Rättsfall
NJA 1996 s. 700
RättskälldiskussionÖppna i bibliografi
Citera
NJA 1996 s. 700
BibTeX
@misc{nja-1996-s-700,
author = {{Högsta domstolen}},
title = {{NJA 1996 s. 700}},
year = {1996},
howpublished = {Rättsfall}
}Dom
Hämtar dom…
Omtalad i rättsvetenskapen
22 hänvisningar i 18 artiklar · 22 stycken/fotnoter
Konkursförvaltaruppdragets normer1 hänvisning
Konkursförvaltaren och principalansvaret1 hänvisning
Ren ekonomisk skada2 hänvisningar
- Jämför t.ex. det svenska NJA 1996 s. 700 där en konkursförvaltare ansågs skadeståndsskyldig för ren förmögenhetsskada som han åsamkat tredje man genom en vårdslös förvaltningsåtgärd. Enligt SvHD kunde ”det förhållandet att den påstådda skadan är att betrakta som ren förmögenhetsskada inte anses utgöra hinder mot att [konkursförvaltaren] åläggs skadeståndsskyldighet, trots att skadan inte orsakats genom brott."
- Jämför den liknande argumenteringsgrunden i NJA 1996 s.700 i fotnoten ovan. Fallet har kommenterats av t.ex. Kleineman 2011 s. 707.
Skadeståndsansvar i ideella föreningar1 hänvisning
Svensk rättspraxis Förmögenhetsrätt 1978–20042 hänvisningar
- I detta avseende bör också jämföras med NJA 1996 s. 700 och NJA 1980 s. 383. I det förstnämnda avgörandet, som rörde skadeståndstalan mot en konkursförvaltare för att denne i ett konkursbos namn sålt egendom som tillhört tredje man. Parterna var här eniga om att skadan utgjorde en ren förmögenhetsskada. HD uttalade bl.a. att en ”väsentlig uppgift för en konkursförvaltare är att realisera den egendom som ingår i konkursboet”, att det därvid ”åligger … förvaltaren att tillse att egendom till vilken tredje man har separationsrätt inte omfattas av försäljning” samt att förvaltarens skyldighet att ”tillse att tredje man tillhörig egendom inte dras in i konkursen får anses följa såväl av konkurslagens reglering som av en allmän princip om förbud mot att obehörigen förfoga över annans egendom. Mot bakgrund härav kan det förhållandet att den påstådda skadan är att betrakta som ren förmögenhetsskada inte anses utgöra hinder mot att [konkursförvaltaren] åläggs skadeståndsskyldighet, trots att skadan inte orsakats genom brott”. NJA 1980 s. 383 rörde bl.a. frågan om en enligt ackordslagen utsedd god man i sin egenskap av företrädare för Ackordscentralen kunde anses ådra centralen skadeståndsansvar gentemot en utanför ackordsförfarandet stående person. Här hade den gode mannen vårdslöst underlåtit att kontrollera en uppgift om en tillgång vilket fått till följd att bolaget uppvisade en för god ställning. I förlitan på denna uppgift hade en tredje man på vissa villkor garanterat ett ackord för bolaget. Här yttrade HD att ”oavsett att uppfyllandet av villkoren till avsevärd del var beroende av annan än Ackordscentralen måste överenskommelsen anses ha sådan karaktär av avtal mellan [tredje man] och Ackordscentralen att frågan om skadeståndsskyldighet för Ackordscentralen är att bedöma på kontraktsrättslig grund”. Här kan också jämföras med NJA 1998 s. 520, där en bank trots meddelande från tredje man om att egendom pantsatts lämnat ut egendomen till skada för panthavaren. Här uttalade HD att ”för att det avsedda ändamålet med 1936 års lag [om pantsättning av lös egendom som innehaves av tredje man] skall uppnås krävs därför att kreditgivaren har rätt till ersättning av tredje mannen för den ekonomiska förlust han lider, om egendomen lämnas ut”. Grunden för ansvar bedömdes här, liksom i NJA 1980 s. 383, vara den kontraktsliknande relationen.
- NJA 1978 s. 147...........................626, 627 NJA 1981 s. 1091.................685, 706, 714 NJA 1978 s. 223..................................614 NJA 1981 s. 1205.................................591 NJA 1978 s. 301...........................642, 650 NJA 1981 s. 1255.................................641 NJA 1978 s. 307...642, 647, 651, 712, 719 NJA 1982 s. 36............................645, 695 NJA 1978 s. 317..................................557 NJA 1982 s. 138..................................616 NJA 1978 s. 389..................................634 NJA 1982 s. 244..................................624 NJA 1978 s. 432...................601, 702, 718 NJA 1982 s. 301..................................681 NJA 1978 s. 618..................................698 NJA 1982 s. 366 I................................658 NJA 1978 s. 628..................................604 NJA 1982 s. 380..................................679 NJA 1978 s. 742..................................728 NJA 1982 s. 386..................................701 NJA 1979 s. 85....................................698 NJA 1982 s. 390..................................597 NJA 1979 s. 94....................................690 NJA 1982 s. 404..........................687, 688 NJA 1979 s. 295..................................687 NJA 1982 s. 493..................................589 NJA 1979 s. 401..................................601 NJA 1982 s. 493 I................................579 NJA 1979 s. 451..................................634 NJA 1982 s. 493 II...............................579 NJA 1979 s. 483...................595, 608, 649 NJA 1982 s. 573..................................734 NJA 1979 s. 666...........................592, 593 NJA 1982 s. 589..........................561, 661 NJA 1979 s. 670...........................686, 721 NJA 1982 s. 613..................................599 NJA 1979 s. 731..................................594 NJA 1982 s. 691..........................585, 636 NJA 1979 s. 790...................645, 647, 695 NJA 1982 s. 778..................................556 NJA 1980 s. 1......................................580 NJA 1982 s. 800..........................590, 591 NJA 1980 s. 46....................................601 NJA 1982 s. 853..................................591 NJA 1980 s. 145...................583, 597, 624 NJA 1983 s. 118..................................679 NJA 1980 s. 263..................................582 NJA 1983 s. 229..................................572 NJA 1980 s. 311..................................678 NJA 1983 s. 332..........................594, 673 NJA 1980 s. 383...........................700, 701 NJA 1983 s. 385..................................594 NJA 1980 s. 398...........................613, 656 NJA 1983 s. 510..........................590, 591 NJA 1980 s. 547..................................660 NJA 1983 s. 550..................................561 NJA 1980 s. 555..................................647 NJA 1983 s. 604..................................556 NJA 1980 s. 624..................................642 NJA 1983 s. 617..........................698, 699 NJA 1980 s. 705...........................561, 660 NJA 1983 s. 617 I................................704 NJA 1981 s. 259...........................636, 637 NJA 1983 s. 808..........................616, 656 NJA 1981 s. 269..................................586 NJA 1983 s. 858..................641, 651, 695 NJA 1981 s. 323...........................556, 615 NJA 1983 s. 865...........595, 642, 647, 656 NJA 1981 s. 400...........................615, 655 NJA 1984 s. 3......................647, 650, 695 NJA 1981 s. 412..................................556 NJA 1984 s. 12....................................645 NJA 1981 s. 552..................................614 NJA 1984 s. 45....................................659 NJA 1981 s. 577..................................743 NJA 1984 s. 115..........................598, 625 NJA 1981 s. 693...........................561, 661 NJA 1984 s. 185..................................731 