Stycket

2.2. Vad gäller skadestånd för felaktig rättstillämpning är rättsfallet NJA 1994 s. 194 en lämplig utgångspunkt. I rättsfallet hade en hovrätt avvikit från ett tidigare prejudikat från 1950 om obehörigförklaring av ombud. Rätten hade obehörigförklarat ombudet för viss tid på grunder som enligt 1950 års prejudikat inte kunde användas. En skadeståndstalan väcktes mot staten och när den frågan bedömdes av Högsta domstolen uttalades följande: En rättstillämpning kan endast i undantagsfall anses så oriktig att man kan tala om fel eller försummelse, dvs. culpa, från myndighetens sida (jfr prop. 1972:5 s 518). Skilda krav bör ställas på olika myndigheter och om ett avgörande har stor betydelse för den enskildes rättssäkerhet bör särskild omsorg krävas. Särskilt höga anspråk bör i detta hänseende ställas på domstolarna. Även om underdomstolar inte är bundna av HD:s prejudikat är dessa av stor betydelse vid bedömningen av om en domstol i sin rättstillämpning gjort sig skyldig till fel eller försummelse. Samtidigt måste utrymme lämnas för domstolarnas rättsskapande verksamhet. En domstol bör sålunda ha vissa möjligheter att avvika från tidigare rättspraxis, och om den anför rimliga skäl för att tillämpa lagen på ett annat sätt än HD gjort kan en sådan rättstillämpning i vart fall inte föranleda skadeståndsskyldighet för staten.s. 467