Närliggande

6.Det finns även anledning att belysa de fall där det inte är lika enkelt att urskilja tydliga distinkta påståenden om motfakta. Lindskogs tilllägg i NJA 2008 s. 339 — vilket rör bl.a. en invändig om jämkning av skadestånd till följd av medvållande — åskådliggör problematiken på ett bra sätt. Målet rörde egentligen frågan om rättskraftens omfattning men har viss relevans även för turordningsfrågan. Lindskog skriver: Det är emellertid inte alltid så att ett av skadegöraren åberopat motfaktum distinkt låter sig hänföras till visst skadeståndsrättsligt moment. Ibland kan olika rättsfakta vara så sammanvävda att de är svåra att hålla i sär, vilket återverkar på möjligheten att särskilja de skadeståndsrättsliga momenten. Det finns vidare fall då ett motfaktum kan ha dubbel relevans, dvs. att det har rättslig relevans för två moment i bedömningskedjan. Och det förekommer att domstolen har att göra en helhetsbedömning, som kommer att innefatta i stort sett alla av parterna åberopade rättsfakta. Så är inte sällan fallet beträffande en jämkningsinvändning. För det fall en jämkningsinvändning på det sätt som Lindskogs beskriver är hänförligt till olika moment i bedömningskedjan — alternativt att olika rättsfakta är sammanvävda på ett sätt som gör det svårt att hålla i sär dem — motiverar detta då ett avsteg från den successiva relevansens princip? Jag kan inte se att så är fallet. Precis som vid den mindre komplicerade preskriptionsinvändningen är svarandens påstående om att ett visst sakförhållande utgör medvållande i processuella ordalag att betrakta som ett motfaktum. Påståendet utgör ett åberopande som ska ligga till grund för jämkningsbedömningen, låt vara olika delar av denna. Motfaktumet blir civilrättsligt relevanta först då jämkningsfrågan aktualiseras, dvs. i en situation då domstolen kommit fram till att ersättningsskyldighet i och för sig föreligger med beaktande av grunden för käromålet. Har påståendet relevans både vad avser t.ex. effekten av ansvarsgrunden och beloppsbestämmingen av ersättningsskyldigheten finns det inget som hindrar att påståendet beaktas vid bedömningen av båda dessa frågor. Båda frågorna bör dock enligt den successiva relevansens princip prövas först sedan det har klarlagts att grunden räcker för bifall. Vad jag kan förstå är det inget i Lindskogs tillägg som motsäger detta synsätt.s. 565