Jfr t.ex. Stefan Lindskogs tillägg i NJA 2012 s. 535 p. 3: ”Avgörandena är numera ofta, om än inte alltid, skrivna så, att mödan först och främst är inriktad på att slå fast en rättsregel, som sedan tillämpas i det konkreta fallet.”
Hänvisas från p. 7 (s. 471)
7.7. Vid diskussion om vad som utgör själva prejudikatet bör inte alltför stor principiell vikt fästas vid skillnaden mellan allmänt och enskilt (bedömningen i det enskilda fallet) i Högsta domstolens avgöranden. Jag har hört sägas både att prejudikatet ligger i det som sägs före bedömningen i det enskilda fallet och att prejudikatet ligger i bedömningen i det enskilda fallet. När man diskuterar det här så tror jag att man ska ha med sig att den tydliga skiljelinje som man ofta kan se i Högsta domstolens avgöranden är ett resultat av framställningstekniska val som närmast gäller struktur och disposition. S.k. vävda domskäl skiljer sig inte så mycket från uppdelade domskäl, förutom att tillämpningen i det enskilda fallet har flyttats upp i anslutning till det allmänna. Men det är klart att domstolens mer utförliga skrivsätt, där den inte sällan först tar fram en norm och sedan tillämpar den på det enskilda fallet, innebär att en del av arbetet med att generalisera utifrån prejudikatets kärna görs av domstolen själv inom ramen för avgörandet. Klart är emellertid också att slutsatserna i de allmänna avsnitten inte sällan är formulerade på ett sätt som täcker mer än det ifrågavarande fallet — och för framtiden får de då en tydlig ex ante-karaktär, varvid gäller att det för den framtida rättstillämparen aldrig kan bli fråga om annat än en pro tanto-bundenhet.s. 471