NJA 1981 s. 711..................................590 NJA 1984 s. 229..................................593 NJA 1981 s. 718..................................582 NJA 1984 s. 251..................................669 NJA 1981 s. 811..................................558 NJA 1984 s. 271..........................644, 657 NJA 1981 s. 815..................................647 NJA 1984 s. 280..........................598, 625 NJA 1981 s. 848..................................604 NJA 1984 s. 381..................................726 NJA 1981 s. 894...........................651, 656 NJA 1984 s. 482..................................555 NJA 1981 s. 897..................................559 NJA 1984 s. 501 I................................671 NJA 1981 s. 1050.........................687, 688 NJA 1984 s. 501 II...............................671 NJA 1981 s. 1072................................614 NJA 1984 s. 600..........................733, 734 NJA 1984 s. 673..................................560 NJA 1987 s. 80............................677, 678 NJA 1984 s. 733..................................693 NJA 1987 s. 167..................................561 NJA 1984 s. 747..................................749 NJA 1987 s. 211..................................563 NJA 1984 s. 772..................................561 NJA 1987 s. 243..........................734, 747 NJA 1984 s. 795..................................602 NJA 1987 s. 253..................................733 NJA 1985 s. 29....................................688 NJA 1987 s. 259..........................733, 745 NJA 1985 s. 97....................................561 NJA 1987 s. 266..................................621 NJA 1985 s. 121..................................732 NJA 1987 s. 312..................................687 NJA 1985 s. 178...................581, 585, 586 NJA 1987 s. 383..................................754 NJA 1985 s. 219..................................637 NJA 1987 s. 394..................................600 NJA 1985 s. 223...........................728, 729 NJA 1987 s. 417..................................679 NJA 1985 s. 232..................................634 NJA 1987 s. 468..................................744 NJA 1985 s. 274..................................650 NJA 1987 s. 553..................................604 NJA 1985 s. 343..................................618 NJA 1987 s. 592..................................572 NJA 1985 s. 352..................................723 NJA 1987 s. 639..................................593 NJA 1985 s. 365..................................633 NJA 1987 s. 668..................................636 NJA 1985 s. 373..................................585 NJA 1987 s. 692..........................573, 700 NJA 1985 s. 397 I.........................596, 621 NJA 1987 s. 710..................................705 NJA 1985 s. 397 II...............615, 631, 689 NJA 1987 s. 716..................................734 NJA 1985 s. 468...........................729, 732 NJA 1987 s. 726..................................559 NJA 1985 s. 561..................................750 NJA 1987 s. 746..................................733 NJA 1985 s. 573...........................580, 721 NJA 1987 s. 763..................................723 NJA 1985 s. 615..................................561 NJA 1987 s. 835..........................605, 712 NJA 1985 s. 641..................................679 NJA 1987 s. 845 I........................561, 580 NJA 1985 s. 717...................566, 569, 570 NJA 1987 s. 845 II...............................580 NJA 1985 s. 871...........................648, 650 NJA 1987 s. 982..................................754 NJA 1985 s. 879..................................684 NJA 1988 s. 3..............................694, 695 NJA 1986 s. 3......................................672 NJA 1988 s. 94....................................730 NJA 1986 s. 40....................................663 NJA 1988 s. 176..................................743 NJA 1986 s. 44.............................665, 666 NJA 1988 s. 197..................................561 NJA 1986 s. 61.............................709, 710 NJA 1988 s. 205..................................668 NJA 1986 s. 136...........................634, 684 NJA 1988 s. 230..................................600 NJA 1986 s. 146..................................637 NJA 1988 s. 312..................................658 NJA 1986 s. 198..................................742 NJA 1988 s. 335..................649, 682, 684 NJA 1986 s. 205...........................589, 689 NJA 1988 s. 363..................................724 NJA 1986 s. 358..................................672 NJA 1988 s. 408..................................611 NJA 1986 s. 366..................................636 NJA 1988 s. 457..................578, 724, 725 NJA 1986 s. 388..................................592 NJA 1988 s. 503 I................................735 NJA 1986 s. 454..................................668 NJA 1988 s. 503 II.......................735, 736 NJA 1986 s. 470..................................672 NJA 1988 s. 512..................................607 NJA 1986 s. 495..................................583 NJA 1988 s. 583..........................669, 690 NJA 1986 s. 503..................................618 NJA 1988 s. 598..................................743 NJA 1986 s. 513..................................633 NJA 1989 s. 7......................................691 NJA 1986 s. 539..................................733 NJA 1989 s. 9......................................661 NJA 1986 s. 596...........................570, 616 NJA 1989 s. 117..........................651, 712 NJA 1986 s. 670 I.........616, 644, 648, 656 NJA 1989 s. 156..................652, 703, 712 NJA 1986 s. 696...........................665, 666 NJA 1989 s. 177..................................668 NJA 1986 s. 712...........................679, 706 NJA 1989 s. 185..................................732 NJA 1986 s. 741..................................561 NJA 1989 s. 206..................................685 NJA 1986 s. 748..................................585 NJA 1989 s. 215..................................639 NJA 1989 s. 224...........................576, 683 NJA 1992 s. 263..........................565, 635 NJA 1989 s. 269...607, 615, 619, 675, 736 NJA 1992 s. 268 I................................663 NJA 1989 s. 346...........596, 597, 605, 619 NJA 1992 s. 268 II...............................663 NJA 1989 s. 389..................................679 NJA 1992 s. 290..................................593 NJA 1989 s. 505...........................585, 586 NJA 1992 s. 299..................................564 NJA 1989 s. 546...........................673, 725 NJA 1992 s. 303..................................739 NJA 1989 s. 614...................587, 702, 714 NJA 1992 s. 326..................................699 NJA 1989 s. 671...........................665, 666 NJA 1992 s. 351..................674, 722, 723 NJA 1989 s. 768..................................565 NJA 1992 s. 375..........................617, 628 NJA 1989 s. 773..................................612 NJA 1992 s. 403..................................621 NJA 1990 s. 18....................................560 NJA 1992 s. 414..................575, 622, 623 NJA 1990 s. 24.............................604, 621 NJA 1992 s. 428..................................606 NJA 1990 s. 35.............................736, 746 NJA 1992 s. 439..........................623, 751 NJA 1990 s. 