Rättsfall
NJA 2011 s. 563
RättskälldiskussionÖppna i bibliografi
Citera
NJA 2011 s. 563
BibTeX
@misc{nja-2011-s-563,
author = {{Högsta domstolen}},
title = {{NJA 2011 s. 563}},
year = {2011},
howpublished = {Rättsfall}
}Dom
Hämtar dom…
Omtalad i rättsvetenskapen
38 hänvisningar i 11 artiklar · 38 stycken/fotnoter
Svensk rättspraxis: Straffrätt 2010–20187 hänvisningar
- I NJA 2011 s. 563 ansågs konkret fara föreligga för att en försöksgärning skulle leda till döden i ett fall där en person tilldelat två andra personer knivhugg med en 24 cm lång kökskniv. Högsta domstolen konstaterade att konkret fara brukar sägas innebära ett krav dels på att det ska vara möjligt att gärningen skulle medföra den ifrågavarande effekten, dels på att det har förelegat viss (beaktansvärd) sannolikhet för effekten. Högsta domstolen framhöll också att bedömningen ska göras på rent objektiva grunder (vilket bl.a. innebär att gärningsmannens subjektiva uppfattning om sannolikheten saknar betydelse). 3.2 Osjälvständiga brottsformer 3.2.1 Försök till brott I NJA 2016 s. 746 bekräftas den i och för sig ganska givna utgångspunkten att försök till brott — i likhet med förberedelse och stämpling — förutsätter uppsåt. Ett åtal avseende uppsåtligt eller oaktsamt försök till otillåten avfallstransport ogillades därför när den tilltalade inte ansetts ha haft uppsåt.
- Se även, närmast som ett exempel på tillämpning av farerekvisitet, NJA 2011 s. 563. Rättsfallet behandlas i slutet på föregående avsnitt. 3.2.2 Förberedelse till brott En samling föremål bestående i kemikalier, mätglas, glascylindrar, metallrör samt litteratur och egna anteckning om bombtillverkning ansågs i NJA 2011 s. 627 utgöra hjälpmedel vid tillverkning av bomber. Den prejudikatintressanta frågan var emellertid om dessa föremål kunde ses som hjälpmedel i förhållande till påstådda efterföljande brott (mord eller allmänfarlig ödeläggelse) eller om den befattning som tagits var att se som förberedelse till förberedelse vilken inte är straffbelagd. Högsta domstolen fann att föremålen kunde ses som hjälpmedel i förhållande till de efterföljande tilltänkta brotten eftersom de olika föremålen skulle ha ingått som beståndsdelar i bomberna (som otvetydigt hade utgjort hjälpmedel i förhållande till dessa brott). (Jfr bedömningen i NJA 2007 s. 774 där föremålen i fråga bara var avsedda att användas som hjälpmedel för framställande av andra och från föremålen frikopplade hjälpmedel som skulle användas vid bedrägeribrottslighet.)
- I det första fallet, NJA 2011 s. 563, var det fråga om ansvar för försök till dråp. I de centrala delarna av domskälen gjorde Högsta domstolen (i p. 20–26) en öppen bedömning av om det fortsatt var motiverat att upprätthålla ett undantag från skuldprincipen vid fall av självförvållat rus.
Ett förtydligande av uppsåtets nedre gräns?1 hänvisning
2016/1381 hänvisning
2016/1762 hänvisningar
- Högsta domstolen har i flera viktiga avgöranden behandlat grundläggande frågor om hur påföljdsbestämningsregleringen ska förstås. Främst bör nämnas socialkontorsfallet, NJA 2000 s. 314, skärtorsdagsdomen, NJA 2008 s. 359 och de kinesiska kullagren, NJA 2014 s. 559. Dessa ska redovisas i det följande. Men innan dess finns det skäl att påminna om vad Högsta domstolen uttalade i en helt annan dom, nämligen rusdomen, NJA 2011 s. 563.
