersom ägaren till bilen hade blivit tipsad av polisen, som hade övervakat de två gärningsmännen under en tid. HD konstaterade att det ur gärningsmännens utgångspunkt var en tillfällighet att polisen upptäckt och fattat misstankar om dem, samt att polisen medverkade så att den aktuella situationen uppstod. — Ett annat exempel är NJA 2003 s. 670, där gärningsmannen dömdes för försök till dråp efter att ha skjutit mot en stängd dörr med vetskap om att polis befann sig på andra sidan. Även i detta fall konstaterade HD att det ur gärningsmannens synvinkel var en tillfällighet att dörren var en säkerhetsdörr och att ammunitionen från gärningsmannens vapen inte hade kunnat penetrera denna. 29 NJA 1985 s. 544. 3 0 Se bl.a. NJA 1980 s. 725 och NJA 1982 s. 114. Beviskravet innebär inte att varje tvivel gör att åtalet skall ogillas, utan först när tvivlet är rimligt skall det leda till en frikännande dom. 31 Hellner och Radetzki, Skadeståndsrätt, 10 uppl., 2018, s. 59. 32 I nedan, under avsnittet om Bristande utbildning, refererade NJA 1966 s. 70 ville emellertid ett skiljaktigt justitieråd fria hemvärnschefen i straffansvarsfrågan, men bifalla skadeståndstalan som den vådaskjutne sommargästens anförvanter hade framställt. Se även NJA 2019 s. 845, HD:s dom p. 16–17. 33 Hellner och Radetzki, a.a., s. 83. 34 Detta skall skiljas från ofrivilliga eller omedvetna handlingar som redogjorts för ovan. 3 5 Kommentaren till BrB, 29 kap. 3 §, Lexino (JUNO) 2020-01-01. 36 30 kap. 6 § BrB. 37 30 § lag (1915:218) om avtal och andra rättshandlingar (Avtalslagen). 38 31 § Avtalslagen. 39 32 § 1 st. Avtalslagen. 40 33 § Avtalslagen. 41 32 § 1 st. Avtalslagen: ”Den, som avgivit en viljeförklaring, vilken i följd av felskrivning eller annat misstag å hans sida fått annat innehåll än åsyftat varit, vare icke bunden av viljeförklaringens innehåll, där den, till vilken förklaringen är riktad, insåg eller bort inse misstaget.” Se kommentar till 32 § 1 st. Avtalslagen, Karnov (JUNO), hämtad 2021-06-21, där Persson förklarar att det väsentliga är inte vad som står i regeln utan vad som motsatsvis anses gälla i godtrosfallen. ”Att man uttryckt sig så bakvänt förklarar lagskrivarna i motiven bero på att det kunde vara obilligt att under alla förhållanden avskära möjligheten att ta hänsyn till ett misstag som mottagaren varken ägde eller bort äga kännedom om, särskilt vid gåva eller liknande förhållanden. (Förslag, 1914, s. 140. Se som exempel på hithörande situationer NJA 1939 s. 384, NJA 1940 s. 77, NJA 1957 s. 69 och NJA 1962 s. 641.) Det viktiga är alltså inte vad som står i lagtexten utan vad man motsättningsvis kan läsa ut ur densamma. Motsatsslutet är avsett att täcka flertalet fall och möjliggöra en annan lösning bara i udda situationer.” 42 J. Ramberg, Allmän avtalsrätt, 4 uppl., 1995, s. 195 f, för en utförlig redogörelse för de olika misstagssituationerna. Den senaste upplagan (J. Ramberg och C. Ramberg, Allmän avtalsrätt, 11 uppl., 2019, s. 143 f), lämnar en mer stympad redogörelse. 43 29–31 §§ Avtalslagen. 4 4 Kommentar till 32 § Avtalslagen, Lexino (JUNO), 2012-12-31. 45 30 § Avtalslagen. 46 Se t.ex. NJA 1964 s. 239 där köparen inte lyckades bevisa att säljaren hade haft vetskap om den oriktiga uppgiften, varför svek inte ansågs ha visats. Se även Ramberg och Ramberg, a.a., s. 140. 47 Se t.ex. NJA 1932 s. 183 avseende frågan om orsakssamband. 48 Ramberg och Ramberg, a.a., s. 141. 4 9 Det är en annan sak att svek är en sällan framgångsrikt åberopad ogiltighetsgrund. För det första skall svekparagrafen tillämpas restriktivt enligt lagmotiven (se Ramberg och Ramberg, a.a., s. 140.), för det andra är det helt enkelt svårt att i praktiken uppfylla alla rekvisiten (se t.ex. NJA 2008 s. 392). 