80....................................678 NJA 1992 s. 502..................................707 NJA 1990 s. 110..................................732 NJA 1992 s. 782..566, 596, 619, 658, 703, NJA 1990 s. 245..................................659 749 NJA 1990 s. 405..................................690 NJA 1992 s. 829..........................742, 752 NJA 1990 s. 591...................566, 567, 569 NJA 1992 s. 845 I................................739 NJA 1990 s. 608...................643, 680, 713 NJA 1992 s. 845 II...............................739 NJA 1990 s. 705..................................718 NJA 1992 s. 892..................................742 NJA 1990 s. 745...........................626, 627 NJA 1993 s. 163..................630, 673, 674 NJA 1991 s. 3 I....................................584 NJA 1993 s. 188..................................669 NJA 1991 s. 3 II..................................584 NJA 1993 s. 222..................................664 NJA 1991 s. 43.............................654, 705 NJA 1993 s. 228..................................751 NJA 1991 s. 217...........................697, 717 NJA 1993 s. 319..................................589 NJA 1991 s. 277...................673, 674, 722 NJA 1993 s. 324..................................561 NJA 1991 s. 319..................................609 NJA 1993 s. 436..................603, 613, 682 NJA 1991 s. 343..................................691 NJA 1993 s. 468..................................560 NJA 1991 s. 412..................................572 NJA 1993 s. 555..........................620, 752 NJA 1991 s. 476...........................636, 706 NJA 1993 s. 570..................................685 NJA 1991 s. 481...........................652, 672 NJA 1993 s. 724..................................736 NJA 1991 s. 574..................................691 NJA 1994 s. 3......................................727 NJA 1991 s. 597..................................660 NJA 1994 s. 10 I..........................578, 579 NJA 1991 s. 625...........653, 685, 715, 716 NJA 1994 s. 10 II.........................578, 579 NJA 1991 s. 647..................................748 NJA 1994 s. 69....................................560 NJA 1991 s. 682...........................573, 689 NJA 1994 s. 85....................................646 NJA 1991 s. 725...........641, 653, 654, 704 NJA 1994 s. 95....................................747 NJA 1991 s. 736..................................725 NJA 1994 s. 130..................562, 598, 625 NJA 1991 s. 796..................................726 NJA 1994 s. 177..................................578 NJA 1991 s. 808...........................646, 696 NJA 1994 s. 190..................................663 NJA 1992 s. 16....................................737 NJA 1994 s. 204..........................617, 628 NJA 1992 s. 58.............................707, 715 NJA 1994 s. 297..................................661 NJA 1992 s. 66.............................559, 562 NJA 1994 s. 359..................573, 574, 595 NJA 1992 s. 113..................................672 NJA 1994 s. 381..................................674 NJA 1992 s. 130...........................608, 710 NJA 1994 s. 449 I................................672 NJA 1992 s. 143..................................592 NJA 1994 s. 449 II...............................672 NJA 1992 s. 163..................................660 NJA 1994 s. 474..................................730 NJA 1992 s. 168..................................566 NJA 1994 s. 532..................606, 683, 708 NJA 1992 s. 213..................................722 NJA 1994 s. 553..................................750 NJA 1992 s. 243...........................641, 707 NJA 1994 s. 566..........................605, 606 NJA 1994 s. 712 I................................597 NJA 1997 s. 454..................................729 NJA 1994 s. 712 II..............................597 NJA 1997 s. 524..................................594 NJA 1994 s. 712 III.............................597 NJA 1997 s. 612..................................725 NJA 1994 s. 746...........................664, 690 NJA 1997 s. 629..........................645, 646 NJA 1995 s. 25....................................658 NJA 1997 s. 667..........................653, 654 NJA 1995 s. 135..................................557 NJA 1997 s. 699..................................633 NJA 1995 s. 197..................................574 NJA 1997 s. 734..................................740 NJA 1995 s. 274...........................701, 704 NJA 1997 s. 813..........................727, 728 NJA 1995 s. 356..................................729 NJA 1997 s. 832..................................671 NJA 1995 s. 437..................................570 NJA 1998 s. 3..............................618, 667 NJA 1995 s. 478..................................660 NJA 1998 s. 23....................................658 NJA 1995 s. 586..................................618 NJA 1998 s. 99............................590, 689 NJA 1995 s. 610..................................690 NJA 1998 s. 118..................................638 NJA 1995 s. 648...........................737, 738 NJA 1998 s. 252..........................742, 748 NJA 1996 s. 3......................................600 NJA 1998 s. 304..........................567, 569 NJA 1996 s. 19.....................630, 673, 675 NJA 1998 s. 343..................................606 NJA 1996 s. 68....................................678 NJA 1998 s. 364..................................609 NJA 1996 s. 104...........................699, 703 NJA 1998 s. 390..................................711 NJA 1996 s. 139..................................633 NJA 1998 s. 407..................................648 NJA 1996 s. 252...........571, 665, 702, 706 NJA 1998 s. 426..................................753 NJA 1996 s. 368...........................685, 731 NJA 1998 s. 438..................................716 NJA 1996 s. 400...........................573, 620 NJA 1998 s. 448..................................602 NJA 1996 s. 410..................................587 NJA 1998 s. 462..................................562 NJA 1996 s. 560...........................678, 750 NJA 1998 s. 520...........573, 701, 737, 738 NJA 1996 s. 564...........................699, 704 NJA 1998 s. 552..................................660 NJA 1996 s. 584...........................648, 696 NJA 1998 s. 610..................................563 NJA 1996 s. 598...................614, 649, 657 NJA 1998 s. 625..................................716 NJA 1996 s. 652..................................614 NJA 1998 s. 750..................................748 NJA 1996 s. 663..................................601 NJA 1998 s. 792..................657, 693, 696 NJA 1996 s. 700..................................700 NJA 1998 s. 852..................................675 NJA 1996 s. 727..................................610 NJA 1998 s. 873..........................629, 720 NJA 1996 s. 809..................................747 NJA 1998 s. 893..........................715, 717 NJA 1997 s. 5......................................588 NJA 1999 s. 35....................................611 NJA 1997 s. 27....................................554 NJA 1999 s. 52....................................737 NJA 1997 s. 44.....................575, 602, 644 NJA 1999 s. 71....................................691 NJA 1997 s. 58....................................662 NJA 1999 s. 188..................................754 