- I rusdomen, NJA 2011 s. 563 argumenterade Högsta domstolen på olika plan för att innebörden av bestämmelsen i 1 kap. 2 § andra stycket brottsbalken är en annan än den som Högsta domstolen tidigare hade gett uttryck för i barnvagnsfallet, NJA 1973 s. 590. Enligt den sistnämnda domen skulle kravet på uppsåt eller oaktsamhet i viss mån efterges vid självförvållat rus och liknande tillstånd. Ett av argumenten i rusdomen för en annan ordning på detta område var (se p. 21 och 22) att det under senare år har skett en kriminalpolitisk kursförändring som innebär att skuldprincipen mera har kommit i fokus än tidigare. Enligt Högsta domstolen är den nya regleringen i 29 och 30 kap. brottsbalken inte anpassad till gärningar för vilka de sedvanliga kraven på uppsåt eller oaktsamhet inte gäller. Högsta domstolen förklarade detta bl.a. med att den nya lagstiftningen på påföljdsbestämningsområdet har inneburit att den tidigare kortfattade och splittrade regleringen, med sin centrala bestämmelse i 1 kap. 7 § brottsbalken om påföljdsvalet (och enligt förarbetsuttalanden även i viss mån om straffmätningen) som en avvägning mellan allmän- och individualpreventiva intressen, har ersatts av en reglering enligt vilken överväganden om preventiva effekter har en helt underordnad roll för beslutsfattandet i enskilda fall. I stället betonas i det nya systemet intressena av legalitet, rättslig likabehandling och proportionalitet. Det centrala begreppet i regleringen och utgångspunkten för påföljdsbestämningen är enligt Högsta domstolen gärningens straffvärde.
2016/91 hänvisning
Likgiltighetsuppsåt i teori och praktik4 hänvisningar
- S.k. likgiltighetsmarkörer. 1 2 Se betänkandet Straffansvarets gränser (SOU 1996:185) s. 113 f. Jfr också hovrättens motivering i ”den flyende rattfylleristen”, NJA 2002 s. 449. 1 3 Det är här en fråga om hur man uppfattar dessa språkliga uttryck ”mycket hög sannolikhet” och ”avsevärd risk”. Ordet ”avsevärd” betyder något som det finns anledning att fästa avseende vid. Därmed behöver det strängt taget inte röra sig om särskilt mycket. Men ordet torde också, åtminstone i dagligt tal, kunna ge uttryck för vad som kan beskrivas som ”mycket” eller åtminstone ”ganska mycket”. I Svensk ordbok, som utges av Svenska akademin, anges som betydelse av avsevärd något ”som har stor mängd eller omfattning och därför är värd att beaktas”. Vad som kan betraktas som avsevärt torde variera med vad saken gäller. En avsevärd aktiepost i ett stort bolag kan kanske motsvara ”så litet” som tio procent av aktierna. Och en avsevärd rabatt kan kanske vara ”endast” 30 procent. Samtidigt bör avsevärda förluster kunna motsvara en mycket stor del av t.ex. det i ett företag arbetande kapitalet. Den brist på precision som både ”avsevärd” och ”mycket hög” är förenade med innebär påtagliga svårigheter vid hanteringen av likgiltighetsuppsåtet. Möjligen har vi här en förklaring till den osäkra rättstillämpning som råder (se i det följande). 14 Så kan HD:s domskäl i ”femtonåringens knivhugg”, NJA 2004 s. 479 läsas. HD skriver: ”Typiskt sett kan dock åtminstone det tredje knivhugget anses ha inneburit en avsevärd risk för att målsäganden skulle berövas livet. När gärningsmannen som här var endast 15 år kan dock detta förhållande inte som ofta annars tas till intäkt för att han varit likgiltig inför effekten av sitt handlande. Det finns inget belägg för att P.B. hade nått en sådan utveckling i sin personlighet och hade fått sådan erfarenhet att han trots sin ungdom kan jämställas med en vuxen i nu aktuellt hänseende.” 15 Finns på Åklagarmyndighetens hemsida. 16 Jfr här Petter Asp m.fl. Kriminalrättens grunder, 2 uppl. 2013 s. 298 där det sägs att ”det är svårt att påvisa likgiltighet utifrån dessa faktorer [de av HD i NJA 2004 s. 176 angivna bevisfaktorerna för likgiltighetsuppsåt — de s.k. likgiltighetsmarkörerna] om gärningsmannen inte har uppfattat sannolikheten som hög”. 