50 FB 9:1. 51 Exempelvis disponera över förtjänst från eget arbete eller råda över eget hushåll, FB 9:2–5. 52 FB 11:7. 53 Exempelvis avtal om tjänst eller annat arbete eller förfogande över vad han genom eget arbete har förvärvat efter det att förvaltare har förordnats, liksom avkastningen av sådan egendom, FB 11:8. 54 Fram till 1991 var benämningen “sinnessjukdom, sinnesslöhet eller annan rubbning av själsverksamheten”. 55 Lag om avtal som slutits under påverkan av en psykisk störning (1924:323). 56 Ramberg och Ramberg, a.a., s. 238. 57 Det kan förstås föreligga en ogiltighetsgrund som beskrivits ovan under avsnittet om Avtalsbundenhet. 5 8 Föregående upplaga av Ramberg och Ramberg, Allmän avtalsrätt, 10 uppl., 2016, s. 238. Se även C. Rambergs genomgång, Skadestånd vid avtalsbrott — förslag till analysmodell (de lege lata), SvJT 2020 s. 589. 59 Se t.ex. NJA 1987. s. 710, NJA 1995 s. 274, NJA 1996 s. 564, NJA 1999 s. 197, NJA 2012 s. 725 och NJA 2017 s. 113. 60 C. Ramberg, a.a., som framhåller (s. 589) att det är klart att avtalsbrott i och för sig kan medföra skadeståndsskyldighet, men att det är oklart ”i hur stor utsträckning den avtalsbrytande parten kan undgå skadeståndsansvar”. 61 NJA 2020 s. 115 (De försvunna korna), HD:s dom, p. 20. 62 C. Ramberg, a.a., s. 592 f. 63 Jfr NJA 2013 s. 1174, HD:s dom, p. 10, där distinktionen resultatförpliktelse och omsorgsförpliktelse omnämns. Se även Adestams och Arvidssons replik, Avtalsbrott och skadestånd — skuldprincipen i svensk avtalsrätt, SvJT 2021 s. 48, på C. Rambergs artikel. 6 4 Se separat om den misstagne som rådgivare, nedan under avsnittet om Dåliga råd. 65 Det har framförts att det egentligen är felaktigt att säga att en betalning skulle kunna ske av misstag. Med ordet ”betalning” avses vanligen att någon fullgör en skyldighet på ett sådant sätt att skyldigheten helt eller delvis upphör. För att det skall vara möjligt att utföra en betalning skulle det alltså krävas en skyldighet att prestera. Därför blir det felaktigt att tala om betalning som sker av misstag om det inte finns någon förpliktelse som den betalande parten skulle lösas från. Se Ingvarsson, Condictio indebiti, 2016, s. 21. Jfr dock Lindskog, Betalning, s. 35. Lindskog påtalar att ”betalning” kan syfta på såväl själva överförandet av pengar (rättsfaktum) som resultatet att pengar förts över och förpliktelsen följaktligen lösts (rättsföljden). 66 Grunden lades i NJA 1933 s. 25. För dess vidare utveckling se bl.a. NJA 1989 s. 244, NJA 1994 s. 177, NJA 1999 s. 575, NJA 2001 s. 353, NJA 2011 s. 739 och NJA 2015 s. 1072, samt Hult, Condictio Indebiti, Juridisk Debatt, 1952, s. 42–89, Lennander, Misstagsbetalning och kvittning i konkurs (i Festskrift till Torgny Håstad), 2010, s. 435 ff, Ingvarsson, a.a., s. 4 ff., samt Mellqvist och Persson, Fordran och Skuld, 2011, s. 37 ff. 67 En återkravsrätt för en felaktig betalning kan möjligen även avgöras analogt av bestämmelsen om förklaringsmisstag i 32 § avtalslagen, men inte direkt eftersom en betalning ofta faller utanför det direkta tillämpningsområdet för avtalslagen. Rättsföljden av de båda reglerna är densamma, nämligen återbetalningsskyldighet för mottagaren av den felaktiga betalningen. Läran om condictio indebiti kan betraktas som en specialregel för bedömning av återbetalningsskyldighet av en felaktig betalning. I den egenskapen bör den principen ges företräde framför en mer allmän ogiltighetsregel som bestämmelsen i 32 § avtalslagen. Se NJA 2011 s. 739. HD:s dom, p. 3. 