NJA 1997 s. 65....................................708 NJA 1999 s. 197..................................699 NJA 1997 s. 86....................................623 NJA 1999 s. 232..................................749 NJA 1997 s. 93....................................564 NJA 1999 s. 304..................................600 NJA 1997 s. 97....................................740 NJA 1999 s. 408..........................594, 630 NJA 1997 s. 127 I.654, 655, 685, 705, 718 NJA 1999 s. 512..........................737, 738 NJA 1997 s. 127 II...............654, 655, 705 NJA 1999 s. 575...........558, 577, 581, 588 NJA 1997 s. 149..................................642 NJA 1999 s. 629..................................603 NJA 1997 s. 240..................................676 NJA 1999 s. 793..................558, 588, 658 NJA 1997 s. 250..................................748 NJA 2000 s. 31....................................737 NJA 1997 s. 281..................................747 NJA 2000 s. 43....................................660 NJA 1997 s. 290..................................644 NJA 2000 s. 48............................574, 739 NJA 1997 s. 307..................................612 NJA 2000 s. 97....................................676 NJA 1997 s. 347..................................637 NJA 2000 s. 137..........................737, 738 NJA 1997 s. 382..................................611 NJA 2000 s. 225..................608, 721, 727 NJA 2000 s. 262..................................753 NJA 2001 s. 711..................................575 NJA 2000 s. 285..................................740 NJA 2001 s. 721..................................663 NJA 2000 s. 380..................................571 NJA 2001 s. 750..................................616 NJA 2000 s. 462..................................595 NJA 2001 s. 878..................................700 NJA 2000 s. 538..................................620 NJA 2002 s. 3......................................661 NJA 2000 s. 569...........734, 735, 746, 747 NJA 2002 s. 11....................................728 NJA 2000 s. 629..................................638 NJA 2002 s. 41....................................664 NJA 2000 s. 667..................................677 NJA 2002 s. 142..................561, 662, 747 NJA 2000 s. 685..................................613 NJA 2002 s. 213..........................681, 699 NJA 2000 s. 712...........................629, 720 NJA 2002 s. 244..........................567, 568 NJA 2000 s. 747 I................................555 NJA 2002 s. 322..................................564 NJA 2000 s. 747 II..............................555 NJA 2002 s. 358..................................744 NJA 2000 s. 773..................................620 NJA 2002 s. 378..........................607, 670 NJA 2001 s. 3......................................629 NJA 2002 s. 412..................................727 NJA 2001 s. 10.............................634, 635 NJA 2002 s. 467..................................560 NJA 2001 s. 46....................................633 NJA 2002 s. 477..................641, 697, 714 NJA 2001 s. 75.....................562, 563, 632 NJA 2002 s. 561..................................634 NJA 2001 s. 93....................................741 NJA 2002 s. 577..................................667 NJA 2001 s. 138..................................632 NJA 2002 s. 630..........................653, 686 NJA 2001 s. 155...........................630, 643 NJA 2002 s. 644..................................719 NJA 2001 s. 177..................................639 NJA 2003 s. 128..................................607 NJA 2001 s. 191 I................................567 NJA 2003 s. 194..................................582 NJA 2001 s. 191 II..............................567 NJA 2003 s. 302..........................734, 741 NJA 2001 s. 234..................................711 NJA 2003 s. 540..................................752 NJA 2001 s. 241 I.........................670, 690 NJA 2004 s. 3......................................748 NJA 2001 s. 241 II..............................670 NJA 2004 s. 167..................................751 NJA 2001 s. 255...........................605, 615 NJA 2004 s. 288..................................751 NJA 2001 s. 269..................................708 NJA 2004 s. 397..................................561 NJA 2001 s. 292..................................663 NJA 2004 s. 499...........631, 735, 744, 746 NJA 2001 s. 309..................................680 NJA 2004 s. 534..........................575, 622 NJA 2001 s. 329...........................734, 745 NJA 2004 s. 682..................564, 588, 657 NJA 2001 s. 353..................................578 NJA 2004 s. 804..........................590, 599 NJA 2001 s. 486..................................749 NJA 2004 s. 862..................................554 NJA 2001 s. 511...........................565, 601 T 2362-01............................................640 NJA 2001 s. 657..................................685 T 4233-01....574, 577, 610, 664, 683, 724, NJA 2001 s. 695 I................................741 751 NJA 2001 s. 695 II..............................741
- För diskussionen i detta kapitel torde detta innebära att NJA 1996 s.564 förvisso inte utgör ett klart stöd för den framförda teorin om en grundläggande identitet mellan den individuella avtalsutfyllningen och det inomkontraktuella culpabegreppet, men att målet med hänsyn till majoritetens dom i saken ändå inte utgör något exempel som skulle falsifiera teorin. I praktiken torde genom målet ha fastlagts att professionella förvarare av hästar har en skyldighet att se till att boxdörrar förses med lås som hästarna inte kan öppna. Förvaringsavtalet avseende levande hästar har således försetts med en dispositiv regel, i vart fall när det gäller professionella förvarare. Det bör också uppmärksammas att hovrättens dom i RH 2002:20 avkunnades sex år efter NJA 1996 s.564: den culpabedömningen som majoriteten i NJA 1996 s.564 talade om har åtminstone inte vunnit anslutning från hovrätternas sida. Det finns dessutom flera fall efter NJA 1996 s.564 där Högsta domstolen själv underlåtit att följa upp sina försök till en fristående culpabedömning av i grunden utomkontraktuellt slag: exempel är här NJA 1996 s.700, 1999 s.197 och 2000 s.213. 6.2.2.4Sammanfattning och diskussion Det finns ingen indikation i rättspraxis på en principiell skillnad mellan det som i doktrinen kallats för individuell avtalsutfyllning och culpastandarden. Detta innebär att i den svenska avtalsrätten kontraktsbrott och försumlighet förefaller vara samma sak: vad som ålegat en part enligt avtalet bestäms, där så behövs, genom individuell avtalsutfyllning, och har parten inte fullgjort sina således konkretiserade åtaganden föreligger
- NJA 1904 s.180 NJA 1913 A 164 NJA 1917 s.58 NJA 1922 s.205 NJA 1924 s.134 NJA 1932 s.353 NJA 1937 A 413 NJA 1938 s.524 NJA 1951 s.1 NJA 1960 A 16 NJA 1973 s.70 NJA 1978 s.618 NJA 1981 s.1091 NJA 1985 s.172 NJA 1987 s.692 NJA 1988 s.363 NJA 1989 s.156 NJA 1991 s.217 NJA 1991 s.643 NJA 1991 s.808 NJA 1992 s.194 NJA 1992 s.439 NJA 1994 s.473 NJA 1994 s.598 NJA 1996 s.564 NJA 1996 s.700 NJA 1997 s.5 NJA 1998 s.792 NJA 1999 s.71
Skadestånd utom kontraktsförhållanden 1997–20001 hänvisning
Mellandom — nu och i framtiden1 hänvisning
Prospektansvaret - caveat emptor eller caveat venditor?2 hänvisningar
- Ramberg, J, Allmän avtalsrätt s 275, se även t ex NJA 1987 s 692, NJA 1996 s 700.