1 7 Se bl.a. ”HIV-domen”, NJA 2004 s. 176 och ”rusdomen”, NJA 2011 s. 563 p. 12. 18 Här kan hänvisas till Magnus Ulväng, Likgiltighet — kan man bevisa en attityd i JFT (Tidskrift utgiven av Juridiska föreningen i Finland) 5–6/2008 s. 642. 1 9 Se not 16. 20 Exemplen är tagna ur till HD överklagade domar som inte har föranlett prövningstillstånd eller, i något fall, ur domar i mål där det har sökts resning. 21 Jfr NJA 1986 s. 392. 2 2 En annan sak är att den objektiva risken kan vara av betydelse som bevisfaktum för den av gärningsmannen uppfattade (subjektiva) risken. 2 3 Det hypotetiska provet kan formuleras som en fråga som går ut på om det kan hållas för visst att den tilltalade, som alltså insåg risken för att effekten skulle inträffa, skulle ha handlat som hen gjorde även om hen hade varit säker på att effekten skulle inträda, se ”stureplansskjutningen”, NJA 1996 s. 27, särskilt s. 43 y. Det kan sägas att om ett tankeschema som det föreslagna tillämpas behövs knappast en kontroll med hjälp av det hypotetiska provet vid eventuellt uppsåt annat än om den subjektivt uppfattade sannolikheten inte var avsevärd, men domstolen ändå kommer fram till att likgiltighetsuppsåt har förelegat. En sådan kontroll kan däremot mera generellt vara viktig om man tillämpar den av riksåklagaren förespråkade modellen för beslutsfattande. Det kan nämnas att hovrätten i NJA 2002 s. 449 kom fram till att förutsättningarna för uppsåt enligt formeln eventuellt uppsåt med hypotetiskt prov inte var uppfyllda samtidigt som domstolen fällde till ansvar med tillämpning av ett kvalificerat sannolikhetsuppsåt. Här skulle alltså inte en kontroll med hjälp av eventuellt uppsåt med hypotetiskt prov ha inneburit en inskränkning av det uppsåtliga området. 2 4 Se noterna 8 och 22. 2 5 Det förutsätts i alla exemplen avseende uppsåt till gärningsomständigheter att den handlande kände till vad amfetamin är.
- Av betydelse för uppsåtsbedömningar är självfallet också ”rusdomen”, NJA 2011 s. 563, som avsåg uppsåtsbedömning i fall av självförvållat rus. Innebörden av den domen är att vanliga uppsåtsregler ska tillämpas också i de fall gärningsmannen var berusad.
- Det förda resonemanget om en presumtion för uppsåt i de fall då gärningsmannen har trott (antagit eller utgått från) att den straffbelagda effekten skulle inträda eller att gärningsomständigheten förelåg anknyter till den tidigare diskussionen om förutsättningarna för mänskligt handlande. Tyngdpunkten vid bedömningen av uppsåtsfrågan kommer med detta synsätt att ligga på vad gärningsmannen har trott (antagit eller utgått från) i handlingsögonblicket. Endast mera sällan torde någon likgiltighetsmarkör kunna både bevisas och tillmätas sådan betydelse att det finns skäl att vid uppsåtsbedömningen avvika från den slutsats som gärningsmannens tro (uppfattning eller antagande) indikerar. Att tillämpning av likgiltighetsuppsåt måste präglas av försiktighet har HD för övrigt på senare tid framhållit i ”rusdomen”, NJA 2011 s. 563 p. 10 och ”samurajsvärdet”, NJA 2012 s. 45 p. 31.
Straffbar oaktsamhet1 hänvisning
Svenska domstolars hantering av Europakonventionen3 hänvisningar
- Här skulle också kunna hänvisas till den förändring av praxis för påföljdsbestämning i narkotikamål som HD inledde genom NJA 2011 s. 357. När det gäller den förändringen kan det dock på goda grunder hävdas att praxis hade svagt stöd i lag, förarbeten och prejudikat och i viss utsträckning skulle kunna betecknas som direkt felaktig (utan att därför kunna sägas vara resningsgrundande; men rimligtvis åtminstone i viss mån borde vara nådegrundande). Jfr härtill justitierådet Stefan Lindskogs tillägg till Högsta domstolens dom den 17 juli 2012 i mål B 1018-12 (NJA 2012 s. 535). I sammanhanget kan också erinras om den diskussion som föranletts av Högsta domstolens dom i NJA 2011 s. 563. (Se t.ex. SvJT 2012 s. 337.)
