Stycket

31.mansskada. Någon skadeståndsregel till skydd för tredje man finns inte i konkurslagen. Däremot anses det finnas en allmän princip för skadestånd i förhållande till tredje man för det fall konkursförvaltaren uppsåtligen eller genom vårdslöshet vållar ren förmögenhetsskada genom överträdelse av en regel till skydd för denne. Principen har fastställts bl.a. i NJA 1996 s. 700. I fallet hade konkursförvaltaren avyttrat en rörelse till vilken tredje man gjort gällande bättre rätt. Konkursförvaltarens åtgärd skedde med motivering att tredje mannen inte styrkt att det förekommit ett relevant sakrättsligt skyddat fång för denne. Efter försäljningen avslutades konkursen med utdelning till borgenärerna. Långt därefter väckte tredje mannen talan mot konkursförvaltaren personligen med krav på ersättning för sin skada. Talan fördes till HD i form av en mellandom, där frågan var om ren förmögenhetsskada var ersättningsgill för det fall konkursförvaltaren genom försäljningen bedömdes ha varit vårdslös, men utan att ha vållat skadan genom brott. Konkursförvaltaren invände i underrätterna bl.a. att talan inte kunde riktas mot honom utan skulle ha förts mot konkursboet, som uppburit ersättningen för rörelsen. HD ansåg, utan närmare motivering, att hinder att rikta anspråket direkt mot konkursförvaltaren inte fanns. HD ansåg vidare att det fanns en allmän rättsregel av innebörd att konkursförvaltaren skulle tillse att tredje mans egendom inte drogs in i konkursen och menade att skadeståndsskyldighet därför kunde föreligga om skadan vållats genom vårdslöshet.s. 657