- 4.4.3.1 Inledning För att skada skall tillerkännas den skadelidande skall enligt såväl aktiebolagslagen som enligt allmänna skadeståndsrättsliga regler rekvisitet culpa vara uppfyllt. Med culpabedömningen åsyftas bedömningen av den grad av oaktsamhet som skall medföra skadeståndsansvar. Culpa, eller vållandebegreppet, används som en gemensam beteckning på uppsåt och oaktsamhet. Utanför denna beteckning faller således skador orsakade av casus, våda, liksom strikt ansvar. Bedömningen av gränserna för oaktsamheten i det konkreta fallet bedöms utifrån för rättsområdet gällande regler. Någon definition på oaktsamhet finns vare sig i skadeståndslagen eller i ABL. Oaktsamhet är en s k standard, det vill säga ett rättsligt begrepp som får sin innebörd av utomrättsliga regler som kontinuerligt förändras. En rad omständigheter har här betydelse. I första hand sker culpabedömningen med utgångspunkt i lagstadganden och andra föreskrifter, samt med stöd av rättspraxis. Därefter tas hänsyn till sedvana, dvs den aktsamhet som normalt sett kan förväntas. Kan ledning inte hämtas i någon av dessa källor har domstolen i sista hand möjlighet att göra en fri bedömning med stöd av RB 35 kap. Domstolen skall härvid nyttja den s k riskavvägningsmetoden, eller den fria culpabedömningen, vilken används i de fall regelverket inte är tillräckligt definierat för att kunna tillämpa en normrelaterad culpabedömning. Culpabedömningen görs då genom en avvägning av risken för skada, den sannolika skadans storlek, möjligheten att förekomma skadan och den handlandes möjlighet att inse risken för skada eller förutse skadan. Regler som ej utgör lag eller författning, såsom allmänna råd och rekommendationer av myndigheter och organisationer, är inte alltid bindande, och en överträdelse av dessa regler leder inte självklart till skadeståndsansvar. Icke-bindande normer får dock betydelse vid culpabedömningen. I NJA 1995 s 693 har HD konstaterat att ”… det kan ligga nära till hands att anse att den som avvikit från ett rekommenderat handlingssätt har gjort sig skyldig till vårdslöshet.” HD uttalade även i målet att råd har större betydelse för vårdslöshetsbedömningen om det ger uttryck för en ”etablerad eller önskad sedvänja”. Normalt sett krävs för culpa att en handling ägt rum, dvs det är inte tillräckligt att personen ifråga underlåter att handla. Undantaget är emellertid situationer där krav på handling är rättsligt reglerad. På aktiemarknaden förligger rättsligt reglerade krav på handling i anslutning till emission och introduktion, och underlåtenhet att handla i enlighet med reglerná konstituerar culpa, och ansvar för underlåtenheten. Eftersom alla uppgifter av väsentlighet för bedömning av risken med investeringen skall offentliggöras i prospektet enligt 3 kap 50 § FFFS 1995:21 torde även förtigande av väsentlig uppgift vara ansvarsgrundande. Gränsdragningen mellan ett svikligt och ett tillåtet förtigande av en omständighet är emellertid inte alldeles enkel. Aarbakke menar, med hänvisning till äldre praxis, att om det rör sig om ”vesentlige horhold, ma det formentlig opplyses, selv om de faller utenfor lovbestemmelsens krav.” Konstateras kan att förtigandet inte får vara ohederligt, och vid bevisvärderingen kan det var till hjälp att ställa frågan varför förtigandet skett. 4.4.3.2 Objektivisering av culpabedömningen Vårdslöshet i juridisk mening har tidigare bedömts föreligga om skadegöraren inte uppträtt på ett sådant sätt som en förnuftig och hänsynsfull person av samma kategori eller yrkesutövning som skadegöraren kan antas ha handlat, om han varit i skadegörarens situation. Vid avgörande av frågan om vilka krav som rimligen kunnat ställas på skadegöraren har sålunda gjorts en jämförelse med hur en ”god” representant för skadegörarens yrkesgrupp skulle ha uppträtt. Vidare har framförts att culpabedömningen bör göras med ledning av principerna för syssloman. Culpabedömningen blir emellertid allt mer objektiviserad, och hänvisningar till sedvana eller rådande värderingar i samhället är numera i stort sett övergivna. Culpabedömningen grundas ofta i stället på en undersökning av huruvida överträdelse av en rättslig norm är för handen. Det centrala temat vid oaktsamhetsvärderingen blir vid en objektiviserad bedömning huruvida ansvarssubjektet följt de regler som gäller för utformning och offentliggörande av prospekt. Bedömningen går helt enkelt ut på att fastställa huruvida ansvarssubjektet överträtt en rättsligt bindande handlingsnorm. Ju mer precisa och detaljerade normer som finns inom det aktuella bedömningsområdet, desto mindre utrymme finns för skönsmässig bedömning. 4.4.3.3 Det subjektiva inslaget Ett problem med den normrelaterade culpabedömningen är att den kan vara alltför teknisk. Tar man endast hänsyn till huruvida normöverträdelse föreligger kan de enskilda omständigheterna in casu ej beaktas. I avsikt att lösa detta problem kan vid culpabedömningen, utöver fastställande av överträdelse, göras en bedömning av huruvida överträdelsen varit ursäktlig. Skadevållande part har här att visa att han av olika skäl inte haft möjlighet att ha kännedom om att uppgiften var oriktig. Till denna subjektiva sida av culpabedömningen hänförs förhållanden som rör skadevållarens person. Härvid görs en bedömning av huruvida subjektiva omständigheter kan ge anledning att bedöma underlåtenheten att följa regelverket som ursäktlig. Utgångspunkten är att bristande sakkunskap rörande förhållanden som personen i fråga bort känna till, eller avsaknad av andra personliga kvalifikationer inte minskar det ansvar som åvilar organledamoten enligt aktiebolagslagen. En omständighet som kan lindra ansvarsbedömningen är däremot kännedom om de frågor rörande bolaget som aktualiserat ansvaret, s k villfarelse. I detta sammanhang har man att skilja mellan faktisk villfarelse och rättsvillfarelse. Skillnaden mellan dessa är att skadevållaren vid faktisk villfarelse har varit okunnig om faktiska förhållanden av vikt vid culpabedömningen, emedan han vid rättsvillfarelse har varit okunnig om innehållet i regelverket. Huvudregeln är att endast faktisk villfarelse kan medföra att vederbörande undgår ansvar, eftersom reglerna annars skulle riskera att urholkas och bli ineffektiva. Gomard har framfört att styrelseledamöter bör kunna undgå ansvar på grund av rättsvillfarelse, eftersom regel i vissa fall kan te sig alltför sträng. Normann Aarum motsätter sig emellertid denna grund för lindring i ansvaret, och ifrågasaätter varför stryrelseledamöters oaktsamma handlande skall bedömas mildare än ändra skadevållande handlingar på det civilrättsliga området. Ytterligare en subjektiv faktor är passivitet, varvid huvudregeln är att passivitet inte kan medföra någon lindring i skadeståndsansvaret. Även detta torde leda till att även förtigande av information kan grunda skadeståndsansvar. 