68 Ingvarsson, a.a., s. 23–24, som anger dessa fall som klara, men också andra fall som mindre klara. Se NJA 1994 s. 177 avseende betalning till fel person. 69 Se dock Ingvarsson, a.a., s. 4, som vill använda regeln med större pragmatism i syfte att fånga in fall som exempelvis när någon överför pengar på uppdrag av annan utan att det finns täckning i medel. 70 Se t.ex. NJA 2011 s. 739. HD:s dom, p. 8: ”Avgörande är i stället om betalningen har skett utan rättsgrund och att betalningen inte utgör en disposition, dvs en betalning där den betalande frivilligt väljer att betala oavsett om betalningsskyldighet faktiskt föreligger.” 71 Mellqvist och Persson, a.a., s. 37–38. 7 2 Hult, a.a., s. 83. 73 Hult, a.a., s. 84. 74 Ingvarsson, a.a., s. 33 och NJA 2005 s. 142, referatet s. 166. 75 Ingvarsson, a.a., s. 34. Rättsregeln ”missräkning är ingen betalning” fanns tidigare kodifierad i den genom lag (1981:775) om införande av utsökningsbalken upphävda promulgationslagen, men en motsvarande okodifierad regel anses fortfarande gälla. 76 Ingvarsson, a.a., s. 34. 7 7 NJA 1991 s. 3 I, HD:s dom, referatet s. 8. 78 Mellqvist och Persson, a.a., s. 117. 79 Se exempelvis NJA 1986 s. 44 och NJA 1989 s. 671 samt Mellqvist och Persson, a.a., s. 183 ff. 80 Mellqvist och Persson, a.a., s. 182. 81 SOU 1935:14 med förslag till lag om skuldebrev m.m., s. 114, samt exempelvis NJA 1989 s. 671. 8 2 NJA 2017 s. 113 (”Den övertagna överlåtelsebesiktningen”), se HD:s dom, p. 20– 27. Se även Munukka, 36 § avtalslagen som universalverktyg mot friskrivningar och ansvarsbegränsningar, JT 2017–18 s. 393 ff. 83 Hellner och Radetzki, Skadeståndsrätt, 10 uppl., 2018, s. 145. 84 NJA 1992 s. 130, referatet s. 137. 85 NJA 1986 s. 61. 86 NJA 1996 s. 118. — Det tycks dock som att den inträffade skadans storlek inte i sig och ensamt påverkar bedömningen om grov vårdslöshet föreligger. Se Hellner och Radetzki, a.a., s. 145. 87 Kammarrätten i Stockholm, mål nr 7403-14, dom 2 april 2015. 88 HFD:s dom, s. 5. 8 9 Se även avsnittet om Påföljd vid avtalsbrott ovan. 90 1 kap. 1 § skadeståndslagen (1972:207, SkL). 91 2 kap. 1 § SkL. 92 Hellner och Radetzki, a.a., s. 127 f. 93 Hellner och Radetzki, a.a., s. 128. 9 4 NJA 1981 s. 683. Se även NJA 2011 s. 454 samt Hellner och Radetzki, a.a., s. 130. 9 5 Hellner och Radetzki, a.a., s. 136 och även en tidigare upplaga Hellner, Skadeståndsrätt, 5 uppl., 1995, s. 137. 9 6 Se även NJA 1964 s. 491. 97 Kleineman, Ren förmögenhetsskada. Särskilt vid vilseledande av annan än kontraktspart, 1998, s. 435. 98 Lindskog i recension av Korlings ak. avh. ”Rådgivningsansvar – särskilt avseende finansiell rådgivning och investeringsrådgivning”, JT 2010–11 s. 209. 99 Kleineman, a.a., s. 388. Curbstone advice avser professionell rådgivning ”vid sidan av” ordinarie yrkesutövning. 1 00 Se NJA 1992 s. 243 som ger vägledning i fråga om när någon skall anses vara rådgivare. 101 Kleineman talar om den ”befogade tillitens relevans”, a. a., s. 466 ff. 102 Se t.ex. NJA 1994 s. 532; Elfström, Rådgivares professionsansvar, 2003, s. 23; Hellner m.fl., Speciell avtalsrätt, 2 häftet, 2010, kap. 7.3; Kleineman, Rådgivares informationsansvar — en problemorientering, SvJT 1998 s. 185 ff. 103 Se t.ex. Bolin, Advokats skadeståndsansvar, JT nr 3 2018–19 s. 632. 104 Härvidlag hänvisas till rättsfallsreferatet och till Bolins redogörelse i a.a. 105 HD:s dom, p. 23. 106 HD:s dom, p. 24–25. 107 HD:s dom, p. 26. 1 08 James Barr Ames, Law and Morals, Harvard Law Review, 1908, Vol. 22, s. 97. 109 Agges huvudpunkter av den allmänna rättsläran, reviderad upplaga av Jacob Sundberg, 1980, s. 76.fotnot 10 · s. 3