- NJA 2011 s. 563 (straffansvar vid rus) Bestämmelserna i artikel 6 om rätten till en rättvis rättegång har aktualiserats i ett förhållandevis stort antal fall av olika slag. Ett betydande antal har gällt rätten till rättegång inom skälig tid (t.ex. NJA 2003 s.407, NJA 2005 s. 462 och NJA 2005 s. 726). Konventionens bestämmelse, som den tillämpats av Europadomstolen, har när det gäller bedömningen av konventionsbrott förekommit använts som komplement till svensk lag. Till frågan om rättsmedel mot sådana återkommer jag under artikel 13. Flera fall har också gällt rätten till muntlig förhandling. HD har i dessa i allmänhet begränsat sig till att säga att en rätt till muntlig förhandling vid domstol i ärenden som gäller parts civila rättigheter eller skyldigheter kan grundas på artikel 6 i konventionen (som numera har ställning av svensk lag) och därefter prövat om förutsättningarna för en sådan rätt förelegat. Konventionen har alltså även här använts som komplement till den rent interna regleringen. Ett liknande förhållande gäller också beträffande jäv (opartisk domstol) med den skillnaden att konventionen här använts som tolkningsunderlag för den allmänna jävsbestämmelsen i 4 kap. 13 § 10 rättegångsbalken.
- I NJA 2011 s. 563 fann HD, med avvikelse från bedömningen i NJA 1973 s. 590, att bestämmelsen i 1 kap. 2 § andra stycket BrB om självförvållat rus och liknande tillstånd inte innebar att de krav på uppsåt som annars gäller för ansvar ska efterges. För den bedömningen, som blivit mycket omdiskuterad, åberopades en rad argument. Ett av dem var den hänvisning till artikel 6 som citerats inledningsvis i detta avsnitt. Fråga var alltså inte om någon direkt tillämpning av konventionen utan principerna i denna användes som ett av flera tolkningsunderlag.
En diskussion om den s.k. rusdomen NJA 2011 s. 56316 hänvisningar
- NJA 2011 s. 563 handlar om livsfarligt våld utövat under kraftig berusning. I målet var utrett att den tilltalade, MH, i berusat tillstånd tilldelat två andra personer knivhugg med en 24 cm lång kökskniv. Målsägandena fick skär- eller stickskador i ansiktet, på halsen, i axeloch bröstregionen samt på händerna. Knivvåldet hade inneburit fara för deras liv. Under angreppen hade den tilltalade verkat ”helt borta”, inte svarat på tilltal och efteråt närmast förvånat konstaterat att det var ”mycket blod”.
- Den dom som meddelades den 16 september 2011 av en av HD:s avdelningar — nu refererad som NJA 2011 s. 563 — är minst sagt anmärkningsvärd, dels genom det sätt på vilket en fast, på lagtext grundad praxis för straffrättsligt ansvar undanröjs, dels för att den leder till ett rättsläge som saknar stöd i riksdagsbeslut och i praktiken många gånger innebär ansvarsfrihet för gärningar som har ett högt straffvärde.
- Som redan framhållits vore det emellertid missvisande att säga att den närmare innebörden av BrB 1:2 st. 2, före NJA 2011 s. 563, var särskilt klar (se Asp, Ulväng & Jareborg, Kriminalrättens grunder s. 383 ff.) och det var inte heller okontroversiell (se t.ex. SOU 1988:7 s. 150 ff. där konsekvenserna av regeln betecknas som orimliga). Det är mot denna bakgrund — och i ljuset av Högsta domstolens uppgift att leda rättstillämpningen och skapa förutsättningar för en enhetlig rättstillämpning — som rättsfallet måste ses. Om man därtill beaktar de grundläggande förändringar som skett på det straffrättsliga området (framför allt att svensk rätt på ett mycket tydligt sätt har gått i riktning mot en rättsstatligt inriktad straffrätt som betonar principer om legalitet, skuld och proportionalitet), framstår det kanske som något mindre anmärkningsvärt att Högsta domstolen nästan 40 år efter det senaste avgörandet gör en annorlunda tolkning av bestämmelsen — en tolkning som knappast kan sägas vara oförenlig med lagtexten och på ett mycket tydligare sätt ligger i linje med de krav som följer av EKMR. Om man rätt ska kunna värdera vad Högsta domstolen gör, kan man, med andra ord, inte se frågan om undantagsregeln vid straffansvar vid rus helt isolerad från utvecklingen på det straffrättsliga området i övrigt. Den tolkning som Högsta domstolen gjorde i NJA 1973 s. 590 står helt enkelt i direkt strid med de grundläggande principer som ligger bakom straffsystemet i övrigt.