4.4.3.4 Culpabedömningen vid prospektansvar När ett område är föremål för så omfattande reglering som gäller för prospekt är en objektivisering av ansvaret till viss del oundviklig. Culpabedömningen sker således i flera etapper. Vid överträdelse skall primärt fastställas i vilken mån den överträdda normen är en för bolaget rättsligt bindande regel. Emellertid påverkas oundvikligen aktsamhetsbedömningen likväl av den enskilda skadesituationen och den personliga vårdslösheten. Arbetet med att bearbeta och sammanställa uppgifterna i prospektet kan av praktiska skäl inte utföras av de personer i bolagets styrelse och ledning som, i enlighet med regelverket, i prospektet skall avge en försäkran om att prospektinnehållet är riktigt. Vid prospektutformningen engageras jurister för att göra en noggrann genomgång av samtliga väsentliga avtal bolaget ingått med externa avtalsparter samt nyckelpersoner inom bolaget. En finansiell genomgång görs av en revisionsbyrå tillsammans med emissionsinstitutet. En affärsmässig genomgång av bolaget omfattande en värdering av bolaget inklusive omvärldsanalys, konkurrens, framtidsutsikter etc görs av emissionsinstitutet. Denna granskning genomförs av emittent och emissionsinstitut gemensamt, och givetvis är alltid bolagets ledning och anställda inblandade i processen genom att tillhandahålla nödvändig information till vederbörande. Organledamöterna går tillsammans med sina för ändamålet engagerade rådgivare igenom en verifikationsprocess. Härvid sker en genomgång av prospektinnehållet i avsikt att kontrollera att prospektinnehållet är korrekt. Processen har som målsättning att kontrollera att de uppgifter som intagits i prospektet är riktiga. Vidare skall dokumenteras att organledamöter, revisorer, rådgivare och fondkommissionärer vidtagit alla till buds stående medel och åtgärder för att försäkra sig om att prospektet innehåller riktiga uppgifter. Verifikationsprocessen sker i möten mellan bolagets ledning, rådgivare och de som leder verifikationsprocessen. Således är vissa uppgiftslämnare anställda i bolaget, medan andra är helt fristående arvoderade experter och konsulter. De aktörer som insamlar uppgifter som skall publiceras i prospektet skall för att undgå ansvar vid senare identifierade bristfälligheter göra sitt urval av uppgifter med den omsorg uppgiften kräver. Processen genomförs ofta i form av en formulering av konkret fråga som skall besvaras. Fråga/svar metoden används även för subjektiva värderingar, vilka uppgifter verifieras av den eller de personer som har störst kännedom i frågan, och verifikationen sker genom att personen ifråga med sin underskrift verifierar att ifrågavarande uppgifter i prospektet är korrekta. Processen utmynnar i en dokumentation vari anges vem som är ansvarig för kontroll av att respektive uppgift är korrekt, och vilket underlag som förelegat för att kunna avgöra detta. Verifikatet undertecknas av de personer som ansvarat för uppgifterna, och en slutlig genomgång av uppgifterna görs i avsikt att försäkra att inget förhållande förändrats under den tid processen pågått. Dokumentet föreläggs slutligen styrelsen på ett styrelsemöte, där prospektmaterialet godkänns. Den information som lämnas är i sin tur avhängig av en tidigare värdering av vilken information som är väsentlig, och som därför skall medtagas i prospektet. Även denna värdering är utförd av konsulter och experter, bl a aktuella emissionsinstitut, samt bolagets anställda. En värdering av framtidsutsikter kan exempelvis vara underbyggd med budgetmaterial, försäljningsbudgets för enskilda avdelningar, strategiplaner, marknadsföringsplaner och styrelseprotokoll innehållande diskussioner rörande bolagets framtida intjäningsförmåga. Uppgifterna från olika avdelningar inom bolaget är således av största vikt för i prospektet offentliggjord information. Werlauff söker göra en juridisk–teoretisk kvalifikation av verifiktionsbegreppet, och menar att verifikationen kan ses som en formaliserad form för den caveat emptor princip som råder vid köp av ett bolag. Undersökning av objektet vidtas i prospektfallet av utomstående konsulter vilka engagerats av säljaren, dvs bolaget, på grund av att det stora antalet potentiella köpare inte själva har möjlighet att vidtaga undersökning av köpobjektet. Med andra ord skulle teckning av aktie komma att utlösa en caveat emptor-plikt motsvarande den plikt till due diligence som åligger majoritetsköpare vid förvärv av ett bolag, medan plikten i prospektfallet åligger av bolaget engagerade rådgivare. Kravet på aktsamhet torde i prospektfallet, beroende på den potentiellt stora kretsen skadelidande vara stort, vilket medför att en normrelaterad bedömning leder till att överträdelse av prospektreglerna inte är ursäktlig, utan varje överträdelse torde leda till ansvar. Däremot torde man ej kunna ålägga skadevållare ansvar för information som kan påverkas av stat och kommun, t ex vid förändring i regelverket. Rättsvillfarelse är inte en ursäkt, utan leder till ansvar. Detta innebär att såväl utelämnande av obligatorisk uppgift som utelämnande av uppgift som är väsentlig för investors bedömning av risken med investeringen måste bedömas vara oaktsamt handlande. Har överträdelse skett av noteringsavtalet eller en rekommendation utgiven av ett självreglerande organ måste ställning tas huruvida normen är bindande eller ej. Även överträdelse av ickebindande normen kan i vissa fall medföra ansvar, i det domstolen bedömer handlandet vara oaktsamt. 4.4.3.5 Ansvarslindrande omständigheter Vid culpabedömningen i prospektansvarsfallet kan finnas omständigheter som kan påverka aktsamhetsbedömningen såväl på skadevållarens som den skadelidandes sida. En faktor som skulle kunna påverka bedömningen är att den skadelidande varit informerad om verkliga förhållanden, men trots detta beslutat investera i aktien. Har i ett prospekt offentliggjorts en bristfällig uppgift, vilken korrigerats av massmedia, utan att bolaget varit ansvarig för korrigeringen, skulle därvid kunna bedömas som ansvarslindrande. Vid culpabedömningen skulle i detta fall hänsyn tas till att massmedia publicerat uppgifter om att visst prospekt innehållit bristfällig uppgift, även om det ej är bolaget som offentliggjort uppgiften. Ett tidigt norskt rättsfall, Rt 1909 s 145, ger uttryck för uppfattningen att förhållanden som antas vara ”allmänt kända” inte kan läggas till grund vid ansvarsbedömningen. Højesterett menade att förhållanden som är allmänt kända skall tecknare av aktier förutsättas ha kännedom om. Inställningen torde leda till att bristfälliga uppgifter som strider mot vad som är ”allmänt känt” inte skulle kunna vara ansvarsgrundande. I ett norskt underrättsfall från senare tid, Kongeparken–fallet för vilket redogörs nedan, menade domstolen att den massmediala uppmärksamheten säkerligen påverkat investor i högre grad än de uppgifter