Stycket

9.9. I sammanhanget kan särskilt noteras att jag har svårt att se att det förhållandet att avgörandet är europarättsligt (och att Högsta domstolen s.a.s. inte har sista ordet) egentligen förändrar bedömningen i denna del. Så länge det inte är fråga om per incuriam så bör ett prejudikat i sin kärna tillmätas mycket stor betydelse också för hur eventuell osäkerhet om Europarättens innebörd ska hanteras. Vad gäller ne bis in idem fanns ju en del domstolar som avstod från att följa Högsta domstolens avgörande i NJA 2010 s. 168. För egen del menade jag — även om jag nog då närmast gjorde bedömningen att minoritetens (Marianne Lundius och Stefan Lindskog) mening var den som skulle stå sig i längden — att det var ganska klart att rättsläget var så pass osäkert att Högsta domstolens utslag, så länge inte nya omständigheter (jfr EUdomstolens avgörande) tillkommit, skulle följas när det gällde frågan om hur osäkerheten skulle hanteras på nationell nivå. Det måste rimligen förutsättas ett tydligare per incuriam för att det ska vara befogat att gå på tvärs, med allt vad det innebär. (I efterhand har det väl också visat sig att de som var alltför tvärsäkra på att den svenska ordningen stod i strid med europarätten inte hade riktigt så mycket på fötterna som de trodde sig ha.)s. 462