Svensk rättspraxis: skadestånd utom kontraktsförhållanden 2019–20211 hänvisning

Bertil Bengtsson · SvJT 2022 s. 1045–1055 · 1 ställe

I NJA 2020 s. 115 (De försvunna korna) hade ett försäkringsbolag sagt upp en företagsförsäkring i förtid på den grund att försäkringstagaren vid skadereglering skulle ha lämnat felaktig uppgift om att hans kor stulits. Försäkringstagaren krävde skadestånd på den grund att uppsägningen saknat lagstöd (jfr 8 kap. 6 § försäkringsavtalslagen). Bolaget ansågs inte ha visat att uppgifterna varit felaktiga, och väsentligt kontraktsbrott var därför inte styrkt. HD fann efter en längre diskussion att skadestånd på grund av den oberättigade uppsägningen förutsatte oaktsamhet. I det aktuella fallet hade bolaget — i belysning av det skyddssyfte som låg bakom 8 kap. 6 § — inte haft tillräckligt stabilt underlag för sin uppsägning, och skadestånd utdömdes. — Från skadeståndsrättslig synpunkt är domstolens allmänna uttalanden om skadeståndsansvar vid kontraktsbrott av intresse. Huvudregeln ansågs vara ett culpaansvar, fast i vissa situationer var ansvaret mera vittgående. Som skäl för att oaktsamhet fordrades vid företagsförsäkring anfördes dels uppsägningsrättens vikt för att bolaget med omsorg skulle upprätthålla försäkringsskyddet på likartad grund mot alla försäkringstagare, dels de svåra bedömningar den kunde innebära; ett strikt ansvar framstod som alltför strängt. — Betonar man försäkringstagarens intresse kan motiveringen diskuteras. Som HD omnämnt har strikt ansvar ansetts föreligga om bolaget utan tillräckliga skäl underlåter att utbetala försäkringsersättning. I detta fall lär bolaget inte kunna ursäkta en felaktig bedömning med att rättsläget varit oklart. Man kan fråga sig varför bolagets kontraktsbrott skulle behandlas mera överseende när det gäller en så ingripande påföljd som förtida uppsägning. Tydligen anses uppsägningsrättens särdrag motivera avvikande principer. Möjligen kan ett strängare ansvar vara befogat vid konsumentförsäkring och i än högre grad vid personförsäkring, där det kan vara svårt att få en likvärdig försäkring på grund av försämrad hälsa eller åldrande.Förutsättningar för skadeståndsansvar · p. 10 · s. 1051

Avtalsrättsligt medhjälparansvar1 hänvisning

Johan Adestam, Niklas Arvidsson · SvJT 2022 s. 98–123 · 1 ställe

Som oskriven huvudregel gäller att skadeståndsskyldighet till följd av avtalsbrott förutsätter att avtalsbrottet orsakats av oaktsamhet. Detta framgår i synnerhet av NJA 2020 s. 115, men har även antagits gälla tidigare. I NJA 1932 s. 353 nekades skadestånd för övrigt på den grunden att oaktsamhet inte förelegat. I det följande antas i enlighet med detta att situationen är sådan att skuldprincipen är tillämplig ansvarsgrund. Härutöver begränsas undersökningen till att avse de allmänna reglerna på området. Det innebär att vi bortser från vad som följer av rättsregler tillämpliga på speciella avtalstyper.Det inomobligatoriska medhjälparansvaret i svensk rätt · p. 2 · s. 108

Avtalsbrott och skadestånd — skuldprincipen i svensk avtalsrätt8 hänvisningar

Johan Adestam, Niklas Arvidsson1 · SvJT 2021 s. 48–60 · 8 ställen

Skadestånd vid avtalsbrott3 hänvisningar

Christina Ramberg · SvJT 2020 s. 589–604 · 3 ställen