som publicerats i prospektet. I det danska Hafnia-fallet hade däremot Sø- og handelsretten inställningen att korrigerande information som publicerats i massmedia utan att det var bolagets företrädare som ombesörjt denna inte kunde verka lindrande vid ansvarsbedömningen. Slutsatsen i denna fråga måste vara att det inte kan vara rimligt att skadevållarens ansvar görs beroende av vad som publiceras i media. Avgörande borde i stället vara huruvida ansvarssubjekten vidtagit åtgärder för att korrigera uppgifterna inom rimlig tidsrymd. Skäl för lindring är sålunda att skadevållaren vidtagit riskbegränsande åtgärder för att åstadkomma en korrigering av den bristfälliga informationen. Har bristfällig uppgift offentliggjorts, varefter företrädare för bolaget publicerat korrigering av uppgiften i massmedia kan lindring av ansvaret ske, och/eller ersättningsbeloppet komma att jämkas. Vid culpabedömningen måste som nämnts ovan även en bedömning av subjektiviteten göras. För lindring i ansvaret åligger det den skadevållande att visa att det föreligger förmildrande omständigheter, och att agerandet på grund av subjektiva faktorer kan ses som ursäktligt. I framför allt amerikansk rätt har utvecklats en rad omständigheter som vid bristfälligt informationslämnande kan lindra aktsamhetsbedömningen. För det första kan skadevållarens culpa lindras av att han haft välgrundad anledning att lita på den bristfälliga uppgiftens riktighet, och kan styrka sin goda tro. Detta är emellertid förenat med stora svårigheter. Var går exempelvis gränsen för i vilken mån styrelseledamöterna skall kunna förlita sig på uppgifter från verkställande direktör, finansdirektör eller revisor? Det torde inte utan starka skäl vara möjligt för styrelseledamot att undgå ansvar enbart med stöd av att han uppger att han varit i god tro om de uppgifter som presenterats. Vållandet kan dock anses mindre i det fall skadevållaren haft goda skäl att förlita sig på uppgift från expert. I såväl tysk som engelsk och amerikansk rätt undgår den förment skadevållande ansvar om han kan visa att uppgiften inhämtats av extern konsult, eller från ett officiellt dokument. En annan fråga är huruvida lindring i ansvaret kan ges i det fall överträdelsen framstod som mindre väsentlig i handlingsögonblicket än den gör efteråt, i ljuset av uppkommen skada. Det torde inte vara alltför ovanligt att uppgiftslämnare inte tillmätt viss uppgift den betydelse den senare visat sig komma att ha, eventuellt i kombination med andra uppgifter eller händelser. Slutligen kan vid culpabedömningen, i de fall flera personer är inblandade, en person ofta bedömas vara primärt ansvarig, varvid lindring i ansvaret för övriga kan komma ifråga på den grund att ansvarssubjektet haft bristande kännedom om de verkliga förhållandena. 4.4.3.5.1 Lindring av ansvaret på grund av samtycke till risk En fråga som aktualiseras i samband med frågan om culpabedömningen vid prospektansvar är betydelsen av samtycke till risk. Grundtanken i resonemanget är att den skadelidandes samtycke till risk kan ha ansvarslindrande effekt. Frågan är därvid huruvida möjligheten att skadelidande medvetet utsatt sig eller sin egendom för risk skall medföra ansvarsfrihet eller lindring för skadevållare. Diskussionen i doktrin har i huvudsak förts i samband med skador vid utövande av fritidssysselsättningar, men kan analogivis föras över till investeringar på marknaden för värdepapper. Risktagande kan jämföras med det inom skadeståndsrätten använda begreppet samtycke, och samtycke till att utsätta sig för risken att lida skada skulle därmed verka ansvarsbefriande, eller ansvarslindrande, för skadevållaren. Samtidigt behöver inte det faktum att den skadelidande insett risken med ett visst handlande innebära att han skall anses ha samtyckt till skadans uppkomst. Agell exemplifierar med att skada genom en regelenlig tackling under en fotbollsmatch inte medför ansvar, medan ett likadant handlande mot en fotgängare på gatan kan medföra såväl straff- som civilrättsligt ansvar. Skillnaden är att i den förra situationen den skadelidande frivilligt har utsatt sig för skaderisken. Vidare gäller frågan om samtycket kan verka jämkningsgrundande i de fall skadevållaren trots samtycket måste anses ha betett sig oförsvarligt oaktsamt, dvs skall samtycket har en ansvarsbefriande effekt oberoende av skadevållares handlande? Uppmärksamheten riktas i detta fall endast mot den skadelidandes eget beteende. Agell menar att denna möjlighet i och för sig är närliggande, eftersom frågorna runt samtycket endast hänför sig till den skadelidandes situation. Agell har inställningen att ansvarsfrågan inte kan begränsas till en bedömning av enbart den skadelidandes samtycke och beteende i övrigt, utan att även skadevållarens handlande samtidigt måste beaktas. Att samtycke skall verka ansvarsbefriande oberoende av graden av culpa menar Agell är olämpligt av en rad skäl. Han pekar på att av rättspraxis framgår att enbart ett frivilligt risktagande från den skadelidandes sida ingalunda generellt anses avskära denne från möjligheten till skadestånd enligt culparegeln, utan resultatet normalt blir beroende av en vållande- och medvållandebedömning. Agells slutsats är att samtycket föranleder ansvarsfrihet i åtskilliga situationer, men om skadevållaren trots samtycket betett sig oförsvarligt bör detta behandlas som medvållande. Karlgren menar att samtycket skall verka ansvarlindrande i de situationer skadehandlingen kan vara ”försvarlig, ibland kanske t. o. m. önskvärd.” Hans inställning är att samtycket inte skall kunna verka befriande från ansvar, utan endast medföra jämkning av skadeståndet. I det norska rättsfallet Rt 1913 s 689 har en riskfördelning lagts till grund för ansvarsbedömningen. Domstolens mening var att visserligen har tecknarna accepterat en affärsmässig risk med att delta i visst projekt, men denna risk tas givetsvis under förutsättningen att prospektet är korrekt och innehåller tillräcklig information för att ge en bild av den risk investeringen innebär. Konstateras kan att gränslinjerna mellan när en viss omständighet är att beakta som en ansvarsfrihetsgrund, som ett led i culpabedömningen eller som hörande till frågan om medvållande på den skadelidandes sida tenderar att bli diffusa, och bedömningen måste ske in casu med hänsyn till de särskilda omständigheter som föreligger. 