För åtskillnaden mellan relationer se denna artikel. Här i inledningen kan uppmärksammas att regleringen i EKMR uttrycker i) en överenskommelse mellan regeringar respektive fördragsslutande parter, ii) klagomål från enskilda personer, icke-statliga organisationer eller grupper av enskilda personer som påstår sig av någon av de höga fördragsslutande parterna ha utsatts för en kränkning, iii) och som rättsföljd att fördragsslutande parterna förbinder sig att rätta sig efter domstolens slutgiltiga dom i varje mål där de är parter, iv) gottgörelse, samt v) att Europadomstolen inte är behörig att ta upp mål mellan enskilda (art 33–34). Jfr exempelvis Wienkonventionen 1969, SÖ 1975:1. Jfr utgångspunkten respektive perspektivet hos Håkan Andersson, EKMR:s varierande horisontella effekter på olika civila krav — Problem och konstruktiva möjligheter, JP 2/2013 s 249–271, och domar som NJA 2007 s 747 (Trygg-Hansas filmning) och AD 2012 nr 74 (Avgiftsvillkors giltighet), vilka Andersson beskrivit som ”hit men inte längre”, s 257– 261. Jfr hur Kåre Lilleholt i sin rapport till ett forskningsprojekt om hur mänskliga och basala rättigheter influerar civilrätten till synes bara beskriver påverkan i vertikalt hänseende, Kåre Lilleholt, The Influence of Human Rights and Basic Rights in Norway, Verica Trstenjak och Petra Weingerl, red, The Influence of Human Rights and Basic Rights in Private Law, Springer, 2016 s 473–482. Jfr likheterna med rapporten från Dirk Looschelders and Mark Makowsky, The Impact of Human Rights and Basic Rights in German Private Law, s 295–317. Notera att flera av de övriga forskarna i det komparativa forskningsprojektet i hög utsträckning förefaller göra detsamma, trots en uttalad ambition att redovisa hur rättigheter påverkat inte bara lagstiftningen utan den juridiska argumentationen, se redan baksidestexten. Se dock exempelvis Emanuela Navaretta och Elena Bargelli, The Influence of Human Rights and Basic Rights in Italian Private Law: Strategies of ’Constitutionalisation’ in the Courts practice, s 421–437. Några av forskarna i projektet beskriver att civilrätten reflekterar rättigheterna, vilket är en iakttagelse som inte är särskilt anmärkningsvärd, men som sett till historien blir mer signifikativ i vissa stater än i andra, sett till respektive stats historik. Se exempelvis rapporterna från Jan Hurdík och Markéta Selucká, New Czech Civil Law in the Light of Human Rights, s 187–198, och Tatjana Josipovic, The Role of Human Rights and Fundamental Freedoms for the Development of Croatian Private Law, s 199–246.
Hänvisas från p. 3 (s. 318)
För åtskillnaden mellan relationer se denna artikel. Här i inledningen kan uppmärksammas att regleringen i EKMR uttrycker i) en överenskommelse mellan regeringar respektive fördragsslutande parter, ii) klagomål från enskilda personer, icke-statliga organisationer eller grupper av enskilda personer som påstår sig av någon av de höga fördragsslutande parterna ha utsatts för en kränkning, iii) och som rättsföljd att fördragsslutande parterna förbinder sig att rätta sig efter domstolens slutgiltiga dom i varje mål där de är parter, iv) gottgörelse, samt v) att Europadomstolen inte är behörig att ta upp mål mellan enskilda (art 33–34). Jfr exempelvis Wienkonventionen 1969, SÖ 1975:1. Jfr utgångspunkten respektive perspektivet hos Håkan Andersson, EKMR:s varierande horisontella effekter på olika civila krav — Problem och konstruktiva möjligheter, JP 2/2013 s 249–271, och domar som NJA 2007 s 747 (Trygg-Hansas filmning) och AD 2012 nr 74 (Avgiftsvillkors giltighet), vilka Andersson beskrivit som ”hit men inte längre”, s 257– 261. Jfr hur Kåre Lilleholt i sin rapport till ett forskningsprojekt om hur mänskliga och basala rättigheter influerar civilrätten till synes bara beskriver påverkan i vertikalt hänseende, Kåre Lilleholt, The Influence of Human Rights and Basic Rights in Norway, Verica Trstenjak och Petra Weingerl, red, The Influence of Human Rights and Basic Rights in Private Law, Springer, 2016 s 473–482. Jfr likheterna med rapporten från Dirk Looschelders and Mark Makowsky, The Impact of Human Rights and Basic Rights in German Private Law, s 295–317. Notera att flera av de övriga forskarna i det komparativa forskningsprojektet i hög utsträckning förefaller göra detsamma, trots en uttalad ambition att redovisa hur rättigheter påverkat inte bara lagstiftningen utan den juridiska argumentationen, se redan baksidestexten. Se dock exempelvis Emanuela Navaretta och Elena Bargelli, The Influence of Human Rights and Basic Rights in Italian Private Law: Strategies of ’Constitutionalisation’ in the Courts practice, s 421–437. Några av forskarna i projektet beskriver att civilrätten reflekterar rättigheterna, vilket är en iakttagelse som inte är särskilt anmärkningsvärd, men som sett till historien blir mer signifikativ i vissa stater än i andra, sett till respektive stats historik. Se exempelvis rapporterna från Jan Hurdík och Markéta Selucká, New Czech Civil Law in the Light of Human Rights, s 187–198, och Tatjana Josipovic, The Role of Human Rights and Fundamental Freedoms for the Development of Croatian Private Law, s 199–246.s. 318