Jfr angående korrigering bl.a. Stefan Lindskog, Högsta domstolen och den kommersiella rätten, JT 2002–03 s. 74 f. och Torgny Håstad, Rättstillämpning i strid mot lag, Vänbok till Axel Adlercreutz, 2007 s. 167 ff. Att korrigering fordrar skäl av viss tyngd är självklart. Jfr t.ex. NJA 2001 s. 409 med NJA 2017 s. 754.
Hänvisas från p. 11 (s. 454)
11.10. Ännu viktigare är att det inte är självklart att man ska följa lagstadgade normer ens inom ramen för vad som tolkningsvis otvetydigt faller inom deras kärnområde. Att reduktionsslut är en vedertagen företeelse är förstås det som allra tydligast avslöjar detta. Till och med enkla regler kan innehålla oskrivna och från början otänkta undantag vilket rättstillämparen — även om de här undantagen är relativt ovanliga — alltid måste vara öppen för. Rättstekniskt innebär ett reduktionsslut att den skrivna regeln saknar ett rekvisit. En lagregel som stadgar om a och b så f kan i själva verket innebära om a, b och c så f (eller a, b och icke-c så f). Det kan alltså i rättstillämpningssituationen inte förutsättas att lagregeln såsom den är formulerad är fullständig. Vi har alla stött på kända exempel (eller varianter på kända exempel). Här kan räcka med att hänvisa till H.L.A. Harts förbud mot fordon i parken eller Åke Frändbergs förbud mot hundar i parken. Det är inte självklart att de förbuden ska tillämpas om det rör sig om en ambulans (som naturligtvis är ett fordon) eller en ledarhund (som naturligtvis är en hund). Och ett förbud mot att ta med glass in i en klädbutik ska kanske inte tillämpas om glassen ligger i en tvåliters Big Pack-paket i en konsumkasse. Osv. Till tolkningsfrågan kommer alltid en fråga om möjlig (potentiell) korrigering.s. 454