4.4.3.5.2 Nyttomaximeringsprincipen inverkan på aktsamheten Inom rättsekonomin brukar man i analysen skilja mellan olika inställning till risk. I ekonomisk teori är det inte i första hand reglernas innehåll som är den intressanta faktorn bakom mänskligt beteende, utan maximering av den enskildes nytta. Detta innebär att en person som har att välja mellan olika alternativ väljer det som medför mest nytta för honom eller henne. Nyttomaximering innebär i första hand att den handlande kan maximera sina intäkter och minimera sina kostnader. Individuella preferenser kan emellertid spela in, såsom exempelvis viljan att underkasta sig regler. Prevention kan teoretiskt byggas direkt på nyttomaximeringsprincipen; beroende på förväntad nytta får aktören ett incitament att handla på ett sådant sätt att risken för skada begränsas. Vanligast är att utgå ifrån att agenten, dvs aktören på värdepappersmarknaden, är riskneutral, vilket innebär att det är likgiltigt för honom huruvida en risk aktualiseras. Den som gärna tar risker, dvs väljer det osäkra framför det säkra, kallas riskbenägen. Inom ramen för rättsekonomin har utvecklats modeller för beräkning av kostnader för handlande och skador. Utgångspunkten är i korthet att i det fall lagen innehåller en regel för ansvar vid culpa, det lönar sig för skadegöraren att visa aktsamhet. Genom allokering av ersättningsskyldighet till den som lättast kan förebygga en skada kan man således uppnå den bästa preventiva effekten. Innehåller lagen inte en ansvarsregel kommer inte presumtiva skadevållare att visa aktsamhet, men däremot de skadelidande. Även en medvållanderegel krävs för att också dessa aktörer skall visa aktsamhet. Blir de skadelidande alltid kompenserade har de ingen anledning att vara aktsamma, dvs de tar större risker än vad som annars skulle vara fallet. 4.4.3.5.3 Sammanfattande slutsatser Visserligen är en investering på värdepappersmarknaden per definition behäftad med ett risktagande. I enlighet med de ekonomiska resonemangen om nyttomaximering och prissättning skall risken i princip vara kalkylerbar. Innebörden av resonemanget är att fel prissatta aktier inte är lönsamma i relation till det risktagande investeringen i dem medför. Av detta följer att investering som utlovar högre avkastning än som motiveras av risktagandet grundas på antingen förmedling av insiderkunskap eller på felaktig tolkning av informationen runt aktien. Information om eventuell felaktig prissättning skall omedelbart nå marknaden, och priset anpassas därefter. Investor skall i enlighet med dessa resonemang vara förberedd på viss risk för kursförlust om han medvetet satsat i ett projekt med högre risk än den risk andra jämförbara projekt innebär. Men skall därmed investor behöva kalkylera med risken att organledamöterna culpöst lämnar vilseledande information? Denna fråga måste besvaras nekande. Låt oss säga att investor vid investering på inofficiell lista kan bedömas ha samtyckt till risk i större utsträckning än någon som valt att göra sin investering i bolag noterat på de officiella listorna. Men denna risk kan ej anses omfatta vilseledande information, utan endast en kursförändring som orsakats av annan påverkansfaktor. 4.4.3.6 Utvidgning av culpaansvaret i rättspraxis Tendensen att tolka 2 kap 4 § SkL e contrario, dvs att ersättning ej utgår i de fall brott ej är begånget, är som ovan nämnts numera något svagare än tidigare. I praxis där HD utvidgat ansvaret för ren förmögenhetsskada i utomkontraktuella förhållanden har dock domstolen samtidigt understrukit att ersättningsskyldighet för ren förmögenhetsskada som inte vållats genom brott utanför kontraktsförhållanden i princip kräver stöd i lag. Emellertid har under senare år regeln utvidgats, och i praxis har medgivits skadestånd i en rad enskilda rättspolitiskt motiverade fall. Ett av de mer omdiskuterade rättsfallen är det under avsnitt x redovisade RH 1984:28, vari inte styrelsen utan bolaget ålades ansvar på ”kvasikontraktuell” grund gentemot aktieägare för skada som ställföreträdare orsakat tredje man. Nästa viktiga rättsfall, NJA 1987 s 692, Konefallet, rörde ett intyg avseende en fastighetsvärdering, vilket sedermera kom att ligga till grund för ett banklån. Ett värderingsutlåtande rörande en fastighet byggde på felaktiga förutsättningar rörande möjligheten att exploatera fastigheten, och angav därför ett helt verklighetsfrämmande värde. Långivaren riktade skadeståndsanspråk mot utställaren av intyget. Grunden för yrkandet var att värderingsmannen genom otillräcklig undersökning hade förfarit vårdslöst vid fullgörande av sitt uppdrag. Utställaren bestred talan på den grund att det inte förelåg något avtal mellan denne och banken. HD hade i målet att ta ställning till huruvida den felaktiga värderingen var skadeståndsgrundande, med tanke på att utlåtandet inte gavs på uppdrag av långivaren utan av fastighetsägaren. HD framhöll att enligt förarbetena till SkL avsikten vid införandet av 2 kap 4 § inte var att hindra en rättsutveckling i riktning mot ett vidgat ansvar för ren förmögenhetsskada, samt att i rättspraxis ansvar förekommit beträffande felaktiga vederhäftighetsintyg och soliditetsupplysningar. I domen uttalade HD vidare: ”För värderingsmannen måste det stå klart att intyget kan komma till användning för skilda ändamål och av flera personer. Att annan än uppdragsgivaren fäster avseende vid ett värderingsintyg är ofrånkomligt.” HD menade att ”övervägande skäl talar för att den som med fog satt sin tillit till ett värderingsintyg inte skall bära följderna av en skada som ytterst beror på att intygsgivaren förfarit vårdslöst,” och biföll långivarens talan. Värderingsintyget innehöll dock en friskrivningsklausul, vilken HD bedömde vara giltig. Svaranden undgick på så vis skyldighet att utbetala skadeståndet. Ansvaret begränsades således inte till att endast omfatta skadelidande kontraktspart, utan även den tredje man som förlitat sig på uppgifterna i intyget. HD påpekade dock i domen att avsikten inte var att göra något generellt uttalande om gränserna för värderingsmäns skadeståndsskyldighet, utan att uttalandena i domen endast omfattade värderingsintyg beträffande fast egendom avgivet av den som yrkesmässigt åtar sig uppdrag att värdera sådan egendom. Lokutionen ”med fog satt sin tillit” torde innebära att HD bedömt ansvaret som utomobligatoriskt, och inte bedömt fallet genom en utvidgning av det inomobligatoriska ansvaret. Vid en jämförelse med prospektsituationen kan konstateras att ett värderingsintyg på motsvarande sätt riktar sig till en obestämd krets. En skillnad ligger i att investorerna är avsedda mottagare av informationen. Aktieteckning rör således inte ett renodlat utomobligatoriskt förhållande, såsom fallet var i domen ovan. Enligt Hellner är den avgörande lokutionen för att inskränka det utomobligatoriska ansvaret i målet ”med fog satt sin tillit,” men konstaterar att innebörden av denna lokution måste bedömas in casu. Även i NJA 1996 s 700 har HD tillerkänt skadelidande ersättning utan att brott varit för handen. En konkursförvaltare hade såsom konkursboets egendom sålt egendom som rätteligen tillhörde den skadelidande, och inte konkursboet. Konkursförvaltaren ådömdes att erlägga ersättning till skadelidande tredje man för att han genom en vårdslös förvaltningsåtgärd tillfogat den rättmätige ägaren skada.