Att ett prejudikat kan tappa betydelse genom att lagstiftningen ändras är en självklarhet. Det är emellertid inte alltid lätt att säga när en lagändring är sådan att ett prejudikat faller. Jfr t.ex. en situation där den tillämpliga lagstiftningen är densamma i relevanta delar, samtidigt som den rättsliga kontexten har förändrats påtagligt. Ett exempel på ett fall där bl.a. en förändring av den rättsliga kontexten gjorde att Högsta domstolen välte ett tidigare prejudikat är NJA 2011 s. 563.
Hänvisas från p. 8 (s. 462)
8.8. Sammanfattningsvis vill jag hävda att det i kärnan av ett prejudicerande avgörande — på den punkt där avgörandet innefattar ett utfall, en ex post-konstruktion, av rätten — kommer att krävas mycket starka skäl för att gå emot prejudikatet. I praktiken återstår inte annat än att ”välta” prejudikatet, dvs. att avvika från den rättsgrundsats eller lagtolkning som har antagits. Det är naturligtvis inte uteslutet att det är just detta som ska göras (det visas av reglerna om plenum), men det kommer att vara sällsynt att det finns skäl som motiverar en sådan åtgärd. Skäl som gör att det på detta sätt kan finnas anledning att ”välta” prejudikatet kan ha att göra med bl.a.: – tid, samhällsutveckling, rättsutveckling på omgivande områden etc., – att det framkommit skäl för en annan lösning som måste anses ha varit obeaktade av prejudikatdomstolen, eller – att fråga är om ett utpräglat per incuriam-avgörande; man kan t.ex. (måhända övertydligt) tänka sig att en hel sits har missat en negation i ett krångligt skrivet förarbete och att allt faller på plats om negationen beaktas. Vad gäller skäl hänförliga till tid och samhällsutveckling är det inte sällan en öppen fråga om utvecklingen innebär (a) att praxis bör ändras eller (b) att ett äldre prejudikat inte längre kan anses relevant därför att situationen, när frågan aktualiseras, är en annan än den var vid prejudikatets tillkomst. Man kan uttrycka det så att det ibland är en öppen fråga om man byter fot eller om omgivningen är så förändrad att man inte byter fot utan står på samma fot i en annan situation. Fråga är i det sist nämnda fallet s.a.s. närmast om ett särskiljande över tid. Omständigheterna vid tidpunkt 1 (O) är inte desamma som O och skillnaden gör att prejudikatet gällande O inte blir avgörande vid bedömningen avseende O.s. 462