Rättsfall
NJA 1994 s. 194
RättskälldiskussionÖppna i bibliografi
Citera
NJA 1994 s. 194
BibTeX
@misc{nja-1994-s-194,
author = {{Högsta domstolen}},
title = {{NJA 1994 s. 194}},
year = {1994},
howpublished = {Rättsfall}
}Dom
Hämtar dom…
Omtalad i rättsvetenskapen
13 hänvisningar i 6 artiklar · 13 stycken/fotnoter
- NJA 1994 s. 194.
- Som framgått i avsnitt 1.7.3 behandlas prejudikat från de högsta domstolsinstanserna som rättskällor medan underrättsavgöranden inte gör det. Med detta synsätt skapar underrätterna inte en ny dispositiv rättsnorm när de vid fri utfyllning skapar en utfyllande regel. Möjligen avviker detta från HD:s synsätt, då domstolen i NJA 1994 s. 194 anför att det måste lämnas utrymme ”för domstolarnas rättsskapande verksamhet”.
- 379 NJA 1990 s. 24 NJA 1992 s. 130 NJA 1993 s. 764 NJA 1994 s. 194 NJA 1994 s. 712 III NJA 1996 s. 52 NJA 1996 s. 410 NJA 1997 s. 44 NJA 1997 s. 197 NJA 1999 s. 629 NJA 2002 s. 378 NJA 2002 s. 630 ”Restaurang Pelé” NJA 2007 s. 909 ”Jehanders grus” NJA 2009 s. 388 NJA 2009 s. 672 NJA 2012 s. 597 NJA 2012 s. 725 NJA 2013 s. 271 ”Skadorna på Läckebys arbeten” NJA 2013 s. 842 ”Kezban” NJA 2013 s. 1174 NJA 2014 s. 960 ”Det Andra Bolaget” NJA 2015 s. 3 NJA 2015 s. 862 ”Den uteblivna slutbesiktningen” NJA 2016 s. 237 ”Bostadsrättslokalen” NJA 2016 s. 1011 ”Gripenhus” NJA 2017 s. 9 ”Multitotal” NJA 2017 s. 113 ”Den övertagna överlåtelsebesiktningen” NJA 2017 s. 203 ”Kravmjölken” NJA 2017 s. 1195 ”Skogssällskapet” NJA 2018 s. 171 ”Leksaksaffären i Vimmerby” NJA 2018 s. 617 ”Smyckesköpet” NJA 2018 s. 653 ”De ingjutna rören” NJA 2018 s. 834 ”Vitesundantaget i ansvarsförsäkringen” NJA 2019 s. 23 ”Det betalande sambon” NJA 2019 s. 807 ”Badrummet” NJA 2020 s. 951 ”Badrummet i radhuset” NJA 2021 s. 943 ”Omsättningsmålet” NJA 2022 s. 3 ”Svartöns pris” 380 HD:s dom 2022-05-11 i mål nr T 3131-21 ”Skatterådgivarens ansvarsbegränsning”
- Jfr i sammanhanget även NJA 2013 s. 842 p. 37 (där det återges uttalanden från NGB-kommentaren till skadeståndslagen vari det sägs att ett förbiseende av prejudikatet hade kunnat föranleda skadeståndsskyldighet i NJA 1994 s. 194). Jfr också tillägget som gjordes av ett justitieråd med instämmande av övriga ledamöter. Se också Jan Kleineman, Vad en domare bör veta — ett rättsfall om statens ansvar vid felaktig rättstillämpning, JT 1994–95 s. 148: ”Jag har antagit att uppenbara fall av trots, arrogans, nonchalans eller okunnighet om rättsläget sådant det framgår genom en inte alltför komplicerad tolkning av ett HD-avgörande utifrån referenser i elementära standardverk, bör föranleda att staten ådrar sig skadeståndsansvar.”
- Jfr här även Bertil Bengtsson, Svensk rättspraxis. Skadestånd utom kontraktsförhållanden 1993–1996, SvJT 1998 s. 93 som i relation till NJA 1994 s. 194 (dvs. det nyss redovisade skadeståndsavgörandet) skriver: ”Man kan nog inte vänta sig samma välvilliga bedömning om en domstol förbiser ett prejudikat som borde vara direkt vägledande i det aktuella fallet. En oaktsam avvikelse skulle i så fall kunna leda till ansvar, men inte en uppsåtlig som motiveras på rimligt vis.” Också här kan sägas att en uppsåtlig och godtagbart motiverad avvikelse från ett prejudikat inte utgör uppsåtligt fel eller uppsåtlig försummelse, utan ett handlande som ligger helt i linje med uppgiften.
- 2. Vad gäller skadestånd för felaktig rättstillämpning är rättsfallet NJA 1994 s. 194 en lämplig utgångspunkt. I rättsfallet hade en hovrätt avvikit från ett tidigare prejudikat från 1950 om obehörigförklaring av ombud. Rätten hade obehörigförklarat ombudet för viss tid på grunder som enligt 1950 års prejudikat inte kunde användas. En skadeståndstalan väcktes mot staten och när den frågan bedömdes av Högsta domstolen uttalades följande: En rättstillämpning kan endast i undantagsfall anses så oriktig att man kan tala om fel eller försummelse, dvs. culpa, från myndighetens sida (jfr prop. 1972:5 s 518). Skilda krav bör ställas på olika myndigheter och om ett avgörande har stor betydelse för den enskildes rättssäkerhet bör särskild omsorg krävas. Särskilt höga anspråk bör i detta hänseende ställas på domstolarna. Även om underdomstolar inte är bundna av HD:s prejudikat är dessa av stor betydelse vid bedömningen av om en domstol i sin rättstillämpning gjort sig skyldig till fel eller försummelse. Samtidigt måste utrymme lämnas för domstolarnas rättsskapande verksamhet. En domstol bör sålunda ha vissa möjligheter att avvika från tidigare rättspraxis, och om den anför rimliga skäl för att tillämpa lagen på ett annat sätt än HD gjort kan en sådan rättstillämpning i vart fall inte föranleda skadeståndsskyldighet för staten.
Ren ekonomisk skada2 hänvisningar
- Se även NJA 1994 s.194, NJA 2003 s. 285, NJA 2007 s. 862, NJA 2010 s. 112 särskilt punkt 5 där det bl.a. konstateras att enligt SvSkL3 kap. 2 § 1: ”ska en kommun ersätta ren förmögenhetsskada om den vållats genom fel eller försummelse vid myndighetsutövning i verksamhet för vars fullgörande kommunen svarar. I förarbeten och praxis har uttalats att det inte räcker att en domstols eller en myndighets bedömning varit felaktig för att skadeståndsskyldighet ska föreligga. Endast uppenbart oriktiga bedömningar ska i sådana fall anses utgöra fel eller försummelse i den mening som avses i” SvSkL 3:2. Mycket liknande fraser återfinns t.ex. i den svenska justitiekanslerns beslut av 2011' 12-30, Dnr 5981-10-40: ”Av praxis framgår att det för skadeståndsansvar inte är tillräckligt att en myndighet eller en domstol har gjort en felaktig bedömning av en rätts- eller bevisfråga eller kan kritiseras för sitt ställningstagande i en fråga där det har funnits utrymme för en skönsmässig bedömning. Endast rena förbiseenden av en bestämmelse eller uppenbart oriktiga bedömningar anses utgöra fel eller försummelse i den mening som avses” i SvSkL 3:2
- NJA 1994 s. 194 s. 134
Kommentar till RB H. 1 - Kapitel 1-92 hänvisningar